Notiser och vetenskapsnyheter v 33

Medelhavskost skyddar mot solen
I en ny studie visas att Medelhavskost hjälper mot hudcancer, d v s den mat man åt på Kreta på 60-talet, som är rik på antioxidanter och omega 3-fetter. Hudcancer är ovanligt kring Medelhavet: olivolja, fisk, yougurt, färggranna frukter och grönsaker motverkar oxidering orsakade av solens vassa strålar. Forskarna testade också sin hypotes genom att ge en grupp dryck med antioxidanter och en annan grupp fick dryck utan. Resultatet var 50 % lägre oxideringsskador av 5-6 timmar sol i två veckor hos den första gruppen. Särskilt karotenoider - det röda/oranga i tomater, vattenmelon och morötter, visade sig ge huden skydd mot rodnad och solsveda som är det första tecknet på vävnads- och DNA-skador.

Tillskott är inte lika effektivt, säger Dr Niva Shapiro, en av forskarna bakom studien. Mat ger synergiska effekter som tillskott aldrig kan ge. I maten samverkar vitaminer, antioxidanter och bioaktiva ingredienser, vilket inte sker i isolerade tillskott.

D-vitamin mot förkylning
En daglig dos D-vitamin kan ge skydd mot infektion under förkylnings- och influensasäsong, visar en liten finsk studie. På senare tid har forskarrapporter om D-vitamin avlöst varandra. Studier har kopplat låga nivåer av D-vitamin till allt från cancer till depression. Kroppen syntetiserar eget D-vitamin när huden utsätts för solljus och därför ökar andelen människor med D-vitaminbrist under vintersäsongen. Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan D-vitaminbrist och människors känslighet för förkylningar, influensa och andra luftvägsinfektioner.

Tidigare forskning har funnit att personer med lägre D-vitaminnivåer i blodet tenderar att ha ökad risk för luftvägsinfektioner än de med högre halter av D-vitamin, säger dr Ilkka Laaksi som står bakom den nya studien. Man gav 164 manliga rekryter antingen 400 IE av D-vitamin eller ett placebopiller varje dag i sex månader - från oktober till mars, d v s under den tid som bristen på D-vitamin är som störst och när luftvägsinfektionerna når en topp.

Studien var liten och forskarna är försiktiga med att dra slutsatser, men det blev en skillnad i sjukdagar. De som åt tillskott var en aning friskare, de var sjuka 2 dagar i genomsnitt mot 3 dagar för placebogruppen. 51 procent av de som tog tillskott var friska under hela perioden, medan endast 36 procent av de som åt placebo var friska. Eftersom den undersökta populationen var så liten kan man inte dra signifikanta slutsatser, men studien ger en indikation som stärker hypotesen om infektioner och D-vitamin.

D-vitamin finns framför allt i fet fisk, som lax och makrill. Men allt fler experter rekommenderar att man äter tillskott under de mörka vintermånaderna.

Rakt under eller lite framför
Varje vecka skriver Pete Larsson något intressant på Runblogger. Att det är naturligt och bra att landa med foten rakt under sin massmittpunkt är kanske en myt, men en nyttig myt som förhindrar att man sätter ner foten för långt fram, vilket är ganska vanligt och riskerar att leda till skador. Han visar exempel med sin son och demonstrerar hur både barfotalöpare och skodda löpare i Afrika landar en aning framför massmittpunkten.

Ät lite choklad
Lite choklad minskar risken för hjärtsjukdomar. Men man ska äta med måtta, 1-3 ggr i månaden och 20-30 gram vid varje tillfälle. Då minskar risken för hjärtsvikt med mellan 26-32 procent. Man har i tidigare studier funnit att flavoniderna i choklad sänker blodtrycket, men det här är den första långtidsstudien och den bekräftar korttidsstudierna till viss del. Äter man choklad varje dag fann man inget samband då antalet kalorier äter upp nyttan av chokladen. Studien omfattade 31 823 medelålders kvinnor under nio års tid. Det mesta av chokladen var mjölkchoklad med ca 30% kakaohalt. Nu väntar jag på en lika bra studie som gäller mumsig mörk choklad.

Meditera mera
Meditation förbättrar hjärnan enligt en rapport. Det räcker med elva timmar för att hjärnan ska bli effektivare i det område där hjärnan hjälper en person att styra sitt beteende i enlighet med ett mål. Den meditationsteknik som användes kallas Integrative Body-Mind Training (IBMT). Tidigare har man funnit att IBMT sänker nivåerna av kortisol och att 20 minuters träning per dag i en vecka sänkte blodtrycket mm. En sådan kort kurs kan ju vem som helst klämma in.

Vår pyttelilla hjärna
Vår hjärna är inte så stor som vi har trott, står det i DN. Ny teknik ger nya vinklar på hjärnans vinklingar och rynkor. Våra hjärnor har utvecklats lika länge som alla andra hjärnor och är på sätt och vis jämbördiga, de fullgör sin uppgift att föra gener vidare.

Förr såg man neandertalare som småkorkade troll, men de hade större hjärnor än oss och var extremt välanpassade till den tuffa euroasiatiska miljön. Det verkar också som att hjärnvolymen minskat en aning de senaste 20 000 åren efter att tidigare bara ha ökat och ökat. Enligt hjärnforskaren John Allman har en genomsnittlig hjärna minskat från 1450 till 1300 gram. Allman spekulerar att det kanske beror på att det blivit enklare att leva. Tama djur har mindre hjärnor är vilda djur. En varg har större hjärna än en hund, men hunden verkar smart för att den anpassat sig till människan och vad vi ser som ett smart beteende. Men vargar förstår det komplicerade flocklivet och jagar bättre i en samverkande flock än vad hundar gör. Vi skulle nog också svälta ihjäl ifall vi kastades ut för att överleva.

Vi har ätit kött länge
Nu har forskarna funnit bevis för att hominider åt kött redan för 3,4 miljoner år sedan, en miljon år tidigare än man trott förut. Forskare har funnit ben med märken efter stenverktyg. Hur dessa tidiga hominider fick tag i köttet kan man bara spekulera i. Jagade de som dagens schimpanser jagar efter kött med en kombination av bakhåll och slughet? De kanske jagade in bytet i en fälla, särskilt goda löpare tror man ju inte att de var. Eller så kanske de jagade bort andra rovdjur från kadaver med hjälp av en samlad attack med stenar och tillhyggen. Det kanske troligaste sättet att få tag i kött var att spana efter gamar som indikerade kadaver och sedan springa för att hinna före fyrbenta köttätare som säkert kunde blanda ut ruttnande döda inälvor med lite rykande färskt kött.

Numer är det lätt att få kött:

WWII på Facebook

Jag har inte riktigt kommit igång med Facebook, men på den här länken kan man lära sig allt om andra världskriget. Otroligt kreativt:)

Illusioner och felslut

Idag sprang jag 6 km i återhämtningstempo runt Sidsjön efter lunchen. Det var trötta ben, men det var vackert väder och folk badade i sjön. Jag kände mig lite seg och fick inga idéer till blogginlägg när jag sprang så det får bli lite knepigheter och illusioner idag. Det tycker jag själv är lite kul och bloggen speglar ju vad jag gillar och vad som intresserar mig just nu.

Varning för tankevurpa
Säg att du ska köpa en bok och en tidning och du vet att de kostar 110 kr tillsammans och du vet också att boken kostar 100 kr mer än tidningen. Vad kostar boken? Svara snabbt!

Två likadana bord
Sidorna på bordet är lika långa. Det ser inte ut så, men med hjälp av en linjal skingras tvivlen. Kanske.

Spegel på väggen där
Om du står mittemot en helt vertikal spegel kommer den att visa en lika stor del av dig oberoende av hur långt bort du står. Det hjälper inte att backa om du vill få plats och det beror inte på ditt omfång utan på reflexion. Det spelar ingen roll om du står en meter, tio meter eller 500 meter från spegeln - du ser lika mycket. Det känns intuitivt fel, men så är fysikens lagar.

Färg är inte så viktigt
Våra hjärnor tolkar information så att den ska hjälpa oss att överleva; hjärnan tolkar därför en tvådimensionell bild som en tredimensionell verklighet med skuggor och rörelse. Färger har aldrig spelat så stor roll när det gäller direkt överlevnad. Det finns många exempel på bilder som lurar oss av den anledningen och det här är en av de jobbigaste. Det tycks som om färgerna är olika, men täcker man över ”mittenvecket” ser man att det är samma gråfärg på ytorna.

Eftertankar efter loppet

Nu har jag tagit det lugnt i två dagar, men i morgon blir det ett löppass igen. Jag tar med mig mina snygga fivefingers till jobbet och springer 5 - 10 lugna kilometer på lunchen. Efter helgens tillfälliga värmebölja har det svalnat betydligt, men solen skiner och det bildas fortfarande D-vitamin i blottad hud mitt på dagen.

Kvinnor kan
"All you need is the courage to believe in yourself and put one foot in front of the other." Katherine Switzer.

Nylandslöparen Christine Forslund blev tvåa i Höga Kusten-marathon, endast slagen med 29 sekunder av den eviga vinnaren Tommy Larsson. Båda slog det gamla banrekordet med tolv minuter, vilket var imponerande med tanke på värmen och fuktigheten. 29 sekunder är ju ingenting, det är bara lite drygt 100 meter i maratontempo. Tommy Larsson har vunnit åtta år i rad och det hade varit lite kul om Christine hade brutit den sviten.

Bara en generation tillbaka var kvinnor hindrade att delta i långlopp. Enligt någon läkare riskerade kvinnorna att livmodern skulle lossna om de sprang så långt. En hypotes som förmodligen aldrig testades. Så sent som 1980 var längsta OS-distansen för kvinnor 1500 m, trots att Grete Waitz och andra redan visat att kvinnor kan springa långt.

Boston Marathon 1967. Katherine Switzer har lycktas infiltrera loppet och funktionärer försöker slita henne av
banan. Hennes kraftige pojkvän kommer dock till undsättning och tacklar tävlingsledaren ur vägen. Läs historien
i länken längst ner.

Men nu vet vi att kvinnor kan springa långt och det tyder på att uthållighetslöpning varit viktigt för både män och kvinnor och vi kan dessutom springa långa sträckor långt upp i åren. Att vi är så många som frivilligt springer på vår fritid stärker också hypotesen att vi är födda till uthålliga löpare med en grym spurt. Det är vår nisch, på samma sätt som gepardens nisch är att rusa efter maten och grisens nisch är att trycka ned trynet i jorden.

Gamlingar kan
När en forskare studerade resultatet i maraton fann han att löparnas resultat ökade med stigande ålder och nådde en topp strax innan 30, sedan sjönk förmågan sakta och var tillbaka på en 19-årings prestation när löparna var 65 år. Sen finns det en del som Ed Whitlock som vid 73 års ålder springer maraton på 2:54:48. Det är inte många fysiskt krävande sporter där man kan hålla sig på topp så länge. Dessutom kan man börja ganska sent i livet.

CNN:s läkarreporter Sanjay Gupta berättar i sin bok Chasing life om James Hammond som började springa sent i livet. Han var 86 år! Det var en kompis till Hammond som föreslog att han skulle träna till Georgia Olympics och tävlingar är viktiga, de sporrar. Till sin egen förvåning vann han 100 m på 30 sekunder. Men Hammond nöjde sig inte med det, han ville vara med i en större tävling och genom hård träning kom han ner till 23 sekunder. Men sen tog det stop, han blev inte bättre. Då skaffade James en tränare. Tränaren såg till att han lyfte vikter och tiderna blev bättre och bättre. I seniormästerskapen vann Hammond silver på tiden 18,3 sekunder. Det var han inte nöjd med och Hammond tränade hårdare och hårdare. Men i nästa års tävling ramlade han och slog sig. Hammond gav sig dock inte och vid 92 års ålder, efter 6 års träning, var Hammond en världssprinter i sin åldersgrupp och innehavare av nationsrekordet. Han bytte distanser och slog rekord och blev känd för sin spurt. Träningen och tävlandet ... "made my eighties and nineties some of the happiest years of my life".

Hammond utmanar sig själv. Han flyttade inte till Florida för att sakta ner och dö ut som så många andra, han flyttade till Minneapolis och tillbringar nästan varje dag på gymmet eller i löparspåret och försöker hitta nya mål och utmaningar. Hammonds hjärna är ung, mycket yngre än de 95 år som den faktiskt är.

Män kan jag?
Det verkar vara dåligt med lopp framöver i Västernorrland. På jobbet hade vi tänkt ställa upp med ett lag i Vasastafetten, men det gick i stöpet. Jag fick ett tips om ett 10 km-lopp i Kramfors nästa vecka. Det var lite nära inpå, men jag kanske springer det.

När jag pratar om att jag ska springa dubbelt så långt nästa år och sedan dubbla igen med ett ultralopp, så ser folk lite skeptiska ut, som om de har att göra med en galning eller som om jag drabbats av någon kris. Men jag tror på mig själv, jag kan. De är bara att sätta en fot framför den andra i en takt på 180 nedsättningar per minut i minst 300 minuter. Det låter inte så svårt, det borde jag klara.

Länkar
Katherine Switzer berättar
Dr Sanjay Guptas tips om hur man lever länge

Träningsvärk – inte så illa som det värkar

Efter gårdagens halvmaraton har jag lite träningsvärk. Jag tar det lite lugnt och ligger i hängmattan och bläddrar i böcker och surfar runt och försöker begripa vad det är som gör att jag har ont just nu. Vetenskapen vet inte exakt vad träningsvärk är. Det är fortfarande en massa hypoteser som står mot varandra, men huvuddragen verkar ganska klara.

Mjölksyran är oskyldig 
Träningsvärk är inte skadligt. Man kan säga att träningsvärk är ett tecken på att muskeln förstärks och anpassar sig. Orsaken är inte mjölksyra som man länge trodde, utan det handlar om att man överbelastar en muskel som sedan anpassar sig. Som så ofta handlar det om stress och anpassning. Men myten om mjölksyran lever kvar än.

Och det är alltså just en myt. Långdistanslöpare får ofta träningsvärk efter ett riktigt långt pass, trots att de inte haft mjölksyra. Mjölksyra bildas vanligtvis vid snabba pass när cellernas syrebaserade energitillverkning inte riktigt hänger med. Vid cykling bildas mjölksyra, men det blir väldigt lite träningsvärk. Dessutom inträffar den värsta värken 24-72 timmar efter passets slut, medan mjölksyrenivåerna är normala redan efter en halvtimme. Var och en kan testa om man får mer träningsvärk när man sprungit nerför eller uppför en trappa. Löpningen uppför ger mjölksyra, men det är löpningen nedför som ger träningsvärk dagen efter.

Nya rörelser ger värk 
Om en löpare plötsligt bestämmer sig för att börja spela tennis eller om en tennisspelare får för sig att börja med yoga, då kan jag lova att de får träningsvärk. Det är ovana rörelser som aktiverar ovana muskler som ger värk. Träningen leder till stress och värk är ett led i anpassningen, ett svar på stressen, så att nästa pass blir lättare och musklerna starkare.

Träningsvärkens fasor 
Träningsvärk består av två faser: stress- och responsfasen. Stressen beror framför allt på excentrisk muskelkontraktion. När det gäller löpning så sker det varje gång som foten träffar marken. Musklerna dras samman för att få benet att sakta in, vilket skadar muskelfibrerna eftersom de dras isär vid varje fotlandning. Ett långt krävande pass leder till tusentals samman- och isärdragningar.

Hur kommer det sig att den excentriska fasen ger mer träningsvärk? Man kan se en muskel som en båt full med roddare. Roddarna är ett protein som kallas myosin. Myosinet är en liten proteinkropp med en åra som hakar fast i ett annat protein, aktin. När myosinet ror dras aktinet ihop och muskeln förkortas. Dessa roddare ror i "rätt" riktning under den sammandragande fasen, vilket gör att du kan ta i och lyfta tunga vikter och springa uppför trappor. När du sänker vikterna eller springer nedför trapporna och samtidigt håller emot (excentrisk fas) är det som om roddbåten åker åt andra hållet, samtidigt har myosinroddarna sina åror i vattnet, fasthakade i aktinet. Det gör att ett antal åror går av och muskeln får en skada, som också ger dig träningsvärk.

De små hoptvinnade muskelfibrerna, aktin och myosin, slits alltså isär. Tittar man genom ett mikroskop ser det ut som en jordbävning har raserat hela muskelbygget. Muskelmuren står fortfarande upp, men tegelstenarna har förskjutits. Så känns det också dagen efter. Man är lite mörbultad. I nästa fas ska detta repareras och det fina med detta är att nybygget blir bättre än tidigare. Hjärnan skickar ritningar med jordbävningssäkra hus till byggarna. Det är detta återställningsarbete som vi kallar träningsvärk.

Cellerna blir slagfält 
I första skedet inträffar en inflammatorisk respons. I vårt blod finns det alltid neutrofiler och makrofager som simmar omkring likt hajar i väntan på något att sätta tänderna i. När de känner lukten av dött kött avbryter de patrulleringen, söker sig till skadan och signalerar till sina köttätande kollegor att samlas i den skadade muskeln. De börjar genast slita sönder den döda vävnaden och äter upp den. Det går ganska våldsamt till och frisk vävnad ryker också med. Men det viktigaste är att göra rent och de äter rent som en flock hungriga pirayor skalar en gris.

När neutrofilerna sliter och drar lämnar de ett moln av fria radikaler efter sig som kanske utgör en del av den brännande smärtan som man känner. Innan neutrofiler går in i närkamp fyller de själva upp sig med C-vitaminer som de suger upp från omgivningen. Sen kan de sprida ut en bombmatta av fria radikaler som angriper allt inklusive neutrofilerna själva, men de är ju fyllda av C-vitamin som är en stark antioxidant, vilket ger dem ett visst skydd. Man kan säga att neutrofilerna tar på sig gasmasken innan de släpper ut giftgasen på ett blåsigt slagfält. De klarar sig tillräckligt länge för att göra sitt jobb.

Fria radikaler och legosoldater 
Dessa fria radikaler måste sedan fångas upp av kroppens antioxidanter innan de ställer till med skada. Ju mer man tränar, desto bättre blir antioxidanterna på att hindra radikaler från att stjäla livsviktiga elektroner. En fri radikal definieras av att den saknar en elektron och har man otur kan den ta den saknade elektronen från viktiga molekyler som DNA.

Antioxidanterna fungerar som så att de donerar en extraelektron till de fria radikalerna och därmed är de oskadliggjorda. Det är inte säkert att antioxidanter i form av dyra tillskott som man stoppar i sig fungerar lika bra, de kanske blandar sig för mycket i kroppens egna försvar som dyra legoknektar, vilka har svårt att skilja vän från fiende. Dessutom finns det naturligt fria radikaler som i sin tur ingår i cellernas försvar och det kan också vara så att oxidativ stress är det naturliga eftersom cellen har ett så starkt inbyggt försvar mot fria radikaler.

Cellernas jägarförband 
Kroppens bästa antioxidantsoldater släpps ut i cellerna först då radikalerna gjort slut på alla antioxidanter och börjat angripa cellernas proteiner. Själva angreppet på proteiner är signalen som får dessa superantioxidantsoldater att ingripa. De stänger av cellen med något som liknar utegångsförbud och bekämpar radikalerna med alla medel. Men om man hela tiden äter antioxidanter i form av tillskott kanske inte detta superförsvar aktiveras och om det inte aktiveras blir det kanske sämre på att fullfölja sina uppgifter när det verkligen gäller, men det får bli ett annat inlägg. Det är ett komplext ämne.

"I´ll be back!", Metallothionein, superantioxidanten

Nyttig smärta Neotrofilerna signalerar efter andra celler som monocyter, vilka ytterligare styckar och äter upp vävnad. Monocyterna frigör i sin tur cytokiner som antingen kan vara pro- eller antiinflammatoriska, men som i det här läget uppmuntrar inflammation. Cytokinerna är som dammbyggande bävrar och får blodådrorna uppströms skadan att vidga sig, medan blodådrorna nedströms drar ihop sig, vilket leder till att blod ansamlas och området sväller upp. Denna svullnad gör ont eftersom den kan trycka på nervändar. Dessutom frigörs andra kemikalier som prostaglandiner och histaminer som gör nerverna ännu känsligare. Smärtan är dock ändamålsenlig eftersom man ogärna använder muskler som gör ont.

Under tiden har makrofager och monocyter gjort sitt jobb och det finns plats att bygga nytt, de har kört fram och tillbaka som bulldozers och gjort plats för nya byggnader. Stamceller som kallas satellitceller kommer kravlande och trycker ihop sig med existerade muskelceller och stabiliserar dem, vilket skapar nya starkare strukturer för framtiden.

Vad är poängen? 
Nästa gång musklerna utsätts för samma stress är de beredda. Fibrerna kommer att hålla. De svaga fibrerna har gett plats åt starkare fibrer, det är de starkastes överlevnad i miniatyr. På samma sätt som San Francisco byggs upp som en modernare och stabilare stad efter varje ny jordbävning, blir vi lite starkare efter varje träningsvärk.

Hårt belastande träning leder alltså till strukturella förändringar i muskelcellerna. Dessa förändringar sker för att muskeln ska förbereda sig på en kommande belastning av samma slag. Hjärnan har lärt sig något nytt, vilket yttrar sig som nya muskler. Det är denna process som leder till att man inte får lika mycket träningsvärk efter nästa pass, förutsatt att man tränar med samma belastning.

Hjärnan har koll 
Träningsvärk är hjärnans sätt att tala om för oss att ta det lugnt. Man ska låta musklerna vila. Antiinflammatoriska medel kan därför försämra återuppbyggnaden genom att de lurar oss att träna trots hjärnans uttryckliga order. Men överträning som ger träningsvärk kan också vara viktig. Det är ju ett tydligt sätt för hjärnan att få reda på var gränsen går för vår förmåga.

Man bör lyssna på sin hjärna och inte träna hårt om man har värk. En sak som tycks hjälpa litegrann är att avsluta ett tufft pass med lite lätt joggning. Det har idrottare vetat länge. Varför det är så, vet man dock inte riktigt säkert. Som så ofta springer praktiken långt före den långsamma teorin.

LänkarSportsmedicine
Skeletal Muscle Damage and RepairRunner's World the Runner's Body

Nu finns ett nyare inlägg om träningsvärk här.

Höga Kusten halvmarathon 2010

Okey, hjärna, nu hänger allt på dig. Homer Simpson.

Efter en ganska sval sensommar så blev typiskt nog denna dag den varmaste på länge. Jag var blöt innan jag börjat springa. Någon sa att det var som på Göteborgsvarvet tidigare i somras.

Det kändes ovant att stå i startfållan tillsammans med en massa andra löpare. Löpning är en ganska ensam sport, åtminstone för mig. Jag springer oftast själv. Nu var vi en hel hjord som skulle springa åt samma håll och med samma mål. Jag uppskattade antalet till drygt 100 löpare.

Min plan var att ligga lugnt i mitten halva loppet och sedan köra hårt sista halvan, verkligen ge allt. Inte vara rädd för smärtan, utan bejaka den som ett kvitto på att jag ger allt nu när jag är där jag vill vara. Det är glömt när det är över. Jag kommer inte att dö, hjärnan stänger av mig innan.

Men risken fanns att jag skulle springa för hårt, så jag rabblade ett mantra inom mig att kolla tempot i början och att allt skulle bli bra, jag såg mig själv gå i mål nästan utan ansträngning. Det var en from förhoppning, skulle det visa sig.

Springa baklänges och sannolikhetslära
Startskottet gick och vi rusade iväg, åtminstone rusade de andra iväg. Jag trodde jag stod stilla, men det var en optisk illusion, ungefär som när man sitter i ett tåg och ett tåg bredvid åker iväg och det känns som om man åker baklänges. I starten står alla löpare tillsammans, sannolikhetsfördelningen är kollapsad till en klump. Men efter ett tag har sannolikheten gjort sitt och de snabba springer iväg, de långsamma sackar efter och den stora massan ligger mitt emellan. Redan efter några minuter följer löparna en normalfördelningskurva där sannolikheten spridit ut löparna efter förmåga och jag sprang med mina jämlikar.

Backarna
Första backen var 2 km lång och seg med en stigning på 100 meter. Det kändes som en seger att komma över krönet. Sedan blev det grusväg och utför. Det är himmelskt vackert i Nordingrå men man har inte tid att njuta av utsikten. Man rundade en idyllisk sjö och kom ut på en större väg. En bit bort skymtade Körningbacken.

Körningbacken kändes längre idag än när jag gjorde genrepet och den här gången visste jag att vi skulle ses igen om 50 minuter. Nu märkte jag att jag sprang förbi fler än som passerade mig, jag rörde mig uppåt i fältet. Jag tänkte mig som en Pacman som åt löpare och fick energi av det. Det var en bra mental bild så länge man käkade placeringar.

Första varvet gick på 51 minuter, vilket tydde på en sluttid på 1:42. Mitt mål var 1:50, med en förhoppning om att kunna springa på 1:45. Jag hade glömt kolla tiden. Det gick alldeles för fort. Det sådde tvivel och en negativ tanke slog rot. Jag anade att jag skulle springa för fort. Första gångerna jag tävlade i skidor körde jag också för hårt i början.

Jag kom in på andra varvet. Nu var varje meter en meter mindre än hälften kvar, vilket kändes bra och jag försökte verkligen krama den känslan.

Andra gången uppför långa backen. Jag började känna mig trött. Första varvet låg jag på 5:00 uppför backen, men nu sprang jag på 6:00 uppför backen.

Sträckan runt sjön var nästan plågsam. Vi löpare var utspridda längs vägen utan kontakt med varandra. Körningbacken tornade upp sig framför mig igen. Den såg brantare ut nu. Det är en lång backe men jag såg bara fyra löpare längs hela backen, så utspritt var fältet. Jag tänkte att det här är sista chansen att förbättra tiden och jag försökte öka takten ytterligare. Då kände jag plötsligt något i nedsidan av bröstet, längst ner vid revbenen. Det kändes som om en piraya hade börjat nafsa på mina revben.

Pirayor i bröstet
Jag försökte ignorera smärtan, men snart kände jag att pirayorna blev fler. De lockades av lukten av blod. Snart simmade en flock pirayor runt och rev och slet sönder mig inombords. Jag fick en stark lust att sluta springa.

Benen sprang ändå, trots att det kändes som hjärtat slitits itu och nervtrådarna till hjärnan blivit uppätna. Mönstergeneratorn i ryggmärgen kan springa själv. Där finns ett nätverk av nervceller som samverkar för att styra musklerna. Både kackerlackor och kycklingar kan springa trots att de blivit av med huvudena. Men för att springa i mål måste man ha en hjärna som ger lite styrning. Fast just nu kändes hjärnan mest som onödig barlast.

Världens tyngsta pulsklocka
Pulsklockan på vänster handled, en gigantisk Garmin 305, blev tyngre och tyngre. Jag lutade åt babord. Vägen lutar också babord ner mot diket. Snart kantrar jag p.g.a. vägen och den där klockan, tänkte jag och den tanken började slå rot. Jag fick lusta att sätta den på höger hand eller slänga den i diket. Jag försökte tänka på något annat. Inte tänka negativt. Jag blev Pacman igen. Men det var långt till nästa löpare och utmattningsspökena kom från alla håll. Jag sprang inte ikapp någon längre, däremot sprang andra om mig och tog lite energi av mig. Det gick sakta och det gjorde ont.

Jag rabblade mitt mantra istället. Smärta är bra, det är här du vill vara, smärtan gör dig starkare.

Jag skulle nog hellre kollapsa än ge upp. En märklig prioritering, men så kändes det och det var jag nog inte ensam om att tänka. Några kilometer från mål hämtade en ambulans upp en löpare som kollapsat. Det såg otäckt ut. Hoppas det gick bra.

Ett mänskligt vrak
Jag var ett mänskligt vrak. Jag hade sjunkit till botten och luften var snart slut. Det steg bubblor ur mig då jag andades. Det kändes som mer vatten än syre i lungorna. Men då såg jag målet. Jag hittade en luftficka och spurtade allt vad jag kunde.

Äntligen i mål
Jag ramlade i mål. Nu kunde jag äntligen ta ett andetag som lyfte mig till vattenytan upp ur djupet. Ingen vacker syn, men jag hade gjort det och jag kände mig lycklig.

Jag tittade på klockan: 1:54:30. Mer än fyra minuter sämre än mitt mål och tio minuter sämre än min förhoppning. Å andra sidan sprang de flesta sämre än de brukade i värmen och jag kände mig nöjd att jag klarat min första löpartävling.

Sköldpadda istället för hare
När går nästa lopp, var min första förnuftiga tanke. Jag kände mig revanschsugen och mer erfaren. Nästa gång ska jag springa sakta i början. Jag ska inte ha en hare utan en sköldpadda framför mig.

Det här var årets viktigaste lopp. Löparsäsongen är snart över. Men det ska bli en intressant skidsäsong för den här vintern ska jag springa och hålla liv i mina löparben. Jag ska hålla löparelden levande genom att sticka in ett vedträ då och då, kanske en eller två gånger i veckan. Det borde räcka för att komma ut på andra sidan vintern i relativt god löparform.

Nu ska jag äta och dricka gott och bli lite bortskämd och därmed sätter jag .

Känner du inte igen mig?

Hjärnan består av hundra miljarder hjärnceller som var och en är kopplad till mellan 1000 och 10000 andra hjärnceller. Allt vi tänker, upplever och känner beror på aktiviteter som försiggår i denna klump av fett. Vi tar fettklumpen för given och vi har lite svårt för att ta till oss att allt vi är kommer ur en klump fett, men det blir tydligt om man tittar på vissa skador som kan drabba hjärnan.

Ansiktsblindhet
Vissa känner igen ansikten bättre än andra, men somliga är helt oförmögna att känna igen ett ansikte. De lider av prosopognosia eller ansiktsblindhet. De har en skada i fusiform gyrus, det område i hjärnan där vi identifierar ansikten. Prosopognosia kan vara medfödd eller bero på en skada. Personer med skador i gyrus fusiform är helt intakta, de har inga andra problem, förutom en oförmåga att känna igen ansikten. Enligt statistiken har 2 % någon form av ansiktsblindhet. Men lite blinda är vi alla och det kan nog det här testet bevisa som visar i vilken gyrus fusiform ni är:

Ansiktstest

Jag fick strax under 80%, vilket var lite sämre än snittet som var precis 80%. Det känner jag igen. Jag märker ofta att jag har svårt att koppla vissa ansikten till en början. Testet är svårare än man först tror och jag befarar nästan att jag kommer att drömma om de där ansiktena.

Thatchereffekten
Att hjärnan är inställd på att känna igen ansikten kan man också se på bilden nedan. Ser man bilden uppochner verkar ansiktena ganska normala, men vrider man datorn upptäcker man att något händer när man passerar 90 grader - ansiktena förvandlas till något groteskt. Om man inte har en vändbar bärbar dator kan man kika här. Fenomenet kallas thatchereffekten efter den första bilden som manipulerades, men nu kan man ju lätt göra en egen bild med hjälp av photoshop.

Slutsatsen av det hela är kanske att om man är riktigt ful ska man närma sig folk uppochner och hoppas att de inte lägger huvudet på sned ;).

Du är inte min mamma
Om kopplingen mellan gyrus fusiform och amygdala, den del av hjärnan som hanterar känslointryck, skadas kan det ge märkliga symtom. Amygdala är porten till det limbiska systemet och det område i hjärnan där inkommande sinnesförnimmelser får känslomässig laddning. Amygdala avgör om det jag ser är något jag ska jaga eller fly ifrån.

En person som har capgras syndrom tror att närstående personer har bytts ut mot bedragare. Förutom denna villfarelse kan de vara helt friska. Den kände neuroforskaren V.S. Ramachandran tror att detta syndrom beror på en skada i kopplingen mellan gyrus fusiform, som sköter visuell information, och amygdala som tolkar känslomässig information.

Personer med capgras kan se sin på sin mor och säga att hon ser ut som min mor men hon är inte min mor utan en maskerad bedragare. Men om mamman ringer då säger han "hej mamma". Det beror på att sinnesintrycken från öronen går in i amygdala från ett annat håll. Så fort han ser sin mamma tror han dock att hon är en utklädd maskerad bluff. Han tittar och känner igen sin mor, men får ingen känslomässig reaktion i amygdala, vilket man får när man ser någon som står en nära, och därför är han övertygad om att hon är falsk.

Vandrande kroppar
Men det finns ännu konstigare syndrom. När alla kopplingar till känslocentrat i amygdala saknas, då känner man följaktligen ingenting. Det finns sådana fall då personer kommit till doktorn och sagt att det inte är något större fel på dem förutom att de är döda. Det kallas cotards syndrom och är sällsynt, men illustrerar behovet av en välfungerande hjärna. En person med cotards syndrom är som en främling i livet. Han känner ingenting för någonting, det finns ingen koppling mellan sinnesintryck och känsla. Det går inte att övertyga personen med rationella argument om att han lever, han hittar alltid en förklaring. Det är ett farligt syndrom eftersom personerna testar sin dödlighet genom att försöka ta livet av sig.

Avsnitt ur Scrubs där en person med syndromet visas:

Länkar
V.S. Ramachandran, Phantoms in the Brain
Albert Camus, Främlingen

Att förlora fotfästet

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
Sören Kierkegaard (1813-1855)

Två dagar kvar till tävling. Vilan gör att det är svårt att distrahera sig. I vanliga fall kan jag springa när jag känner mig orolig, men inte nu. Nu är det nedtrappning och uppladdning. I morgon blir mitt sista pass, en lugn löpning på 3 km. Mest för att hjärnan och benen ska få hålla igång.

Jag måste erkänna att jag känner lite ångest. Men det är inte den typ av ångest som jag skrev om i ett inlägg om stress och som handlar om svår depression, utan snarare existentiell ångest. Enligt den filosofiska skola som existentialisterna utgår ifrån så har vi ångest därför att vi är fria och därmed är vi fria att välja våra liv. Målet med livet är att hitta sitt sanna jag, att hitta en riktning i livet, genom att göra olika val. När vi ställs inför val får vi ångest därför att valet avgör vem vi ska bli. Ångesten är viktig, den säger att det är något avgörande på gång.

Min ångest kanske beror på att jag fortfarande har chansen att hoppa av. Men nej, det har jag inte. Jag har bundit upp mig på olika sätt och nu måste jag springa. Halvmaraton är årets mål och ett delmål på väg mot ultramaraton. Om jag inte springer, då kommer jag kanske aldrig att nå mitt mål. Det är därför jag har ångest, enligt existentialismen. Det är ett viktigt lopp som kommer att tvinga mig att springa vidare mot långa lopp. Det handlar om att jag utmanar mig själv, jag tvingar mig själv in i en utmanande situation utan återvändo.

Enligt existentialismen ska man möta ångesten och kämpa sig igenom den. Då blir man en mer riktig och sann människa. Att vara sann mot sig själv var också något de gamla grekerna pratade om. Grekerna kallade det areté, att vara sann mot sig själv. Det var det Pirsigs alter ego Faidros kom fram till i boken Zen och konsten att sköta en motorcykel.

Man ska fråga sig själv vilken version av "jag" som jag är mest stolt över och sedan ska man göra det valet. Det är själva kärnan i existentialismen. Väljer jag det andra så har man svikit sig själv, sin areté. Jag väljer att springa på lördag och därmed väljer jag att fullfölja målet att springa ett ultralopp inom två år.

Man förknippar inte existentialister med löpning. De brukar dricka rödvin, röka cigaretter och känna livsleda i Frankrike. Men det är det som är det roliga med hjärnan. Man kan ta ett begrepp och applicera det på något helt annat, vilket ger nya perspektiv och ny kunskap om något välbekant.

Dean Karnazes skrev i The Ultramarathon Man att han inte var samma person efter att ha sprungit 160 km. Jag har aldrig sprungit så långt, men jag tror jag förstår vad han menar. Man fattar ett övervägt beslut och kommer i mål som någon annan, kanske som en bättre människa. Man springer av många olika skäl. Man vill bli av med övervikt, få bättre livskvalitet, slå rekord eller så vill man bli en bättre människa.

När vi springer är det vår egen erfarenhet, ingen annans. Det är något vi skapar själva och vi skapar oss själva när vi springer. Löpning är existentialismen i ett nötskal.

För Kierkegaard var livet ett val. Man kan välja att stå kvar med fötterna i byxfickorna, eller springa ut i det okända och utmana sig själv. Att stå kvar är inget val, det är lathet och till sist förlorar man sig själv. Jag har gjort mitt val och det är två år kvar.