Höga Kusten halvmarathon 2010

Okey, hjärna, nu hänger allt på dig. Homer Simpson.

Efter en ganska sval sensommar så blev typiskt nog denna dag den varmaste på länge. Jag var blöt innan jag börjat springa. Någon sa att det var som på Göteborgsvarvet tidigare i somras.

Det kändes ovant att stå i startfållan tillsammans med en massa andra löpare. Löpning är en ganska ensam sport, åtminstone för mig. Jag springer oftast själv. Nu var vi en hel hjord som skulle springa åt samma håll och med samma mål. Jag uppskattade antalet till drygt 100 löpare.

Min plan var att ligga lugnt i mitten halva loppet och sedan köra hårt sista halvan, verkligen ge allt. Inte vara rädd för smärtan, utan bejaka den som ett kvitto på att jag ger allt nu när jag är där jag vill vara. Det är glömt när det är över. Jag kommer inte att dö, hjärnan stänger av mig innan.

Men risken fanns att jag skulle springa för hårt, så jag rabblade ett mantra inom mig att kolla tempot i början och att allt skulle bli bra, jag såg mig själv gå i mål nästan utan ansträngning. Det var en from förhoppning, skulle det visa sig.

Springa baklänges och sannolikhetslära
Startskottet gick och vi rusade iväg, åtminstone rusade de andra iväg. Jag trodde jag stod stilla, men det var en optisk illusion, ungefär som när man sitter i ett tåg och ett tåg bredvid åker iväg och det känns som om man åker baklänges. I starten står alla löpare tillsammans, sannolikhetsfördelningen är kollapsad till en klump. Men efter ett tag har sannolikheten gjort sitt och de snabba springer iväg, de långsamma sackar efter och den stora massan ligger mitt emellan. Redan efter några minuter följer löparna en normalfördelningskurva där sannolikheten spridit ut löparna efter förmåga och jag sprang med mina jämlikar.

Backarna
Första backen var 2 km lång och seg med en stigning på 100 meter. Det kändes som en seger att komma över krönet. Sedan blev det grusväg och utför. Det är himmelskt vackert i Nordingrå men man har inte tid att njuta av utsikten. Man rundade en idyllisk sjö och kom ut på en större väg. En bit bort skymtade Körningbacken.

Körningbacken kändes längre idag än när jag gjorde genrepet och den här gången visste jag att vi skulle ses igen om 50 minuter. Nu märkte jag att jag sprang förbi fler än som passerade mig, jag rörde mig uppåt i fältet. Jag tänkte mig som en Pacman som åt löpare och fick energi av det. Det var en bra mental bild så länge man käkade placeringar.

Första varvet gick på 51 minuter, vilket tydde på en sluttid på 1:42. Mitt mål var 1:50, med en förhoppning om att kunna springa på 1:45. Jag hade glömt kolla tiden. Det gick alldeles för fort. Det sådde tvivel och en negativ tanke slog rot. Jag anade att jag skulle springa för fort. Första gångerna jag tävlade i skidor körde jag också för hårt i början.

Jag kom in på andra varvet. Nu var varje meter en meter mindre än hälften kvar, vilket kändes bra och jag försökte verkligen krama den känslan.

Andra gången uppför långa backen. Jag började känna mig trött. Första varvet låg jag på 5:00 uppför backen, men nu sprang jag på 6:00 uppför backen.

Sträckan runt sjön var nästan plågsam. Vi löpare var utspridda längs vägen utan kontakt med varandra. Körningbacken tornade upp sig framför mig igen. Den såg brantare ut nu. Det är en lång backe men jag såg bara fyra löpare längs hela backen, så utspritt var fältet. Jag tänkte att det här är sista chansen att förbättra tiden och jag försökte öka takten ytterligare. Då kände jag plötsligt något i nedsidan av bröstet, längst ner vid revbenen. Det kändes som om en piraya hade börjat nafsa på mina revben.

Pirayor i bröstet
Jag försökte ignorera smärtan, men snart kände jag att pirayorna blev fler. De lockades av lukten av blod. Snart simmade en flock pirayor runt och rev och slet sönder mig inombords. Jag fick en stark lust att sluta springa.

Benen sprang ändå, trots att det kändes som hjärtat slitits itu och nervtrådarna till hjärnan blivit uppätna. Mönstergeneratorn i ryggmärgen kan springa själv. Där finns ett nätverk av nervceller som samverkar för att styra musklerna. Både kackerlackor och kycklingar kan springa trots att de blivit av med huvudena. Men för att springa i mål måste man ha en hjärna som ger lite styrning. Fast just nu kändes hjärnan mest som onödig barlast.

Världens tyngsta pulsklocka
Pulsklockan på vänster handled, en gigantisk Garmin 305, blev tyngre och tyngre. Jag lutade åt babord. Vägen lutar också babord ner mot diket. Snart kantrar jag p.g.a. vägen och den där klockan, tänkte jag och den tanken började slå rot. Jag fick lusta att sätta den på höger hand eller slänga den i diket. Jag försökte tänka på något annat. Inte tänka negativt. Jag blev Pacman igen. Men det var långt till nästa löpare och utmattningsspökena kom från alla håll. Jag sprang inte ikapp någon längre, däremot sprang andra om mig och tog lite energi av mig. Det gick sakta och det gjorde ont.

Jag rabblade mitt mantra istället. Smärta är bra, det är här du vill vara, smärtan gör dig starkare.

Jag skulle nog hellre kollapsa än ge upp. En märklig prioritering, men så kändes det och det var jag nog inte ensam om att tänka. Några kilometer från mål hämtade en ambulans upp en löpare som kollapsat. Det såg otäckt ut. Hoppas det gick bra.

Ett mänskligt vrak
Jag var ett mänskligt vrak. Jag hade sjunkit till botten och luften var snart slut. Det steg bubblor ur mig då jag andades. Det kändes som mer vatten än syre i lungorna. Men då såg jag målet. Jag hittade en luftficka och spurtade allt vad jag kunde.

Äntligen i mål
Jag ramlade i mål. Nu kunde jag äntligen ta ett andetag som lyfte mig till vattenytan upp ur djupet. Ingen vacker syn, men jag hade gjort det och jag kände mig lycklig.

Jag tittade på klockan: 1:54:30. Mer än fyra minuter sämre än mitt mål och tio minuter sämre än min förhoppning. Å andra sidan sprang de flesta sämre än de brukade i värmen och jag kände mig nöjd att jag klarat min första löpartävling.

Sköldpadda istället för hare
När går nästa lopp, var min första förnuftiga tanke. Jag kände mig revanschsugen och mer erfaren. Nästa gång ska jag springa sakta i början. Jag ska inte ha en hare utan en sköldpadda framför mig.

Det här var årets viktigaste lopp. Löparsäsongen är snart över. Men det ska bli en intressant skidsäsong för den här vintern ska jag springa och hålla liv i mina löparben. Jag ska hålla löparelden levande genom att sticka in ett vedträ då och då, kanske en eller två gånger i veckan. Det borde räcka för att komma ut på andra sidan vintern i relativt god löparform.

Nu ska jag äta och dricka gott och bli lite bortskämd och därmed sätter jag .