Hjärnfysikbloggen: mysteriet med Runners high

Ett av av löpningens största mysterium är Runners high. Några löpare har upplevt det, andra springer ett helt liv utan att uppleva denna mystiska förening mellan jag och löpning.

På 1970-talet trodde man att Runners high uppstod när löparens hårt ansträngda muskler frisatte smärtstillande endorfiner. Nästa hypotes var att beroendeframkallande, läkemedelsliknande endokannabinoider som anandamid låg bakom runners high. Anandamid betyder ”lycksalighet" på sanskrit och fäster vid samma receptorer som cannabis. Förmodligen är både endokannabinoider och endorfiner inblandade, men även signalsubstanser som noradrenalin, dopamin och serotonin. Dopamin uppmuntrar engagemang och kreativitet. Noradrenalin gör dig fokuserad på din uppgift.

Nyligen kom en studie som visar att Runners high inte bara handlar om kemikalier i hjärnan. Leptin, ett hormon utsöndrat av fettvävnad, verkar också spela en roll. Ju mer fettvävnad, desto mer leptin producerar du. När fettvävnaden minskar, minskar också utsöndringen av leptin och du blir hungrig. Leptin fyller därmed en viktig funktion vid reglering av hunger och mättnad, men hur ser kopplingen till löpning ut?

Maria Fernanda Fernandes, doktorand vid University of Guelph i Ontario, och hennes kollegor tog reda på det genom att testa två grupper av möss, varav en var genetiskt modifierad att ha nedsatta leptinnivåer. Hon upptäckte att mössen med låga nivåer sprang nästan dubbelt så många kilometer som normala möss.

Grafisk abstract av studien.

Ur ett evolutionärt perspektiv verkar det vettigt, eftersom löpning i grunden är en metod för att hitta mat. Låga leptinivåer påverkar mängden dopamin och ökar motivationen att springa. Leptin skickar alltså ett meddelande till hjärnan om att det är brist på mat och att belöna dig om du springer ut för att leta mat.

Människans extrema uthållighet jämfört med andra däggdjur, anses ha utvecklats för att maximera chanserna att hitta mat på savannen. Studien tyder på att leptin spelar en viktig roll både för att reglera energibalansen och uppmuntra beteenden som är "belönande" för människan, det vill säga engagera sig i fysisk aktivitet för att hitta mat. Tidigare studier har tydligt visat på ett samband mellan leptin och maratontider.

De flesta som upplever runners high gör det efter en eller två timmars löpning, ofta före frukost. Då har fettvävnaden minskat så pass mycket jämfört med kroppens jämviktsläge att leptinnivåerna sjunker för att signalera hunger. Men om du springer har du inte tid att vara hungrig. Då känns det bra att springa istället, för löpning betyder jakt som betyder mat. Hungriga hundar jagar bäst. Det kanske är därför man ska belöna sig själv med god mat efter en löptur som gett en känsla av flow. Det kanske håller det evolutionära löphjulet igång.

Jag har bara upplevt runners high en enda gång, men jag kommer ofta in i en mildare form av flow när jag springer långpass på morgonen före frukost. Jag kommer in i flow efter ungefär en timme. Stora delar av hjärnan går ner i varv, andra delar går upp i varv. Hjärnan ser till att öka min uppmärksamhet och närvaro i nuet för att öka chansen att hitta mat på bekostnad av min upplevelse av sådant som jag och tid. Vår uppfattning av tid beräknas av en stor del av hjärnan och när vissa delar går ner i varv, är det helt enkelt svårt att uppleva tid. För att nå runners high tror jag det krävs mer, men jag vet inte riktigt vad. Det kanske låter mystiskt, men det handlar bara om något så enkelt som att öka chansen att överleva.