Hjärnans treenighet

Människan har en hjärna men det är populärt att beskriva hjärnan som tredelad. På sätt och vis är det så. Gamla delar av hjärnan har överlagrats och integrerats med nya förmågor alltsedan vi kravlade upp ur vattnet, sträckte ut ryggraden och började springa. Det var inte så att kräldjurshjärnan kastades bort när vi blev däggdjur; det var snarare så att den byggdes ut. Människan har bara en hjärna, vi är inte som sniglar som har hjärnan utspridd som små kluster över hela kroppen. Om vi vore som sniglar skulle vi nog ha lite hjärnsubstans i både ben och fötter. Nu när solen skiner är det nästan som om benen har lite egen vilja, som om de satt små hjärnor i dem som vill få dem att kasta sig ut i löparspåret.

Äntligen löpning ute
Jag sprang mitt första utomhuspass för i år i söndags. Det var ett helt underbart väder och jag sprang nio kilometer. Det fanns inga skäl att vända tillbaka hem. Jag kände mig som en kalv på grönbete och sprang och halkade runt för glatta livet på hal is. Utomhuslöpning går inte att jämföra med att springa på ett löpande band, inte för mig i alla fall. Det är så enkelt att springa ute. Det är bara att byta om, öppna dörren och släppa ut benen. Men det blev en liten aning för långt och jag fick kämpa tillbaka hem på mina lite stumma vasaloppsben.

Jag känner mig lite stressad att komma igång med löpningen och att komma i form till Stockholm Marathon. Det är ju bara drygt åttio dagar kvar. Just nu känns det långt med 42 km, men jag sprang 30 km i oktober och det gick bra. Tidsmässigt är det ingenting jämfört med Vasaloppets sju timmar och den tanken försöker jag hålla fast. Jag får hoppas att jag kommer i mål bara. Hellre en halvbra tid än en bra tid med risk för att jag bryter. Lite senare i år kan jag springa maraton nummer två med högre målsättning vad gäller tiden.

Jag har även funderat på mål längre fram i tiden. Det är ju ett ultralopp som är lite av målet med träningen. Det kanske blir två ultralopp nästa år, ett i Sverige och ett i Schweiz. Jag känner mig otroligt sugen på att springa Swiss Alpine Marathon 2012. Jag blev lite inspirerad efter att en kollega berättat om det loppet. Det går på 3000 meters höjd och man springer 78,5 km i vacker alpmiljö. Man måste inte springa den längsta sträckan, utan det finns flera olika distanser. Det största ultraloppet i Sverige är Sörmland Ultra Marathon och det går i oktober. Det ligger rätt i tiden och det är jag också sugen på. Efter det får jag se.

Springa eller kräla i mål
Man kan se människans hjärna som ett triumvirat bestående av tre olika hjärnor (men det är såklart en otrolig förenkling på gränsen till felaktig). Längst ut sitter en yngre däggdjurshjärna/primathjärna, den ligger som en bucklig handske över hela hjärnan. För oss människor utgör denna del - neocortex - huvudparten av hjärnan. Där finns sådant som språk, förnuft och planering. Under neocortex ligger en äldre däggdjurshjärna som rymmer komplexa egenskaper som känslor och den motsvaras av det som brukar kallas det limbiska systemet. Detta system inrymmer bl a centrala områden som amygdala och hypothalamus. Längst in i hjärnans vindlingar gömmer sig den urgamla reptilen i oss. I reptilhjärnan finns de fyra f:en: födointag, flykt, försvar och fortplantning, d v s de instinkter som vi delar med alla djur och som är våra viktigaste drivkrafter. 

En människoflock eller en flock bufflar som råkat i panik beter sig i grunden på samma sätt. Det är reptilhjärnan som styr och skriker spring för livet. Känslor och intellekt får stå tillbaka i en sådan situation. Innerst inne är det dessa djupa instinkter som driver oss framåt i livet, även om det tycks som om vi sysslar med annat. 




Hjärnan stänger av benen om man springer förbi sin fysiologiska gräns. En del fortsätter dock krypande. Det ser lite läskigt ut när de två löparna i videon ovan kryper i mål. Människan är ingen reptil och att dela in hjärnan i olika delar är bara ett sätt att göra det svåra lite mer begripligt; vi vill gärna dela in oss i en tänkande själ, en kännande kropp och en blind spirit/ande/sisu. Men människan är inte uppdelad i tre, utan vi är bara en, en slags treenighet av själ, kropp och ande. Men visst finns det ett kräldjur i oss. Löparna i filmen liknar till sitt beteende mer kräldjur än människor, men målet kan även reptilen i oss ha klart för sig. Det är uppenbart. Hoppas jag inte kravlar i mål som en reptil i Stockholm om 80 dagar.