måndag 7 mars 2011

Hjärnans treenighet

Människan har en hjärna men det är populärt att beskriva hjärnan som tredelad. På sätt och vis är det så. Gamla delar av hjärnan har överlagrats och integrerats med nya förmågor alltsedan vi kravlade upp ur vattnet, sträckte ut ryggraden och började springa. Det var inte så att kräldjurshjärnan kastades bort när vi blev däggdjur; det var snarare så att den byggdes ut. Människan har bara en hjärna, vi är inte som sniglar som har hjärnan utspridd som små kluster över hela kroppen. Om vi vore som sniglar skulle vi nog ha lite hjärnsubstans i både ben och fötter. Nu när solen skiner är det nästan som om benen har lite egen vilja, som om de satt små hjärnor i dem som vill få dem att kasta sig ut i löparspåret.

Äntligen löpning ute
Jag sprang mitt första utomhuspass för i år i söndags. Det var ett helt underbart väder och jag sprang nio kilometer. Det fanns inga skäl att vända tillbaka hem. Jag kände mig som en kalv på grönbete och sprang och halkade runt för glatta livet på hal is. Utomhuslöpning går inte att jämföra med att springa på ett löpande band, inte för mig i alla fall. Det är så enkelt att springa ute. Det är bara att byta om, öppna dörren och släppa ut benen. Men det blev en liten aning för långt och jag fick kämpa tillbaka hem på mina lite stumma vasaloppsben.

Jag känner mig lite stressad att komma igång med löpningen och att komma i form till Stockholm Marathon. Det är ju bara drygt åttio dagar kvar. Just nu känns det långt med 42 km, men jag sprang 30 km i oktober och det gick bra. Tidsmässigt är det ingenting jämfört med Vasaloppets sju timmar och den tanken försöker jag hålla fast. Jag får hoppas att jag kommer i mål bara. Hellre en halvbra tid än en bra tid med risk för att jag bryter. Lite senare i år kan jag springa maraton nummer två med högre målsättning vad gäller tiden.

Jag har även funderat på mål längre fram i tiden. Det är ju ett ultralopp som är lite av målet med träningen. Det kanske blir två ultralopp nästa år, ett i Sverige och ett i Schweiz. Jag känner mig otroligt sugen på att springa Swiss Alpine Marathon 2012. Jag blev lite inspirerad efter att en kollega berättat om det loppet. Det går på 3000 meters höjd och man springer 78,5 km i vacker alpmiljö. Man måste inte springa den längsta sträckan, utan det finns flera olika distanser. Det största ultraloppet i Sverige är Sörmland Ultra Marathon och det går i oktober. Det ligger rätt i tiden och det är jag också sugen på. Efter det får jag se.

Springa eller kräla i mål
Man kan se människans hjärna som ett triumvirat bestående av tre olika hjärnor. Längst ut sitter en yngre däggdjurshjärna/primathjärna, den ligger som en bucklig handske över hela hjärnan. För oss människor utgör denna del - neocortex - huvudparten av hjärnan. Där finns sådant som språk, förnuft och planering. Under neocortex ligger en äldre däggdjurshjärna som rymmer komplexa egenskaper som känslor och den motsvaras av det som brukar kallas det limbiska systemet. Detta system inrymmer bl a centrala områden som amygdala och hypothalamus. Längst in i hjärnans vindlingar gömmer sig den urgamla reptilen i oss. I reptilhjärnan finns de fyra f:en: födointag, flykt, försvar och fortplantning, d v s de instinkter som vi delar med alla djur och som är våra viktigaste drivkrafter. 

En människoflock eller en flock bufflar som råkat i panik beter sig i grunden på samma sätt. Det är reptilhjärnan som styr och skriker spring för livet. Känslor och intellekt får stå tillbaka i en sådan situation. Innerst inne är det dessa djupa instinkter som driver oss framåt i livet, även om det tycks som om vi sysslar med annat. 




Hjärnan stänger av benen om man springer förbi sin fysiologiska gräns. En del fortsätter dock krypande. Det ser lite läskigt ut när de två löparna i videon ovan kryper i mål. Människan är ingen reptil och att dela in hjärnan i olika delar är bara ett sätt att göra det svåra lite mer begripligt; vi vill gärna dela in oss i en tänkande själ, en kännande kropp och en blind spirit/ande/sisu. Men människan är inte uppdelad i tre, utan vi är bara en, en slags treenighet av själ, kropp och ande. Men visst finns det ett kräldjur i oss. Löparna i filmen liknar till sitt beteende mer kräldjur än människor, men målet kan även reptilen i oss ha klart för sig. Det är uppenbart. Hoppas jag inte kravlar i mål som en reptil i Stockholm om 80 dagar.



6 kommentarer:

  1. Utan att vilja nedvärdera den prestation som ett marathon är, så har jag för mig att dessa damer håller på att avsluta ett marathon i en Ironman tävling. Dvs. de hade simmat nästan 4 km och cyklat 180 km innan de sprang sitt marathon. Så om du inte börjar med att springa på miltempo så borde du nog komma i mål en smula färskare än vad dessa stackare var :)

    En annan intressant aspekt som syns bättre i längre varianter av videon, är att tjejen som han före i mål ställde sig upp och gick kort senare (nästan omgående) medan den andra behövde bäras bort.
    Segerns påverkan på hjärnan var så pass stark... eller så var hon bara en aning mindre slutkörd

    SvaraRadera
  2. Jag tröttnar aldrig på att se det där klippet. Inte för att det är kul (ok det är lite kul när den ena börjar röra sig som Gollum) men det det bästa är målgången, då man nästan kan känna lättnaden i deras kroppar. Det faktum att de klarat av något som de har tränat för så länge gör att jag får rysningar. Skulle jag någonsin klara Iron man eller ett 100-kilometerlopp så skulle jag förmodligen grina som ett barn vid målgång. Det finns inget vackrare än människor som uppfyller sin dröm :´)

    SvaraRadera
  3. Du kommer inte att kravla i mål. Du kommer att SVÄVA i mål!(Visualisering kallas det. ;-) )
    Jag vill med springa Swiss och om kroppen bara säger ja så blir det så. Men inte i år. De som sprungit både Vertex och Swiss säger att den senare är mycket enklare så klarade jag Vertex så borde jag alltså klara Swiss. På pappret i alla fall... :-)
    Härligt att du kunde kuta ute! Med alla timmar på bandet har du byggt pannben tjockt som ett bankvalv!

    SvaraRadera
  4. GM: Ja det verkar röra sig om triathlon. INtressant att hon fick krafter direkt efteråt, när hon visste att hon vunnit. Människan är otrolig.

    John: Det klarar du. Sätt upp det som mål på några års sikt så fixar du det. jag kanske också kommer att gråta nästa år när jag går i mål i Swiss. Fast om jag inte går i mål så gråter jag nog ännu mer. Då skulle jag storböla:)

    Ingmarie: Du har så rätt Ingmarie, jag borde inte ens tänka tanken:) Jag har också funderat på Vertex. Det gick väl i trakterna av Ottsjö?

    SvaraRadera
  5. usch vilket hemskt klipp, det gör ONT i hela kroppen av att titta på det.. jag förstår viljan att komma i mål, speciellt när det är så nära (och ännu mer om det rör sig om triathlon och inte "bara" en mara) men ändå. snacka om att misshandla sin kropp och träna för prestationen och inte för att bygga en stark och frisk kropp.

    SvaraRadera
  6. Det ser värre ut än det är, men det är klart så illa ska det inte gå. Idrott är hälsa och inte att gå över gränsen. Men jag misstänker att jag är en sån som hellre kollapsar än bryter så jag är lite fundersam över mig själv i tävlingsituationer.

    SvaraRadera