Om fascia

Än så länge är ordet fascia ganska okänt. Tidigare sågs fascian som ett ganska ointressant fodral åt musklerna. Man skar bort den för att frilägga muskler och ben. Men fascia är levande vävnad och det översta lagret hittar man 2 millimeter under huden. När fascian stelnar, stelnar vi. När den är elastisk är vi mjuka och rörliga. På senare tid har det kommit flera nya studier om fascian och 2007 hölls en internationell kongress om fascia vid Harvard Medical School, för att uppmärksamma all ny kunskap.

Kollagen.

Fascia består mestadels av kollagen, ett fiberprotein som är starkt som stål men samtidigt flexibelt. Beroende på hur fibrerna ligger, kan kollagen specialiseras för att motstå krafter, spänning, vridningar, kompression, tryck, elasticitet eller en komplicerad kombination av allt detta. När jag springer, då förlängs och förkortas musklerna. Hur långt de sträcker sig bestäms dels av nervsystemet, dels av fascia. Man kan se alla fibrer som små strån som hålls ihop tillsammans i buntar av fascia, som i sin tur omges av en hinna av fascia. Dessa hinnor förlängs och förkortas i takt med muskelarbetet. De kan också bli styva och orörliga. Inte minst efter en god natts sömn.

Fascia håller oss uppe

Blodet pumpas runt i kroppen av hjärta och venpumpar. Men vattnet pumpas inte runt. Varför hamnar inte allt vatten då i fötterna? Svaret är fascia. Fascian håller vattnet i små blåsor, ungefär som en apelsin håller juicen i små hinnor i allt större bubblor och klyftor innanför sitt skal.

På svenska säger man oftast bindväv i stället för fascia, men alla löpare har nog hört om plantar fascia. Det är den bindväv som människan står på, en stigbygel av bindväv som sträcker sig vidare upp mot höften. Går den sönder, kan man inte springa. Ett symptom på detta är hälsporre, en benbit som växer ut när osteoblaster fyller ut det tomrum som skapas av den överbelastade fascian. Men plantar fascia är inte en stigbygel man kan sparka av sig hursomhelst, den hänger samman från fotens undersida via höften upp till skallens framsida – som en böjd och hårt spänd pilbåge. Fascian vrider sig i olika banor som knutar runt kroppen och håller fast skelett, organ och muskler i ett skruvstäd. Musklerna i sig är lösa som köttfärs. Det är fascia som ger dem stabilitet och form. Fascia binder samman högerfoten med vänstra höften, den vänstra höften med högra axeln. Smärta i foten kan således påverka axeln. Smärtan förmedlas av detta nätverk av robusta gummiband, som är fyllt av olika sensorer. Fascian är ungefär som ett spindelnät. Petar man någonstans, sätts hela nätet i dallring och hjärnan sitter som en spindel och lyssnar och reagerar på allt som händer och fötter.

Vetenskap och kvacksalveri

De flesta ser det nog som att skelettet håller upp kroppen, men sanningen är snarare att fascian håller skelettet på plats. Skelettbenen ”simmar” i en trög vätska av fascia. Man kan frigöra ben och muskler från detta sega klister, eftersom en kropp – som alla vet – består av 206 ben och 640 muskler, 4000 senor och 900 ligament. Men det finns bara en fascia, och muskler, ligament, senor och ben, kan ses som delar i denna enhet. Är musklerna egentligen 640 bubblor i fascian – en muskelfärs som hällts ut i 640 fickor av människans bindväv? Det handlar om perspektiv – definierade och separerade delar eller en sammanbunden sörja av kött, organ och senor. 

För att lösa ett kliniskt problem är det dock bäst att reducera och separera, att titta på delarna med skalpell och sätta ihop helheten igen. Helhet och holism är mer ett sätt att undvika att hamna i problem och förstå varför problem uppstår. Vetenskap bygger på att testa delarna. Det måste den göra. Alla helheter som inte går att testa ligger utanför vetenskapens upplysta domäner och där ute i mörkret samsas framtida sanningar med hypoteser och kvacksalvare och den vetenskapliga metoden är domare och jury.

Till vänster bild ur Leonardo da Vincis anatomiska anteckningsbok. Renässansmänniskorna famlade i mörkret på jakt efter människans natur och Leonardo drog in mer än de flesta av denna natur in i vetenskapens ljus. Det sägs att han grävde upp lik från kyrkogårdar och dissikerade dem i hemlighet på natten. Det mest anmärkningsvärda med teckningen är hur lite påverkad den är av den mekanistiska världsbilden som kom att dominera något århundrade senare. Leonardo var en extremt skicklig observatör som kunde fånga fåglarna flykt och kropparnas form, till skillnad från den moderna mekanistiska skalpellavskalade bilden till höger som visar samma kroppsdel – en muskel som för samman två ben. Man ser inte vad som händer på andra ställen då denna muskel spänns. Leonardo befann sig mitt i och var en verksam del i ett vetenskapligt paradigmskifte och en av de sista som samtidigt kunde se människan, delarna och mekaniken. Kroppen sitter ihop, men för att förstå den måste man först kapa av den med såg och skapa delar med kniv. Snart kanske vi kan sätta ihop människan igen.

Den symboliskt laddade Vitruvianska mannen av Leonardo da Vinci.

Rörelse är viktigt

Övning stärker kroppens nätverk. Rörelse binder det samman, knyter ihop det ena med det andra. Som en spindelväv av bindväv som kroppen väver och som anpassar form och funktion till det man gör. Om man sitter mycket, formar sig fascian efter en sittande kropp. Om man springer mycket med lätta, studsande steg på framfoten och utmanar kroppen, formar sig den hårt spända fascian oändligt långsamt efter det. En rörlig livsstil är alltså bra. Katter sträcker på sig på morgonen, som om fascian klibbat ihop under natten. Vi borde kanske också sträcka ut ordentligt, eftersom det tar ett tag innan fascians olika lager glider bra mot varandra igen.

Fascia har tio gånger fler känselreceptorer än vad musklerna har – och eftersom den får information från hela kroppen, kan den minnas rörelser och forma kroppen efter dessa. Fascia reagerar och minns. Varje rörelse är ett fysiskt experiment. Om rörelsen fungerar och ger önskat resultat, då sparas rörelsen som en vana i hjärnan som ger hållning och struktur.

Det går sakta, fascian rinner långsamt som en glaciär genom kroppens geografi. Precis som en glaciär formar fascian med tiden landskapet. Det är därför man kan känna igen en bra löpare eller en vän på långt håll. Vi är i någon mån våra rörelser.

Kroppen vill hålla fast vid det som fungerar, eftersom den fungerat så tidigare i miljontals år. Det är sannolikt också därför kroppen vill hålla kvar oss i felaktiga former. Den är trög, men den går att ändra. Men att gå utanför sin stöpta form, är bokstavligen som att lämna sin trygghetszon. Det är det som är att utmana kroppen. Jag tror man måste göra det ibland, annars stelnar man i sin egen form tills man passar perfekt under ett kistlock.

Kroppens kaross

Jag formar min fascia under både yoga och löpning. Men även när jag sitter ner, därför känner jag att det är dags att sluta skriva snart och göra något med kroppen.

Utan fascia kan vi inte stå. Andreas Vesalius: De corporis humani fabrica libri septem.

Jag står alltid upp och jobbar, och det är lättare att komma i rörelse när jag står än när jag sitter. Att stå still rakt upp och ner en hel dag, är knappast heller bra. Att sitta bekvämt är dock farligast av allt. Det fanns inga stolar på savannen där människan utvecklades. Alldeles nyss arbetade alla människor med hela kroppen, nu sitter vi framåtlutade och det enda som rör sig är fingrarna längst ut på kroppen som lyfter ungefär en cm från tangentbordet. Ibland rör vi på huvudet när vi byter rad på skärmen, som en ljudlös skrivmaskinsvals. En halvtimmes intervaller om dagen hjälper inte mot denna tysta kroppstortyr. Det är inte mycket man kan påstå med hundra procents säkerhet, men jag törs påstå att alla mår bra av att röra sig och inte låta den tröga vätskan av fascia stelna till ett exoskelett. 

För att inte vakna som skalbagge som måste vagga sig ur sängen på morgonen och för att inte somna som en säck potatis som kastats i sängen på kvällen, bör man utmana kroppen och hjärnan varje dag. Vattna vävnaden och tankarna. Nu ska jag ta en vild löptur i skogen. Det känns rätt just nu.

Skrev samma inlägg på Hjärnfysikbloggen