De japanska maratonmunkarna

Det finns gränser. Det är kanske viktigare att avgöra när det är dags att ge upp och byta riktning, än att försöka till varje pris. Allt har ett pris. Men det finns vissa människor som inte kan ge upp. De betalar hellre det högsta priset. Några av dessa människor finns i Japan, i en sektliknande munkorder och de kallas för maratonmunkarna. När jag läser om maratonmunkarna i Japan försöker jag förstå dem, men jag förstår inte riktigt. Jag tror aldrig jag kan förstå dem helt och fullt för jag är inte född i Japan och jag saknar många begrepp som är självklara för dem. Jag delar några begrepp med de japanska munkarna. Jag ser livet som en väg. Jag försöker leva i nuet. Jag ser allt som lärande. Men deras livsval känns ändå främmande. 

(det här är ett långt blogginlägg - ett kapitel från ett tidigare (misslyckat) bokprojekt (liksom de lika långa om Phineas Gage och om drömmilen)...) 

Värdens hårdaste lopp - kaihogyo 

Vilken tävling är den hårdaste i världen? Är det Iron Man? Race Across America? Det finns olika åsikter om det. Själv lägger jag min röst på kaihogyo. Det är egentligen ingen tävling, utan en andlig form av träning och utbildning som de buddhistiska maratonmunkarna vid berget Hiei utför i 1000 dagar. Jag tror inte det finns ett mentalt eller fysiskt mer utmanade ”lopp”. 47 munkar har klarat kaihogyo under det senaste århundradet. Tre av dem gjorde det två gånger. En av de tre, Yusai Sakai, gick i mål andra gången 1987 som 60-åring. Det är en form av obegriplig mental styrka.

En maratonmunk i klassisk utstyrsel.

Kaihogyo handlar om att förflytta dig mer än 40 km varje dag under en period av sju år. Loppet är indelat i tio segment om 100 dagar. Den kortaste sträckan är 40 km per dag i 100 dagar, den längsta 84 km per dag i 100 dagar. Munkarna färdas sammanlagt 46400 km, vilket är mer än ett varv runt jorden.

Det finns olika berättelser om kaihogyo ursprung. Enligt en sådan berättelse promenerade en ung pojke med namnet So-o i skogarna vid berget Hiei. En dag såg han Buddha nära ett vattenfall. Han kastade sig i vattnet för att förena sig med honom. Efter denna upplevelse byggde han 300 kloster och böneplatser i skogarna runt berget. Han levde ett asketisk och isolerat liv. Under de kommande åren fick han många efterföljare och de kallade den andliga resan för kaihogyo. Med tiden utvecklades regler för att samordna de olika berättelserna om kaihogyo. 

I grunden handlar kaihogyo om att besöka de 300 klostren och böneplatserna. Egentligen ber munkarna i 1000 dagar och de går och springer för att hinna med alla besök under en dag. Varje dag är fylld av ceremonier och fysiska strapatser. Löpningen är ett medel. Klosterbesöken och ceremonierna är också ett medel, eller en väg. Målet är komma närmre naturen och upplysning. Enligt munkarna är naturen en manifestation av Buddha och upplysning kan uppnås i detta livet. Kaihogyo knyter samman flera berättelser och är munkarnas epos om sig själva. 

Det första året springer munkarna ett maraton om dagen i 100 dagar. Därefter begär de om tillåtelse att fortsätta i ytterligare 900 dagar. Om läraren tror att eleven är uppriktig ger de klartecken. 

De första 100 dagarna är det fritt fram att ge upp, men från dag 101 kan munken inte längre dra sig tillbaka. Han har gjort ett åtagande - ett komittment - att antingen slutföra uppdraget eller ta sitt eget liv.

En misslyckad man

Yusai Sakai bestämde sig för att göra kaihogyo två gånger. Han var nämligen inte nöjd med sitt första lopp. Han visste att han var bättre än så. Han hade grit. Han gav sig ut igen på en sju år lång resa som 53-åring. Han klarade det utan skador. Hur är det ens möjligt? Vem gör det som 53-åring? 

Om man känner till Sakais levnadshistoria känns det ännu mer osannolikt. Den första halvan av Sakais liv var allt annat än lyckosamt. Han misslyckades som student. Han kom inte in på något universitet. Han tog värvning i armen under andra världskriget, men kriget tog slut innan han var klar med utbildningen till självmordspilot. 

Efter kriget drabbades han av en djup depression. Så många bra unga män hade dött men han - en usel människa - hade överlevt. Efter kriget försökte han komma in på universitetet. Men han misslyckades med sina studier. Han drev från jobb till jobb. Så var det tills han fyllde 40 år. Då blev det ännu värre. Hans fru tog livet av sig. Hans svärmor hade länge försökt få henne att lämna Sakai, men hon valde att lämna livet istället. Sakai tyckte att hon var en bättre människa än honom, men hon dog och han levde. Sakai var förkrossad, ensam, arbetslös och 40 år. Han hade kommit halvvägs i livet och misslyckats med allt. Han tänkte ta livet av sig, men hans svärmor - av alla människor - övertygade honom att söka sig till munkarna vid berget Hiei. 

Han hade inget att förlora och gick dit till fots. Munkarna var först skeptiska till Sakai. Han var för gammal, vanligtvis tillåter inte denna stränga munkorder någon över 35. Han bönade och bad om en enda chans. Munkarna gav med sig och lät honom utföra en ceremoni. Varje morgon tog han en iskall dusch under ett vattenfall, sedan gick han från knästående till stående 108 gånger. Det var ansträngande och han tvekade, men för varje dag kände Sakai sin beslutsamhet växa. Till slut var han mogen för kaihogyo. Han gav sig iväg 1965. 

Sakais första kaihogyo

Under de första 100 dagarna testade läraren hans mod och ihärdighet. Som alla bra lärare ville han bli överträffad av sin elev. Det var hårt. Varje dag var en kamp. Den första tiden var Sakai övertygad om att han skulle dö av utmattning. Han bar med sig pengar till sin egen begravning. Sakai uthärdade och överlevde det första året. Han härdade ut nästa år och året efter det. Det var aldrig lätt. Det fjärde året upplevde han ett genombrott. Han hade klarat halva sträckan och han var inte längre plågad av tankarna på sitt liv och sin fru. Han hade lärt sig acceptera det som hänt. Tidigare såg han sina första 40 år som bortkastade; nu förstod han att han lärt sig mycket under den tiden. Det hade tagit honom dit han var nu. Han kände inte längre någon fysisk eller andlig smärta. Det var halvtid i livet och i kaihogyo. Men det svåraste provet återstod: fastan. 

I början av det femte året ska munkarna fasta utan mat, sömn och dryck i nio dygn. Under nio dygn satt två munkar på var sin sida om honom. De bevakade att han inte somnade eller tappade hållningen. Han mumlade sitt mantra. Han utförde ceremonierna, men det gick allt saktare. Cellerna grävde allt djupare i organen efter energi. Efter fem dygn fick han en mugg vatten att skölja munnen med. Det är absolut förbjudet att svälja. En del blir galna av vattnet. De uttorkade cellerna skriker ju efter vatten. Sakai höll sig lugn. Han klarade provet. Han spottade ut vattnet. Vatten utblandat med blod rann över glaskanten. Det var ett bevis på att han inte svalt en enda droppe.

Efter ytterligare något dygn dog naglarna. Djupa fåror skar genom händerna. Han hallucinerade. Han utförde ritualerna, men visste inte om han var död eller levande. När fastan var slut föll han ihop, men han repade sig och fortsatte springa nästa dag. 

Syftet med fastan är pånyttfödelse. De första fyra åren springer man som individ. På den tiden avverkar man halva sträckan. Efter fastan känner man tacksamhet över livet. Sakai sa att han kände sig odödlig. Han var säker på att klara kaihogyo. Han kom in i ”andra andningen” och upplevde långa stunder av flow. 

Det som sedan såg ut att bli en lång raksträcka mot mål höll på att få ett tvärt slut när han blev anfallen av ett aggressivt vildsvin. Sakai skadade sig och såret blev inflammerat. Smärtan blev värre och värre. Han blev tvungen att stanna. Han satte sig ner på en sten, tog fram sin "självmordskniv" och petade i såret. Sedan satte han sig på knä med kniven mot halsen och väntade på döden. Men han föll aldrig ihop över kniven. Han överlevde igen. Krafterna kom tillbaka och han tog sig till klostret innan midnatt. Efter sju år gick han i mål 1973. 

Sakais andra kaihogyo

Efter några år kände Sakai att det borde gå att göra kaihogyo bättre. Sju år senare 1980 - efter en lika lång återhämtning som längden på kaihogyo - gjorde han sig redo för ytterligare ett lopp. Han klarade det och gick i mål 1987. Efter det vandrade han i Kina, Indien och Sydamerika. För Sakai tog träningen och lärandet aldrig slut.

Han brukade säga att han dog varje natt och varje morgon föddes han på nytt. Varje kväll såg han tillbaka på dagen som gått och gick igenom alla misstag för att bli bättre nästa dag.

Varje dag var som ett helt liv med en chans att rätta till misstag från tidigare liv. Genom att upprepa denna tanke dag efter dag lyckades han springa i 2000 dagar och utföra ceremonierna på ett allt bättre sätt. Han tog ett steg, en ceremoni och en dag i taget. Munkarna lär sig att fokusera på det de gör och inte stirra sig blinda på det avlägsna målet som är upplysning. Genom att leva här och nu, klarar du nästan vad som helst. 

Du lär känna dina gränser och därmed kan du flytta dem på ett kontrollerat sätt. Det är en viktig del av att upprätthålla en daglig rutin som kaihogyo, sa Sakai. Det viktigaste är att lära känna sig själv. För att klara kaihogyo måste du veta hur långt du kan pressa dig utan att missa nästa dag. Sakai menade att du bör pressa dig lite då och då eftersom framtiden är oviss. När det inträffar oväntade svårigheter är du redo och blir inte överrumplad. Sakai var ingen löpare. Ingen av munkarna som klarat kaihogyo var löpare. De blev löpare. De sprang och sprang, till slut var de löpare. Allt är lärande. 

”It doesn’t matter what, just find something and stick to it, that is practice.” 

De första månaderna är värst. Oftast drabbas de av skador och svår utmattning. De är ovana. Sedan anpassar de sig gradvis till ansträngningen. I Japan hyllar man ansträngning i högre grad än i väst. I väst är vi mer fokuserade på talang och begåvning. I Japan är det inte den bästa eleven som läraren kallar fram till tavlan för att visa en lösning, utan den elev som tycker uppgiften är svårast. Eleven kämpar tillsammans med läraren och de andra eleverna tills uppgiften är klar. De lär sig tidigt att ansträngning lönar sig. 

Begreppet att leva varje dag som om det var hela livet tycks ha varit Sakais grundläggande insikt. För en västerlänning kanske det låter som att leva som om det inte finns någon morgondag och ropa ”Carpe diem”, men det är en felaktig tolkning. Sakais insikt var kopplad till en förståelse för sakernas "sanna" natur. Bara genom att vara uppriktig kan man verkligen leva varje dag som ett liv. Man måste vara öppen för att acceptera saker som de är i varje situation. Livet är en upplevelse. Det kommer till oss. Att acceptera livet leder till tacksamhet över livet, menade Sakai. 

Det viktigaste kravet för att klara kaihogyo är uthållighet. Uthållighet är något munken lär sig på vägen. I början är det jobbigt, men med tiden blir de allt uthålligare. Uthållighet leder till prestation och till praktiska fördelar i vardagen. Sakais egna lärdomar kommer från den dagliga ansträngningen att gå och springa mellan 40 och 84 km. ”The heart of what I talk about comes from things I realized as I was walking and which I never forgot”, sa han. 

Yusai Sakai (1926 - 2013)

Förutom uthållighet räknade Sakai empati, medkänsla, tacksamhet och uppriktighet till det som är viktigt i livet. 

Munkarna gör en rad mentala förberedelser inför kaihogyo. De tränar på att meditera i rörelse. De fokuserar på andning och att föreställa sig att kroppen är lätt som en fjäder medan de springer. De tränar sent på kvällen och lär sig fixera blicken på en stjärna. De samordnar takten med ett hemligt mantra som deras lärare viskar till dem. Löparen måste hålla ögonen på stjärnan och aldrig tillåta sig själv att bli distraherad. När löpare nått den rätta nivån av rörlig meditation kan de flyga som vinden och liksom glida genom luften i ett tillstånd av djup kontemplation. De springer svävande i flow i nuet. När den mentala träningen är klar är de redo för kaihogyo. Den fysiska träningen börjar samma dag som de ger sig ut på kaihogyo. 

Munkarna bär med sig mat på färden, men det är mat som de ska dela med sig av. Det är strängt förbjudet att äta maten själv. Vid midnatt kliver de upp och äter en enkel vegetarisk måltid som består av misosoppa, grönsaker, tofu och te. Enligt rapporter från antropologer som följt dem under flera år rör det sig inte om mer än 1000-1200 kalorier per dag. Det ger dem energi tillsammans med lagrat fett att springa två maraton per dag i hundra dagar. Kanske ger hungern dem motivation att springa, kanske kommer de lättare in i ett flow. 

Medan munkarna springer utvecklar de djup kunskap om hur de ska vila olika delar av kroppen medan de är i rörelse. Nu vilar jag axlarna, nu vilar jag mina höfter, nu vilar jag knäna, och så vidare. Det finns ögonblick av vila i rörelse och de lär sig hitta dessa ögonblick, rörelser och platser i kroppen. Efter sju år är de experter på den egna kroppen. De lär känna sig själva och sin periodiserade natur. Kaihogyo är en sjuårig berättelse och en skola i självkunskap där de lär känna varje del av sig själva i det djupaste sammanhanget - naturen. De har hårda stunder och lugna stunder. De tar varje tillfälle att vila och varje dag går de djupare in i sig själva. Allt är lärande. Du kan lära dig något av och om allt. 

”Even a blade of grass can be your teacher” 

Längs stigarna ligger gravar som är en påminnelse om att det är munkens plikt att hedra och vara trogen munkordern och träningen. I gravarna ligger munkar som inte av klarade det. Självmord är kanske den del av den urgamla moralkoden i Japan som är mest obegriplig för en västerlänning. Maratonmunkarna har gjort ett åtagande att fortsätta till slutet. Individen är inte det största värdet som i väst. Tillsammans med viljan att följa sin valda riktning lär sig munkarna att älska det de gör.

”Human life is like a candle; if it burns out halfway it does no one any good. I want the flame of my practice to consume my candle completely, letting that light illuminate thousands of places. My practice is to live wholeheartedly, with gratitude and without regret. Practice really has no beginning nor end; when practice and daily life are one, that is true Buddhism.” 

Bild 4144132 från Pixabay

För en västerlänning känns kaihogyo främmande. I Japan blev dock Sakai en känd person. Han klarade inte skolan, men han lärde sig mer än de flesta genom fysisk träning och djupt tänkande. Hans ”självhjälpsböcker” blev populära i Japan, för kaihogyo ligger inbäddat på djupet i den uråldriga japanska kulturen. 

Buddha och de olympiska spelen 

Det är lätt att glömma att idrott och andlighet hänger ihop. Upphovet till de olympiska spelen i antiken var att hylla Zeus och de andra gudarna som man trodde levde på berget Olympos. Spelen hölls oavbrutet i över 1100 år, vilket är längre tid än Sverige varit ett eget rike. Atleterna tävlade för priser. Ordet atlet betyder ”en som tävlar för priser”. Grekerna offrade enorma summor till vinnarna som sågs som gudarnas skuggor eller avgudar. De kallades idoler (efter eidos som betyder form eller avbild). Vi ser fortfarande de olympiska vinnarna som idoler, som om de befruktats med talang av självaste Zeus.

När Coubertin startade om OS 1896 var det fokus på rena, friska kroppar. Den internationella idrotten skulle besegra den förlamande tröttheten som spred sig över världen i samband med den själsdödande industrialismen och den obarmhärtiga kapitalismen. De moderna spelen skulle bara vara öppna för amatörer och rent spel, så som Coubertin trodde världen var före fabriker och kapitalism. Men den djupare betydelsen av ordet atlet - pengar och priser - har tagit över Coubertins vision. Tävlingar tycks drivas av sådana belöningar. Vi offrar inte längre kor och getter på altare, men skattebetalare och företag ger idolerna stora summor och om de inte levererar det vi betalat dem för offras de på medias altare.

De begrepp som finns i väst är inte universella, det finns andra begrepp om uthållighet och prestation, idoler och gudar. Om du gräver djupare i andra kulturer lär du dig fler begrepp. Då kan du lära dig något av det. Det kanske går att skapa en egen västerländsk vision av kaihogyo? Precis som den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn tog den religiösa udden från meditation och gjorde den västvänlig i form av mindfulness på 1970-talet, kan man tänka sig en sekulariserad form av kaihogyo. Ultralopp är en mild och ganska entonig variant av kaihogyo. Det kanske krävs nya former av olympiska utmaningar för den nya sortens mentala trötthet som breder ut sig. Sakai talade om livslångt lärande, om att pressa gränserna, fokusera och träna och att känna tacksamhet. Han sa också vad du inte ska göra:

“If you sit there watching tv, specially period pieces, you’ll go senile in a flash”.

Det finns många som ser TV-serier i tusentals dagar i följd. Sakai sprang i tusentals dagar istället. Han levde varje dag som ett helt liv. Han dog den 24 september 2013.

Riktning och mening 

När Sakai hade nått mitten av livet upplevde han en djup kris. Han kastade bort dagarna. Han saknade en riktning i livet och han var definitivt ingen löpare, men han lyssnade på en erfaren person som förstod var han var på väg och kände till en bättre väg. Han började ta små steg åt rätt håll. Han skapade mening med hjälp av sina lärare. Sedan bestämde han sig för att springa kaihogyo. Han lärde känna sig själv och naturen. Det är samma sak. Du står inte utanför naturen, du springer med den. Genom hårt arbete blev han en upplyst löpare som strävade efter att lära sig något av varje dag.

Sakais mål med kaihogyo var mer i form av en riktning än ett målsnöre. Varje helig plats och varje dag var ett delmål. Det svåraste hindret var fastan efter halva sträckan. Han sprang rakt in i fastan och staplade sedan ut på andra sidan. Han kände lukten av dödens andedräkt och det fick honom att uppskatta livets berättelse. Livet blev meningsfullt och något större än hans eget liv. Många som varit nära döden vittnar om det. Mötet med döden gör att du ser livet mot bakgrund av det som livet inte är. Efter det är det inte lika lätt att kasta bort dagarna - för det är dagarna som är livet och varje dag är en berättelse av korta stunder och ögonblick som aldrig kommer tillbaka. 

Sakai klarade kaihogyo två gånger. Han ville bli bättre andra gången. Är det grit eller flow, motivation eller ett tänkesätt? Jag tror det är allt detta. Det är olika aspekter av samma djupa sanningar. Känn dig själv. Vad är det du vill? 

Om du tror att det du gör är en del av något större, klarar du mycket mer än om du bara gör det för dig själv. När du är en del av något, känns livet meningsfullt och du kan offra en stor del av dig själv genom att öka din ansträngning för att nå det du vill uppnå. För munkarna på berget Hiei finns Buddha i naturen. Naturen är större än människan. Även en sekulariserad person kan känna sig som en del i ett sammanhang. Det är en tanke som kanske finns lagrad djupt i våra gener, för allt liv kommer från naturen.

Munkarna lever i nuet. De mumlar mantran för att fokusera tankarna i rätt riktning. De heliga platserna är delmål. De är fokuserade på nuet och inriktade på nästa heliga plats och ägnar den all uppmärksamhet när de kommer fram. Löpning är ett sätt att ta sig mellan de heliga platserna. Det är ett medel, inte ett mål i sig. 

Sakai sa att han föddes varje dag och att han såg tillbaka på livet varje kväll. Varje dag var ett liv. Du ska ta vara på ögonblicken och ta vara på stunderna mellan ögonblicken. Det finns inget annat. Du kan inte leva i en önskedröm, i det förflutna eller i framtiden, för det är aldrig där du är. ”När du går, äter och reser, var där på riktigt. Annars missar du större delen av ditt liv”, sa Buddha.

Munkarna förbereder sin kropp och sin själ för hårt arbete. De är inte idrottsmän och de löptränar inte. De är hängivna. De är motiverade. De bästa lärarna på klostret hjälper dem. Om din kropp och din själ är förenade på djupet, finns det inget som stoppar dig från att uppnå det som du vet att du kan och vill. Men synen på misslyckande är grym. Självmord är inte en väg. Liv, väg och misslyckanden hänger samman. Det finns alltid en väg tillbaka till livet. Men det är ju också för att jag inte delar deras begreppsvärld. Jag kan aldrig förstå dem på djupet.

Munkarna vet i vilken riktning de springer. De vet att de är löpare på upplysningens stig. De frågar sig inte om de är det, de vet att de är det för det är det de gör. I sin bok Ways of a Runner frågar Adharanand Finn en munk som klarat kaihogyo. Varför gjorde du det? Alla frågar samma sak, svarar munken. Varför lever vi? Det är en resa. Resan ger tid för eftertanke. Det är en sorts meditation i rörelse. Du ska springa lugnt och eftertänksamt. Det ger tankarna ro. Hur känns det nu när du är klar? undrar Finn. Är du upplyst? Har du nått ditt mål? Det finns inget slut. Lärandet fortsätter hela livet, svarar munken. 

Efter en stund förstår Finn att munken är som du och jag. Han hade gjort något som var svårt och synnerligen krävande, men alla har det svårt ibland. Munken valde det själv. Munken berättade att han hade sett ett tv-program som handlade om löpare som tränade inför ett maratonlopp. De hade dagar då det kändes tungt. Det kändes bra. Jag var inte ensam om att tvivla på mig själv, sa munken. Jag hade också några tunga stunder längs vägen. Löpning förenar människor för löpning går på djupet av vad det innebär att vara människa. Det var löpning som skulpterade människan på savannen. Det i människan som inte var löpare filades bort i tusentals små mutationer. Människan är en del av naturen och löpningen en slags hyllning till det som gjorde livet möjligt.

Du blir aldrig färdig. Det finns inga mål. Det finns bara olika riktningar. För maratonmunken handlar riktningen om lärande, om att utmana sig själv och att aldrig ge upp. Munken når upplysning, men den upplysta vägen han springer på fortsätter. Han har bara lämnat mörkret. En riktning tar aldrig slut. Den visar vägen. Upplysning är här och nu. Inte sedan och inte i livet efter detta. 

En berättelse kan sluta på olika sätt. Du kanske vill avsluta din berättelse på toppen. Men livet slutar inte på toppen. Livet är en våg och en väg. Berättelserna böljar fram och tillbaka. Det är inte starten, mitten eller slutet som är berättelsen, utan den är det du gör nu. En berättelse är ett kontinuum, ett flöde av ord och händelser. Du lever nu. Du skapar din berättelse nu i detta ögonblick.