Älglufs och skidgång

Idag körde jag, Jörgen, Jocke, Tomas och Martin skidgång. Det var säsongens första pass, vilket brukar vara tungt. Skidgång utövar man helst i grupp, eftersom det ser lite märkligt ut att "åka skidor" i skogen just nu. Vi gick uppför Södra berget som ligger 235 meter över havet och på vägen upp körde vi även några backintervaller där man häver, eller sprätter, sig upp med stavarna. Det blev också en del hoppövningar - jämfotahopp och några andra hopp. Sedan sprang vi ner från berget igen. Det blev lite "höghöjdsträning". Tillgången på syre är tre % lägre på 235 meters höjd jämfört med havsnivån, men det var nog av andra skäl som man flämtade på toppen. Sammantaget tog passet 80 minuter. Det kändes i benen efteråt och även lite i ryggen.

Torrsim för skidåkare
Skidgång är inte samma sak som stavgång. När man går skidgång försöker man härma skidåkning så mycket man kan och man landar på hälen och trycker sig fram med stavarna. Man tar långa sugande steg. Hela kroppen får sig en rejäl genomkörare och hjärtat arbetar allt vad det kan för att syresätta alla muskler.

Det är viktigt att sätta ned staven hårt, alldeles vid foten, sedan trycker man ifrån och man ska känna hur bröstmuskler, triceps och ryggmuskulatur arbetar. Det är inte som stavgång där man går kortare steg och trycker lite försiktigare med stavarna, utan mer aktivt som vid skidåkning. Det är viktigt att verkligen använda stavarna. Man ska dessutom föra stavarna tekniskt riktigt, d v s släppa staven i frånskjutet. Stavarna ska följa kroppen parallellt. Man ska sträva efter att hitta flytet och anpassa frekvensen efter hastighet och lutning. Om man gör skidgången rätt är det ett bra komplement till skidåkning. Särskilt nu i väntan på vintern. När man sedan börjar åka skidor på riktigt slipper man en del träningsvärk i ljumskarna eftersom man tränat skidlikt. Egentligen borde jag ha kört lite skidgång under sommaren, men jag har varit alltför fokuserad på löpningen.

Variation är bra, tror jag. Även för den som inte åker skidor kan jag rekommendera skidgång som lite crosstraining. Det är en härlig känsla efteråt när nästan alla muskler signalerar att de har använts.

Det enda som krävs utöver löparutrustningen är ett par skidstavar. De får gärna vara lite kortare, men jag kör med mina vanliga stavar.

Springa som en älg
En annan variant är älglufs, som kommer av norskans elghufs. Men svenska älgar hufsar inte, de lufsar. Men det är inte heller riktigt korrekt. Svenska älgar lufsar inte. När en älg tar steg på 1,5-2 m kallas det skritt, så egentligen borde det heta älgskritt. Men lufs låter bättre och mer likt det norska originalet och mer likt det man gör. Att skritta låter lite enkelt, som om man inte anstränger sig. Att lufsa stämmer bättre med upplevelsen.

Man ska likna en älg som lufsar fram, vilket kan vara lite farligt nu under älgjakten. Med stavarna får man fyra ben och tänk om en halvfull ivrig jägare tar fel. Man kanske ska ha reflexväst, som någon tipsade om.

Älglufs är extremt jobbig träning och därför mycket givande. Hjärtat får verkligen jobba. Man halvspringer men studsar eller sprätter fram med hjälp av stavarna. Det kallas också för sprättande stavgång. Man ska hålla ett släpande lågt och långt steg utan hälkick. Man hoppar lite framåt, till skillnad från skidgången där man går.

Mathias Fredriksson visar älglufs i en video:

Man orkar alltid lite till
Minns att jag läste i en bok för länge sedan, förmodligen av Malcolm Gladwell, om ett experiment där ett antal försökspersoner skulle göra så många armhävningar de orkade. De skulle verkligen ge allt och när de inte orkade mer skulle de säga till. När de stönade att det var nog gick försöksledaren fram till försökspersonerna och viskade något i deras öra och då orkade de plötsligt i genomsnitt göra 30 % fler armhävningar (minns inte exakta procentsatsen). Någon som kan gissa vad han viskade?