Dags för Lidingöloppet

Om drygt ett dygn smäller det. Då går starten i Lidingöloppet. Jag tog ledigt i morgon så att jag ska vara maximalt utvilad och slippa stressa. Hela veckan har jag duckat för virus och undvikit sjuklingar som pesten. Nu har jag varit frisk så länge att jag nästan hoppas att jag blir sjuk efter loppet. Det blir ju lite lugnt efteråt och då kan jag lika gärna passa på att uppdatera mitt virusskydd med en liten infektion. Jag får väl söka upp någon som snörvlar lite lagom:).

Jag sprang några lugna kilometer idag för att hålla igång de neuromuskelära kopplingarna mellan ben och hjärna. Benen kändes till en början trötta och sega, men de piggnade till allt eftersom och jag var sugen på att springa lite fortare. Jag har känt mig aningen öm i vaderna hela veckan, kanske för att jag sprungit ovanligt mycket på asfalt med fivefingers. Men just nu känner jag ingenting (om jag inte känner efter). Jag tar med mig mina lätta reservskor - Adidas Climacool Chill. De höll de första 30 kilometrarna i Stockholm marathon och det räcker ju nu. Sedan blir de för trånga. Jag har fortfarande en blånagel på höger stortå som minne från Stockholm. Men helst springer jag i fivefingers. Jag bestämmer mig strax innan start.

Laddad

Jag är fulladdad med kolhydrater och rödbetsjuice. De senaste dagarna har jag ätit 70 % kolhydrater per dag och nu ser jag ut som på bilden nedan. Varje gram kolhydrat binder några gram vatten så jag har ökat i vikt. Å andra sidan kommer jag att fungera som en kamel när kolet i kolhydratpucklarna brinner upp och avger sina vattenmolekyler.

Lite uppsvullen med hjälp av en fetapp ;)

När jag dricker rödbetsjuicen klämmer jag åt näsan och sväljer. Därmed förhindrar jag den vämjeliga smakupplevelsen. Jag känner bara juicens konsistens och receptorer i hela munhålan fångar upp olika smaker och det blandas med minnet av den totala smakupplevelsen från tidigare tillfällen innan jag fattade vitsen med att hålla för näsan. Jag tycker det smakar äckligt, men det blir ändå en mycket lindrigare smakupplevelse än om lukten är med. Lukten är kanske smakens viktigaste sinne.

Jag dricker 4 dl varje dag i tre dagar. Den sista bägaren sväljer jag 2 timmar innan loppet. Det är nitraterna i juicen som jag vill åt. Men det är inte nitraterna i sig som ger bättre uthållighet, det är först när nitrat omvandlats till kväveoxid som de positiva effekterna blir märkbara. Det första steget i denna metamorfos sker med hjälp av den naturliga bakteriefloran i munnen som kan reducera nitrat till nitrit. När jag sedan sväljer saliven cirkulerar nitrit i kroppen och omvandlas efter hand till kväveoxid, som bl a utvidgar blodkärlen och får mig att orka lite mer. Rödbetsjuicen har en faktisk effekt, en placeboeffekt och det är dessutom en del av en vana, en ritual. Alla tre effekterna är viktiga, men de avgörs av att halvgiftiga nitrater faktiskt fungerar enligt vetenskapliga studier och att nyttan är större än risken om man nöjer sig med att ladda några gånger per år.


Fivefingers ger bra proprioception

Det kom föresten en ny studie som stödjer hypotesen att löpning med fivefingers ger en mer korrekt uppfattning om markens förhållanden än tjocka löparskor. Forskarna kunde se att dessa fördelar gällde oavsett om man stod stilla eller sprang. Jag tror också det är därför som fivefingers ökar i popularitet. När man gått eller sprungit omkring med dem ett tag så känns underlaget mer påtagligt och man får bättre återkoppling mellan fot och hjärna. Det känns naturligt. Som vi var födda att röra oss.

Det borde ge en liten fördel när man springer att mer exakt veta hur landet ligger. Men jag har knappast någon nytta av fivefingers för att hitta dit jag ska. Det brukar vara det svåra. Det verkar lite kaotiskt just nu med vägarbeten o s v.