Tro på sig själv

Jag har starkt självförtroende i vissa sammanhang och då tror jag att jag klarar vad som helst. Då känner jag mig störst, bäst och vackrast. I andra sammanhang har jag sämre självförtroende och det blir som en självuppfyllande profetia. Om man inte tror att man kan, då klarar man inte av det. Då gör jag allt för att bekräfta mina egna fördomar om mig själv och tolkar allt till min nackdel. Det är en sån där dålig vana som jag försöker bryta, men det är inte alltid så lätt. Vanorna följer sedan länge upptrampade stigar och jag måste vara medveten om detta för att kunna göra någonting åt det.

I de flesta sammanhang har jag dock ett starkt självförtroende. Det krävs t ex viss självsäkerhet för att blogga. Men ibland skulle jag vilja att det där bubblande självförtroendet spillde över på allt annat. Fast jag skulle inte vilja vara riktigt lika självsäker som Zlatan som på frågan vad han gav flickvännen i födelsedagspresent svarade: "Present ... Vadå? Hon fick ju Zlatan"... Å andra sidan bör man inte vara lika tvivlande på sig själv som Woody Allen heller. En blandning kanske är bäst. Ibland Zlatan och ibland Woody beroende på sammanhanget. Enligt ny forskning är dock zlatanstrategin bäst i sport, krig och affärer.

Woody Ibrahimovic (Hmm, mer lik Woody än Zlatan). Morfat på morphthing

Nästan alla har lite hybris
Man kan ha tre olika strategier utifrån uppfattningen om sig själv. Man kan ha en övertro, en undertro eller en korrekt uppfattning om sin förmåga. Man kan fråga sig varför inte evolutionen endast mejslat ut en korrekt strategi. Det borde ju vara bäst om vi var så nära sanningen som möjligt, kan man tycka. Men flera studier har visat att människor i allmänhet har en övertro på sig själva. De allra flesta tror att de är smartare, kör bättre, är generösare, bättre fotbollsanalytiker, o s v, än genomsnittet. Jag läste att 1 procent trodde de körde sämre än genomsnittet! Det kanske är därför alla är så arga på varandra i trafiken - alla andra kör ju som idioter.

Zlatanstrategin är bäst för det mesta
Enligt den nya studien som presenteras i tidskriften Nature har evolutionen sannolikt gynnat individer med mycket gott självförtroende. De individer som följt zlatanstrategin har lagt beslag på mer resurser och lämnat efter sig fler avkommor än de som tvivlat.

I studien använde forskarna en evolutionär modell där individer konkurrerar om resurser. Varje individ i modellen utrustades med en viss styrka som förutsade sannolikheten att vinna en konflikt och när individen lägger beslag på en resurs, bl a genom en konflikt med en annan individ, ökar dess "fitness". Om båda sidor hade en korrekt uppfattning om hur en konflikt skulle sluta, då vore en konflikt onödig. Då skulle den starkare kunna ta resursen utan att förlora energi i en kamp och den svage skulle låta motståndaren göra det. Men det finns alltid lite osäkerhet om motståndaren och om den egna styrkan. Genom att förse individerna i modellen med olika grad av självsäkerhet och sedan göra ett stort antal simuleringar fick man fram olika resultat beroende på vilka förutsättningar som gällde. När kostnaderna var låga - d v s när resurserna var värdefulla och konflikterna inte så kostsamma - då blev hela populationen självsäker. När kostnader och intäkter mer stod och vägde blev det mer av en mix mellan självsäkra och osäkra individer. Ingen strategi var vinnare. När kostnaderna ökade så blev hela populationen osäker på sig själv. Om man inte har mycket att tjäna på en konflikt är det bättre att undvika den. Anledningen till att vi människor tror oss vara bättre än vi är beror enligt denna modell på att konfliktkostnaderna har varit låga under större delen av vår historia när vi slogs med pinnar och stenar. Nu när vi kan kasta atombomber på varandra får vi hoppas att ledarna är lite mindre självsäkra, eller snarare att vi väljer ledare som vågar tvivla.

Denna tendens till överdrivet självförtroende torde också vara orsaken till fenomen som börsbubblor. De flesta är lite överoptimistiska och det beror på vår evolutionära historia. De som jobbar inom börsbranchen skulle kanske tjäna lite på att lära sig mer om den medfödda tendensen till överoptimism. Inte ens ekonomer är alltigenom rationella. Det finns säkert kurser för det. Efter varje krasch finns det kurser i hur man undviker krascher, sedan glöms de bort och då är det snart dags igen.

Arrogans förlorar i långa loppet
Personer som beter sig som Zlatan lyckas således bättre i livet. Siktar man mot stjärnorna hamnar man åtminstone bland trädtopparna. Siktar man mot trädtopparna slår man huvudet i trädet och siktar man inte alls händer ingenting. Fast det finns ju ett liv efter det också. När man väl blivit en stjärnbild finns det inte mycket mer att sträva efter. Stjärnfallet är oundvikligt. Även för Zlatan kommer motgångarna och då sås även där ett frö av tvivel, skulle jag tro.

När det gäller löpning tror jag på mig själv. Jag tror att jag ska uppnå de mål som jag sätter upp eftersom jag har nästan fullständig kontroll på allt som leder fram till resultatet. Jag har nästan en övertro på mig själv och att ha lite övertro är alltså bra. Dessutom skrev jag om en studie i förra inlägget som visar att vi alltid kan prestera lite bättre än vad vi faktiskt gör. Så övertro är en bra inställning inför ett lopp. Den sätter målet över den försiktiga uppskattningen. Det är bra att ha en stark självkänsla, men den får inte utvecklas till arrogans och brist på lyhördhet. Om man tror på sig själv, lyssnar man på sig själv och på andra. Annars springer man in i väggen.