Är det farligt att tävla?

Starten för Vasaloppet går och 15 000 skidåkare kastar sig ut i skidspåren och ungefär vart tredje år händer det att någon segnar ner och dör. En del drar slutsatsen att sport är farligt och att det nog är tryggare att titta på sport. Det är både rätt och fel, men mest fel, vilket illustreras av det här citatet av hjärtläkaren Paul Thompson:

"If you want to live a long, vigorous life, you should do an hour of moderate exercise a day. If your only goal is to survive the next hour of your life, you should get into bed - alone." 

Vasaloppet utklassar döden

Under en tioårsperiod från 1989–1998 inträffade tre dödsfall som en effekt av Vasaloppet. Det är tre av 73 500 åkare. Det är inte en stor risk. I en uppföljande studie fann man att antalet förväntade dödsfall inom gruppen Vasaloppsåkare hade sjunkit med 440 fyra år efter själva loppet. Detta som en direkt effekt av träning och annan hälsosam livsstil. En och annan dör men i det stora hela räddar Vasaloppet liv. Livet vinner med 440 - 3. Det är ren utklassning, men i slutet tar döden hem segern i alla fall woaahhaha:)

Ändamålet helgar medlen

Man kan invända och säga att man bara ska träna inför Vasaloppet eller ett maraton, eftersom träningen är hälsosam medan tävling i sig utgör en viss risk. Men då glömmer man att det är målet som får många att träna. Målet helgar medlen. Målet upprätthåller fokus och skapar gemenskap. Utan mål finns det ingen väg att springa på och finns det ingen väg springer många vilse bland alla krav och prioriteringar.

De flesta motionärer är nog motiverade av både mål och medel. Träningen - medlet - blir sitt eget mål. Det är det bästa. Men det konkreta målet för många finns i Mora eller i Stockholm. Själv tränar jag för att det är kul att utmana mina egna föreställningar om mig själv. Det är utmaningen som är kul och utmaningen går utöver mål och medel, det är både och.

Risken att dö i hjärtinfarkt ökar med sju gånger medan man springer men risken resten av livet när man inte springer minskar med 50 %. Det är majoriteten av timmarna. Slutsatsen måste bli att man ska springa, ty återstoden av livet är längre än löpturen. Är man otränad ökar risken 50 gånger att drabbas av en infarkt i löparspåret jämfört med en person som tränar regelbundet. Redan 1953 gjordes en studie där man fann att biljettsäljaren som gick i trappor i bussen (dubbeldäckare) hade 30 % lägre risk att dö i hjärtinfarkt än chauffören som satt hela dagarna. Så börja träna regelbundet och börja försiktigt med en gradvis ökning. Det är en klok investering i ditt liv.

Vilka dör och varför

En av de ledande experterna på hjärta och löpning är Paul Thompson. Enligt honom är det två typer av löpare som dör under ett maraton. De som är under 35 och de som är över 35. En ganska tautologisk sats, men de dör av olika orsaker, vilket kanske är det viktiga här.

De avlidna som är under 35 har ofta något strukturellt fel på hjärtat, medan de som är äldre än 35 nästan alltid dör av hjärtinfarkt. Hjärtinfarkterna beror på att artärväggarna täckts av LDL (dåligt kolesterol) som oxiderat i närvaro av fria radikaler, vilket aktiverar immunförsvaret. Immunförsvarets angrepp leder till bildandet av plack längs kärlväggarna. När man anstränger sig kan dessa plackbildningar spricka och täppa igen kärlen och infarkten är då ett faktum. Ansträngning skapar en flodvåg av blod, medan soffsittande är en droppande kran av blod som rinner förbi placket. Men det finns lika mycket plack, personen är lika illa däran och den plötsliga flodvågen skyndar bara på infarkten.

I en studie fann man att risken att dö under ett träningspass var ungefär sju gånger så stor jämfört med att dö framför teven. Det motsvarar ett dödsfall per 396 000 träningstimmar (inget man tänker på när man springer ut en timme). Men att från detta dra slutsatsen att träningen orsakar dödsfall är fel. Det är de dåliga artärerna som orsakar dödsfall, löpningen skyndar på något som skulle ske inom kort tid. I samband med ett häftigt snöfall såg man att dödsfall i samband med snöskottning ökade kraftigt, men veckan efter sjönk de under det normala. De med dåligt hjärta förkortade sitt liv med en vecka, det skedde bara en förskjutning av dödsfallen.

Ska man ändå få en hjärtattack är det en fördel att få den under en tävling. Chansen att överleva är flera gånger större under en tävling än om man springer ensam någonstans.

Är skidåkning farligare än löpning?

I en studie tittade man på 4,5 miljoner maratonlöpare under 30 år och då fann man att 41 av dessa dog i hjärtattack, det är en på 110 000 löpare. Risken är alltså mindre än en hundradels promille. Under åren 1970 till 2005 dog 13 Vasaloppsåkare av 698 000, vilket ger en lite högre risk än vid maraton - en på 50 000. Det kanske beror på att Vasaloppsåkare har en högre medelålder och därmed fler inom riskgruppen för hjärtinfarkt.

Jag vet inte hur det förhåller sig, men jag har en minnesbild av att de flesta som segnar ner i Vasaloppet gör det i starten? Men som sagt, jag har ingen aning. Av de 41 dödsfallen i maraton skedde dock hälften de sista 1-2 kilometrarna eller direkt efter målgång. Ett sätt att minska risken med hälften är alltså att ta det lite lugnt i slutet om man vet att man tillhör en riskgrupp.

Jag är ingen typ

Det är inte lätt att hålla tillbaka benen när man tävlar. Människan har nog alltid tävlat. Det är en instinkt i oss. Vissa är dock mer tävlingsinriktade än andra. De brukar kallas typ A-människor och de tar större risker, men risktagande kan också ge större avkastning, så det finns inga enkla svar.

Jag vet inte vad jag är för typ. Det tycks finnas typ A, B och D. Typ A är tävlingsinriktade och stressiga, typ B är balanserade och typ D är apatiska. Jag är nog mest typ B, men med lite A och D också, det beror på sammanhanget. När jag tävlar är jag mycket A, men på ett tråkigt möte tar D-typen över mig totalt. Eller så är jag typ C, typ.