torsdag 7 april 2011

Från mask till människa

För ca 550 miljoner år sedan fanns en liten organsim som kallas för Spriggina. Den var ett tre centimeter långt skräckinjagande rovdjur. Den såg ut som en korsning mellan en mask och en trilobit och var uppbyggd av segment där de två första utgjorde huvudet, medan de bakre segmenten innehöll tarm och analöppning. På huvudet fanns ett par ljuskänsliga urgröpningar - ett slags primitiva ögon - samt ett par antenner. Munnen satt på undersidan. 


Spriggina - en lyckad konstruktion
Vad är då så speciellt med Spriggina? Jo, Spriggina var ett av de första utkasten till livets grundritning. Insekter, fiskar, kräl- och däggdjur och fåglar är alla stöpta i samma form. Om vi tittar oss omkring så ser vi ögon för att hitta föda med, näsa för att känna hur den luktar, mun för att äta och en tarm för att ta upp näring och en analöppning för att göra oss av med det som inte behövs.


Ser ologiskt ut.
Vi härstammar från maskliknande djur. Det är därför mun och ögon sitter längst upp eller längst fram, som om vi vore maskar som gräver sig genom marken med munnen först. Kroppen är fortfarande indelad i segment och varje segment innerveras av nerver från en bestämd del av ryggmärgen. Ryggmärgen förmedlar signaler men kan också reagera självständigt genom reflexer. Vi består av fyra större segment som är färglagda på bilden. Indelningen ser lite märklig ut, men det såg logiskt ut när vi var maskar och även när vi stod på fyra ben. 


Nu ser det mer logiskt ut.
Det var när vi ställde oss upp som bilden blev lite mer ologisk. Nerverna till baksidan av benen till hälen och könsorganen sitter längs ner på ryggmärgen. Könsorganet sitter ju i mitten, men det hela blir begripligt och vi ställer oss på alla fyra och tänker oss att armar och ben växt ner från kroppen. Då hamnar den sakrala regionen längst bak, som om vi vore en mask eller en ko. Från slibbig, slemmig mask till människa på en halv miljard år. Det är raskt marscherat. Med tanke på hur kort tid vi stått på två ben är det inte konstigt att en många får ont i ryggen. Särskilt de som sitter mycket. 


Ryggraden är mycket viktig när man springer och nästan alla får problem med ryggen någon gång i livet. Orsaken har med det här inlägget att göra. Mer om det i ett inlägg någon gång under nästa vecka.

tisdag 5 april 2011

Sms och bilkörning

Enligt ett nytt lagförslag ska det bli förbjudet att sms:a vid bilkörning. Det var på tiden. Jag brukar inte ens svara i mobilen om jag kör på en trafikerad gata. Det är bättre att ringa upp sen än att utsätta sig själv och andra för en förhöjd risk.

Människan är dålig på att multitaska, d v s att göra flera saker på en gång. Vi har bara ett medvetande och vi måste skifta uppmärksamheten mellan olika uppgifter. Konsekvensen är att vi blir lite sämre, lite ineffektivare, varje gång vi byter uppgift. När vi skiftar uppmärksamhet måste hjärnan startas om och fokusera på nytt.

Det händer att jag sitter framför teven och försöker följa med i någon intressant dokumentär samtidigt som jag sitter och surfar på datorn. När dokumentären är slut kan jag inte säga att jag uppfattade vad den handlade om och jag har knappast en klar bild över vad jag surfat runt på heller. Det är nästan bortkastad tid.

Enligt olika undersökningar använder vi omkring 5-10 timmar om dagen till olika medier. För att få tiden att räcka till använder vi olika medier samtidigt: vi skickar sms eller kollar mejlen medan vi ser på tv eller sitter på möten, vi facebookar samtidigt som vi pratar i telefon. Ju fler typer av medier, desto mer multitaskar vi. Tiden är dock en naturkonstant, den är alltid 24 timmar per dygn. Själv använder jag appen Sleep Cycle så att jag ska vakna i så bra tid som möjligt i förhållande till min sovrytm. Inte ens när jag sover är jag således fri. 



Sleep Cycle
Myten säger att vi blir dubbelt så effektiva om vi gör två saker samtidigt. Sanningen är att vi bara gör flera saker dåligt. I en studie fann man att eleverna tog 40 % längre tid på sig att lösa ett matteproblem när de försökte lösa flera samtidigt. Många andra studier bekräftar detta resultat. Det blir längre svarstider och multitasking leder till att man blir mindre fokuserad på uppgiften.

Säg att du ska sätta dig för att köra bil. Då laddas först hjärnan med instruktioner om att köra bil. Det sker i två steg: Först en kallstart där blod strömmar in i hjärnan med en uppmaning om att skifta fokus från det du nyss sysslade med till bilkörning. Sedan skickas en söksignal ut efter en uppsättning bilkörningsregler som sedan kan laddas in för exekvering. Sen, när man sitter och kör enligt dessa regler, då ringer telefonen. Uppmärksamheten skiftar då från bilkörande till telefonprat. En söksignal går ut och sedan laddas telefonpratreglerna in i hjärnan. Uppmärksamheten lämnar bilkörningen och vägen och fokuserar på telefonpratandet. För ett ögonblick är vi bortkopplade och ouppmärksamma på bilarna omkring oss.

Uppmärksamhet är ungefär som en ficklampa som bara kan riktas mot en sak i taget. Att multitaska blir då att flacka fram och tillbaka med ljuskäglan och man ser mycket sämre. Amerikanska studier har visat att studenter som gör läxor medan de tittar på TV genomgående får lägre betyg.

Vi kan dock bli bättre på vissa sorters multitasking: vi kan faktiskt gå och prata samtidigt. En del av detta beror på träning. När du lär dig köra bil är allt fokus på växelspak och koppling. När man har kört i några år kan man köra och växla samtidigt. Men förmodligen kan vi bara bli duktiga på multitasking om uppgifterna är tillräckligt olika. Hjärnan har specialiserade moduler för olika uppgifter, som språkbehandling och rumslig förmåga. Det är uppenbart att två liknande uppgifter är mycket svårare att göra samtidigt, eftersom de använder liknande delar av hjärnan. 



Damen som sms:ar och ramlar i fontänen

I en studie som publicerades nyligen såg man att personer mellan 59 och 81 år som talar i mobil samtidigt som de går över gatan är livsfarliga. Deras uppmärksamhet sjunker dramatiskt. Det tar längre tid för dem att gå över vägen och risken är större att de träffas av fordon. De yngre deltagarna i studien hade inga problem, men förmodligen var inte trafiken tillräckligt intensiv. Vid mer intensiv trafik har även yngre personer problem.





Aktiva bättre än inaktiva
En mer uppmuntrande studie visar att idrottare är överlägsna ickeidrottare när det gäller förmågan att gå över en gata utan att kollidera med rörliga objekt. Studien gick ut på att 18 idrottare och 18 icke-idrottare korsade en trafikerad gata i en virtuell 3-D miljö. Idrottarna klarade det 72,05% av tiden, medan icke-idrottare bara klarade det 55,04% av tiden. Forskarna tror att sport förbättrar reaktionstiden och att man har nytta av snabb reaktionstid vid multitasking. Jag gissar att även vissa typer av datorspel leder till förbättrad reaktionstid.



Relaterade inlägg
Jag gör helst en sak i taget


måndag 4 april 2011

Högerhänt och vänsterhänt

På svenska betyder höger den bekvämare handen och ordet har en indoeuropeisk rot långt tillbaka i tiden. På engelska säger man right och left. Right är samma ord som rätt, medan left betyder weak eller foolish. På tyska heter det rechts och links, vilket är samma ord som rätt och linka. Uppenbarligen har höger positiva kopplingar, vilket vänster saknar.

Det var först under 1900-talet som de vänsterhänta frigjordes från de högerhäntas tyranni. Det var länge så att vänsterhänta tvingades skriva med höger, trots att det ju var helt fel för dem. Eftersom det numer inte är en social belastning att vara vänsterhänt har antalet vänsterhänta ökat, fler har kommit ut. I början av seklet var några procent vänsterhänta, men nu är 11 % vänsterhänta i väst.

Vänsterhänthet är inte så farligt
Enligt en populär myt lever vänsterhänta 9 år kortare än högerhänta. I så fall vore vänsterhänthet farligare än att röka ett par paket cigaretter om dagen. Det verkar inte särskilt troligt. Ibland är det svårt att tänka kritiskt. Det handlar om en myt som förmodligen har ett upphov i ett statistiskt feltänk. Antalet vänsterhänta har ökat de senaste hundra åren. Därmed är det fler unga vänsterhänta som dör i förhållande till antalet äldre. Att vara vänsterhänt är en markör för ungdom. Men det är bara statistik. Skulle man undersöka medelåldern hos dödsfallen bland kvinnliga maratonlöpare skulle de förmodligen också ha en lägre medellivslängd eftersom antalet kvinnliga maratonlöpare ökat snabbt sedan kvinnor släpptes in på banan. Det finns helt enkelt inte så många gamla maratonlöperskor som kan dra upp medelåldern.

Kreativitet och intelligens
En annan populär myt är att vänsterhänta är mer kreativa. Det finns ingen statistik som bekräftar det påståendet. Däremot är konstnärer i högra grad vänsterhänta och dubbelhänta än resten av befolkningen, men det betyder inte att det beror på deras hänthet. Surfar man runt lite hittar man listor på kreativa vänsterhänta personer. I nästan alla listor finns Einstein och Picasso med, men det finns ingen bild där det framgår att de är vänsterhänta. Tvärtom håller de alltid upp högerhanden när de målar eller skriver. Det är alltså en myt, något som folk vill tro på och lagt till. Det är lätt att visa på att det är fel eftersom det finns få som är fotograferade så mycket som dessa 1900-talsikoner. 



Einstein var högerhänt
Picasso var också högerhänt
Det påstås även att vänsterhänta är intelligentare och att 20 % av Mensa-medlemmarna är vänsterhänta. I den engelska Mensa-föreningen registrerar man dock hänthet och där kom man fram till att 10,58 % av de nya medlemmarna var vänsterhänta, vilket speglar befolkningen i stort. 

Däremot är det nog sant att vänsterhänta har en fördel i vissa sporter, som bordtennis och boxning. Men det har jag inte kollat upp. Det tar jag bara för givet. 

Träningen
Själv är jag högerhänt. Min vänstersida är mycket svag så jag är nog 100 % right. Det gäller både ben och fötter. Jag kan inte sparka en fotboll med vänsterfoten. Däremot duger den till att springa på. I söndags sprang jag 22 km, det blev 5 km längre än jag tänkt för det kändes bra. Förvisso sprang jag i lågt tempo, bara 6 min per km. Men det var långt som jag ville springa. 



Jag lyssnar ofta på känslan numer. Känns det bra så fortsätter jag. Känslor emanerar från hjärnan och hjärnan har koll på helheten. Om något känns bra så är det förmodligen bra. Idag är det måndag och det är vilodag, men i morgon blir det backintervaller igen. Jag körde det förra veckan och det kändes bra.


lördag 2 april 2011

127 timmar under en sten

Att titta på film är nog min favoritavkoppling om man bortser från långa löppass. Igår såg jag filmen 127 timmar. Filmen bygger på den sanna berättelsen om Aron Ralston som råkade fastna med armen under ett klippblock mitt i öknen. Jag var rädd att filmen skulle vara seg och långsam, det var trots allt till stora delar en film om en enda person ungefär som Cast Away med Tom Hanks. Men det var bra tempo, vackra bilder och man fick uppleva hallucinationer, smärta och törst på ett väldigt påträngande sätt. 



Situationen blir snart ganska förtvivlad och Aron ser som sin enda chans att karva av armen med sin slöa, kinesiska fickkniv. Det var armen eller döden. Det är inte lätt att skära av sig sin arm. Det kanske tar 127 timmar innan man bestämmer sig för något sådant.

Det var en överraskande bra film, trots att man känner till händelsen och hur det slutar. Det är också en massa tillbakablickar på Arons liv, annars hade nog filmen blivit lite långsam trots alla försök att dramatisera. Otroligt vackert landskap också. Det skulle inte vara fel att ta ett distanspass där. Men i så fall ska man nog skriva en lapp om vart man ska.

Vi kan springa över kontinenter, klättra upp på de högsta bergen och överleva 127 timmar med armen fastkilad under ett stenblock. Man kan fråga sig var gränsen går. Enligt regissören Danny Boyle så är den vanligaste reaktionen till filmen att "jag skulle aldrig kunna göra det". Men det kan man inte veta. Först måste man sitta fast i 127 timmar. Sedan klarar nog alla av att skära av sin arm.

Ryssen som opererade sig själv
Det finns massor av bevis för att människan klarar nästan vad som helst när det gäller att överleva. Ett exempel ur historien är kirurgen Leonid Rogozov som 1961 var stationerad i en nybyggd sovjetisk bas i Antarktis. Mitt under polarvintern, då forskargruppen var helt isolerad från omvärlden, blev Rogozov sjuk. Han kände smärta i övre delen av bålen. Rogozov förstod snart att det rörde sig om akut blindtarmsinflammation. För att inte oroa sina kollegor så försökte han dölja sitt tillstånd i det längsta. Men läget blev snabbt akut. Rogozov skrev i sin dagbok:

“I did not sleep at all last night. It hurts like the devil! A snowstorm whipping through my soul, wailing like a hundred jackals. Still no obvious symptoms that perforation is imminent, but an oppressive feeling of foreboding hangs over me . . . This is it . . . I have to think through the only possible way out: to operate on myself . . . It’s almost impossible . . . but I can’t just fold my arms and give up.

“18.30. I’ve never felt so awful in my entire life. The building is shaking like a small toy in the storm. The guys have found out. They keep coming by to calm me down. And I’m upset with myself—I’ve spoiled everyone’s holiday. Tomorrow is May Day. And now everyone’s running around, preparing the autoclave. We have to sterilise the bedding, because we’re going to operate.

“20.30. I’m getting worse. I’ve told the guys. Now they’ll start taking everything we don’t need out of the room.” 




Vännerna tömde och steriliserade rummet. Gruppens meteorolog och mekaniker utsågs till operationsassistenter. Meterologen skulle hjälpa till med instrumenten, medan mekanikern skulle hålla i spegeln och sköta ljussättningen. Rogozov var alltså tvungen att operera sig spegelvänt. Jag tycker det är nog svårt att knyta en slips framför en spegel. Risken att göra fel måste ha varit otroligt stor, inte minst med tanke på hur utmattad han var. 




När det var som värst kändes händerna som gummi och han var nära att ge upp. Just precis då upptäckte han att det bara återstod att slita ut blindtarmen. Han var räddad. Operationen tog två timmar. Två veckor senare var Rogozov tillbaka på jobbet. Han dog vid 66 års ålder år 2000. Hela historien finns här.

Självbetjäning i Sundsvall
I höstas skulle Jonas i Sundsvall flytta en spis men skadade benet så illa att han blev tvungen att åka in till akuten. Men där fick han vänta på sin tur. Det kom hela tiden in allvarligt skadade människor och Jonas förstod att han inte var prioriterad. Nål och tråd var framtagna och eftersom han hade bråttom hem för att fortsätta med renoveringen så sydde han ihop såret själv och knöt ihop det hela med en blåknut. Sedan blev han polisanmäld för egenmäktigt förfarande.

Jonas tycker det hela är en bagatell. 


– Det var inte så märkvärdigt. 


Hur många stygn blev det?


– Det var bara två stygn, det var inget stort sår.

Har du gjort sånt förut?

– Nej. Men folk har väl sytt sig själva i alla tider.

Gjorde det inte ont?

– Nejdå. De har bra grejer på akuten.

Hur ser du på att du blivit polisanmäld?

– Tja, de måste väl göra sitt jobb. Det är så man gör i Sverige, följer reglerna.

En intervju av Lotta Brome´med Jonas:




Träningen
Det var tre berättelser om två överlevare och om en svensk som hade lite bråttom. Jag känner mig också lite stressad. Det är mindre än två månader kvar till Stockholm Marathon och jag har bara sprungit 20 km som längst. 


Idag blev det ett lugnt löppass. I morgon ska jag springa 17-18 km. Det här är en återhämtningsvecka så det är lite kortare pass än vanligt. Eftersom vi firade ett projektavslut mitt i veckan så passade det dessutom bra. Nästa vecka blir det hårdkörning igen.


torsdag 31 mars 2011

Latmasken i hjärnan

Det kanske viktigaste argumentet för att börja springa är att det är hälsosamt för kroppen och nyttigt för hjärnan. Ändå är det så svårt för många att komma igång. Även den lataste förstår rent intellektuellt nyttan med träning, ändå väljer många soffan och då är chips och annat snacks aldrig långt borta. Chips, soffa och TV hör ihop, de häftar vid varandra som gammalt kladdigt godis.

Det sägs att husdjuren blir allt fetare och drabbas av diabetes och hjärtsjukdomar. Det gäller kanske framför allt katter och djur i bur (får jag för mig). Hundar har en instinkt att springa. Hundar härstammar från vargar, medan katter tillhör samma familj som tigrar och lejon. Kattdjur verkar inte springa i onödan. Lejon är slöa. De hänger och gäspar och sover helst hela dagen. Bara att jag tänker på lejon gör att jag gäspar (spegelneuroner). De sparar energi inför kommande jakt. Det gör inte vargar. De är i ständig rörelse när de patrullerar sitt revir för att jaga och försvara det mot inkräktare. Det kanske är därför hundägare är så friska. De dras ut på revirpinkande tidigt på morgonen. 





Det är inte mycket action i en djurpark. Det finns ingen anledning att springa för livet i en djurpark. Jag minns att jag på besök på Kolmården som barn var så besviken på att alla djur såg så smutsiga, sega och trötta ut. Det kändes som att gå omkring på en bondgård och titta på kor. Fast aporna och delfinerna var roliga; jag ville svinga mig som en gibbonapa (se klippet nedan där pigga gibbonapor retar trötta tigrar). De var lekfulla och påminde om oss. Jag hade nog hellre sett en actionpark där man blandat antiloper och lejon. Jag trodde det skulle vara som på savannen i Serengeti.




Att välja mellan soffan och löpturen kanske är lite svårt. Men belöningen efteråt är stor. En del belönar sig med att äta lite extra. Det är en vana, en farlig vana som kan leda till att den efterlängtade viktminskningen uteblir. Dessutom är det en onödig belöning eftersom vi har ett inbyggt belöningssystem som det "bara" gäller att trigga igång. Belöningssystemet är ett urgammalt system som aktiveras av hård fysisk ansträngning. När det systemet är igång, behöver man inte överkompensera när man äter efteråt. Nyckeln till hur man sätter igång systemet och även orsaken till träningsmotståndet finns i speciell del av vår hjärna. 

Området i hjärnan kallas striatum (strimmiga kärnsystemet). Det är där latmasken lever. När försökspersoner funderade på att anstränga sig fann man att neuronernas aktivitet minskade i en speciell del av striatum, en del som kallas skalkärnan (putamen). Denna minskade aktiviet fick försökspersonerna att hellre välja ett enklare alternativ framför ett mer ansträngande. En latmask kan alltså skylla på striatum. Striatum har dock en dubbelnatur. När vi kommer över vårt motstånd mot fysisk aktiviet då aktiveras accumbenskärnan (nucleus accumbens), som också finns i striatum och den hör samman med motivation och njutning. Det området är en viktig källa till belöningssubstanser som dopamin. Det finns alltså motstridiga signaler i striatum. 



Striatum. Källa: Wikipedia
Vår evolutionära historia handlar framför allt om överlevnad - att äta eller ätas - och fysisk ansträngning har lönat sig. I valet mellan att vila och att anstränga sig torde incitamentet att agera i situationer som gäller överlevnad vara mycket starkare än vår grundläggande defaultinställning att spara energi.

Nu när varje dag inte längre är en kamp för överlevnad är motivationen att anstränga sig inte lika stark. Latmasken i skalkärnan regerar och sparar energi i fettdepåerna. Det är nog därför som det tar tid att skapa goda träningsvanor. Belöningarna i form av bättre fysik och hälsa och en bättre hjärna kommer inte utan ansträngning och det gäller att kliva över den tröskeln och börja springa. Genom att springa börjar systemet snurra, först sakta men sedan allt snabbare och till slut är man fast i träningshjulet. Man blir beroende, eftersom vi är utvecklade för att bli beroende.

Att inte springa är ett val som sparar energi. Det är bra att vara sparsam, men just denna energi blir farlig om det lagras för mycket. Det är som att lagra för mycket vatten som lägesenergi bakom en damm i en vattenreservoar. Till slut brister det. Energidepåerna växer och sväller. Ett kg fett motsvarar omkring 9000 kcal, det räcker till ca 100 km löpning. En energidepå på 20 kg motsvarar ca 180 000 kcal och den energin räcker till att springa genom hela Sverige, från Smygehuk till Treriksröset. Men man måste självklart äta under tiden.

Många sparar till en semester vid Medelhavet och med 20 kg fett sparade kan man springa dit. Det var nog inte meningen. Även om människan är jordens bästa långdistanslöpare så korsade vi knappast kontinenter på jakt efter byte. Dessutom är det lite svårt att springa med en sådan energidepå. Nu korsar vi kontinenter på jakt efter sol, men enligt prognoserna ska det bli mycket sol även här hemma nästa vecka. Jag längtar efter ett riktigt långpass i solsken.


måndag 28 mars 2011

Memento - att leva i nuet

På lördag kväll såg jag filmen Memento på TV. Igen. Jag har nog sett den tre gånger. Det är kanske en film man ska se minst två gånger. Den är ovanlig för den beskriver amnesi - minnesförlust - ovanligt träffsäkert. Olika typer av minnesproblem är ett populärt tema i filmer. På rak hand kommer jag på The Bourne Identity, Hitta Nemo och … några fler vars titlar jag inte kommer ihåg;). Det ovanliga med Memento är att den både är bra gjord och dessutom beskriver amnesi korrekt.



Till skillnad från i de flesta filmer som beskriver minnesförlust, bibehåller huvudpersonen Leonard sin identitet och hans sätt att hantera oförmågan att lagra minnen är mycket trovärdigt. Filmen berättas genom två parallella historier där handlingen visas i färg och i bakvänd ordning, medan det kronologiska förloppet visas i svartvitt. I varje scen kastas man framåt och bakåt i tiden och filmen känns fragmenterad som ett sargat minne. Det är skickligt gjort.

I den animerade filmen Hitta Nemo är det en liten blå tropisk fisk som har problem med minnet. Fiskar kanske inte har så bra minne, men accepterar man Disney´s sagovärld så är fiskar också människor. Doris kan inte lagra nya minnen, hon lever i nuet och är glad och nyfiken. Hon är också väldigt irriterande, hennes omgivning återspeglar de känslor som människor har som lever med anhöriga som drabbats av amnesi. Doris är oftast glad, men i några scener framstår hon som ensam, bortkommen och djupt förvirrad. 




Hitta Nemo är kanske lite unik bland tecknade och animerade filmer. I tecknade serier och filmer brukar minnesförlust oftast beskrivas som om hjärnan var en TV. Om en smäll gjort att någon tappat minnet så kan en ny smäll ge minnet tillbaka - på samma sätt som man ger en tv en spark för att någon gammal lös kontakt ska hoppa rätt. Men hjärnan är inte en gammal TV, den har inte lösa kontakter: det är synapser som skapar kopplingar i hjärnan och de sitter så hårt knutna till varandra att en hård smäll snarare leder till en skada än till att synapserna lossnar. Om ett slag ger en skada så gör nog två slag ännu mer skada. Det blir värre för varje ytterligare slag. Nu är hjärnan så bra konstruerad att det inte märks särskilt mycket om några neuroner slutar prata med varandra. Det är snarare en kör av neuroner som förmedlar meddelanden. Faller några körmedlemmar bort så märks det inte, men efter många slag blir kören tystare och tystare och till slut når signalerna inte fram.


I de flesta filmer brukar minnesförlusten börja med att en person får en smäll mot huvudet och sedan vaknar upp och undrar vem han är. I Memento vet Leonard mycket väl vem han är. Han har inte förlorat sina gamla minnen, det är nya minnen som han och andra med amnesi har svårt med. Han har sin identitet och varje gång han möter en ny person - vilket i stort sett är varje möte - förklarar han: "I have a condition. I know who I am. I just can't form new memories". Det finns människor som glömmer vilka de är, men det är oerhört sällsynt.

Leonard saknar den typ av minne som lagrar fakta och händelser, det som kallas deklarativa minnet. För att hantera detta skriver han ner fakta på lappar och tatuerar in viktiga uppgifter på kroppen. Syftet med allt detta är att hitta  

fruns mördare. Leonard har bara en typ av minne, det som kallas arbetsminne. Det betyder att han kan föra ett samtal så länge den andra personen inte pratar för länge. I så fall kan Leonard glömma var samtalet började, och bli förvirrad. Men liksom andra personer med amnesi, så har Leonard kvar sin intelligens, sin förmåga att resonera. Han kan uttrycka sina tankar, läsa en karta och hålla ett telefonnummer tillräckligt länge för att ringa det. I en scen där Leonard springer allt vad han orkar frågar han sig: Okay, what am I doing? Sen ser han en kille som också springer. I´m chasing this guy. Plötsligt drar killen en pistol och skjuter mot honom. Nope. He´s chasing me.

Jag har väl ganska bra minne men ibland ser jag filmer två gånger och kommer på det ganska sent. Rekordet var väl då jag såg De misstänkta för andra gången och för andra gången blev överraskad av slutet och dessutom tyckte att filmen var osedvanligt bra. Obegripligt, jag kanske var väldigt trött första gången.

Träningen och mästarnas mästare
I fredags körde jag backintervaller istället för de vanliga långa intervallerna. Jag hade lite tidsbrist och gav järnet fem gånger uppför backen. På lördag joggade jag runt några kilometer och sedan blev det ett distanspass i söndags, 20 km. Den här veckan blir det lite lugnare, det blir en återhämtningsvecka.

Mästarnas mästare har börjat. Jag är så imponerad av Stenmarks fysik och förmåga att göra rätt i alla situationer. Bra hjärnfysik helt enkelt. Han har ju varit med i ett antal superstars och liknande och alltid varit bäst. Han hade nog blivit superstjärna i vilken sport som helst. Gamla målvakten Pecka är också lite kul. Jag har för mig att han inte gillade att träna. Sen blev man ju imponerad av 68-åringen Evy Palm. Hon vann tävlingen där man hänger i armarna över vattnet. Stenmark vann de båda andra.




söndag 27 mars 2011

Hur man slipper kramp

I somras skrev jag ett inlägg om Martin Schwellnus nya teori om kramp. Inlägget föranleddes av att jag fick kramp när jag var ute och simmade och en kort stund trodde jag att jag skulle drunkna. I korthet går teorin ut på att muskelkramp inte beror på vattenbrist eller brist på elektrolyter (salt, magnesium), utan på en obalans mellan nervsignaler som kontraherar (drar ihop) respektive hämmar muskelsammandragningar. Kramp uppstår när de kontraherande signalerna blir mycket starkare än de hämmande signalerna. Det leder till en överaktivering av muskeln som vi känner som kramp. Syftet med kramp är kanske att vi ska sluta använda musklerna och därmed skydda dem mot överanvändning. 



Kramp uppstår i aktiva muskler. Om man får kramp under ett lopp är det bästa sättet att få krampen att upphöra att sluta springa. Det hjälper också att sträcka ut och stretcha de krampande musklerna. Därmed ligger det nära till hands att sluta sig till att kramp beror på överanvändning av specifika muskler. Om det rörde sig om vatten-eller saltbrist borde ju hela kroppen krampa, kan man tycka.

Upp till kramp
Den gängse krampteorin går ut på att saltbrist utlöser kramp. Teorin går långt och djupt tillbaka i historien, ända ner i de brittiska kolgruvorna i början av förra seklet. Gruvarbetare som slet hårt drabbades ofta av kramp när de kom upp ur gruvorna och när läkarna analyserade deras svett upptäckte man att svetten innehöll mycket salt. När läkarna gav gruvarbetarna salt återhämtade de sig. Förmodligen innehöll svetten hos övriga gruvarbetare också salt och en lika trovärdig förklaring till den snabba återhämtningen är ju att arbetarna fick vila och blev ompysslade. Men alltsedan dess finns det saltstänk i nästan alla krampteorier. Det är svårt att frigöra sig från starka tankefigurer och paradigm. Det kräver kreativa hjärnor som kan tänka i nya banor.

Två nya studier
En sådan kreativ hjärna finns inuti Martin Schwellnus skalle. Sedan flera år har han tillsammans med sina forskarkollegor tagit fram studier som gradvis bryter ner den gamla teorin och stärker den nya. I en studie som publicerades denna månad i British Journal of Sports Medicine undersöktes 49 löpare som sprang ett ultralopp på 56 kilometer. 20 av löparna fick kramp under eller efter loppet. Resten, 29 löpare, fick inte kramp. Båda grupperna var i stort sett statistiskt identiska, men de skilde sig när det gällde vilket tempo de höll och hur de tränade innan loppet. De som fick kramp sprang den första halvan av loppet i genomsnitt 13 minuter fortare. Tre dagar innan loppet tränade "kramparna" i snitt 1,1 timme, medan" icke-kramparna" tränade 0,6 timmar. Om man räknar hela sista veckan tränade dock icke-kramparna mer, de sprang 31,8 km jämfört med 26,5 km för kramparna. Kramparna trappade alltså ned mindre. Det syntes också på att de hade höga nivåer av enzymet kreatinkinas innan loppet, vilket tyder på hårt fysiskt arbete och muskelskador. Dessutom stretchade nästan alla krampare innan loppet, medan bara ungefär hälften av ickekramparna gjorde det. Det kan i och för sig bero på att de som är benägna att krampa stretchar mer.

I en annan ny studie som följde 209 triathlon-utövare före och efter en tävling, fann man att det inte var någon skillnad i nivåerna på elektrolyter eller uttorkning hos de 43 som drabbades av kramp och de som inte fick kramp. Detta resultat bekräftar tidigare studier, bland annat en stor studie från 2004 som kunde visa att de som fick kramp hade minskat mindre i vikt och dessutom hade samma nivåer på elektrolyter. Teorin om att saltförluster förklarar kramp lider också av det faktum att svettning leder till att saltkoncentrationen i blodet ökar. Blod innehåller 3,2 gram salt per liter, medan svett endast består av 1,1 gram per liter. 




De nya studierna söker andra orsakssamband och dem hittar man i nervsystemet och i musklerna. Det är nervsystemet som styr varje muskelrörelse. Om man sätter målet för högt, om hjärnan gör en felaktig prognos, då ökar risken för kramp. I den nya studien sprang de som fick kramp mycket snabbare än de som inte utvecklade kramp. De sprang förmodligen också snabbare i förhållande till sitt personbästa. Martin Schwellnus tror att de som drabbas av kramp är de som sätter målet lite för högt i förhållande till sin förmåga och som går ut för hårt och som tränat hårt sista veckan så att musklerna är uttröttade. Därmed borde realistiska mål och nedtrappning innan ett lopp minska risken för kramp. Genom klok träning, genom att testspringa loppet innan så att hjärnan lär sig hur den ska fördela krafterna, och genom att trappa ned på träningen sista veckan, kan man alltså minska risken för kramp.

Slutsatser
De som siktar högt är också mer mottagliga för kramp. Kramp är priset man betalar för att springa förbi sin fysiologiska gräns, särskilt om man har lätt för att få kramp. Det är en risk man ibland är beredd att ta, eftersom personbästa ofta ligger där den fysiologiska gränsen ligger. Man skulle förmodligen hitta ett liknande mönster om man mäter sannolikheten för att bryta ett lopp: de som siktar högst är också de som mest sannolikt springer in i väggen, men det är kanske också de som lyckas när det lyckas.