Jag gör helst en sak i taget

Nu är det snart bara tre veckor kvar till halvmarathon, men det är ett år kvar till mitt första marathon och två år till mitt första ultramarathon. Man kan bara sikta på ett mål i taget. Därför försöker jag fokusera på halvmarathon nu. Våra hjärnor är dåliga på multitasking. Den jägare som sprang efter två hjortar missade båda, medan den som riktade in sig på en hjort hade större chans att lyckas och äta sig mätt.

Just nu måste jag fokusera på att klara springa 21 km i hyfsad fart utan att springa in i någon vägg. Det är min första individuella löpartävling och jag har tränat sedan skidsäsongen tog slut med fokus på att klara detta. Men sen tre veckor tillbaka så finns det större målet, att springa ett ultralopp. Men en sak i taget. Ultraloppet är två år bort och marathon är ett år bort. Nu är det halvmarathon som ska ha min fulla uppmärksamhet och min måltid är under 1,50. Det stämmer inte med Jack Daniels formel (som finns som länk till höger) som säger att jag borde klara 1,40 när jag sprungit milen på 44,45. Men det går inte att jämföra platta indalsleden med buckliga höga kusten. Jag är redan anmäld så de finns ingen återvändo. Höga kusten halvmarathon är kuperad och kanske inte den bästa banan att debutera på, men jag bor nära och jag kan provspringa loppet innan.

Multitasking

Multitasking, att göra många saker samtidigt, är ineffektivt. Att sitta med två telefoner i örat se effektivt ut, men är i själva verket ineffektivt. Hjärnan måste hela tiden switcha mellan att uppmärksamma den ena telefonen och sedan den andra och varje byte kostar tid.

Säg att du ska sätta dig för att köra bil. Då laddas först prefrontala cortex med instruktioner om att köra bil. Det sker i två steg. Först en kallstart där blod strömmar in i prefrontala cortex med en uppmaning om att skifta fokus. Sedan skickas en söksignal ut efter en uppsättning bilkörningsregler som sedan kan laddas in för exekvering. Sen, när man sitter och kör enligt dessa regler, då ringer telefonen. Uppmärksamheten skiftar då från bilkörande till telefonprat. En söksignal går ut och sedan laddas telefonpratreglerna in i prefrontala cortex. Uppmärksamheten lämnar bilkörningen och vägen och fokuserar på telefonpratandet. För ett ögonblick är vi som berusade bilförare, ouppmärksamma på bilarna omkring oss.

Lite humoristiskt sketch om multitasking:

Minnet är så kort det nästan tappas bort

Vi är dåliga på att hantera samtidig information därför att vårt korttidsminne är kort. Det får bara plats en sak i taget, eller rättare sagt, vi kan hålla ungefär sju bitar i hjärnan samtidigt. Det motsvarar ett telefonnummer. Vi kan komma ihåg längre serier genom att gruppera informationsbitar. Eller så kan man använda minnestekniker. Jag kan komma ihåg serier på 100 siffror genom minnesteknik och det kan vem som helst lära sig. Det är inte magi, bara teknik. Det är en smart teknik som man har användning av och det kan vara bra att lära sig efter ett löppass då hjärnan är optimerad att lära nytt. Jag ska skriva lite smarta tips om det senare. Minnesteknik är utmärkt hjärngympa.

De flesta kanske vet att en chimpans är 4-5 ggr starkare än en fullvuxen karl men det är inte lika känt att de dessutom har ett överlägset korttidsminne. Kanske det tredimensionella livet bland träden kräver mer av korttidsminnet än ett tvådimensionellt liv på marken? Hursomhelst blir man lite imponerad av den här apan:

Det fanns inga kontorslandskap på savannen

Det är svårt att jobba koncentrerat i ett kontorslandskap. Jag sitter med flera fönster öppna samtidigt på datorn och chatprogram och mail tvingar mig hela tiden att skifta fokus. Folk rör sig i mitt synfält och den del av hjärnan som är ansvarig för rörelser är konstant aktiv. Ljudvågor åker kors och tvärs genom landskapet och ibland uppfattar mitt öra något och avbryter allt. Efter åratal av prägling lystrar mina öron som hundar till kommandot "Johan". När öronen registerat kommandot ställer sig alla celler i givakt och väntar på vidare order. Men det var min kollega med samma namn som åkallades. Skönt, men skadan är redan skedd. Var var jag?

Det tar ett tag för neuronerna att hitta sina kontorsstolar igen. Men sen sitter de lugnt och stilla och jobbar tills nästa störning: En rytande telefonsignal alldeles intill mig. Kanske ett lejon! Det limbiska systemet väller in i hjärnkontoret och tar över kontrollen innan prefrontala cortex ens fattat att larmet gått. Alla måste ut och springa för allt vad tygen håller och alla muskelceller måste laddas till tänderna, vrålar det limbiska systemet. Men efter ett tag identifierar några av kontorsarbetarna i prefrontala cortex rytandet som en telefonsignal, inte ett lejon. Falsklarm igen. Det limbiska systemet drar sig långsamt och misstänksamt tillbaka till sin håla djupt nere i kontorskomplexet. Prefrontala cortex återtar kontrollen och snart återstår ingenting annat än en lätt höjning av pulsen. Kontorsarbetarna kommer insläntrande igen och försöker hitta sina arbetsuppgifter som det limbiska systemet har kastat runt i hjärnkontoret. Det tar en stund innan de arbetar som vanligt igen. Jag har förlorat tid och effektivitet.

Tålamod som en blåval

Enda chansen att koncentrera sig är att stänga in sig. Det är svårt i ett landskap, men man får göra så gott man kan. Man kan stänga av ljudet på telefonen, bara titta i mejlen vid vissa fasta tidpunkter som morgon, lunch och eftermiddagsfika och innan man går hem.

Förr fick man bara post en gång om dagen på kontoret. Långt innan dess färdades posten med löparens hastighet, i ett känt fall med en marathonlöpares hastighet. Det kunde ta veckor, men det blev väl långa brev. Det var ungefär som valarna som sjunger långa sånger till varandra på var sin sida om ett hav. De kan inte chatta med varandra eftersom ljudet färdas oändligt sakta genom havet och inte ens valar skulle ha tålamod att vänta på ett kort svar. Däremot orkar de vänta på ett långt svar på en lika lång fråga.

Det är inga problem att skärma av omvärlden om man har en krävande uppgift. Då kan uppmärksamheten fästas vid uppgiften, men om man har en tråkig uppgift som att granska ett dokument, då vill hjärnan bli distraherad och arbetet blir oerhört ineffektivt eftersom man hela tiden avbryter jobbet och följer allt babblande, blippande, springande och ringande runt om sig. Man kan ju försöka göra granskningen till en tävling, men det kräver oerhört mycket fantasi.

Hur man tappar vikt

Som tur var kan hjärnan anpassa sig till ett kontorslandskap till viss del. Bakgrundsljud filtreras bort eftersom hjärncellerna slutar avfyra synapser efter ett tag och då finns inte ljudet. Det som inte finns i hjärnan finns inte. Hela kontorslandskapet kan därför försvinna långa stunder. Det är tur för vi vill ju inte vara medvetna om allt hela tiden, om marken under fötterna, armbågen som lutar mot armstödet, fläkten i taket eller räntenivån.

När jag var liten lekte vi ibland med dessa anpassningar av hjärnan. Fast det visste vi inte då. En lek jag minns var dörrpostillusionen. Man ställer sig i en dörröppning med armarna efter sidorna och trycker med utsidan av händerna så hårt man kan mot dörrkarmarna. Både höger och vänster arm ska pressa utåt. Man pressar så hårt man kan i någon minut och sedan slappnar man av och kliver ut ur dörren. Då förnimmer man en känsla av att armarna är viktlösa. De lyfter från kroppen och svävar upp. Efter någon minut fattar hjärnan att den blivit lurad och armen får tillbaka sin vanliga tyngd. Men det är skönt att känna sig viktlös en stund, som om man befann sig i ett annat gravitationsfält. Så skulle man känna när man sprang också.

Länkar

multitasking illusion

Multitasking