söndag 29 juli 2012

Swiss Alpine 2012

Jag klarade det! Jag sprang 79,4 km och klättrade 2600 meter på tiden 9,54. Här kommer en rapport skriven på min iPad mellan tupplurerna på tåget från Zürich till Milano och från Milano till Alassio.

Starten
Jag vaknade med ett ryck ur min oroliga halvslummer klockan halv fem. Klockan sex mötte jag min medlöpare Martin Nissar och vi gick iväg till starten. Det kändes lite overkligt. Nu var jag äntligen här tillsammans med över tusen andra ultralöpare. Jag kan verkligen kalla mig själv ultralöpare nu.

Starten gick och jag sprang. Jag stod ganska långt fram för att jag vill börja springa så fort som möjligt. Det var ingen rusning, utan vi joddlade iväg i lugn takt. Jag höll 5:30 tempo på asfaltvägarna i början. Det var lite för fort, men det är lätt att dras med. Martin sprang ifrån mig. Jag tror han jagade en tid. Själv var jag bara fokuserad på att komma i mål och då måste jag ta det lugnt under de lättlöpta 30 kilometrarna fram till Filisur. Jag hade tänkt hålla igen ända tills jag passerade den högsta toppen och sedan lägga mitt liv i naturlagarnas händer, som tyngdlagen. Men det är ett stort avstånd mellan tanke och handling.

Gå nu så orkar jag springa sen
Redan efter några kilometer gjorde det ont i vänster knä. Men jag var lugn och det gick fort över. I den första backen vid elva kilometer hade jag bestämt mig för att gå en stund. Bättre att gå förr, än att gå senare. Många gick, men många sprang också uppför backen. Jag började springa igen när backen planade ut och sprang ungefär 150 höjdmeter. Sedan följde 10 lätta km. Jag sprang fortare än jag hade tänkt, ca 5:50 per km.

Jag skrattade tyst för mig själv då jag såg 25 km-markeringen. 1 1/2 maraton kvar ... Ett steg i taget så är jag snart framme. Vid 25 km låg också den andra branta backen som jag hade planerat att gå uppför. Nu gick nästan alla.

Utsikten var minst sagt hänförande. Solen sken och det var lagom varmt. Vi småpratade med varandra. Det kunde inte bli bättre. Det kunde bara bli sämre.

Ont i knät
Efter Filisur gjorde vänsterknät sig påmint igen. Jag hade sprungit fort nedför de branta asfaltsvägarna. Det började bli svårt att springa. I Bergun fick jag knät tejpat av en massör. För att få smärtlindring måste jag springa till 
Keschütte, 24 km bort och över tusen meter upp. Det började åska. Regnet öste ner. Det såg mörkt ut. Tejpen lossnade, men den gjorde ändå ingen nytta. Många tankar åkte runt i huvudet. Kommer jag att hinna fram innan snöret dras? Hur kul är det att halta 40 km i ösregn och halta in i mål? Vi var längst ner i dalen. Bergen reste sig över oss och det var bara att börja gå. Jag tänkte på mitt mantra. Upp med huvudet. Le, det är det här jag vill.


Bakgrundstystnaden
Efter fyra timmar relativt lätt terräng började den fruktade klättringen uppför berget. Det är 1600 meter till toppen. Jag gick så fort jag kunde med siktet inställt mot Keschütte, vid 64 km. Där kanske jag kunde få en spruta. Jag gick om ett hundratal löpare i de branta backarna och många såg trötta ut. Jag var relativt utvilad eftersom jag inte sprungit de senaste tio km. De tog stöd mot sig själva med händerna mot knäna när de gick uppför.

Vi var en tunn linje som gick på led. Ett taktfast, flämtande tåg av löpare. När det var brant marscherade vi efter varandra som fastkedjade fångar med böjda huvuden. Ingen sprang om. Det var för trångt. Ingen pratade, alla var sammanbitna. Andhämtning och fotsteg hörde jag inte längre, de hade smält samman med bakgrundstystnaden runt om mig. Det var som om det slagit lock för öronen.

Det började bli lite svårare att andas. Regnet hade upphört, men iskalla dimmor svepte över berget. För varje meter upp blev andningen allt tyngre. Vassa schweizerknivar swishade runt i huvudet. De skar loss svarta flagor som ramlade ner framför ögonen på mig. Det blev nästan svårt att se. Jag vände mig om och kände mig plötsligt illamående. Jag hade pluggat in banprofilen, men jag visste ändå inte riktigt var jag var och hur långt det var kvar till Keschütte. Hoppet om någon slags lindring gav mig lite extra krafter och jag gick raskt uppför och passerade massor av zombies med blicken fäst vid fjärran eller ingenstans alls.

Jag frågade efter hjälp när jag kom fram. Jag fick en salva för vänsterknät och smärtstillande. När jag kom ut mötte jag bloggaren Nicklas som har en naturskön blogg med massor av bilder, inte minst från Davos. Vi sprang ihop en kort stund, men när det gick brant nedför gjorde det för ont. Nicklas sprang vidare och alla löpare jag gått om i de tuffa backarna uppför, trippade förbi mig nu. Jag försökte hålla vänsterbenet rakt men det var inte lätt. Det var bara att gå på så fort det gick.


Gång på gång upptäckte jag att jag nästan inte såg nånting. Blicken var fäst rakt under mig. Jag sprang med böjd nacke. Jag reste mig upp som om någon ropat givakt och det kändes bättre. Salvan och smärtstillaren hjälpte inte. Det gjorde fortfarande ont strax under knäts yttersida. Misstänkt löparknä. Det var flera år sedan jag hade ont sist, men det finns inga garantier. Vilken sekund som helst kan man bli skadad, sjuk eller död. En skada är lindrig i det perspektivet, det är dessutom till viss del självförvållat. Jag haltade fram i en timme, sen såg jag äntligen det andra bergspasset. Banans högsta punkt.

Äntligen på toppen
Mina lungor flämtade som två fiskar på land under bröstkorgen. En kvart senare var hela jag bara en enda flämtade lunga. Det enda jag hörde var det dånande och väsande ljudet av blåsbälgen som ansträngde sig till det yttersta för att blåsa liv i min löparglöd.

Det var som att simma till ytan från ett havsdjup. Jag längtade efter att bryta vattenlinjen och fylla lungorna med luft. Några meter till ...

Så till slut ... Jag var på toppen av Swiss Alpine - min höjdpunkt i karriären. Nu kan det bara gå utför. Jag dröjde kvar och försökte bränna in en minnesbild av det jag såg och upplevde, men jag hade samtidigt bråttom ner. Jag ville andas igen och klara av den där benbrytarbranten efter passet. En frisk vind blåste på toppen. Kropp och tankar började samla ihop sig. Det värsta var avklarat. Nu visste jag att det skulle gå vägen, men det skulle gå långsamt. Stigen ner stupade brant och sedan följde 15 km löpning i flack terräng. Jag trodde på en tid kring 11-12 timmar.

Like a Rolling stone
Jag tog stora klunkar av syre när jag haltade nedför berget. Cellerna, som gått på sparlåga, skyfflade in kol i de brinnande mitokondrierna igen. Jag fick nästan en kallsup av all luft, eller det kanske var alla endocannabonider. Sen bestämde jag mig bara för att strunta i smärtan och springa allt vad jag kunde sista biten. Jag ville ha en bra tid och om jag körde hårt skulle kroppens egna smärtstillande - endorfinerna - börja verka. Jag började springa och skrek ajaj när vänsterbenet slog i. Men det kändes ändå bra att springa och jag kände mig väldigt pigg.

Lungorna spändes ut till stora segel som bar fram mig av sig själv. Jag sprang om flera löpare i backarna. Tempot var kring 4:00/km. Många sprang bakåtlutade och bromsade utför, men jag försökte hålla högre frekvens på benen och landa ganska platt på foten och liksom falla ner i backens lutning. Låta tyngdlagen dra ner mig som en rullande sten och få tillbaka lite av den lägesenergi som jag arbetade upp genom att mödosamt knuffa mig själv uppför berget genom tyngdkraftsfältet innan.

Ju hårdare jag sprang, desto mindre ont gjorde det. Jag tänkte inte på morgondagen, utan bara på att komma i mål. Jag började tro på en tid under elva timmar, sedan en tid under tio timmar. Sista biten in mot mål spurtade jag och sträckte upp armarna i en spontan glädjegest.


Jag var nog liten tagen i mål. Det var ett otroligt lopp, från bottenlöst hopp till löparglädje. Fantastiska vyer och flera klimatzoner. Ömsom regn, ömsom sol. Och tiden 9,54 var mycket bättre än jag vågat tro innan. Flera löpare kom fram till mig och gratulerade till en bra prestation. Ett gäng fransmän tyckte det var otroligt hur jag kunde springa åtta mil i fivefingers. Respect, sa de. Jag sökte upp min familj och haltade hem.

Martin, som aldrig sprungit längre än tre mil, sprang på 7,55. Men det var jag inte så förvånad över. Jag frågade om han inte skulle satsa på ultralöpning, men han tyckte det var lite för jobbigt. Han föredrar nog skidor.

Just nu är det svårt att fatta att jag verkligen har sprungit hela den där sträckan. Det känns bara ...otroligt. Jag vill tacka alla som stöttat mig. Tack!

Snart ligger jag uppspolad längs Alassios stränder som en strandad val och låter vågorna skölja över mig. Ett mer utförligt reportage från själva loppet kommer när jag är hemma och fått ordning på alla bilder. På återseende:)


Mer bilder här.

58 kommentarer:

  1. Grattis, grattis!! Så kul å bra gjort! Detta är i sanning ett lopp jag är sugen på! Hoppas att ditt knä läker bra nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack:) ja, spring nästa år. Jag är jättesugen på att springa 2013 också. Sub 9 timmar känns ju inte alls omöjligt efter den här tiden med krackelerat knä.

      Radera
    2. Grattis till en fantastisk prestation! Tråkigt med knät.
      Hur fungerade dina tåskor på det steniga underlaget, slår inte ojämnheterna rätt igenom?

      Radera
    3. Tack Peter:) Tåskorna funkade bra för mig som är van. Ojämnhéterna slår igenom, men det är i get som stör mig.

      Radera
  2. Jätte stort Grattis!! Det är en grym prestation, krya på knäet och njut av sol, bad, god mat och dryck för det är du värd :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria:) Ja nu har jag det bra och knät känns bättre för varje dag.

      Radera
  3. Grym prestation Johan! När jag såg ditt leende förvandlas till grimaserande från ditt smärtande knä under nedförslöpningen vid Keschütte och nu läser din upplevelse (med tårögd glädje) blir jag än mer imponerad av din bedrift. Och på tiden 9:54!, om nu tider spelar någon roll på förstagångsultror. Sållar mig till den franska kören: Respect!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack detsamma Nicklas:) Synd att vi inte kunde springa ihop så länge. Men vi ses kanske på något lopp framöver? Kanske swiss 2013;)

      Radera
  4. Grattis skitbra jobbat!

    SvaraRadera
  5. Grattis! Synd på knät bara. En tanke på dig fladdrade faktiskt förbi när vi passerade Alperna förra veckan (fast i bil). Det är mäktigt där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grattis! Vad kul att läsa efter att ha följt hela din uppladdning och dina tankar innan loppet. Grym prestation!! Hoppas knäet inte ställr till med besvär nu efter loppet.

      Radera
    2. Tack GunS:) ja det är helt otrolig natur.

      Radera
    3. Tack Sara:) knät känns bättre:)

      Radera
  6. Jenny Bolander30 juli 2012 14:00

    Stort grattis - fantastisk prestation!

    SvaraRadera
  7. Grattis - en fantastisk prestation!

    SvaraRadera
  8. Grymt kul att läsa! STORT grattis till den STORA prestationen! Hoppas inte knäet tog för mycket stryk.

    Mvh Jon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jon:) Knät blir bättre och bättre. Nu haltar jag knappt.

      Radera
  9. Stort grattis och jag håller med, respect var ordet!

    SvaraRadera
  10. TACK! För att du delade med dig av din berättelse. Och stort stort grattis än en gång! :-)

    SvaraRadera
  11. Stort grattis! Har följt din blogg ett tag och var verkligen spänd på att höra hur det gått. Det måste varit jobbigt att kämpa igenom loppet med ett krånglande knä. Starkt att klara det! Hoppas att du inte drog på dig någon jobbigare skada i knäet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mikael:) Ja det var en pärs, men jag är glad att jag gav allt och knät känns bättre nu.

      Radera
  12. Fantastiskt att få följa med dig på den här resan. :-) Ett stort grattis även från mig, verkligen starkt jobbat!

    SvaraRadera
  13. Oj vad roligt att läsa. Inte dåligt skrivet för att vara skrivet på en iPad :-).

    Jättegrattis till en bra prestation, och jag hoppas att det onda snart går över.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lennart:) Ja lite halvknepigt med iPad ibland;)

      Radera
  14. Grymt jobbat johan!!

    - Mats

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mats:) Ses snart, ska inte prata så myclét löpning;)

      Radera
  15. Stort grattis! Starkt att fullfölja trots knät

    SvaraRadera
  16. Bra gjort Johan!
    Kul att Du sprang i FF, dags att visa världen att dem funkar på distanser längre än 5km. :)

    /Micke W

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Micke W:) det känns som jag kan springa runt jorden med dem idag:)

      Radera
  17. Har fått inspiration av din blogg. I höst har jag som mål att bli en löperska, än kan jag inte springa 30 min i sträck men om ett antal veckor är jag där. Vem vet, kanske blir det ett lopp framöver.
    Är glad att läsa att ditt lopp trots allt gick bra! Helt fantastiskt! Man klarar mer än vad man tror, ibland mycket mer...;)
    Ellen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ellen:) Vad kul att läsa att du blir inspirerad och har kommit så långt. Man klarar mycket mer än man tror. Det vet jag nu;)

      Radera
  18. Anders Byström1 augusti 2012 07:48

    Helt fantastiskt.. har du räknat ut hur många kalorier som rök på sträckan? :o)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anders:) Inte än, men jag är nästan Lika smal som dig nu;)

      Radera
  19. Strongt gjort utav dej; BRAVO!! Tackar samtidigt för en intressant och faktarik blogg som jag läser vetgirigt :) Har för ett tag sedan gått från steg3:vana till steg4: LUST! i min nya "löparkarriär" men än ligger SwissAlpin-loppet VäLDIGT långt borta :) grattis än en gång!! Ing-Marie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ing-Marie:) härligt att du kommit till luststeget!

      Radera
  20. Bravo! Grattis! Skönt att du är nöjd med din superprestation. Och ditt inlägg var en nagelbitare! Härligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack:) Ja för en gångs skull nöjd:)

      Radera
  21. Vilken grej, stort grattis till en fantastisk prestation! Läser nåt i din blogg varje dag för att få inspiration och övertygelse att fortsätta springa. Sprungit regelbundet i tre månader nu, tjejmilen väntar.. Än en gång grattis, 79,4 km, hjälp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna Carin:) Der är så kul att läsa att bloggen inspirerar. Jag måste fortsätta blogga:) Lycka till med tjejmilen:) Kul att du hörde av dig:)

      Radera
  22. Grattis. Det stora målet i hamn! Grymt jobbat och god lycka med återhämtningen.
    /anders

    SvaraRadera
  23. Svar
    1. Tack lh och tack för alla kommentarer under åren:)

      Radera
  24. Gud vad kul att läsa och vad grymt av dig att fixa det. Bra gjort!

    SvaraRadera
  25. Riktigt jäkla imponerande! :) Well done!

    SvaraRadera
  26. Ett stort men lite sent Grattis! Imponerande! Vilken modell av five fingers sprang du i?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag sprang i Vibram FiveFingers KomodoSport. Fötterna var de som klarade sig bäst. Inte ett skavsår och inte ont nånstans i foten. Så de kan jag rekommendera. Tror jag ska skriva om dem vid något tillfälle.

      Radera