Vi löpare började springa allt eftersom vi anlände till starten i olika bussar. De första kilometrarna hamnade jag i ett långt promenadstråk. Det gick inte att ta sig förbi. Det var först ner mot Salsviken som det blev en del löpning. Salsviken är nu en liten sjö, men när jag hade moppe åkte vi dit och fiskade gädda i en havsvik. Landhöjningen är som högst här, det är därför det heter Höga kusten.
Ett och annat löpsteg på vägen i början. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas) |
Sedan börjar den långa, sega klättringen upp mot Tärnättvattnen på 172 meters höjd. Jag sprang tillsammans med ett gäng som höll bra fart och kunde följa med dem när andra löpare flyttade sig.
Efter Tärnettvattnen blir det mer stigning upp mot Slåttdalsskreven. Det är en av många skrevor genom bergen, men den klart mest kända och största.
Foto: Jonas Henning (@svl_jonas) |
Slåttdalsskrevan. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)
Mjölig snö. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas) |
Armar är viktiga för balansen. Man springer med armar som flaxar. En del som fiskmåsar, andra som pingviner. På toppen av Slåttdalsberget. |
Därefter följer en lång, härlig utförslöpning ner till havet och till den enda vätskestationen. Enligt uppgift bytte hälften av de som påbörjat 50k Insane till 35 eller 20. Många var förvånade över att det var så tungt. En del suckade över sina km-tider, men det är sånt man måste släppa i den här typen av lopp. Livet och löpning är en väg och en process, inte ett mål.
Efter lite vätska och saltgurka följer sugande löpning genom vacker urskog upp mot Stampberget. Jag gillar den sträckan. Sedan springer man ner mot Slåttdalsskrevan igen. Det var enorma mängder snö som drivit in där. Vi lufsade, ramlade och hoppade ner.
Genom urskogen. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas) |
Foto: Jonas Henning (@svl_jonas) |
Foto: Jonas Henning (@svl_jonas) |
Andra gången upp på Slåttdalsberget kändes i benen. Tröttheten gjorde att man lätt klev fel och ramlade ner i något slukhål. Krafterna kom tillbaka under utförslöpningen.
Efter bergsrundan till Stampberget och ner är det löpning på väg någon kilometer innan spåret svänger in i skogen mot det fruktade Krampberget, förlåt Skuleberget. Jag har fått kramp några gånger i mitt löparliv och de har samtliga inträffat på Skuleberget. Det känns nästan personligt.
Skuleberget växer för varje steg. Det är en vägg av sten som rest sig upp efter inlandsisen. Toppen ligger 292 meter över havet.
Jag hade bra med krafter efter fem timmars löpning, men flåsade rejält uppför Skuleberget. Jag passerade två löpare och sa hej, då högg det till. Jag slappnade kanske av. Jag tog det lite försiktigare och lyckades komma till toppen. Hejade på en funktionär och i nästa sekund stack benet iväg. Jag skrek till och ramlade raklång i snön. Funktionären jag hejat på drog upp mig. Skuleberget - Johan 6-0. Man kanske inte ska säga hej förrän man är över ...
Jag haltade ner. Blev kall när jag gick, inte minst om fotknölarna pga en liten klädmiss. Krampen kom och gick, men till slut sprang jag i mål efter drygt sex timmar. Aldrig mer, tänkte jag. Men jag vill vinna över Krampberget någon gång. Skuleberget är min vita val. Kanske gör ett nytt försök på korta distansen.
Bra jobbat Johan! Heja dig mot krampberget!
SvaraRaderaTack. Tar det nästa år:)
RaderaGrym insats av er alla. Spännande läsning!
SvaraRadera/Mathias
Tack Mathias. Det var många som överträffade sig själva.
RaderaBra jobbat!
SvaraRaderaHar funderat på att köra periodisk fasta inför långlöpningstävlingar/långlopp, tänkte att då kör man på fett, en mer pålitlig källa till energi än kolhydrater?
Tack, ja periodisk fasta och löpning ger fördelar. På längre lopp hänger nästan allt på fettet.
Radera