Om minnet och att utvecklas

Träningen går bra. Jag springer, åker skidor och pressar bänk 5-6 gånger i veckan. Det finns en nackdel med detta. Det är svårt att skriva när allt flyter så bra. Träningen och skrivandet ligger liksom i olika viktskålar, men de är lika viktiga. Men jag vet hur jag fungerar. Börjar jag skriva går det till slut av sig självt. Det finns färdiga spår i hjärnan. Det gäller bara att komma igång och skriva de där 3-4 första raderna.

Enligt en gammal teori dog dinosaurerna ut p g a sina små hjärnor och sitt dåliga minne.

Häromdagen gormade jag över att någon hade tagit min nya, fina halsduk. Du har den runt halsen, sa någon. Det är märkligt hur glömsk man är. Jag kanske är lite disträ ibland, men alla känner igen sig i att man glömmer sådant som namn och var man lagt sin mobil. Däremot glömmer man inte hur man cyklar, simmar eller åker skidor. Det är olika minnen. Motoriska minnen sitter inte i ryggmärgen utan lagras i en urgammal del av hjärnan som kallas cerebellum (lillhjärnan). Den sköt upp som en stjälk ur hjärnstammen i hjärnornas gryning. Sedan slog ögon, öron och mun ut ur den växande hjärnan och fångade in en allt större del av världen runt om. Men det är bara en bråkdel som vi uppfattar och vi minns ännu mindre. Det mesta vi upplever dunstar bort innan det fått fäste.

Idrottarens minne
Man brukar tala om muskelminne och till viss del finns det faktiskt minnen i muskler, men egentligen menar man det motoriska minnet. Vi lär oss gå, cykla och spela tennis och sedan kan vi det resten av livet. Om man en gång fått alla rörliga delar i sig själv och en cykel att arbeta tillsammans så finns det kvar. Minnet blir sämre om vi inte utövar färdigheten, men vi blir aldrig riktigt lika dåliga som första gången vi gick, jonglerade eller cyklade. 

Ju mer man tränar, desto djupare går spåren i cerebellum. I en ny studie kunde man se strukturella anpassningar i cerebellum hos skridskoåkare (kortbaneåkning), vilket kan förklara deras utomordentliga balans och koordination. Studien är gjord av Im Joo Rhyu från Korea University College of Medicine och är publicerad i Springer's journal Cerebellum.

Precis som när man cyklar, kräver skridskoåkning avancerad balans och koordination för att man ska kunna hålla sig upprätt. En skridskoåkare måste veta när och hur mycket man ska luta åt ena eller andra hållet medan armar och ben svänger och den typen av parallell bearbetning är hjärnan bra på och den blir snabbt bättre med övning.

Lite undanskymd längst ner i hjärnan ligger cerebellum. Den innehåller hälften av hjärnans alla neuroner. Den upptar endast 10 % av volymen och är således packad med neuroner. Till skillnad från cerebrum (storhjärnan) kontrollerar höger sida av cerebellum också höger sida av kroppen. Den tar emot meddelanden från ryggmärgen och i kombination med signaler från andra delar av hjärnan samordnar den komplexa motoriska färdigheter. Den spelar därmed en viktig roll för precision, timing, balans, koordinerade rörelser och visuellt styrd rörelse, som alla är viktiga förmågor för skridskoåkare som tar snäva kurvor i höga fastigheter på hal is. Tidigare studier har visat att skador på cerebellum resulterar i försämrad balans och koordination. Dessutom har man funnit att komplexa motoriska färdigheter som att jonglera eller spela basket, skapar strukturella förändringar i cerebellum. 

Video: Den som står upp för sig själv vinner till slut. Fast man ska ju ha lite tur också:)

För att bedöma effekten av kortbaneåkning på cerebellum, analyserade forskarna 16 manliga professionella kortbaneåkare. De jämförde dem med 18 vanliga personer som inte tränade. Forskarna fann att högra sidan av cerebellum samt de lober som förbinder de båda delarna (vermis) med varandra var större hos åkarna än hos icke-åkarna. Dessa resultat tyder på att balans och koordination hos skridskoåkare är ihopkopplade med en viss anpasslighet i den högra hjärnhalvan av cerebellum och kopplingarna mellan hjärnhalvorna.

Varför bara på höger sida? När man åker skridskor krävs oerhört specialiserade förmågor. Vid kurvtagning i hög hastighet åker de alltid till vänster och håller balansen med höger fot. Genom att stå på höger fot aktiveras höger sida av cerebellum. Den högra sidan av cerebellum hanterar visuell information och eftersom skridskoåkarna vägleds av synen när de kör mot andra åkare ökar volymen också av den anledningen på den högra sidan av cerebellum. 

Författarna drar slutsatsen: "Short-track speed skaters' specialized abilities of balance and coordination stimulate specific structural changes in the cerebellum, following extensive training. These changes reflect the effects of extraordinary abilities of balance and coordination on the right region of the brain."

Lillhjärnan och jag
När jag började åka skidor för sex år sedan var det nästan - men bara nästan - som att börja om. Jag åkte en del skidor som barn och de grundläggande rörelserna hade därmed karvats in i hjärnan. Jag hittade ganska snabbt mina gamla spår och genom att nöta teknik och genom att åka många km har jag blivit en ganska hyfsad skidåkare. Jag stakar bra, däremot är min cerebellum inte helt i balans när jag diagonalar. Rörelsen är inte helt naturlig och jag vinglar till ibland. En bra övning är att åka utan stavar. Det kanske är den bästa övingen för min skidåkare i cerebellum. Man måste hela tiden försöka utmana sig själv, åtminstone om man vill bli bättre. 

Hjärnan mår bra av utmaningar, och medveten träning för att bli bättre är en sorts utmaning som förhindrar att man faller in i vanor. Det finns många perspektiv och aspekter på hur man förbättrar sig, men jag har funnit tre vägar som är viktiga för mig: fokusera på tekniken, hitta nya mål och att se till att få någon slags återkoppling på det jag uppnått. Dessa vägar tvingar mig att vara kvar i en medveten och kognitiv fas. 

Enligt en teori om lärande går vi genom tre faser när vi lär oss något. Först har vi den kognitiva fasen. Det är där jag utvecklas. Det är medveten träning, som att åka utan stavar och reflektera över hur det går och varför det gick som det gick (en fördel med att blogga). I nästa fas - den associativa - sjunker koncentrationen och man blir allt bättre på det man gör tills man når slutfasen, den automatiska fasen. Det man försökte lära sig har blivit en vana. Då går det av sig själv eftersom man springer på en platå. Det finns inga utmanande backar, inga krön som man måste över och inga funderingar om vad som finns på andra sidan.