Löpning i fjällen

Idag kom jag tillbaka från en liten semester i fjällen och där hade jag inte tillgång till internet. Men jag hade med mig en dator och skrev en sammanfattning av långhelgen.

Hösten hade kommit längre i fjällen; lövträden brann i höstfärger och en råkall dimma drog över dalen som en jättelik höstvålnad. Det dröjer nog inte länge förrän dalen sveps in i vit snö. Några blå revor syntes på himlen. En bergstopp som låg ovanför den tjocka dimman träffades av solens strålar och lyste upp hela bergsmassivet.

Torsdag - sprang i mörker
Första kvällen sprang jag ett lugnt pass ganska sent och det blev natt och så mörkt som det kan bli när man befinner sig i utkanten av landets elektriska blodbanor. Himlen var bitvis stjärnklar och långt därborta lyste vintergatans miljoner avlägsna stjärnor som ljuset från en avlägsen storstad. Men marken var svart som mörk materia och sög upp alla spillror av ljus som letade sig ner genom skogen. Det är som mörkast nu.

När jag springer i skogarna runt Härnösand kan jag alltid ana det dova ljudet av trafik långt borta och svaga ljusreflexer från staden lyser upp himlen. Men här var mörkret kompakt och tystnaden intensiv. Jag stannade och försökte lyssna efter ljud, men bara rasslande ljud från nervösa löv och min egen andhämtning och vattendroppar som föll från träden fick nervcellerna i mina öron att dallra. Frånsett det var det helt tyst. Jag sprang med sinnena på helspänn och med fötterna som känselspröt. Jag kunde förnimma stigen som en lite mindre mörk nyans omgiven av svarta spetsiga fjällgranar.

Fredag - skidgång till ett fjäll
På fredagen blev det ett skidgångspass med inslag av älglufs. Jag tog mig upp på en fjälltopp med skidstavar i händerna och icebugs på fötterna. Det regnade och jag var genomblöt, men jag var nöjd med att ha tagit mig ända dit upp och njöt av utsikten i några minuter. Högt ovanför mig svävade en kungsörn. Jag var fullständigt slut och höll nästan på att snubbla på vassa stenar ett par gånger på den branta vägen ner. Jag mötte några vandrare som förskräckt kastade sig åt sidan när jag kom rusande med stavarna i högsta hugg på den bitvis spångade leden. Jag tog även en liten omväg rakt över en blöt myr som jag plumsade rakt igenom, som Gunder Hägg gjorde på sin tid i dessa omgivningar.

Lördag - in the twilight zone
På lördagen firade vi min svåger med en god middag på Vålådalens fjällstation, men jag hann med en liten löptur på morgonen. Som löpare måste man hitta egen tid och när man är tillsammans med andra blir den inre löparen ett djur som söker sin tillflykt till gryning och skymning.

Det regnade hela dagen och under eftermiddagen låg jag i sängen och skrev lite på en text som vuxit alltsedan jag började blogga. Det är en blandning av gamla inlägg och tankar och idéer som inte vill lämna mig ifred och jag försöker skapa en mer genomarbetad och sammanhängande tråd genom allt detta myller. Om jag blir nöjd med resultatet kanske jag lägger ut något av det framöver.

Söndag - sprang längs en sjö
Vi skulle åka hem tidigt idag som är en söndag, och söndag betyder distanspass. Jag smög upp tidigt i gryningen så att jag skulle hinna springa långt. Det var nästan lika tyst som på natten. Jag hade sett ut en löprutt längs Ottsjön och sträckan mätte 23 km. Den norra sidan av sjön var bebodd och där fanns en liten grusväg, men den södra var obebodd och det ringlade bara en skogsstig längs vattenbrynet. Den avlånga fjällsjön låg blank och speglade den grå himlen. Ljud färdas bra på stillastående kallt vatten och jag hörde människorna vakna till liv på andra sidan då jag sprang. Jag sprang mellan sjön och ett högt fjäll och här och var kastade sig vita skummande fjällbäckar med ett vrål nerför branterna. Det var fuktigt och halt, men icebuggarna gav bra fäste. De är bra skor, lika bra som mina fivefingers. Det kändes som att jag skulle ha kunnat springa till Norge, så härligt var det. Men jag var lite stressad att hinna tillbaka innan resten av sällskapet vaknade.

Utflykt till ett soldrivet vattenfall
Ifjol gick jag upp till Njupeskär som är Sveriges högsta vattenfall och nu gjorde vi en utflykt till Sveriges kanske mäktigaste fall, Tännforsen. Nu återstår bara den största forsen som ligger uppe i Älvsbyn, Storforsen i Piteälven. Jag har alltid varit fascinerad av kraften och styrkan i forsar och vattenfall. De största vattenfallen låg en gång i Luleälven men är numer tämjda och förser Sverige med ren el. Vattenkraft är solenergi, det är solen som lyft upp vattnet från havsnivån och gett vattnet lägesenergi som omvandlas till den dramatiska dånande rörelseenergi jag upplevde när jag tittade på forsen.

Vattenfallsillusion
Om man tittar i en halvminut på ett vattenfall där vattnet störtar neråt då upplever man en märklig illusion om man därefter tittar på en klippa bredvid fallet. Det tycks som om klippan reser sig upp en bit. Den rör sig uppåt, men vi vet ju att klippor står stilla. Hur kan det komma sig?

I hjärnan finns vissa neuroner som bara reagerar på rörelse och olika neuroner reagerar på olika typer av rörelser. Några neuroner fyrar av när vi tittar på en sidgående rörelse, medan andra avfyras när vi tittar på en lodrät rörelse. Nästan varje vinkel och hastighet finns representerad i hjärnan. När jag tittade på vattenfallet avfyrades de neuroner i hjärnan som reagerar på just den typen av rörelse. Till slut blev neuronerna vana och minskade sin signalering. Det är samma fenomen som inträffar om vi tar på oss något nytt klädesplagg - då känner vi först av det ovana tyget, men efter en stund känner vi inte av det nya klädesplagget, neuronerna har slutat fyra av, de har vant sig.

Efter att jag tittat på vattenfallet i en halvminut så tittar jag på klippan bredvid, men då hänger inte de tillvanda neuronerna med. De signalerar nu mindre än de övriga neuronerna som reagerar på andra vinklar och hastigheter. Istället för att balansera varandra som de brukar, får uppneuronerna ett kortvarigt övertag, vilket vi ser som om världen rör sig uppåt. Fast världen därute står helt stilla, så tolkar hjärnan världen i motsatt riktning mot det vi anpassat vår hjärna till sekunderna innan när vi stirrade in i ett vattenfall.

För er som inte har ett vattenfall i närheten hittade jag det här youtubeklippet av ett vattenfall och det funkar nästan lika bra som the real thing. Titta på en punkt där vattnet faller i en halvminut och tryck sedan på paus. Då tycks vattnet röra sig uppåt. Man kan också pröva att titta i en halvminut och sedan pausa och blunda i en halvminut. När man därefter tittar rör sig vattnet ändå uppåt. Det räcker alltså inte att vila hjärnan, den måste aktivt nollställas genom input från det visuella sinnet.