Följa en plan eller låta stigen visa vägen

För några veckor sedan sprang jag till skogen som brann förra sommaren. Jag ville se naturen komma tillbaka. Eld är skogens naturliga föryngringskur.

Jag tittade på kartan. Skogsbilvägarna bildade ett rutnät. Jag räknade ut att sträckan blev 30-35 km om jag valde vägarna, men om jag kombinerade med stigar blev det bara drygt 25 km tur och retur. Jag valde en kombination, sedan bröt jag ner sträckan i delar: A till B, sedan C till D, därefter den brända skogen X. En resplan. 

Foto Ylvers från Pixabay

Eller är det bättre om jag springer från A till B, sedan tänka igenom nästa steg till C? Välja mellan väg, stig eller rent av springa genom skogen?

Jag valde det andra alternativet. Det blir sällan som man tänkt sig. Stora projekt med omfattande planer misslyckas nästan alltid. De spräcker budgetar och människor. Projekt som levererar det minsta möjliga och låter planen ta form efter hand, går bättre. Man går från A till B, sedan lägger man på lite mer och levererar C. Det är den agila, smidiga vägen framåt.

Planer är värdelösa, men planering är oumbärlig - Dwight Eisenhower

Enligt det agila manifestet - som alltfler myndigheter och företag försöker följa - ska man ” reagera på förändringar framför att följa en uppgjord plan”. Några tror att det betyder anarki. Inga planer. Kaos. Men det står inget om att inte ha en plan. Det finns alltid en plan, men du ska inte följa den slaviskt. Planen visar riktningen, inte vägarna och stigarna. Du väljer när du är där. 

Den agila löparen 

Jag hade en plan att nå X, men jag kastade resplanen. Jag sprang först från A till B. Därefter valde jag att gena över ett berg. Jag tog en omväg runt ett vindkraftverk som vispade sönder skogens ljud och fågelliv. Sedan sprang jag genom en risig föryngringsyta genomkorsad av djupa, blöta diken. Det var som att springa genom taggtråd och gyttjiga skyttegravar så jag vek av och sprang upp på en torr skogsväg. Jag följde vägen ända till den brända skogen. Ris, granar och skräp hade förvandlats till aska, men ur askan spirade nytt liv. De starkaste tallarna såg ännu starkare ut. 

Branden släppte i från sig ett moln av koldioxid, öppnade himlen och släppte in solenergin. Skogen hämtar tillbaka koldioxidutsläppet en kolatom i taget. Naturen strävar efter jämvikt. Det gör jag också, för jag sprang tillbaka exakt samma väg.