Löpning är en drog

Alltsedan människans förfäder skakades ner från träden har vi varit i rörelse. Först sprang vi på savannen i några miljoner år och sedan brukade vi jorden i några tusental år, men under det senaste århundradet har vi blivit stillasittande. Vi har varit så framgångsrika att vi hade råd att bli lata, men det har skett till priset av försämrad hälsa. Vi är friskare än någonsin tack vare teknik, vetenskap och effektiv arbetsfördelning, men vi är inte så friska som vi kunde ha varit om vi fortsatt springa in i det moderna samhället. När man springer blir man både friskare och återknyter kontakten med det som ursprungligen gjorde oss till de vi är: jordens mest effektiva ultralöpare. Dessutom kan man uppleva något som kallas runners high. Ett tillstånd som kan liknas vid ett lyckorus.

David Raichlen, från University of Arizona, försökte tillsammans med sitt forskarteam testa hypotesen att vi utvecklats som ultralöpare och att evolutionen skapat runners high för att motivera människan att springa långt och länge. Om denna hypotes stämmer, torde däggdjur som gillar att springa långt drivas av samma safter i hjärnan som vi människor, medan däggdjur som inte springer långt torde sakna dessa.

Lycksaligheten finns i hjärnan
De flesta elitlöpare upplever någon form av runners high, säger David Raichlen, och denna upplevelse orsakas - åtminstone delvis - av endokannabinoider i hjärnans belöningscentra. Däremot har man tidigare inte känt till om andra däggdjur har samma drivkrafter. I studien tog man tre däggdjur: uthålliga människor och hundar, samt de kvicka men lata illrarna. Trots att forskarna hade lite problem med illrarna kunde de se att det fanns avgörande skillnader mellan de olika arterna. Efter en tuff löpning (promenader duger inte) såg man att nivåerna av endokannabinoiden anandamid (som kommer från sanskrits och betyder lycksalighet och som det för övrigt finns små mängder av i choklad) sköt i höjden och löparna var mycket lyckligare när deras lyckonivåer testades efteråt. Illrarnas nivåer av anandamid var dock konstanta och när forskarna försökte prata med dem efteråt var de precis lika sura som vanligt. Illrarna upplevde inget glädjerus. De sover större delen av dygnet och gillar helt enkelt inte att springa. Hundar, däremot, älskar att springa. De har verkligen kul när de springer efter en pinne eller efter varandra.

Raichlens slutsats är att evolutionen utnyttjat endokannabinoidsystemet (som är minst 600 miljoner år gammalt) för att motivera människor och andra springande däggdjur att springa långt. Det handlar om långa sträckor och det krävs en rejäl ansträngning för att aktivera detta system. Det är inget som nybörjare känner. Tvärtom, det tar tid och man bör följa någon form av löpprogram för att gradvis bygga upp sin fysik. Sedan kommer hjärnans belöningar smygande. Man kanske visslar lite glatt redan när man är på väg ut på löpturen. Hjärnan förväntar sig en belöning och vi är både glada före, under och efter.

Runners high är ett komplext system som evolutionen har skapat för att kicka igång oss när vi varit på gränsen att ge upp. Det kan dröja länge innan man upplever denna lyckokänsla som dessutom är olika hos olika individer. De flesta löpare som springer långt känner att de mår bra av det - annars skulle de inte springa - men det är ganska sällan man upplever ruset från ett äkta runners high. Det är som att vara hög utan droger.

Knark i hjärnan
Det är inte så långsökt som det låter att löpning är som en drog. Faktum är att anandamid aktiverar CB1-receptorer i hjärnan, vilket är samma receptor som aktiveras av cannabis. I båda fallen uppnås en euforisk effekt, men bara i ena fallet är det helt ofarligt. Vi är utvecklade för att springa, inte för att injicera konstgjorda belöningar i hjärnan.

Så om man nyss börjat springa är det viktigt att inte ge upp. Efter några månader är man ikapp evolutionen och då kan man glömma alla andra beroenden. Löpningen blir som ett knark - ett nyttigt knark som ger en lagom lyckodos för det mesta och en och annan gång - när man kör riktigt hårt - en riktig överdos som är helt ok.

Sen kanske vi ska se över uttrycket "hon rusar runt som en iller". Illrar springer inte runt i onödan och nu vet man dessutom att de inte gillar att springa runt.

Foto: Kimberley Tamkun USFWS