Rädsla bor inte i amygdala

I psykologiböcker står det ofta att rädsla finns i ett område djupt i hjärnan som kallas amygdala (som betyder mandelkärna). Detta påstående går tillbaka till studier på apor som saknade amygdala i början av 1930-talet. De verkade helt orädda. Så småningom började forskare undersöka om det som gällde för apor och amygdala också gällde människor. Till största delen gjordes forskningen på en enda kvinna som går under namnet SM. Hon led av en sällsynt sjukdom som förstört hennes amygdala. Det tycktes också som att hon var helt orädd. Hon visade inga tecken på rädsla när forskarna gjorde tester som vanligtvis framkallar rädsla. 

Dessa observationer stärkte tron på att en intakt amygdala var nödvändigt för rädsla. Men forskarna gjorde också några motsägelsefulla observationer. SM uppfattade rädsla i röster och hon kunde identifiera människor som var rädda. Hon upplevde rädsla när hon andades in luft med höga halter koldioxid. Det var uppenbart att SM upplevde och kände rädsla under vissa omständigheter. Det stämde inte riktigt med påståendet att rädslan ”fanns” i amygdala. Det ursprungliga påståendet måste alltså uppdateras, vilket krävde djupare studier och fler fallstudier än SM. 

Efter en tids sökande hittade forskare de perfekta forskningsobjekten: ett par tvillingar med en liknande sjukdom som SM. Tvillingarna var normalbegåvade, men saknade amygdala. Den ena tvillingen reagerade ungefär som SM och visade ingen rädsla, men den andra tvillingen upplevde rädsla som andra människor. Det visade sig att andra nätverk i hennes hjärna hade tagit över amygdalas roll. Det fanns alltså två genetiskt identiska personer med samma hjärnskada och en liknande uppväxt, men med två helt olika uppfattningar om rädsla. Det tycks alltså som att amygdala är en viktig del i det nätverk som ger upphov till känslor som kan klassas som rädsla, men att hjärnan kan skapa upplevelser av rädsla på flera olika sätt.

Man vet att amygdala aktiveras när personer tittar på ett hotfullt ansikte. Men en bild på ett hjärnmönster kan inte kopplas till en känsla eller ett beteende, dessutom avtog denna effekt efter flera visningar. I en studie från 2008 kunde forskare för första gången visa varför denna effekt avtog. Amygdala lyste nämligen alltid upp när en försöksperson såg ett nytt ansikte. Något nytt är ett faktum som måste bearbetas, men det är inte en specifik känsla. En känsla är en tolkning. Personernas amygdala lyste upp för de hade inte sett de hotfulla personerna tidigare. Det förändrade tolkningen av fakta och tvingade forskarna att uppdatera sina föreställningar om amygdala.

I en stor metastudie - en sammanställning av 100 studier som undersökte sambandet mellan amygdala och rädsla - såg man att amygdala aktiverades av rädsla i högre grad än om det vore slumpen, men det stämde bara med en fjärdedel av de studier som fokuserade på rädsla. Amygdala aktiverades i lika hög grad av sorg, ilska, lycka, smärta, när testpersonerna lärde sig något nytt eller träffade nya människor. Det betyder att rädsla - eller känslor för den delen - inte kan kopplas till något specifikt område eller till särskilda nervceller i hjärnan. Det finns alldeles för stor variation. 

Det som vi kallar rädsla är en tolkning som görs i hjärnans medvetna del. Alla människor upplever hot, men att kategorisera hotet som rädsla är en medveten process. Ett hot kan få dig att hoppa till eller frysa till is, men det dröjer en stund innan ditt medvetna gjort en tolkning av situationen.

Om du vill fördjupa dina kunskaper om känslor rekommenderar jag Lisa Feldman Barretts fantastiska bok: Så skapas känslor: hjärnans hemliga liv.