Nytt mål - Ultra Trail du Mont Blanc

Nu har det snart gått en månad efter Swiss Alpine och jag drömmer om nya mål. Ett mål som bör ligga ungefär två år bort. Två år är en lagom lång tid att förbereda sig fysiskt och mentalt. Det ska helst kännas omöjligt just nu. Annars är det ingen mening, tycker jag. Det måste vara en utmaning, en ansträngning. När man sprungit en lång sträcka känns den inte lika skrämmande längre. Jag minns när jag tyckte att en mil lät långt. Hur sjutton springer man en mil, tänkte jag och tittade skeptiskt på min granne som just avverkat en mil. Sen började jag själv springa. Ganska snart var jag uppe i en mil. Mina fötter har flyttat gränsen framåt. Fram till för en månad sedan tyckte jag att 78 km lät långt. För två år sedan lät det t o m sjukt långt. Men nu måste det vara längre än så för att kännas som en utmaning. Nu är det grannen som tittar skeptiskt på mig.

Världens tuffaste lopp
Jag fick ett tips om ultraloppet Ultra-Trail Du Mont-Blanc (UTMB). Det anses vara ett av de tuffaste loppen i världen. Det är 166 km långt, mer än dubbelt så långt som Swiss och man klättrar 9500 höjdmeter, vilket är fyra gånger så mycket som Swiss. Man springer uppför nio toppar över 2000 meter. Det tar 35-45 timmar, vilket är 3-4 gånger så lång tid som Swiss och man springer genom tre länder - Frankrike, Schweiz och Italien. Temperaturen kan skifta under natt och dag från 10 minusgrader till 30 plusgrader.

Skulle jag klara av att springa Swiss med dubbelt så mycket uppförsbackar och sedan, när jag var i mål, vända om igen för att springa lika långt tillbaka? Nä, det skulle jag inte klara nu. Det känns inte möjligt, vilket är ett kriterium på en utmaning. Det känns omöjligt och därför lockar det. Först tänkte jag bara tanken lite på skoj, men tanken hakade fast och blev en dröm och snart får denna dröm kanske en deadline också och blir ett mål. Just nu ligger UTMB högst på min önskelista om två år, men önskelistor kan förändras. Det kan dyka upp nya utmaningar eller så inser man att det inte gick att springa så långt. Det lär visa sig redan under det kommande året.

2012 - mitt lärorikaste år
2013 blir ett mellanår och Swiss Alpine 2013 blir ett bra träningspass inför utmaningen 2014. Under det här året har jag lärt mig så mycket hur jag ska förbereda mig och jag tror att jag kommer att göra en mycket bättre tid nästa år. Den här gången ska jag jaga en tid. Sträckan har jag klarat av. Sträckan är nybörjarens mål. Nu är det en tid. Jag har redan skissat på en plan i huvudet. Jag ska springa mer tidigare på säsongen och inte öka träningsmängden för snabbt. Inför årets lopp ökade jag träningsmängden för mycket under maj - juni och jag tror skadan i knät beror på denna överbelastning. Jag ska också springa mer i backar. Jag ska klara tio gånger uppför Södra berget. Jag börjar på fyra klättringar när snön smält bort och sedan ökar jag. Jag ska också springa asfaltsvägen nedför berget några gånger. Jag hade knappt sprungit på asfalt nedför tidigare och det var svårt i Swiss när jag sprang nerför backarna mot Filisur. Det är dumt att göra nya saker när man tävlar. Träning är till för att testa sådant innan.

The North Face Ultra-Trail du Mont-Blanc

Man har två dygn på sig att slutföra UTMB. Vinnaren brukar springa på drygt 21 timmar. Så jag måste kanske räkna med minst 36 timmar... 36 timmar på berget, fyra gånger så lång tid som Swiss. Hur ska jag klara höjden? Kommer jag att vara i form om två år? Kan man springa 166 km i besvärlig terräng med fivefingers? Mycket kan hända på två år och mycket kommer att hända. Slumpen har lång tid att verka på. Ett nytt mål håller i alla fall liv i bloggen. Löpningen fortsätter som en röd tråd och det finns plats för skruvade inlägg om tidsresor, squash, core och pingviner.

Man får använda stavar. Jag är van vid stavgång som skidträning och borde vara bra på det. I och för sig är det något jag måste släpa på, men med stavar kan man utnyttja musklerna i armarna som annars inte kommer till så stor nytta. Jag måste köpa en ny pannlampa också. Den från Clas Ohlsson duger nog inte. Man vill ju inte trampa fel och få tävlingen förstörd. Det är nog mycket jag måste köpa på mig till den tävlingen. Det krävs sju poäng för att kvalificera. Poängberäkning var lite nytt för mig. Det måste jag kolla upp mer. Det kanske inte räcker med två Swiss Alpine för att kvalificera sig. Oj, nu låter det som att jag bestämt mig :).

Många skakar på huvudet och det är svårt att få folk att förstå glädjen med att springa och klara av 78 km. Kanske bara de som själva springer förstår. Det kanske var därför jag trivdes så i Davos. Jag mådde toppen i fyra dagar. Nu känner jag mig mer som levande död. Som om jag går in i en yrkesroll och övervintrar i den tills våren kommer. 

Jag har inte fått tillbaka suget efter skidor än. Jag hoppas det kommer snart. Jag vill gärna åka Stafettvasan igen och slå vår 19:e plats från i vintras. Topp 15 känns inte omöjligt. Om jag avstår från Vasaloppet kan jag ge lite mer än senast, om jag kvalificerar mig för topplaget. Men som sagt, det blir mer löpning i vinter. Kände att jag behövde det när jag sprang Swiss. Det blir långa, kalla, mörka vinterpass. 

Sockerstoppet och träningen 
Sockerstrejken går in på sin tredje dag. Än så länge känner jag ingen abstinens. Det är roligt att testa sin viljestyrka. När jag testar den, blir den starkare på sikt. Det kan jag behöva när - om - jag springer 166 km. Nu är det snart fredagsmys. Jag får väl gnaga på en morot. 

Jag försöker äta något man skulle kunna kalla paleolight, som kanske bäst kan beskrivas som att man tar det bästa från stenålderskost och medelhavskost. Jag har egentligen inte ändrat något, jag är bara mer uppmärksam på vad jag stoppar i mig. Det är ofta mellan måltiderna som det onödiga sockret tar sig in i kroppen. Jag tar väl lite mindre pasta också och lite mer sallad istället. Jag byter de enkla kolhydraterna mot komplexa kolhydrater. 

Träningen går sådär. Jag vek ner mig i onsdags när jag hade tänkt säsongsdebutera med skidgång. Det regnade och jag hade träningsvärk efter säsongens första riktiga corepass och jag tyckte inte att jag behövde träna så hårt en månad efter Swiss. Jag hade mycket att skylla på, men jag var nog mest av allt lat. Däremot har jag kört ganska hårt i gymmet och cyklat 10-20-30 intervaller. Igår sprang jag dessutom i 30 minuter utan att känna någonting i vänsterbenet. Det tycks som den försiktiga belastningen fått knät att återhämta sig. Men jag tar det lugnt. Stressar inte alls. Det är minst två långa år till nästa stora mål.

Liten film om UTMB: