Simmar och springer

Nu är det bara drygt två veckor kvar till Swiss Alpine. Kroppen känns ganska bra, jag har bara lite ont i vänsterknät efter fallet förra veckan. Men det hindrade mig inte från att springa 30 km idag; skelett, brosk, ligament, muskler och senor verkade hänga ihop. Hoppas nu allt fortsätter hänga ihop tre veckor till, sen kan jag falla isär. Sen finns det gott om tid att montera ihop löparen Johan igen.

Under ytan
När jag inte springer simmar jag. Det går tungt. Min första och (förmodligen) enda simtävling (jobbklassikern) går den 30/8. Inte långt kvar nu.

I teorin låter det enkelt att simma. Stick ner handen i vattnet i rätt vinkel. Flytta din kropp framåt genom att ta tag i vattnet. Det är armarna som drar kroppen. Gör kroppen strömlinjeformad och lägg dig just under vattenytan. Ta tag i vattnet och accelerera rörelsen bakåt. Jag försöker ta tag i vattnet, men det rinner genom mina fingrar. Jag försöker skjuta ifrån med benen, men vattnet ger vika. Jag trampar vatten. Jag håller mig flytande, men jag vet inte riktigt vart kraften tar vägen. Jag slår i händerna med ett plask. Benen sprattlar och mitt fokus förflyttar sig till hur jag ska få i mig luft utan att få i mig vatten. Till slut handlar allt om att få i mig luft. Varför har jag inte gälar eller en sån där näsa på ryggen som andra vattenlevande däggdjur.

Allt är fortfarande nytt, fast jag har tränat i några veckor nu. Synen är ny. Jag ser genom ett par simglasögon. Ljuden är nya. Det forsar in vatten i mina öron. För några veckor sedan i Calpe prövade jag att sluta simma, eller fäkta med armarna. Jag sjönk som en sten. Jag tror inte att jag varit under en vattenyta sedan jag gick i skolan. Jag simmade neråt. Rädslan för vattnet måste bort. Vattnet är ju vårt ursprung. Varje cell i mig består av samma salta vatten som vattnet i havet som jag simmar i. Vattnet var klart. Medelhavet är som en öken, jämfört med nordligare vatten - näringsfattigt och klart. Jag var ganska långt ut och fick nästan svindel när jag anade djupet under mig.

Det kändes som om jag var en evighet under vattnet och det tryckte mot trumhinnorna. Jag vände upp och fyllde lungorna med luft från himlen ovanför mig. Jag kanske var nere i några sekunder, men det kändes som minuter.

Bättre och bättre, tag för tag
Jag har försökt simma lika mycket efter att jag kom hem från Spanien, men sjön lockar inte lika mycket som Medelhavet. När jag tittar ner, ser jag ingenting. Bara ett avgrundsdjupt mörker. Sikten är bara någon meter i det humusbruna vattnet. Det har blivit ungefär 2-3 pass i veckan. Det längsta var på 750 meter, då jag tvingades avbryta och släpa mig iland p g a kramp. Jag försöker kråla, men det blir mest bröstsim som jag heller inte riktigt kan. Men jag har aldrig simmat så bra som nu - bättre för varje simtag - och om en månad är jag ännu bättre och nästa år, ja då kanske jag äntligen kan ta Simborgarmärket.

Springa med björnar
Jag gillar att springa i skogen och på långpassen kommer jag djupt in i storskogen. Det finns mycket att se. Jag försöker att springa olika vägar och stigar, det gör löpningen mer intressant och det gör faktiskt livet som jag upplever det lite längre.

Här verkar en skogsbrand ha dragit förbi.

På såna här vägar kan jag springa hur länge som helst.

Kass och besviken simmare med sommarskägg.

Tidigare i veckan såg jag blå fågelspillning - ett säkert tecken på att blåbären mognat. Löppasset efter det blev löpning kombinerat med spaning och jag hittade några fina ställen som jag besökte igår. Blåbär är mina favoritbär, jag äter en halv dl om dagen året om. Men det är ingenting jämfört med en björn som äter 184 000 blåbär om dagen. Jag har inte sett någon björn än, men man vet nog inte hur man reagerar förrän man möter en, som killen i klippet nedan.