Den årliga svackan

Det är september och bloggen går in på sin tredje höst. Jag fattar inte riktigt att jag skrivit så länge. I januari trodde jag att bloggen skulle nå 350 000 sidvisningar i slutet av året. Nu verkar det snarare hamna på 400 000. Den första tiden kände jag viss press att skriva inlägg, men det känner jag inte längre. Jag bara skriver och jag tycker att jag blir bättre på det. Det tycks som om inlägg om träning och vardagspsykologi är populärast, medan vanligt svammel blir minst läst. Jag vet inte vad det här inlägget kommer att handla om, men det lutar väl åt vanligt svammel. Jag bara skriver av mig idag och jag vet inte var det slutar.

Motivation
Sedan jag började träna har jag alltid haft en liten svacka på hösten. Jag känner att jag är på väg ner i sån svacka nu igen. I höst har jag inga mål på nära håll. Det närmsta är Stafettvasan ett halvår bort och sedan väntar Swiss Alpine ytterligare ett halvår bort. Jag borde springa ett ultralopp till också för att få ihop tillräckligt med poäng till UTMB om två år. Det borde jag ju kolla upp, men bristen på motivation gör att jag inte riktigt orkar ta reda på information om saker som ligger så långt bort. 

Förra säsongen sträckte sig svackan från oktober ända till början av januari. Men det tror jag mest berodde på att jag gick in i väggen när jag försökte för mycket och dessutom dröjde snön så länge att jag inte kunde träna som jag ville.

Ordet motivation är besläktat med det engelska ordet move, som i sin tur hör samman med ord som motion och emotion. Bakom allt detta ligger det latinska order movere, som betyder att orsaka rörelse. Det handlar alltså både om rörelse och känsla. Det som får oss att bete oss som vi gör. Fast just nu känns det mest som mot-ivation. Något som tar emot. Jag har inget som driver mig framåt just nu. Jag bara följer med. Jag driver med vågorna.

Igår tänkte jag åka ner till Sundsvall och springa 20 km med Running Sundsvall. Det är roligare att springa med andra och jag hade kul i fjol, trots att jag sprang vilse vid ett tillfälle och ramlade vid ett annat. Jag åkte inte och det ångrar jag nu. Det blev 8,3 ensamma kilometrar i skogen hemma istället. Jag kunde ha sprungit längre, men jag orkade inte riktigt. Jag gav upp helt enkelt. Det var länge sen sist. Jag tror det var förra hösten jag gav upp senast, men det är ju aldrig försent att ge upp.

Drivkrafter
Det har väl skrivits en miljon böcker om motivation. Ändå saknas den ibland. Man kanske inte kan vara motiverad hela dagarna hela tiden året om. Motivation kanske förutsätter sin motsats, ungefär som träning och vila är en förutsättning för fysisk utveckling.

Daniel Pink

Al Gores talskrivare Daniel Pink skrev en bok om motivation för något år sedan som blev oerhört populär. Den heter Drivkraft : den överraskande sanningen om vad som motiverar oss. Jag har inte läst boken, men jag har sett ett klipp på youtube med Daniel Pink. Han är en otroligt skicklig talare och retoriker. Men jag vet inte om det var ett politiskt eller ett vetenskapligt tal. Han hänvisar till vetenskap, men han har varit en politisk talskrivare. Jag är alltid lite skeptisk och har svårt att köpa ett budskap rakt av. Sanningen är komplicerad - särskilt inom områden som befinner sig en bit från naturvetenskaperna - och det är därför snarare mer en fråga om olika perspektiv och aspekter, än om otvetydiga fakta. Varje frälsare har sitt perspektiv och fokuserar på vissa aspekter av verkligheten. Helst bör man läsa olika böcker av olika frälsare och då kanske man hittar ett eget perspektiv. Vi är ju alla olika och vi har olika drivkrafter.

Belöningar och tunnelseende
Enligt Pink finns det ett negativt samband mellan belöning och prestation när det gäller komplicerade problem. När det gäller enkla lösningar finns det däremot ett samband. Det beror, enligt Pink, på att piska och morot ger oss ett slags tunnelseende där man fokuserar på ett mål och snabbt vill ta sig dit. Det funkar bra på en raksträcka där man kan ana ett mål, men när lösningen på ett problem ligger i periferin - utanför tunneln - krävs kreativt tänkande och då motverkar belöningen sitt syfte. Pink illustrerar detta med att berätta om ett experiment som kallas the candle problem.

I detta test får försökspersonerna ett ljus, några tändstickor och en ask med häftstift. Asken är tömd och häftstiften ligger på bordet. Uppgiften är att fästa ljuset på väggen så att inget stearin droppar på bordet.
Det finns bara en lösning:

1. Fäst asken vid väggen med häftstiften. 
2. Tänd ljuset och sätt det i asken. 

1962 undersökte Sam Glucksberg hur ekonomiska incitament påverkade detta experiment. Han erbjöd en grupp en belöning och en annan grupp fick i uppgift att lösa problemet utan någon ekonomisk belöning. De som fick en belöning löste problemet redan efter 3,67 min, medan de som kämpade gratis behövde 4,99 min för att lösa uppgiften. Så långt allt väl. Det stämmer med våra förväntningar. Vi jobbar hårdare, ju mer betalt vi får.

Men sen ändrade Glucksberg förutsättningarna. Om häftstiften till en början låg i asken, blev lösningen lite mer komplicerad. Det krävs att man tänker utanför boxen.

1. Töm asken med häftstift 
2. Fäst asken vid väggen med häftstiften. 
3. Tänd ljuset och sätt det i asken. 

Nu visade det sig att de som inte fick någon belöning löste problemet på 7,41 min, medan de som jobbade efter ekonomiska incitament behövde hela 11,08 min på sig att lösa uppgiften. Ju mer belöning som man gav till försökspersonerna, desto sämre prestanda. Det låter som ett bra argument för att avskaffa överdrivna bonusar.

Experimentet säger helt klart något om motivation. Om man är alltför fokuserad på ett mål, då blir hjärnan så upptagen att den inte kan se vid sidan om detta mål. Medaljer, prispengar och yttre bekräftelse gör oss fokuserade på ett mål, men livet är bredare än så. Blir man alltför fokuserad, missar man kanske en del av livet som ligger vid sidan om.

Pink spekulerar om inre och yttre drivkrafter. De yttre handlar om piska och morot. De inre drivkrafterna handlar om frihet/självständighet, personlig utveckling/kunskap och mening/syfte (autonomy, mastery, and purpose). Det låter bra, men jag vet inte riktigt vad det betyder. Jag kanske måste läsa boken. Men just nu har jag ingen lust att läsa någonting. I videon nedan kan man se en kreativ animation av hans idéer.



Min (brist på) motivation
Jag tror inte att det är löften om belöningar eller rädsla för straff som motiverar mig. Till viss del kanske yttre bekräftelse. Men motivation går djupare än så och jag tror drivkrafterna kommer inifrån. Motivation hör som sagt samman med ordet för rörelse. Det är det som får mig att stiga upp på morgonen. Jag kliver inte upp av rädsla för att svälta ihjäl eller för att få lön och bekräftelse. Det tror jag inte. Men just nu vet jag inte vad det är eller var det är, för min motivation känns väldigt låg just nu.

Jag kanske inte ska sikta mot ett mål som ligger så långt bort som två år. Det blir en alldeles för lång tunnel. Ljuset från andra sidan når inte fram, särskilt inte nu när höstmörkret sänker sig. Det gör det svårt att känna motivation och dessutom kanske jag tappar bort en del av mig själv. Jag tror jag måste hitta delmål och allt behöver inte handla om löpning eller skidor, eller så kanske jag köper en pannlampa och springer in i tunneln. Målet finns därborta. Jag vill springa ett riktigt tufft lopp och UTMB verkar vara i tuffaste laget. Men det ska jag börja tänka på när det är dags. Kanske, eller kanske inte.

Foto: Sarah G.

För att skapa någon sorts motivation behöver jag ett mål som är näst intill ouppnåeligt. Om jag skulle nöja mig med att göra mitt bästa, då sänker jag ribban. Är det för enkelt, så kämpar jag inte och om jag inte kämpar, då tappar jag lusten och om jag tappar lusten, då ger jag snart upp och när man ger upp är det snart slut och när det är slut är det försent och när det är sent ska man gå och lägga sig.

Ojdå, det blev ett långt inlägg. Orden bara väller fram och det kanske blev lite osammanhängande, men jag känner mig lite osammanhängande just nu. Jag känner mig mer motiverad att skriva, än att springa. Det blev ett svammligt inlägg om vardagspsykologi. Ska jag publicera, eller inte? Äh, jag publicerar. Jag kanske ska ut och springa nu. Nä, jag skulle ju lägga mig. Fast jag borde kanske tvinga mig ut. Det känns säkert bättre efteråt. Men det är så mörkt därute. Suck ... Hmm, ett sätt att få upp humöret är lite återkoppling så jag ställer frågan om nu någon orkat läsa ända hit: Vad gör Du när motivationen tryter?