Nordic Military Training

Efter Vasaloppet har jag mest såsat runt och inte ansträngt mig i onödan. Jag brukar ta två återhämtningsveckor efter både skid- och löparsäsong - två mellanveckor mellan pjäxor och löparskor. Men det innebär inte att jag ligger på latsidan. Jag tränar, men tar det lite lugnt och gör det jag känner för. Igår körde jag något helt nytt: Nordic Military Training. Det är kanske den roligaste träningsform jag prövat på. Jag skrattade och jag hade kul och jag blev trött. Det är sällan man får ut så mycket av ett träningspass och jag förstår varför det blivit så populärt. Jag brukar inte skratta när jag springer mina ensamma långpass.

Nordic Military Training i Sundsvall
Det är bra att springa och spinna, men vår kropp behöver också utsättas för andra typer av påfrestningar. Människan är gjord för att använda sina muskler och ett sätt att hålla liv i dem är att lyfta skrot. Åldrandet är en långsam process. Det är en utförsbacke och ju mer vi bromsar desto långsammare åker vi utför. Det betyder att ju hårdare vi tränar, desto hårdare bromsar vi. Man behöver inte ta sig till ett gym, det går utmärkt att träna med den egna kroppen och andras kroppar och med allt det som finns i en skog. Det fanns inga gym på stenåldern men det fanns gott om tunga stockar och stenar.

Ett tufft pass i snö
Vi var omkring 70 anmälda till passet. Den övervägande delen var kvinnor som var lite nyfikna på själva träningsformen men inte tränade alltför mycket. Vi fick blå eller gröna västar på oss beroende på hur vältränade vi var. Jag fick en grön väst och skulle alltså träna med det tuffa, gröna gänget. Alla jag kände som var med tog en blå väst, fast jag visste att de tränade betydligt mer än så. Men de är såna fegisar.

Efter uppställning och lite givakt och manöver som väckte liv i gamla lumparminnen, sprang och pulsade vi iväg i den snötäcka skogen. Efter ett tag ställde vi upp på två led och blev beordrade att slå den som stod mittemot i magen. Hon som stod mitt emot mig var knappt hälften så stor som mig. Det kändes lite ovanligt och jag kände mig tvungen att be om ursäkt. Jag brukar inte slå tjejer, sa jag. Sen slog jag på hennes mage i en minut. I nästa övning fick jag möta en kille som var lite större och det blev en jämn kamp när vi försökte dra omkull varandra. Därefter följde lite brottning, armhävningar och snöpulsning. Vi gjorde sit ups med stockar och vi kastade oss ner för en slalombacke. Vi försökte få varandra på fall i olika kampmoment. På slutet skulle vi bära varandra på ryggen. Jag sprang uppför backen med en kille som vägde 85 kilo. Det kändes i benen och idag känns det ännu mer.

Bakgrund
Träningsformen utformades under Koreakriget när det plötsligt fanns ett akut behov av vältränade soldater. Träningen genomfördes utomhus utan redskap. Den egna kroppen och andras kroppar var de enda motvikterna. Sedan dess är detta koncept ett stående inslag i den amerikanska armén. Träningen utförs på så kallade boot camps. Syftet är att skilja agnarna från vetet och samtidigt stärka rekryternas lagkänsla.

Den militära bakgrunden var tydlig. Ledarna var före detta militärer och det var disciplin och ordning. Vi fick inte ta med oss någonting. Inte ens en vattenflaska. Det var effektivt träning och raka rör.

Fördelar med Nordic military training
Det bästa med NMT är att den är varierad, social och sker utomhus. Jag tränar en del på gym, men jag är mycket hellre utomhus i frisk luft. I ett gym speglas rörelser ur varje tänkbar vinkel och luften känns ibland tung och instängd, mättad med svett och lukt och musik. När man är ute är takhöjden oändlig, ljuset klart och de enda ljud man hör är de andras stönanden, ackompanjerat av den egna pulsen och fågelsång.

Dessutom behöver åtminstone jag göra nya saker ibland så att jag inte fastnar i gamla vanemönster. Jag är tacksam att jag lurades iväg på det här passet. Det var värt pengarna om jag hade betalt för det. Nästa gång kostar det, men jag kanske ska köpa ett klippkort så att jag kan köra några pass i månaden.

Jag gillar att kräla i lera, slita och dra och inte tänka så mycket. Jag lämnade människan i mig och t o m däggdjuret i mig och blev ett kräldjur som bara ville överleva och kräla omkring i lera utan att sörja. Jag gillade inte lumpen, men att lyda order i en timme var bara befriande. Fast jag tror inte jag ska söka till Främlingslegionen efter det här. Ett par timmar i månaden tror jag räcker.

Den viktiga styrketräningen
Vanliga träningsformer som stavgång och löpning både ökar uthållighet och bränner fett. Det är viktigt och grunden i träningen. Men när man springer tränar man de långa och medellånga muskelfibrer som vi ändå har kvar eftersom vi ständigt använder dem till lågintensiva aktiviteter i vardagslivet. Det är först när vi blir sittande eller liggande som de också förtvinar. I väntan på att vi ska bli sittande är det bra att byta ut åtminstone något av löppassen mot styrketräning. Det finns dessutom speciell styrketräning för löpare, som man kan läsa om här.

Om man inte utsätter muskler för tunga vikter så finns risk att man drabbas av förtvinade muskler - sarkopeni. Det anses som ett nästan lika stort problem som benskörhet. De korta, snabba muskelfibrerna börjar tyna bort redan från 30-årsåldern och explosiv styrketräning är det bästa sättet att förhindra att så sker.

Jag är som ett bi
Jag gillar att pröva nya träningsformer. Det ger en liten kick. Nästa vecka ska jag prova spinning på Friskis och svettis, tänkte jag. Jag kanske har en hjärna med en särskild mix av glutamat och dopamin. I en studie på bin fann man att bin med hjärnor med en speciell blandning av dopamin och glutamat gärna sökte sig ut till nya platser. Skillnaden mellan en människa och ett bi kan tyckas enorm, men vi använder samma evolutionära verktygslåda för att lösa problem som att t ex välja nya vägar.

Bin är arbetsamma och hemmakära, men det finns två personlighetstyper av bin som gärna söker sig ut och prövar sina korta vingar. De är antingen matsökare eller bosökare. Matsökarna är kända från TV. De utför en komplicerad dans när de kommer tillbaka från sitt äventyr och med vägledning av denna dans kan övriga bin hitta matplatsen. Den andra typen av äventyrsbi är bosökaren. När en koloni har växt sig för stor är dessa bin livsavgörande för överlevnaden genom att de har viljan att flyga iväg den extra kilometer som krävs och hitta ett nytt boställe.

Den märkliga bidansen ger systrarna i bikupan information om var nektar finns.

När forskarna studerade de olika bihjärnorna fann de tusentals skillnader mellan äventyrsbina och övriga bin. Det var framför allt en fråga om olika signalsubstanser i hjärnan. När forskarna fyllde ett tråkigt bi med glutamat, blev de plötsligt väldigt sugna på ett äventyr. De förvandlades till wanna-bees. När de å andra sidan blockerade dopamin hos äventyrsbina blev de mer benägna att sitta och dricka nektar i bikupan.

Forskarna trodde också att risken är större att man söker sig till droger om hjärnan består av en cocktail av glutamat och dopamin i dessa proportioner. Jag tror alla bin drogar sig, annars skulle de inte kunna flyga med de där korta vingarna. Det sägs ju att de egentligen inte kan flyga, de vet bara inte om det. Fast det kanske var humlor ... Hmm ... Vem ser skillnaden på en humla och ett bi? Äh, det är hursomhelst en myt. Träningen är i alla fall min drog. Jag vill ha mer och mer och MER!!!!!

PS: Uppdaterat. Här fanns lite bilder från passet. Jag grimaserar:)