Bland bloggar och skär

Häromdagen surfade jag runt lite på internet och kastades hit och dit tills jag hamnade på en spännande blogg. Jag stannade kvar ett tag och läste flera intressanta, personliga inlägg. Men det är något märkligt, märker jag snart. Bloggen är som en obebodd ö. Det fanns ingen där. Obesvarade kommentarer låg i drivor som oöppnad flaskpost på stranden. Bloggen är fullständigt anonym. Jag hittar inga ledtrådar eller namn någonstans. Det sista inristade datumet är från början av 2009. Sedan är det helt dött. Inte ett spår finns kvar. Bloggen finns, men den lever inte. 

Vad händer med bloggen efter döden?
Varför lämnades bloggen 2009? Tröttnade bloggaren, eller råkade han/hon ut för en olycka? Hur många bloggar ligger egentligen övergivna därute? Det kan hända alla bloggar när som helst. Det räcker med att man är ouppmärksam i fel ögonblick eller att man har otur i det genetiska lotteriet.

När en bloggare dör, försvinner bloggens själ, medan den fysiska bloggen lämnas kvar på någon server och sakta men säkert tynar den bort i det växande informationsbruset. Bloggen nöts ner av tiden och antalet besökare sjunker oändligt sakta mot noll. Internet kommer kanske att översvämmas av dessa gravplatser. Det kanske kommer att dyka upp tjänster som raderar döda bloggar, eller ligger bloggarna kvar som virtuella gravplatser? Jag vet inte och jag har svårt att engagera mig i det som händer efteråt.

Snart ett år gammal
Den 18 juni är det Indalsledenloppet. Det är en stafett på åtta mil och mitt första blogginlägg handlade om fjolårets stafett. När jag springer Indalsledenloppet om tre veckor har jag bloggat i ett helt år och skrivit över 220 inlägg. Antalet sidor skulle kunna fylla en hel bok. Det är svårt att fatta.


Tiden går medan jag har sprungit. Bloggen är nästan som en dagbok och jag minns mycket mer från det senaste året än något annat år. Inläggen ger en slags struktur som jag kan hänga upp händelser på, medan åren innan är mer sammanblandade och ligger huller om buller och där något som hände 2007 lika gärna kunde hänt 2004. En sak är säker: utan bloggen hade jag inte tränat så målmedvetet och jag hade inte sprungit Stockholm Marathon redan i år. Bara det har varit mödan värd.