Sommar och barfotalöpning

En av de bästa sakerna med sommaren är att jag slipper strumpor och skor. Jag går barfota eller i sandaler. Fötterna mår bra av det. Men till skillnad från nästan alla andra brukar jag ibland springa barfota också. Jag känner mig fri och efteråt sprakar det från fötterna ända upp till hjärnan. Det finns massor av muskler och ben i fötterna, men för att de ska utvecklas och bli starka måste man såklart använda dem. För några år sedan började en del - efter att ha läst Born To Run - springa barfota och i barfotaskor, men eftersom många stängt in fötterna samma dag som de lärde sig gå, gick kycklingben och muskler sönder. 

Själv har jag gått och sprungit runt barfota varje sommar sedan jag var barn, så jag har aldrig haft några problem och klarar alla underlag (kanske inte grovgrusade vägar). Men även om det är svårt, kan alla bli lite bättre på att gå barfota. Man kan alltid bli lite bättre på i stort sett allt. Genom att använda foten, blir den bättre och du utvecklar ditt nervsystem. Foten sitter i hjärnan och om du inte använder dina fötter, kommer området som känner av och styr fötterna att krympa ihop till en liten fläck i hjärnan. Du kan inte hålla balansen på en liten fläck när du blir gammal. Alla borde klara av att gå barfota över en gårdsplan utan att se ut som ofärdiga 90-åringar som går på het kol.

Min syster har fört över gamla suddiga filmer som hittats på en vind och som jag inte sett efter kriget till digitalt format och jag var nästa alltid barfota ute kan jag se nu precis som jag minns (kan man lita på minnet?). Fast här fick jag ett par träskor för det verkar göra ont på gruset. Vilken vekling:)

En fördel med att springa barfota är att du träffar marken på ett mer följsamt sätt. Det ger bättre skydd för dig och dina leder. Professor Dan Lieberman gjorde en studie för några år sedan på kenyanska löpare som växte upp barfota. De hade i det närmaste perfekta löpsteg. De behöll detta löpsteg när de fick löparskor. Amerikaner som föddes i skor hade dock en tendens att landa lite klumpigare på hälen. Det är inte konstigare att fötterna läser av underlaget bättre barfota än att händerna fungerar bättre för finmotorik utan handskar.

För några år sedan sprang jag nästan alltid i Fivefingers. Jag sprang tre Swiss Alpine 78 km i stenig, alpin terräng med dem (och varje gång var det några som sa att det inte går. Sista året kunde jag säga: Jo, det går för jag har gjort det tre gånger). Nu springer jag oftast i Inov8 eftersom mina fötter och tår trivs bra i dem. Men allt som oftast springer jag ut på barfotapass och känner mig ett med naturen. Varför skulle inte jag klara av det när älgar, vargar, katter och tusentals generationer hominider före mig, klarat det? Jag har aldrig gjort illa mig. Det är som om sinnena skärps. Fötterna är känselspröt med antenner. Även om jag tittar en bit fram, så har jag aldrig klivit på något vasst eller någon sten.

Men mina fötter ser inte ut som fötter som levt hela sitt liv i frihet. De befinner sig någonstans mitt emellan den instängda foten till vänster och den fria foten till höger som aldrig suttit och häckat i någon sko.

Hjärnfysikbloggen: Maratonlöpning är inte skadligt för hjärtat

Allt sedan joggningens fader Jim Fixx ramlade ihop och dog under ett löppass 52 år gammal, har det debatterats om maratonlöpning är skadligt för hjärtat. Jim Fixx var en fd storrökare och vägde runt 100 kilo innan han började springa. Hans pappa dog i 40-årsåldern. Jim Fixx hade alltså både gener och miljö emot sig. Men på något sätt fick löpningen skulden för hans död. Alla andra faktorer försvann.

För några år sedan kom dessutom några uppmärksammade studier om att mycket löpning skadar hjärtat. Det fanns många metodiska fel i studierna - vilket inte hindrade att de tog plats på löpsedlarna - och studiernas författare fick sedan backa från ...

Läs fortsättning på Hjärnfysikbloggen...

Nya ledtrådar till minnets mysterium

I två nya studier har forskare vid National Institute of Health undersökt hur hjärnan lagrar och hämtar minnen. En studie tyder på att hjärnan knyter fast minnen i nervcellernas unika signalmönster. Den andra studien visar att hjärnan snabbspolar lagrade minnen när de återskapas i minnet.

De båda studierna leddes av neurokirurgforskaren Kareem Zaghloul som jobbar vid NIH:s National Institute of Neurological Disorders and Stroke (NINDS). Fokus i studierna låg på personer med epilepsi. För att hitta källan till de epileptiska anfallen ”installerade” Dr. Zaghloul elektroder ​​i patienternas hjärnor med vars hjälp han övervakade den elektriska aktiviteten.

"The primary goal of these recordings is to understand how to stop the seizures. However, it's also a powerful opportunity to learn how the brain works”, säger Dr. Zaghloul i ett pressmeddelande från NIH.

Forskarna testade patienternas minne. De fick titta på olika ordpar (som t ex penna och biskop). Därefter visades bara ett av orden, exempelvis penna. Patienterna skulle då så fort som möjligt försöka hitta det andra ordet, i detta exempel biskop, i minnet.

I den första studien, som publicerades i Journal of Neuroscience, minns patienterna 38 ​​procent av ordparen. Elektrodnäten visade att hjärnaktiviteten som patienterna upplevde när de lagrade ord och återkallade minnet oftast uppstod i tinningloben och prefrontala barken. Det visade sig också att aktiviteten blixtrade till snabbare när patienterna återkallade orden än när orden tidigare lagrades som minnen.

“Our results suggest the brain replays memories on fast forward," säger doktor Zaghloul. Det är alltså jobbigare att lära sig att minnas än att minnas. Tid går olika fort och när man är nära döden sägs det ju att hela livet spelas upp på ett ögonblick.

I den andra studien, publicerad i tidskriften Current Biology, använde forskarna en ny sorts nät av mikroelektroder för att övervaka aktiviteten hos dussintals enskilda nervceller under minnetesterna. Näten implanterades i en del av tinningloben som tros ha huvudansvaret för igenkänning av ord och ansikten.

I denna studie kom patienterna korrekt ihåg 23 procent av ordparen. När forskarna tittade på de elektriska inspelningarna fann de att mönstret av nervceller som avfyrades när patienterna minns rätt liknade nervcellernas signalmönster när de lärde sig ordparet. Dessutom visade resultaten att nervcellens aktivitet var specifik för varje enskilt ordpar och var som tystast när patienterna mindes rätt, vilket tyder på att hjärnan använder ett fåtal nervceller för varje varje minne.

“These results support the idea that each memory is encoded by a unique firing pattern of individual neurons in the brain", avslutar Dr. Zaghloul.

Bäst att vara rädd om sina nervceller alltså. Man vill ju inte sudda ut minnen genom att tappa några nervceller en blöt kväll.

Gamla nervtrådar och minnets mysterium
Vi är på sätt och vis våra minnen. Om jag en dag vaknade utan minnen, skulle det då vara jag? Ett minne är mönster av aktivitet. Det är inte en film som visas på en vit duk i hjärnan. Varje gång detta mönster aktiveras och snabbspolas, förändras det litegrann. Det är därför du inte riktigt kan lita på dina minnen hur tydliga de än är. Det märks om du t ex pratar barndomsminnen med dina syskon.

Från Memento.

Minnet är ingen film men det finns många bra filmer om minnet. Min favorit är Memento, som jag skrev om en gång för länge sedan som färsk bloggare och som fiskades upp i minnet medan jag skrev. Minnet är ett nät med trådar. En annan bra film om hur det är att leva utan minne är Hitta Nemo. Det finns fler filmer, men de har jag glömt.

Läs mer om hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.

Rödbetsjuice bra för eliten också

Jag tror jag skrivit omkring 30 inlägg om rödbetsjuice vid det här laget. Antalet studier som visar på fördelar med juicen och dess verksamma substans nitrat verkar aldrig sina. Tvärtom kommer det hela tiden nya studier med nya perspektiv och aspekter.

I en studie för några år sedan såg man att rödbetsjuice förbättrade uthållighet hos idrottare, men forskarna kunde inte se någon effekt hos de bästa idrottarna.

I en ny studie, publicerad i tidskriften Nutrients, går man lite djupare in i frågeställningen om rödbetsjuicens effekter på amatörer och elit.

Forskarna lät 32 holländska fotbollsspelare dricka rödbetsjuice eller placebo (filtrerad rödbetsjuice utan nitrat) i sex dagar. Samtliga fotbollsspelare drack både rödbetsjuice och placebo vid två olika tillfälle. Den dagliga dosen var ca 800 mg nitrat. Det är mycket mer än i tidigare studier.

Fotbollsspelarna utförde ett så kallat Yo-Yo IR1-test, en typ av test som visat sig vara mycket effektiva för att mäta fotbollsspelare och andra idrottare som springer många intervaller över lång tid.

Yo-Yo-test. Läs mer på topendsports.com.

Det visade sig att rödbetsladdning med nitrater var 3,4 procent bättre än placebo. Den genomsnittliga hjärtfrekvens var också lägre (172 mot 175 slag per minut) och så också den upplevda ansträngningen.

Tabell från studien.

Det betyder att vältränade personer kanske kan tjäna sekunder på att dricka rödbetsjuice. Men det krävs större mängder än för oss amatörer.

Lär mer om rödbetsjuice, löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.

Hjärnfysikbloggen: Förläng livstiden genom att springa på nya platser

Vad är tid egentligen? I sin bok Bekännelser från år 400 försökte Augustinus ge ett svar: "Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag det inte." Varken det förflutna eller det framtida är verkligt. Endast nuet är verkligt. Den förflutna tiden är våra minnen, framtiden våra förväntningar, hävdade Augustinus.

Augustinus lyckades inte förklara vad nuet är. Han var tvungen ...

Läs mer ...

Kaffe förbättrar prestationen även hos vana kaffedrickare

Tillsammans med rödbetsjuice är koffein ett av få tillskott som man vet är prestationsförbättrande inom idrott. Koffein fäster till en receptor i nervceller som vanligtvis binder trötthetsämnet adenosin och ”döljer” därmed tröttheten för hjärnan. Om du känner dig mindre trött, orkar du prestera mer. Kaffe piggar upp. Det gäller idrottare, studenter och författare. 

Men det har varit oklart om vana kaffedrickare får en sämre effekt. Mängden koffein påverkar nämligen antalet receptorer. Många idrottare avstår därför från kaffe före tävlingar för att dra nytta av koffeinet under själva tävlingen. En ny studie, publicerad i Journal of Applied Physiology, visar dock att det går bra att vanemässigt dricka kaffe och ändå ha nytta av dryckens prestationshöjande effekt.

I studien ingick 40 cyklister. Först fick de ange hur mycket koffein (kaffe, energidrycker, mm) de drack per dag. Därefter delades cyklisterna in i tre grupper: en lågkoffeingrupp som drack ca 60 mg/dag (en kopp kaffe), en mellangrupp som drack 140 mg/dag (två koppar) och en högkoffeingrupp som drack 350mg/dag (Tre eller fler koppar).

Testresultat cykel med koffein (CAF), placebo (PLA) eller kontroll (CON) för låg (58 ± 29 mg/dag), måttlig (143 ± 25 mg/dag ) och storkonsument (351 ± 139 mg/dag).

Cyklisterna testade sin prestationsförmåga tre gånger på en träningscykel. Vid första tillfället fick de en koffeintablett med 400 milligram koffein, vilket motsvarar fyra koppar kaffe. Vid andra tillfället fick de en tablett som de trodde innehöll koffein (placebo). Tredje gången var en kontrollomgång utan tabletter.

Därefter jämfördes tiderna. I snitt (individer varierar) presterade cyklisterna 3,3 procent bättre efter tillskott av koffein. Placebo förbättrade prestationen med 2,2. Det visar att placebo är en viktig och verklig effekt. Det mest intressanta var dock att alla tre koffeingrupper ökade prestationen ungefär lika mycket. Koffein (och placebo) förbättrade prestationen oavsett hur vana kaffedrickare cyklisterna var.

Wow! Bra nyheter!

Jag är en storkonsument enligt denna studie. Jag dricker oftast kring tre koppar kaffe per dag. Till frukost, till lunch och på eftermiddagen. Jag dricker sällan efter kl 15 eftersom koffein täpper igen trötthetsreceptorerna och halveringstiden för koffein är 3-6 timmar. Fram till för ungefär ett halvår sedan drack jag kaffe efter middagen och sedan jag slutade med den vanan sover jag mycket bättre. 

Läs mer om hälsa, löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.

Bättre äta tidigt än sent

Förr - när de flesta var bönder - var ordet "middag" en tidsangivelse, sedan blev det ett ord för maten man åt mitt på dagen. Middagen var dagens största måltid. I samband med industrialiseringen skildes hem och arbete åt. Den största måltiden åts när man kom hem på kvällen. Därmed kom ordet middag att betyda tidigt kvällsmål. Istället började man äta lunch på jobbet. Åtskillnaden mellan hem och arbete kom också att betyda att några åt sina huvudmål på natten.

Det kanske var en olycklig utveckling. Nya fynd tyder på att sena måltider kan vara farliga. Jämfört med att äta tidigare på dagen kan sena måltider öka vikt-, insulin- och kolesterolnivåerna och påverka fettmetabolismen och hormonella markörer som är inblandade i hjärtsjukdomar, diabetes och andra hälsoproblem, enligt en ny studie från University of Pennsylvania (som presenteras den 4 juni på http://www.sleepmeeting.org/).

Fynden ger de första experimentella bevisen på de metaboliska konsekvenserna av sent ätande.

"We know from our sleep loss studies that when you're sleep deprived, it negatively affects weight and metabolism in part due to late-night eating, but now these early findings, which control for sleep, give a more comprehensive picture of the benefits of eating earlier in the day," säger Namni Goel, professor i psykologi och huvudförfattare till den studien i ett pressmeddelande. "Eating later can promote a negative profile of weight, energy, and hormone markers -- such as higher glucose and insulin, which are implicated in diabetes, and cholesterol and triglycerides, which are linked with cardiovascular problems and other health conditions."

I studien fick nio friska testa två olika ätfönster under åtta veckor. Det ena ätfönstret var mellan 8 och 19 och det andra från 16 - 23. I övergången åt de som vanligt i två veckor.

Det visade sig att sena måltider ökade vikten och förhållandet mellan koldioxid och syre steg, vilket indikerar större omsättning av kolhydrater än av fett. Även insulin, kolesterol och triglyceridnivåer ökade. 

Leptin frigörs från fettceller och signalerar mättnad till hjärnan. Ghrelin kommer från magen och signalar hunger. Det är två av flera reglerande mekanismer som ser till att vi äter.

Det visade sig också att hormonet ghrelin, som stimulerar aptiten, maxade nivån tidigare hos de som åt under dagen, medan leptin, som skapar mättad, maxade senare på kvällen. Det tyder på att deltagarna fick signaler till äta tidigare och att det hjälpte dem att hålla sig mätta längre. Äter man tidigt är risken alltså mindre att man äter extra på kvällen.

"While lifestyle change is never easy, these findings suggest that eating earlier in the day may be worth the effort to help prevent these detrimental chronic health effects," säger Kelly Allison, en av författarna bakom studien. "We have an extensive knowledge of how overeating affects health and body weight, but now we have a better understanding of how our body processes foods at different times of day over a long period of time."

Läs mer om hälsa, hjärna och löpning på Hjärnfysikbloggen.