På jakt efter odödlighet i Grekland

En vecka blir lång när man är ute och upplever nya saker. Nya händelser spänner ut den subjektiva tiden och det känns som att man varit borta en evighet. Fast det var bara en vecka. En sån där arbetsvecka som rusar förbi resten av året.

Bekymrad min. Dagens viktigaste beslut ska fattas ...

Vacker utsikt när man äter ...

Bland det bästa med att resa till Medelhavet är att man äter och dricker gott. Jag drack rödvin varje dag. Rödvin är ju nyttigt, och i dagarna kom ännu en forskarrapport som lyfte fram rödvin och framför allt ämnet resveratrol, som finns i rödvin. Enligt denna studie motverkar resveratrol förslappning p g a tyngdlöshet och inaktivitet. Möss som vistades i tyngdlöshet som astronauter och matades med resveratrol visade sig vara mycket friskare än andra möss i tyngdlöshet som inte fick smutta på resveratrol. De utvecklade diabetes och förlorade benmassa, vilket alltså rymdmössen som drack resveratrol klarade sig undan. Resveratrol kanske är en nyckel till odödlighet. Enligt en gammal babylonsk myt kunde ett vin som utvanns nära solen ge odödlighet. I Grekland hade man andra myter. Där fanns odödligheten i floden Styx. Styx ligger inte långt från Parga.

Biltur
Att åka på charter är oerhört bekvämt. Men det roligaste är ändå att hyra en bil och köra runt lite själv. En dag gjorde vi en bilutflykt till floden Acheron, som enligt myten är just floden Styx, den flod som färjekarlen Karon tog de döda över till dödsriket Hades. Enligt grekisk mytologi levde sedan de döda som skuggor längs Styx stränder. En del hamnade i motsvarigheten till helvetet, medan andra hamnade i Elysium, som kan liknas vid ett himmelrike fast lite roligare. Ingången till Hades var markerad på kartan som en sevärdhet och låg inte så långt bort så jag och några till i sällskapet bestämde oss för att göra en dagsutflykt dit. Man kunde följa några stora vägar runt bergen, men det gick frestande genvägar rakt över och vi kunde inte låta bli att gena. Genvägar är senvägar och bilen slukade mängder av bensin på sin klättring uppför. Vi blev tvungna att stänga av luftkonditioneringen för att spara bränsle. När det började gå utför igen upptäckte vi att vi missat en avfart och det var bara att rulla ner mot närmsta bensinmack. På bensinstationen sprang det ut en mackkille som tankade bilen åt oss. Det var som på 50-talet.

Räddade livet på en sköldpadda genom att flytta den till sidan om vägen. Strax efteråt dundrade en buss förbi. Sköldpaddan hade bara varit ett litet väggupp.

Med fulltankad bil letade vi oss fram längs slingriga vägar. Hungern gjorde sig påmind och som tur var dök det upp en liten bar mitt i ingenstans. I baren satt några grekiska gubbar och en ortodox präst som hejade glatt på tyska. Barägarna kunde ingen engelska och bara enstaka ord tyska så det var inte lätt att beställa. Vi försökte beställa en sallad, men vi missuppfattade något för vi fick in en portion med grillade grönsaker och rotfrukter också. När vi ätit upp den goda maten beställde vi kaffe, vilket skapade lite förvirring eftersom det skulle visa sig att vi var långt ifrån färdiga med lunchen ... Barägaren tyckte också det var märkligt att vi varken hade socker eller mjölk i kaffet.

Medan vi drack kaffet kom det en portion till med grillade grönsaker. Det var den ortodoxa prästen som bjöd oss. Han höjde sin öl till en skål och jag skålade med en präst för första gången i mitt liv. Fast det var mineralvatten i mitt glas.

Sen, när vi druckit upp kaffet och ätit upp prästmaten, då kom det in en jätteportion kyckling och hemgjorda pommes frites och en skål lokalt producerade gurkor. Vår lilla grekiska lunchsallad hade blivit en trerätters middag. Kycklingen var otroligt god så vi lyckades pressa ner större delen av portionen. Det hela gick på bara 27 euro. Priset sjunker med avståndet från turistcentrum. Prästen och gubbarna hejade glatt när vi åkte vidare. De måste ha tyckt att vi var märkliga barbarer från norr som drack kaffe mitt i maten, för att inte tala om vad de måste ha tänkt när min svåger - som är en minst sagt hängiven fågelskådare - slet upp en kikare mitt i måltiden och skrek "En bajkalfalk. Yes!". Ännu ett kryss.

Det finns inte många fågelskådare söder om Alperna och varje år blir någon upprörd och tror att han spanar på badbrudar när han går omkring med sin väldiga kikare klädd i fågelskådarhatt och tittar efter fåglar (En gång frågade han en italiensk kypare om det fanns några birds längs stranden. No no, im to old, svarade kyparen. No, sa svågern. I´m a birdwatcher. Birds, not girls. Later, more birds svarade kyparen och såg förvirrad ut. More girls in august. Det blev faktiskt ännu mera invecklat, men det orkar jag inte gå in på. Svågern ville förklara men kyparen hade kopplat birds till girls och det gick inte fram. Som hämtat ur en scen med John Cleese).

Inte lätt att hitta när de få vägskyltar som finns är övertäckta med reklam för något på den del som det står med latinska bokstäver.

Vägen till Hades var inte utmärkt och hade inte en tandpetstuggande, senig grek dykt upp från ingenstans kanske vi fortfarande hade irrat runt som Odysseus irrade runt i den grekiska arkipilagen efter trojanska kriget. Greken körde förbi i en stor vit van och såg att vi var lite vilse. Hades, sa vi. Bitte, sa han och flyttade tandpetaren från den ena mungipan till den andra med tungan. Han viftade åt oss att hänga med. Kanske det var Karon, färjekarlen som man lade ett mynt under tungan på som betalning för färden till dödens rike, tänkte jag. Vi hängde på. Bilen blev vår ariadnetråd och den ledde oss fram till Hades port - nedgången till dödsriket. Inte ett spår av turister och inga skyltar. Vägen tog bara slut och det var helt öde. Greken verkade upprörd. Han jobbade med ett projekt för att göra platsen mer känd, förstod vi till slut. Han klagade på myndigheterna - dumkopfen, sa han, och knackade sig själv i huvudet. Han pekade mot floden och bad oss följa med. Snart hörde vi hörde ljud av någon som slog rytmiskt med en hammare mot sten. Har de gömt en fångläger här, tänkte jag. Albaner, sa greken. Albanische Spezialisten. 

Greken, den skrattande albanen och stenhuggaren

En äldre man satt i skuggan och knackade sten så att dammet yrde. De höll på att göra en väg genom skogen ner mot floden. En bit ner såg vi en nybyggd avsats där man kunde titta ut mot Styx och porten till Hades. Flera albanska arbetare jobbade därnere i värmen. Utsikten var fantastisk. Albanerna slet hårt och det var uppenbart att det var greken som bestämde. Han tuggade frenetiskt på sin tandpetare och vinkade till sig en av albanerna som verkade vara deras arbetsledare. Albanen skrattade hela tiden nervöst. Deutsche, sa greken, och pekade på oss. Nein, sa vi. Schweden. Aha, sa albanen. Russland. Nachbar. Si, yes, ja, sa vi. Jag önskar jag inte hade sovit på tysklektionerna i skolan. 

Floden bröt genom bergen. Naturen var dramatisk, med branta stup och Acheron som forsade fram djupt nere i en kanjon. Acheron letar sig också genom underjorden och redan för 4-5000 år sedan gick människor ned i en grotta för att besöka floden och visa sin vördnad för döden. En av albanerna kastade ner ett majskorn och genast började ytan bubbla av fisk.

Greken försökte hela tiden säga något som vi inte förstod. Till slut letade han fram en penna och ett papper och skrev på grekiska. Albanen försökte säga att det skulle vara lättare om han skrev med latinska bokstäver. Greken fräste åt honom så att tandpetaren nästan flög ut och fortsatte skriva sina grekiska tecken. Albanen skrattade ännu mer nervöst. Jag blev inte mycket klokare av det han skrev, men min syster verkade förstå och greken lyste upp och tog henne i hand. My lady, sa han. Tydligen handlade det om en annan ort där man kunde krypa ner till Acheron genom en grotta. Greken och den nervöst leende albanen hoppade in i sin van.

På vägen hem passerade vi en campingplats, eller man kanske ska säga lägerplats. Den var full av albaner. De albanska arbetarnas familjer bodde säkert där. De tjänar uruselt, men ändå mycket bättre än i Albanien.

Nästan osårbar
Ravinen var djup och det gick inte att ta sig ner till Styx. Vi åkte ner en bit längs floden och hittade till slut ett ställe där man kunde doppa sig. Enligt myten var det i denna flod som havsnymfen Thetis sänkte ner sin son Akilles för att göra honom osårbar inför det trojanska kriget. Hon höll honom i hälen när han doppades, vilket blev hans enda sårbara punkt, hans akilleshäl. Varje hjälte har en akilleshäl. Stålmannen är sårbar för kryptonit och den nordiska guden Balder dödades av en pil gjord av mistel. Under kriget blev Akilles dödad av en förgiftad pil - avfyrad av den trojanska prinsen Paris - som träffade honom i hälen. Sedan dess kallas en sårbar punkt för akilleshäl och på engelska heter hälsenan Achilles tendon (på svenska brukar man också skriva akillessenan ibland). Det är också löparens akilleshäl. Den som oftast blir överansträngd och skadad. 

Dopp i Styx och nu är jag osårbar.

Jag doppade mina fötter djupt i det klara vattnet. Visserligen gör jag tåhävningar för att hålla hälsenorna i trim, men lite hjälp av de grekiska gudarna skadar inte, tänkte jag. När jag ändå stod i floden så svalkade jag av mig. Jag glömde dock att blöta ryggen så jag är inte helt och hållet osårbar och odödlig. Ryggen är nu min akilleshäl. Om den ger vika så vet jag vad det beror på. Det beror inte på evolutionen utan på de grekiska gudarna ;)

Tillbaka från Parga

Den senaste veckan har jag varit i Parga med 13 medlemmar av släkten. Därav bloggtystnaden. Så nu skriver jag ett kort inlägg för att visa att jag lever. Jag får väl återkomma om en dag eller två med ett lite längre och genomarbetat inlägg.

Jag trodde att det skulle vara kaos i Grekland, men av strejker och politisk oro märktes ingenting. Parga är en liten by och det som händer i Athen känns långt borta. Flygplatsen i Preveza är därtill en miltärflygplats så där fick man inte strejka. Det kändes skönt. Det var väl det enda som kunde hota semestern. Det enda som nådde oss från oroligheterna var korta avbrott i strömförsörjningen. Men det kunde vi leva med.

Jag har simmat och vattensprungit och även sprungit runt i tådojorna. Det är väldigt backigt i Parga och det kändes i benen. Grekerna själva varken går eller springer, de kör moped hjälmlösa upp och ner för bergen med gasen i botten. Tyvärr var stränderna lite för korta och gryniga för att springa på. De var uppbyggda av småsten som gav vika som kvicksand. Det blev istället ett par löpturer längs de slingriga vägarna där en bil närsomhelst kunde dyka upp när den genade genom en krök. Pargas vägar är inte gjorda för löpare. Vägarna är för bilar och mopeder. Jag försökte springa på lite lugnare vägar och till slut hittade jag en favoritrunda som sträckte sig ned till stranden där jag doppade mig med skorna på innan jag sprang tillbaka upp mot hotellet.

Jag har verkligen kopplat av, jag har inte ens varit uppkopplad till internet. Jag tror man behöver en helt avkopplad vecka om året. Minst. Jag känner mig utvilad och pigg efter den här veckan. Ljusa dagar och mörka nätter - precis som våra hjärnor vill att det ska vara. Jag sov till nio varje dag och åt medelhavsfukost. Sedan en tur till stranden där jag hade lite simskola. Jag gjorde en del framsteg. Fötterna och benen kom upp och jag simmade fortare än förra sommaren och jag fick inte kramp någon gång. Men så fort gick det inte. Jag skulle fortfarande komma sist i Vansbrosimningen. Efter strandlivet drog vi oss tillbaka för lite grekisk sallad och siesta när solen står som högst. Jag somnade då också. Jag sov 7-8 timmar på natten och en halvtimme mitt på dagen. Så borde det vara jämt. Sen ännu mera bad, läsning, utflykter och sedan avslutades varje dag med ett sent och långt restaurangbesök. Min favorit blev en italiensk restaurang (Filipo tror jag den hette) för att personalen bara fanns utan att synas. Kastro 1380 var inte dålig den heller. Otrolig utsikt, bra service, men dyr. Nästan lika dyrt som i Sverige.


Det får räcka räcka för idag ...

Nu längtar jag till Grekland

I sommar blir det en liten tur till Parga i Grekland. Jag tar med mig mina fivefingers och mina badbyxor. Jag ska springa, simma, äta, läsa och njuta av sol och värme. Jag är en usel simmare, men jag har fått lite tips inför simningen och jag ska se om det fungerar. Om jag lär mig simma lite bättre kanske jag kan göra klassikern snart. Det blir ett lagom mål efter att jag sprungit ett ultralopp nästa år. Klassikern 2013, kanske ;)

De grekiska orden tycks vara grekiska för grekerna
Det är lite oroligt i Grekland just nu. Den grekiska ekonomin är den kanske mest misskötta i hela Europa och alla verkar skylla på alla. Det är det enda som är rätt. Krisen är alla grekers fel och ansvar. Ordet politik kommer från det grekiska ordet för stadstat - pólis - och politikos betyder det som rör staten, det vill säga alla medborgare. Grekiska politiker har dock systematiskt gynnat sina egna kompisar/väljare (mycket mer än vad som är brukligt) och grekerna har reagerat genom att vända politiken ryggen och bete sig som idioter. Ordet idiot (av idios - egen) kommer från grekiskan och betyder den som ställer sig utanför politiken och gemenskapen. Grekerna köper guld för sina pengar och väntar på att krisen ska blåsa över av sig själv.

Grekisk tragedi

Grekerna gav oss ord som demokrati och ekonomi. Märkligt hur de har missuppfattat dessa ord. Ekonomi betyder hushållning med knappa resurser. Ett hushåll är en ekonomi och ett land är summan av alla hushåll som finns innanför dess gränser. För att ett hushåll ska fungera måste man ha kontroll över inkomster och utgifter, annars hamnar man hos kronofogden. Det är svårare med ett land. Det är visserligen summan av en massa hushåll, men det är också en abstraktion där pengar frikopplats från produktion och konsumtion. Pengar kan man låna eller trycka i en sedelpress. Pengar finns alltid, men utan koppling till realproduktion blir det inflation och inflation är ett ganska bra mått på misslyckande. Det är pengar som jagar varor som inte finns och därför behövs det mer och mer pengar och priserna stiger. Där är inte Grekland än. Grekland är inte Zimbabwe.

Grundkurs i ekonomi
Konsumtion är den andra sidan av produktion och hur mycket som konsumeras/produceras är ett mycket grovt mått på välstånd, inte minst i Grekland där den svarta ekonomin är stor. Produktion och konsumtion bör dock vara i någorlunda balans. Det är den enklaste ekvationen: konsumtion = produktion. Även sparande och investeringar måste finnas i ett samhälle som utvecklas. Det som inte konsumeras sparas och det som sparas kan användas till investeringar. Produktion - konsumtion = sparande. Sparandet bör alltså vara positivt. Ett negativt sparande är detsamma som att leva över sina tillgångar. 

En fiskare kan fiska (producera) och äta fisk (konsumera) i 6 dagar och sedan använda en dag till att investera i sin båt och för att klara det krävs sparkapital i form av fisk. Konsumera fisk måste han göra varje dag och därför bör han spara undan var sjätte fisk han producerar. Sparande = investeringar. Det blir: konsumtion + sparande = produktion + investeringar. Det är grundkursen i ekonomi.

Nu på tisdag har det utlysts generalstrejk. Ett hårt, blint slag i luften som kommer tillbaka och träffar den som slår. Ord som demokrati, ekonomi, vishet och rationalitet, har sitt ursprung i Grekland och förhoppningsvis lyckas de få ordning på landet när de hittar tillbaka till ordens ursprungliga betydelse.

Lär dig grekiska på tio minuter
Jag skrev om minnesteknik för ett år sedan. Det var också grekerna först med. Grekiska retoriker (politiker) använde visualisering för att lagra långa tal. Jag brukar använda olika typer av minnesteknik för att lagra fakta och jag har stor praktisk nytta av det. Det finns olika sätt att lagra minnen på, men poängen är densamma. Nu när vi ska åka till Grekland kan det vara en poäng att lära sig grekiska alfabetet. Det används dessutom flitigt i matematik, naturvetenskap och nationalekonomi. 

Vem som helst kan lära sig det grekiska alfabetet på tio minuter om man använder minnesteknik. Jag hittade en utmärkt video med en mycket bra lärare (lite fel i uttalet men varför hade man inte en sån lärare i skolan ...) som kör en effektiv form av minnesteknik för en klass med skolbarn. Spela videon och repetera några gånger för dig själv efteråt så sitter det för alltid (om man repeterar några gånger under de närmsta veckorna). Varför? Tja, hjärnan mår bra av att användas om inte annat :)

Barfotalöpning

Efter en ganska jobbig vecka kände jag ett starkt behov av att springa. Att springa långt är det bästa botemedlet mot stress. Det är ljust länge nu och jag sprang iväg på kvällen. Efter 7 kilometer slet jag av mig mina fivefingers och sprang sedan barfota in på småstigar. Det var inget jag planerat utan det bara hände. Marken var kall och fuktig efter morgonens regn. Receptorer på undersidan av foten talade om det för hjärnan. Signalerna blev plötsligt tydliga. Tidigare hade jag bara anat fukten och kylan (och i mina gamla feta skor hade jag inte haft en aning). Den tunna sulan av läder mellan nervsystem och natur var borta och foten jobbade som tolk däremellan. Jag sprang över stock och sten, på gräs och sågspån och mitt nervsystem vakade över vassa stenar, tallkottar och huggormar. Jag var fokuserad utan att vara medveten om det. Blicken var fastlåst några meter framför mig som ett par strålkastare i mörker. Jag hade en klocka på mig men det var inte en tid jag jagade utan ett tillstånd. Jag ville springa långt och länge och jag bara fortsatte att springa som om jag hade hela natten på mig. Till slut kände jag att jag måste vända tillbaka. Men jag sprang inte samma väg utan gjorde en lång sväng och kom tillbaka ganska sent. Min planerade löpning på omkring 10 km blev en oplanerad omväg på 27 km. Det fanns ingen gräns, ingen klocka. Det var en tids- och gränslös löpning. 

Zen
Inom zen talar man om koaner. Det är den typen av frågor och svar som inte har någon förnuftsmässig mening och som bokklassikern Gödel, Escher,Bach utreder på djupet. Denna brist på logik kan övervinnas genom meditation/koanträning. Det ger utövaren upplysning. För mig är barfotalöpning lite som en koan. Det gör mig koncentrerad på löpningen och det är en form av meditation.

Jag fokuserar på min andning - en av hörnstenarna i zen. Sedan fokuserar jag på hur kroppen känns och vad det är som sinnena tar in. Övning ger färdighet. Koncentration är något man måste öva. Första gången kanske man bara klarar en minut, sedan blir man allt bättre. Ju mindre det finns mellan naturen och mig desto lättare är det. Jag är själv en del av naturen. Det är lätt att glömma, men jag är lika mycket natur som träden runt om mig. Vi är skrivna med samma kod.

Civilisationen har på gott och ont skapat en distans till naturen. Feta skor håller oss på avstånd från underlaget som bestick håller avståndet till maten. Vi staplar mödosamt mat på upp- och nervända gafflar. Egentligen är ju människan utrustad med två perfekta rörliga bestick som dessutom lätt kan omvandlas till sked, gaffel eller skopa. Det är inget man behöver tänka på. Handens fingrar formar sig omedvetet efter sin uppgift. Lägg upp ett äpple och en smörgås och sträck fram handen mot ett av föremålen och utan att du är medveten om det så formar handen ett grepp som passar det föremål som ska plockas upp. Våra händer är unika och fantastiska och tar upp en stor del av vår hjärnkarta. Det är kanske därför som Jamie Oliver är så populär. Han är fysisk när han lagar mat och rör vid födan som vi gjort i ett par miljoner år innan vi uppfann bordskicket. Men nu får vi nog betrakta bordskicket som något som kommit för att stanna och jag tycker själv att ett gott bordskick är viktigt. Däremot kan jag springa barfota. Det finns inget som heter fotskick. 

Den nakne kocken. När kommer den nakne löparen?

Barfotalöpning är inte en fluga
Efter barfotalöpningen sov jag bra för första gången på mycket länge. Jag somnade helt uttröttad och vaknade utvilad för första gången på flera veckor. 

Semestern har börjat bra. Det blir många barfotapass i sommar. Det känns inte lika udda som tidigare när jag nästan smög ut som en pervers typ och sprang ut i skogen. Särskilt inte efter inslaget i Sportnytt häromdagen som flera har tipsat mig om.

Video ...

Barfotalöpning är inte en fluga. Flugor lever inte i flera miljoner år. Sedan människan skakades ner från träden har vi sprungit för att överleva och det gick utmärkt utan feta skor. Det var snarare så att de feta skorna från 70-talet och framåt var en fluga - en fet fluga som flög runt jorden i 40 år och som sa att för varje typ av fot fanns det en sko som skyddade foten mot skador. Det påståendet visade sig vara falskt. Jag hoppas att de feta skorna snart är lika sällsynta som de små, trånga badbyxorna som överlevt i decennier inklämda mellan mage och lår på blekfeta gubbar och som man fortfarande kan se på stränderna. En del gamla modeplagg dör med sina bärare.

Fötterna är här för att stanna. Det som skett under de senaste åren kan liknas vid ett paradigmskifte inom löpningen, där det gamla sättet att springa genom att landa på hälen i tjocka dämpade skor fått ge vika för framfotalöpning i så lite sko som man klarar av. Det visste redan de gamla grekerna. 

Alla skotillverkare har påverkats av detta paradigmskifte. De som inte anpassar sig kommer helt enkelt att förlora sin marknad. Nu satsar skotillverkarna på lätta skor som marknadsförs som barfotaskor. Det bevisar att barfotalöpningen inte är en marginell företeelse. Alla kan inte springa barfota efter många år i feta skor, men nästan alla kan springa i lite lättare skor. Barfotalöpningen är ett faktum som påverkar marknaden här och nu. Helt barfota kommer kanske bara de riktiga entusiasterna att vara. Civilisationsprocessen har ett starkt grepp om oss människor och att springa barfota är nästan lite djuriskt. Och djur är vi ju inte. Djur har ju inget bordskick.

Hjärnfysik fyller ett år

Nu är bloggen ganska precis ett år gammal. Egentligen fyllde den år igår, men jag har ju varit lite disträ på sistone. Lidingöloppet har gett mig ett mål och en rolig älg fick mig att skratta, så nu har några kurvor vänt upp igen och då passar det bra att fira. Jag tänder ett ljus!

Vid ett års ålder börjar man kunna gå. Bloggen har lämnat det krypande ödlestadiet och börjat stappla runt som en primat. Men att springa går inte så bra. Det är en komplicerad rörelse som kom ganska sent i evolutionen och det tar tid innan bloggen behärskar det. Jag hoppas också att jag lär mig springa på riktigt detta år, alltså komma under 3.30 på maraton och 1,35 på halvmaraton.

Tänderna brukar också växa fram vid ett års ålder. Kanske man kan sätta tänderna i lite mer svårtuggade saker nu då? Eller så blir man gnällig och börjar bitas.

Hjärnan utvecklas raskt från ett års ålder. Synapser försvinner i ett rasande tempo och kvar blir de synapser som används. Det kanske betyder att jag börjar upprepa mig och tjata om samma saker om och om igen. I så fall hoppas jag att någon klagar :).

Framtiden då?
Om några år vänder kilometertiderna ner. Först planar resultaten ut, sedan blir de lite sämre. Det är ofrånkomligt. Orkar man blogga när man inte längre förbättrar sig? Jag tror det och jag vet många som gör det. Tider är enkla saker att mäta och fokusera på, men det är ändå bara ett medel. Målet är att springa. Löpningen är ett mål i sig och det är ett sätt att utvecklas. Man kanske byter personbästa mot årsbästa. Jämför sig i sin åldersklass. Söker nya utmaningar och försöker flytta gränserna. Gränserna flyttas hela tiden. Varje dag förflyttar oss i rumtiden och varje ögonblick är en ny gräns mot framtiden.

Jag tror att det handlar om att anpassa sig och acceptera. En stor del av livet är att acceptera det som händer och sker. Inte allt, men mycket. Det är inte mycket man har kontroll över. I alla fall inte så mycket som man i allmänhet tror. Däremot upplever man sig ha bra kontroll. Särskilt i efterhand. Vi tror att vi är där vi är p g a en serie kloka och genomtänkta val. Våra hjärnor är fantastiska på att hitta på efterhandskonstruktioner som förklarar våra olika handlingar och gör dem rationella inför oss själva.

Hjärnan skaper hela tiden mening där ingen mening finns. Drömmar är en samling osammanhängade händelser och bilder som hjärnan skapar en berättelse av. Vi accepterar allt i drömberättlserna, även brott mot logik och naturlagar som att vi kan flyga eller förflytta oss i tiden. Hjärnan är meningssökande och ser mönster överallt, t o m i de slumpmässigt utkastade stjärnorna på himlavalvet.

Bloggandet
Det har hittills blivit 235 inlägg på 365 dagar. Det blir lite drygt fyra inlägg i veckan. Jag har egentligen ingen aning om vilka som läser, men ibland får man kommentarer och det är alltid kul och det ger en viss indikation på vilka som besöker bloggen. Särskilt kul är det då någon hälsar att han/hon blivit inspirerad eller tycker att inläggen är intressanta, särskilt när de själva är framstående löpare eller hjärnforskare. De som läser är nog som jag både intresserade av träning och tycker om att bilda sig lite grann. Ett tag tänkte jag splitta bloggen i en ren träningsblogg och i en mer populärvetenskaplig blogg, men den tanken har jag mer eller mindre övergivit. Jag gillar att blanda lite huller om buller och att vara lite oförutsägbar.

Uppvärmning, nya matvanor och vitamin D

Inför en tävling är det mycket prat om uppvärmning. Alla värmer upp, fast på lite olika sätt. En del rusar och hoppar efter ett uppgjort schema, medan andra nervöst lyfter benen omvartannat som äggsjuka hönor. 

De flesta forskare är överens om att det är viktigt med uppvärmning. Uppvärmning höjer muskeltemperaturen, förbättrar syreupptaget och ökar anaerob ämnesomsättning, vilket förbättrar prestandan. Dock är frågan om hur lång och ansträngande en uppvärmning bör vara mer omtvistad. Nu har forskare vid University of Calgary Human Performance-laboratoriet funnit att mindre är mer.

I denna studie, som jämförde effekterna av en lång, traditionell, intensiv uppvärmning, med en kortare, mindre ansträngande uppvärmning, fann forskarna att den kortare uppvärmningen tröttade ut musklerna mindre och gav en högre toppeffekt. Resultaten publiceras i Journal of Applied Physiology. Undersökningen gjordes av Elias K. Tomaras och Brian R. Macintosh.

Tanken bakom intensiteten i traditionella uppvärmning är att främja en process som kallas post-aktiverad potentiering (PAP), alltså en förstärkning av effekt efter aktivitet. PAP uppnås genom korta perioder av ansträngande fysisk aktivitet, vilket ger en biokemisk förändring i muskelcellerna så att deras svarstider minskar. Muskeltröttheten kan dock minska denna respons.

I studien deltog cyklister i två olika typer av uppvärmning. En längre, traditionell uppvärmning med 20 minuters cykling med successiv ökning tills cyklisterna nådde 95 procent av maxpuls. Därefter hårda intervaller i 4 x 8 minuter. Hela uppvärmningen varade i 50 minuter. I den kortare uppvärmningen ökade cyklisterna intensiteten till endast 70 procent av maxpuls. Denna uppvärmning avslutades med endast en spurt och sammanlagt varade uppvärmningen i 15 minuter, alltså mindre än en tredjedel av tiden i den långa uppvärmningen.

Enligt teorin borde båda uppvärmningsvarianterna framkalla PAP. Forskarna framförde en hypotes att den långa uppvärmningen skulle generera så mycket muskeltrötthet att den effekten motverkade PAP, medan den korta uppvärmningen kanske inte skulle göra det. De fann att muskelresponsen var lägre i den långa uppvärmningen, vilket indikerar ökad trötthet. Även den korta uppvärmningen minskade på musklernas krafter. Detta indikerar att en ännu kortare uppvärmning kan vara bättre för idrottare som vill utnyttja PAP.

Den kortare uppvärmningstiden gav bättre prestanda. Maxeffekten var 6,2 procent högre och det totala arbetet var 5 procent högre efter den korta uppvärmningen än efter den långa uppvärmningen. En sådan stor skillnad kan vara avgörande i tävling, säger forskarna. En del idrottare värmer upp i en eller två timmar och det kan alltså vara skadligt för deras prestation. Om benen känns trötta efter uppvärmning är risken stor att man värmt upp lite för hårt.

I sin slutsats skriver forskarna:

"A warm-up that is performed at too high of an intensity for longer than necessary can result in fatigue and impair subsequent athletic performance ... the findings suggest that competitive athletes may reap greater rewards from PAP by engaging in less strenuous warm-up than conventional wisdom dictates. A better approach would be to aim for just enough activity to promote PAP without creating fatigue."


Jordbruket gav oss vete, virus och ett kortare liv
När människan lämnade jägarlivet och övergick till att bli jordbrukare försämrades hälsan, enligt en ny studie där forskarna tittat på benlämningar från övergångsperioden för ca 10 000 år sedan. Benen var friskare och människorna var längre så länge de jagade, fiskade och samlade. När människan började odla grödor och hålla boskap krympte hon ihop. Jordbruket var en mer ensidig näringskälla och dessutom blev man mer utsatt för den typ av stress som beroende av några få grödor innebär. Jordbruket kunde dock försörja fler människor, men en tätare befolkning är också mer mottaglig för smitta. Även det nära livet med boskap ställde till problem genom att mikrober muterade och använde människan som värd - t ex influensa, mässling, röda hund och smittkoppor. Bönderna konkurrerade ändå ut jägarna eftersom de kunde försörja fler per kvadratkilometer och därmed trängdes jägarna undan till öknar, regnskog och tundra.

Genom att studera längd, tandhälsa, bentäthet och läkta frakturer har forskarna nu en mer komplett bild av hälsan vid övergången från jägare till jordbruk. Det var först under 1900-talet som européerna återfick sin ursprungliga längd. Huruvida vi har återfått vår ursprungliga hälsa är dock mer osäkert.

"I think it's important to consider what exactly 'good health' means.The modernization and commercialization of food may be helping us by providing more calories, but those calories may not be good for us. You need calories to grow bones long, but you need rich nutrients to grow bones strong", säger Mummet, en av forskarna bakom studien.


Vitamin D är bra för tänder och hjärta
En ny studie har återigen kopplat samman vitamin D och god hälsa. Jag har inte varit sjuk på ett år nu och jag äter vitamin D under de mörka månaderna och det kanske är orsaken till att jag klarat mig från infektioner.

Laboratorieodlade celler som finns i tandköttet och som behandlats med vitamin D ökar produktionen av sitt eget antibiotikum och dödar mer bakterier än obehandlade celler, enligt en studie i tidskriften Infektion och immunitet. Därmed kan D-vitamin skydda tandköttet från bakteriella infektioner som leder till tandköttsinflammation och tandlossning. Problem med tandköttet kan också bidra till hjärtsjukdom. De flesta svenskar har brist på vitamin D. Ett bra tips för att förlänga livet är alltså både att använda tandtråd och att fylla depåerna av vitamin D. Just nu är det gratis ute i solen. Vitamin D bildas i huden när solen står högt på himlen.

Killen näst längst till höger har nog brist på vitamin D

D-vitamin kan även stimulera vita blodkroppar att producera naturliga proteiner med antibiotisk verkan. Forskarna bakom studien har tidigare visat att D-vitamin kan stimulera lungceller att producera LL- 37, ett protein med antibiotisk verkan, d v s ett protein som dödar bakterier. Den nya forskningen tyder alltså på att D-vitamin har samma effekt på celler i tandköttet.

Man såg även att vitamin D påverkade ett antal gener som tycks vara inblandade i andra infektionsbekämpande funktioner och som tidigare inte kopplats samman med detta supervitamin.


Träningen
På lunchen idag anmälde jag mig hux-flux till Lidingöloppet. Nu har jag ett konkret mål att sträva efter och jag ser fram emot att planera träningen. Lidingöloppet ligger perfekt i slutet av säsongen och är kanske en lika stor folkfest som Stockholm Marathon. Det blir en lagom uppvärmning att springa Höga kusten halvmaraton en månad innan. Planeringskalendern börjar bli fulltecknad.

Skönt att det blir uppehåll i stegtävlingen på jobbet nu under sommaren. Den tävlingen har lurat mig att träna lite mer än vad som var nyttigt efter Stockholm Marathon. Nu ligger jag en bit från täten. En trio har ryckt ifrån och ligger på över 23 000 steg per dag. 

En förvirrad dag

Lördagen var en förvirrad dag. Fast det kanske inte var dagen som var förvirrad utan det var jag och det berodde nog på natten. Jag somnade sent och vaknade alldeles för tidigt och därmed var det en dag som präglades av sömnbrist och brist på sömn påverkar omdöme, tajming och koncentration. Med mera ...

Jag har sovit lite dåligt på sistone och för mig brukar det vara ett symptom på en obalans i livet. Just nu går det lite tungt på jobbet och med träningen och allt annat och jag befinner mig i en liten svacka. Om livets olika ingredienser kunde gestaltas i ett antal kurvor så tycks nästan alla befinna sig i botten just nu. Det är tur att det snart är semester. Jag är nog lite utbränd och utmattad.

Igår var det också andra gången jag sprang Indalsledenloppet. Ifjol var jag skadad men sprang ändå och det ångrar jag inte. Loppet väckte löparlusten i mig. Det fick i sin tur till följd att jag började blogga och drömma om mål som halvmaraton, maraton och ultralopp. Nu återstår bara det sista målet och jag tror fortfarande att det ska vara möjligt nästa år.

Vackert men mulet. Utsikt mot Indalsälven vid Sillre.

Lördagens lopp
Vi var ett gäng på åtta stycken som sprang årets stafett och det var många starka prestationer. Några hade börjat springa först i år. Jag vet inte vilken plats vi kom på än, men på slutet hade vi några kanoner som plockade rätt många placeringar. 

In för växling

Men jag var som sagt ur slag, både fysiskt och psykiskt. Jag var ofokuserad och disträ och missade min växling med några sekunder. Själva löpningen gick lite lättare än senaste träningspassen då jag haft svårt att springa fort, men de många sega backarna på andra sträckan sög musten ur mig. När jag närmade mig växlingen sprang jag dessutom fel. Jag sprang längs en väg och såg inte att den vek av ner mot en gräsplan där man växlade. Som tur var skrek och tjoade mina lagkamrater så att jag kom rätt. Efter loppet drack jag en flaska alkoholfri Erdinger Weissbier (inköpt på Coop) som enligt en ny studie är en utmärkt återhämtningsdryck. God är den också. Sen försökte jag bara säga och göra så lite som möjligt resten av dagen för att inte ytterligare ställa till det och jag lyckades ganska bra med det.

Regnet öser ner. Återhämtar mig med alkoholfri Erdinger Weissbier och det tycker övriga är kul




På 23:e plats

Efter loppet hade vi ett litet knytkalas i en sportstuga som vi hyrt. Vi grillade och åt av varandras bidrag. Vi hade även en frågesport och mitt lag förlorade. Jag var verkligen inte i bra psykisk balans. Jag tror inte jag förlorat en frågesport sen trean, typ. Vi hade även en lek där man skulle knyta ihop en hund av avlånga ballonger, men jag fick bara ihop två pungkulor på hunden innan den exploderade :).

Vinnande blåsjobb. Ganska lik en hund faktiskt.

Larmet går
När klockan närmade sig tolv började det bli dags att åka hem och då tyckte några att jag borde stanna kvar och sova en stund eftersom jag hade sex mils bilfärd hem och jag såg tydligen mycket trött ut. Efter lite tvekan så gjorde jag det. Det var väl det enda kloka och vettiga beslut jag fattade igår.


Stugan var riggad med säkerhetslarm och man var tvungen att låsa dörrarna i en speciell ordning och jag lyssnade och hörde orden men jag förstod inte riktigt vad som sas när jag fick låsproceduren förklarad för mig. Människo- och däggdjurshjärnan hade redan gått och lagt sig och bara lämnat kräldjurshjärnan kvar. Min ödlehjärna nickade på huvudet med en tom blick. När jag bröt mig ut tidigt på morgonen satte tjuvlarmet igång och överröstade den tysta morgonens fågelkvitter. Det ljudet sammanfattade dagen bra. Synd att den varningsklockan inte ringde i min skalle 24 timmar tidigare.