Ett långpass i lugnt tempo

Idag tog jag på mig mina slitna icebugs och sprang mot ett av de skoterspår som letar sig in i de stora skogarna på andra sidan sjön. Spåren var frusna och hårda efter nattkylan. Jag sprang sakta, väldigt sakta.

Jag har läst och skrivit en del om nyttan av zon 1-träning på sistone och jag försöker hålla mig inom den zonen på mina långa pass. I uppförsbackarna saktade jag ner och började gå.

När man springer länge använder man muskler länge, vilket bland annat sätter fart på enzymet CAMK. Det aktiverar i sin tur en gen - PGC1a - som är ansvarig för att bygga uthålliga kroppar. Det är därför jag springer lugnt för det mesta. Jag går nästan alltid från teori till praktik. Jag läser en studie och tillämpar det sedan.

Jag glömmer ofta tiden när jag springer på måfå i skogen. Jag har ingen klocka, men när jag tog fram mobilen såg jag att det gått över en timme. Jag tog ett foto och vände hem. Efter två timmar var jag tillbaka. Trött, men inte utmattad. Jag skulle kunna springa i morgon också, men efter ett långt pass brukar jag avstå från att springa dagen efter. Jag kanske tar en lugn skidtur eller hugger en kubikmeter ved.