För några dagar sedan sprang jag längs kusten. De blåste motvind. Ett oändligt antal luftmolekyler kastade sig mot mig i full fart och fångade upp min dyrköpta rörelseenergi. Varje gång jag kom upp på ett backkrön var det som att springa rakt in i en stor osynlig havsvåg. Jag kastades nästan bakåt.
När jag vänder in mot ön och springer genom skogen är det lugnare. Där står luften nästan still. Men jag skapar ett eget luftmotstånd när jag klyver den stillastående luften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar