Långlöpning på långfredag

Långfredagen ska enligt tradition präglas av sorg och lidande. Vi ska minnas Jesus korsfästelse och död på Golgata. Det var en sorglig händelse, men det var länge sedan. Det är dags att gå vidare. Fast lidandet kan jag ta till mig. Ibland är träning mer lidande än nöje och jag gillar nog att lida lite lagom. Det är en slags rening, en katarsis av själen.

Jag ställde in mig på att springa över 25 km på långfredagen. Det är långpass jag behöver inför Swiss Alpine. Långa pass stärker både ben och psyke. Att springa ultralopp är inte att slå en tid utan att besegra en distans, var det någon som sa. Förra veckan besegrade jag 20 km, men nu misslyckades jag. Jag kände av träningsvärken i vaderna och ville inte riskera något. Vaderna tvingas jobba hårt när jag springer framstupa. Jag krossar 25 km på söndag eller måndag istället. Sakta men säkert klättrar jag mot 78 km. Om några månader är jag där.

Den härliga träningsvärken
Jag har haft träningsvärk nästan varje dag sedan Vasaloppet. Just nu känner jag av vader, bål och axlar. Det känns, men det gör inte ont. Träningsvärken är ett kvitto och ett bevis för att man ansträngt sig så mycket att musklerna tvingas anpassa sig och bygga nya, starkare strukturer. Jag klarar inte riktigt 25 km än, men om några veckor så. Vaderna har haft en ganska lugn vinter och anpassningen måste få ta den tid som krävs.

Inför ultraloppet är det viktigt att köra spänst och styrketräning. Excentrisk träning av vadmusklerna gör att man klarar sig med mindre träning, säger löpargurun Tim Noakes. Alla muskler i benen är nog viktiga i ett så långt lopp. Bruce Fordyce, som vann Comrades Marathon nio gånger, blev en bra löpare i nedförsbackarna efter att han hade börjat utsätta sina quadriceptmuskler för excentrisk belastning.

Benen ska orka alla 78 km i Swiss och de första 30 km är det mycket nedför, har jag läst. Risken är att jag springer för fort och att jag belastar musklerna alltför mycket och inte orkar springa uppför berget sedan. Det är över tusen meter upp. Det är något att tänka på.

Snart tävling
Om en dryg månad är det dags för årets första löpartävling: Icaloppet. Det är ett halvmaraton som sträcker sig runt halva Alnön. Jag vill gärna slå fjolårets tid på 1:43, men jag måste få upp lite fart, känner jag. Jag blir inte särskilt trött när jag springer, men det går sakta. Kroppen känns tung efter all styrketräning. Jag väger 2-3 kg mer än i fjol. Men det kan jag inte skylla på. Jag är fortfarande lite snabbare på träning än motsvarande tid förra året så jag hoppas på en tid under 1,40.

Framtidens glasögon
Smarta glasögon har varit på gång ett tag och nu verkar de bli verklighet. Google har visat upp sitt projekt kring förstärkt verklighet som de kallar Project Glass (se video).

Snart kanske jag springer runt i ett par. Eller så lämnar jag dem hemma när jag springer. Jag tror inte att jag vill vara uppkopplad jämt, å andra sidan får jag lite panik när jag befinner mig i radioskugga, utan tillgång till världen. Fast när paniken går över, känns det faktiskt ganska skönt. Men jag kliver inte frivilligt in i skuggan. Det är bara vid två tillfällen som jag gör det: i sommarstugan och när jag springer. Då är jag helt avkopplad. Men de där glasögonen kanske man alltid bär?

Det känns som att tekniken rusar ifrån biologin och det är bara att hänga på om man vill överleva. Att ha, eller inte ha, vad var frågan?