Löpning bakom hjärntillväxt

Enligt en ny studie av antropologen David Raichlen finns det ett samband mellan däggdjurens uthållighet och storleken på deras hjärnor. Eftersom jag är ett slags däggdjur tyckte jag att det lät intressant.

När det gäller hjärnan är inte storleken avgörande, det är snarare hur hjärnan är organiserad som avgör nivån på intelligensen. Men storleken är inte oviktig. Däggdjurens hjärnor har vuxit och överlagrat den gamla kräldjurshjärnan och människans hjärna har vuxit rejält sedan vi skakades ner från träden. Det är framför allt de yttersta skrynkliga lagren av hjärnbarken som vuxit.

Raichlens hypotes är att hjärnan vuxit på grund av löpning, inte på grund av någon form av tankeverksamhet i sig. Uthållighetslöpning har visat sig öka nivåerna av olika kemiska budbärare som främjar tillväxt och omorganisation - plasticitet - i hjärnan. Det är därför möjligt att djur som springer långa sträckor också har fått förstärkta hjärnor, vilket ger dem ytterligare fördelar. Forskarna kunde visa att de djur inom en art som var uthålligast också hade de största hjärnorna. Om uthållighet är en fördel i kampen för överlevnad, så följer att de individer som har de största hjärnorna lyckas överleva bättre än sina mindre uthålliga kamrater.

Den största hjärnan (8 kg) har kaskeloten. Scarred Giant av Chris Harman 

David Raichlen och hans kollegor grävde sig genom flera lager av publicerade vetenskapliga artiklar för att finna sambandet mellan hjärnvolym och uthållighet bland däggdjuren, från möss till elefanter. Även efter justering för kroppsstorlek, tycktes det som att hjärnans storlek i sig förutspådde hur pass uthålligt djuret var.

Huruvida det stämmer på människor också, vågar inte forskarna spekulera om. Men människan är uthållig och nog verkar löpare lite klipskare än andra ;)

Löpning får hjärnan att växa
Löpning frigör tillväxtfaktorer som BDNF, VEGF och IGF i hjärnan. BDNF (Brain-derived neurotrophic factor) är ett av hjärnans viktigaste "näringsämnen", det får hjärnceller att gro och växa. Dessa ämnen kanske frigörs för att hjärnan ska anpassa sig till nya upplevelser. När man springer förändras omgivningen och nya hjärnceller och nya bindningar hjälper oss att integrera det nya med det gamla. Den som lever sitt liv i ett rum med fyra väggar klarar sig bra utan att lära sig något nytt. Växter klarar sig bra utan nervsystem. De litar på bin och andra pollinerares nervsystem.

Rörelse och nervsystem är intimt sammankopplade. Det kan man se hos sjöpungen. Sjöpungen är ett manteldjur och kanske ryggradsdjurens närmaste släkting. Deras larver liknar små grodyngel och de har en liten nervknut i huvudet laddad med endast 300 nervceller. Det är tillräckligt för att den inom ett dygn ska hitta en klippa att haka fast vid. Den behöver en liten hjärna för att skapa rörelse och för att förutsäga resultatet av rörelsen. När sjöpungen rotat sig börjar den "äta" upp sin hjärna och sina muskler. Sjöpungen genomgår en fullständig metamorfos och lever ett liv som en växt efter det korta, intensiva livet som larv.

En sjöpung. Av Silke Baron (originally posted to Flickr as Sea Squirt) [CC-BY-2.0 (www.creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Vi kan springa tack vare  hjärnan och människan utvecklades till löpare på savannen på jakt efter mat. För att jaga krävs förutsägelser, strategier och kunskap om yttervärlden. Hjärnan har blivit allt bättre på att göra förutsägelser - att gissa - och att utarbeta strategier och att lagra minnen.

När man springer fylls hjärnan med signalsubstanser för vakenhet, uppmärksamhet och motivation. Nervcellerna förbereds och uppmuntras att lödas ihop, vilket är den cellulära basen för att logga information, d v s minnas var bytet fanns och hur man bar sig åt för att döda bytet. Att springa är egentligen en form av jakt. Ett maraton kan kanske ses som en omedveten symbolisk hyllning till jakten. När vi springer bildas nya, färska nervceller. Att springa är att vara människa och kanske det också var löpningen som gav oss vår stora hjärna och våra stora tankar.

Barfota Roberto och dubbla pass
Paolo Roberto springer barfota i TV-inlaget nedan. En dag glömde Paleo Roberto löparskorna och han märkte snart att han fick mindre ont i knät och mindre ont i ryggen. Löpning är den bästa träningen, tycker han. Jag håller med.



Igår körde jag styrketräning på lunchen, sedan sprang jag barfota rakt ut i skogen - 10 km terräng - på kvällen. Jag sprang längs smala stigar. Fötterna parerade rötter och stenar, huggormar och skorpioner. Det är rätt jobbigt för nervsystemet och jag sov ganska bra på natten tack vare det.