Vasaloppet - Öppet spår

Äntligen är de nio milen avklarade, men det blev mycket värre än jag kunnat gissa i min vildaste fantasi. Det var två mil nöje och sju mil plåga. Så egentligen borde jag vara nöjd till 2/9, men verkligheten är inte alltid logisk. Just nu är jag ganska nöjd.

När vi kom ner till Mora på söndagen var det dagsmeja och kring noll grader och prognoserna pekade på att det skulle bli lite kallare nästa dag. Men det blev mycket kallare. När starten gick var det 15 grader kallt och många muttrade och huttrade.

Det var en lite märklig känsla att ställa sig i startledet tillsammans med nästan 6000 startande. I tidigare lopp jag varit med i har det rört sig om ett hundratal. Jag stod långt fram och kom iväg utan större problem. Jag tog det lugnt men det kändes bra så det gick ändå rätt fort. Första backen var en rejäl backe, den reste sig som en skrämmande vägg. Men när man kommit fram på andra sidan denna vägg är det mest utför och därför körde jag ganska hårt. Det kändes otroligt bra och vid Smågan låg jag före min måltid och jag trodde nog att jag skulle komma ner mot 6 timmar.

Det var kallt, men solen sken och det var riktigt fint. När man kom ner mot Tennäng bet kylan till i näsan. Spåren var tröga men skidorna kändes bra. Allt var toppen i början.

Nervklämma
Jag hade köpt nya remmar till stavarna och de satt verkligen som gjutna. Inte så sladdriga som de tidigare. Men tyvärr klämde de åt nerven (Nervus ulnaris) som löper längs underarmen och efter Mångsbodarna började jag känna smärta i höger handled. Jag fattade inte vad det var först, men smärtan tilltog och smärtvågor som kändes som änkestötar skickades genom armen när jag stakade och handen förlorade all kraft. Det var en nerv, förstod jag till slut, en av de tre som leder ut i handen. Alla har väl slagit till armbågen och känt den där förlamande känslan (änkestöt eller eljanne). Jag försökte lindra smärtan genom att ändra greppet och ta emot mer med tummen, men det var för sent. Jag tänkte att det inte skulle gå att åka vidare så här. Besvikelsen spred sig i mig. Nyss trodde jag på 6 timmar och nu funderade jag på att bryta eller komma i mål på 8-10 timmar någonting.

Det gick ändå ganska hyggligt fram till Evertsberg. Men sen blev glidet sämre och stakningen blev väldigt jobbig när det gjorde så ont i hela underarmen. Jag tänkte att nu har jag kört hälften och det är för sent att bryta, men det var många negativa tankar i huvudet just då. Det är svårt att tänka positivt när det gör så ont. Nerven i kläm? Jajamensan! 

Galghumor
I Evertsberg brukar det finnas rep som de spänner upp mot eftersläntrare, tänkte jag galghumoristiskt. Hellre hänga sig i en martall på myren än att bryta.

Efter Evertsberg följer några långa utförslöpor och dessutom har man passerat den psykologiskt viktiga mittpunkten. Man har åkt fler kilometer än det återstår. Dessutom har jag åkt dessa sträckor förut i Stafettvasan så jag känner till dem. Det är 14 km-sträckan och den är ju ganska lätt, förutom på slutet med Lundbäcksbackarna. Sen följer 9 km-sträckan och den är kort och behaglig och till sist är det en 19 km lång stakning mot målet. När jag tänkte så blev inte sträckan lika lång. Jag låg bra till tidsmässigt, men jag återgick till min gamla måltid på 7 timmar för då skulle det räcka med att åka 5 minuter per kilometer och det klarar jag nästan med en arm.

Stefan Holm på spåret
I Oxberg blev jag omåkt av Stefan Holm. Det var det fysiskt mest ansträngande han någonsin gjort, sa han. Jag fick lite draghjälp av honom, ville ju inte bli slagen av en höjdhoppare. Jag fick lust att fråga om det var roligare att vara i spåret än "på spåret". Ett tag kläckte jag några ordvitsar i huvudet om spår och Holm i stället för att ägna mer tid åt alla dystra tankar. Det hade ju varit lite kul att slå en världsmästare, men när det blev stakning hade jag ingen chans att följa med. Han hade perfekta skidor, men tekniken var inte den bästa. 

De sista två milen blev jag tvungen att diagonala och det blev automatiskt så att jag tryckte ifrån med vänsterarmen och mest bara lät högerarmen följa med i pendelrörelsen. Efter ett tag med denna ojämna rörelse fick jag väldigt ont i korsryggen. Jag bet ihop och stakade i mål i alla fall. Men jämarns vad ont det gjorde och vad otroligt skönt det var att passera mållinjen. Tiden blev 6:56. Jag klarade 7 timmars-gränsen och det var det enda jag tänkte på de sista två milen.

Öppet sår
Så ont har jag nog aldrig haft, åtminstone inte frivilligt. Det tog säkert en halvtimme att få av mig kläderna. Allt är så otroligt välordnat i Vasaloppet, men när man ska byta om i en stor gympahall saknas bänkar och man får sitta på golvet och jag kunde knappt böja mig ner och det var det många som klagade över, särskilt de lite äldre. Och fysiskt var jag väl närmare 80 vid tillfället.

Tiden 6,56 är bra, men jag hade kunnat åka så mycket fortare. När jag gick i mål tänkte jag "aldrig mer", men nu känner jag mig revanschsugen och vill åka mycket bättre nästa år. En del smärta är av den typen att man glömmer bort den, som födelsesmärta och vasaloppsmärta. Man vill göra det perfekta åket, som Stenmark sa. Fram till dess kommer den här debuten bara att kännas halvbra.

Skidorna på hyllan
På fredag är det Stafettvasan och sedan lägger jag skidorna på hyllan och börjar springa mig i form till maratondebuten i sommar. Jag hoppas att jag är återställd tills på fredag. I en stafett kan man inte ställa upp om man inte kan ge allt. Men som tur har vi flera lag med lite olika ambitioner så det ska väl gå att knöla in mig någonstans. Däremot åker jag inte på söndag. Just nu känner jag mig lite allergisk mot skidor. Men det går nog över.

Det är aldrig bra att inte lyssna på kroppen. När man tävlar är det svårt att lyssna, man vill inte höra. Särskilt när man gör något man siktat länge på. Men om jag brutit hade jag nog ångrat mig och mått dåligt idag. Nu har jag bara lite ont och det går nog över på några dagar (hoppas jag).


PS. Fick ett mail om att det inte går att kommentera anonymt. Om fler har det felet så maila mig isf.