Jag vill nå runners high nu

Många löpare som springer känner efter ett tag att de kommer in i ett "flow", mer bekant som andra andningen. Ben, armar, puls och andning arbetar rytmiskt tillsammans och i hjärnan bildas alfavågor, samma vågor som man funnit hos mediterande munkar. Det är ganska vanligt. Själv upplever jag en skön känsla efter ca 30 minuters lagom hård löpning. Men en del löpare når ytterligare en nivå. De hamnar i Nirvana och upplever en känsla av eufori, ett rus. Fenomenet är känt som "runners high". Det är ett subjektivt tillstånd och forskarna har länge diskuterat vad det är, och om det överhuvudtaget finns. Just nu längtar jag efter lite eufori. Efter vinterns tröstlösa lunkande på löpband befinner jag mig nu snarare i ett runners low.

Är det endorfiner?
Ända sedan fenomenet först beskrevs på 70-talet har man kopplat runners high till endorfiner. Endorfin är ett peptidhormon som binder till samma receptorer som morfin i hjärnan. Människor reagerar olika på endorfiner och det kunde förklara varför vissa kände sig höga och euforiska, medan andra "bara" kände sig behagliga till mods. Endorfiner är dock stora molekyler som inte kan tränga genom blodhjärnbarriären in i hjärnan. Därmed borde inte endorfinerna kunna vara ansvariga för lyckorus i hjärnan. Det var ett mysterium, men forskare och löpare godtog endorfinerna som orsak utan att mekanismerna kunde förklaras. När man så i början av 2000-talet identifierade andra lyckoämnen i hjärnan tycktes det som om endorfinerna var helt ute som förklaring. Men det brydde sig knappast någon om. 

För några år sedan lyckades dock tyska forskare bevisa att en lång löprunda leder till att hjärnan frisätter endorfiner. Med en PET-skanner kunde forskarna visa att löpare hade massor av endorfiner i hjärnan efter ett löppass – speciellt i de områden av hjärnan som har med känslor att göra. I testet påvisades ett klart samband mellan mängden frisatt endorfin och förbättringen av löparnas humör – ju större eufori de upplevde, desto mer endorfiner hade de i hjärnan. Dessa endorfiner frisattes i hjärnan - i hypofysen och hypothalamus - och behövde alltså inte ta sig in genom den välbevakade blodhjärnbarriären. Huruvida det är endorfiner, dopamin eller endocannabonider som ytterst är ansvariga för känslan av runners high vet vi inte än. Men det är i alla fall en eller flera drogliknande substanser i hjärnan.

Knark i hjärnan
Varför är vi då utrustade med ett system som belönar hård fysisk ansträngning? Svaret går kanske tillbaka till vårt ursprung. Vi är den enda hominid som kan springa långt. Den nyaste forskningen tyder på att människorna tidigt skilde sig från aporna genom flera evolutionära anpassningar till energieffektiv löpning. Förmågan att springa långt tycks ha varit avgörande i vår utveckling, det var en ledig nisch i naturen som gav tillgång till näringsrikt kött. Förutom att springa långt har människan också en förmåga att ge allt i en spurt. Det spelar ingen roll hur trött en löpare är, det finns alltid krafter till en spurt. Det beror på att hjärnan ser till att hålla en reservmarginal så att kroppen inte ska förlora sin jämvikt. När målet är nära vågar hjärnan frigöra dessa reserver. Dessutom sköljer en våg av välbehag genom hjärnan efteråt, vilket gör att man vill upprepa beteendet igen och igen.

Antropologer och evolutionsbiologer tror i dag att våra tidiga förfäder fällde byten genom att jaga dem tills de blev utmattade. Fakta baserade på vår anatomi, från hur våra fötter ser ut till huvudets form, stödjer antropologernas teorier. Därmed torde också vårt nervsystems funktioner ha utvecklats för att passa till löpning eftersom kroppen är hjärnans spratteldocka.

http://www.botswanasafari.info/

Antropologen David Raichlen tror att runners high uppstått som en mekanism för att både ge motivation för löpning genom att framkalla lyckorus och välbefinnande och samtidigt lindra smärtan som är en ofrånkomlig följd av hård fysisk ansträngning. Fenomenet kan ses som ett belöningssystem så att vi ska klara oss igenom smärtan just innan den avgörande kampen. Evolutionen kunde inte förutspå att människorna skulle framställa konstgjorda droger som fäster vid samma receptorer.


Människan utvecklade kastvapen ganska sent. En typisk uthållighetsjakt bestod därmed förmodligen av flera timmars långdistanslöpning, en kraftfull spurt och sedan en kort brutal närkamp där bytet dödades med en klubba, en vässad käpp eller en sten. 

När vi springer på gränsen av vår förmåga frigör hjärnan de substanser som gjorde oss till människor och det är kanske därför som det känns så rätt att springa. Att springa är att exekvera den kod som gjorde oss mänskliga och som finns gömd längst in i varje cell. Löpning är ett sätt att återknyta kontakten med den djupare meningen i att vara människa. Det är en annan aspekt av "runners high". 


Det känns långt borta just nu, det är knappt jag kommer in i andra andningen för närvarande. Men det är bara att fortsätta springa. Det kommer. Lika säkert som vår kommer efter vinter.

Min träning
Jag åkte 17 km skidor igår. Det var en friskvårdsaktivitet på jobbet och jag hade egentligen inte tänkt åka mer i år. Efter ungefär tio kilometer fick jag ont i högerarmen igen som jag misshandlade så under Vasaloppet. Det var en lite trist avslutning på skidsäsongen. Men det var vackert väder och en fantastisk naturupplevelse att åka ut mot Kolstastugan (tror jag den hette). Nu blir det löpning hädanefter. Idag sprang jag 3 gånger 1,5 km med högt tempo inkl upp- och nedvarvning. Jag är på väg upp ur runners low och jag kan skönja slutet på uppförsbacken.