Följa sitt hjärta

För några veckor sedan fick jag ett generöst erbjudande från ett konsultbolag. Min chefs motbud var att ge mig nya arbetsuppgifter, något jag länge försökt få. Nu har jag bestämt mig. Jag väljer förändring och stannar kvar. Det var chansen att göra något nytt som fick mig att stanna. Jag var verkligen utled på det jag gjorde och nu väntar nya utmaningar. Jag missade i och för sig den höga lönen på konsultbolaget, men å andra sidan börjar jag få in lite pengar på bloggen genom reklam och jag tror att ni läsare begriper att man gärna vill ha lite lön för mödan att skriva texter. Men det får inte bli för mycket. Då tappar bloggen trovärdighet.

Svåra beslut ska man fatta tidigt på dagen då hjärnan är fulladdad med viljestyrka och beslutskapacitet. Det var tydligt under den här processen. Varje kväll började tanken vandra fram och tillbaka mellan ja och nej och jag blev helt oförmögen att bestämma mig. Tankarna följde mig in i natten och infiltrerade mina drömmar. Drömmarna gav ingen vägledning. De var bara konstiga. Drömmarna försökte sortera virrvarret av information och inte ens mitt undermedvetna kunde fatta något beslut på grundval av detta.

Gå dit hjärtat leder dig
Det bästa rådet jag fick var att följa mitt hjärta. Min hjärna var ju oförmögen att fatta något rationellt beslut. Jag försökte hitta fördelar med det ena och det andra. Men ju mer jag tänkte på en fördel, desto fler nackdelar reste sig upp och blev synliga. Till slut såg jag inte fördelen för alla nackdelar.

Ett n fogades till ja och blev ett nja. Sedan vreds a:et till ett e och bokstäverna skiftade plats till ett nej. Under en dag kunde jag vara övertygad om ett ja på förmiddagen och sedan lika övertygad om ett nej på eftermiddagen. Det finns ingen rationalitet i det, eftersom fakta är oförändrade. Det var min hjärna som tolkade fakta olika, under olika stunder på dagen. Det var en osäker grund.

Jag bestämde mig för att följa hjärtat istället. Hur följer man hjärtat? Jag lade handen mot hjärtat och lyssnade: Ja - nej, ja - nej, ja - nej, dunkade det. Hjärtat är binärt. Det finns inget nja eller kanske, mellan hjärtslagen. Om hjärtat tänker kanske, så dör det till slut. Det slits sönder.

Mitt hjärta stannade på nej. Det var så jag kände. Nej. Ett nytt jobb skulle ge mer pengar, men jag skulle jobba med ungefär samma saker som jag var så less på. Om jag stannade, skulle jag få göra något helt nytt. Den chansen hade knappast dykt upp om jag inte fått ett telefonsamtal från konsultbolaget. Tack för det.

Efter en god natts sömn hade hjärtats beslut även landat i hjärnan. Hjärnan nickade innanför skallbenet. Ny utmaning, är viktigare än mer pengar. Sen kan jag ju alltid ångra mig om utmaningen inte blir som jag tänkt mig. Jag mejlade min chef och nu ser jag fram mot nya utmaningar. Ett nytt jobb hade dessutom inneburit att jag blivit tvungen att skära ner på träningen. Det skulle inte mitt hjärta gilla. Mitt hjärta är antingen på eller av. 

 

Lätta vikter ger också muskler

Förra fredagen var jag på en after work. Vi drack några öl och surrade. En fråga som dök upp var hur man får större muskler. Ska det vara maskiner eller fria vikter? Snabba eller långsamma lyft? Tyngre eller lättare vikter? De allra flesta tror nog att tunga vikter ger större muskler än lätta vikter. Det trodde de i mitt sällskap också. De stora byggarna kör ju med tunga vikter. Ju större, desto tyngre vikt orkar man ju också lyfta. Då är det lätt att dra slutsatsen att tyngre vikter också ger större muskler. Men det är en felaktig slutsats.

En ny teori
Under diskussionen drog jag mig till minnes att kanadensiska forskare för något år sedan fastslog att det gick att bygga muskler med lätta vikter. Mitt sällskap såg lite skeptiskt ut, men ett frö av tvivel sådde jag kanske. De vet att jag brukar var rätt så påläst, fast å andra sidan säger jag ibland saker bara för att retas.

Av en händelse kom det i dagarna ytterligare en studie som verifierar teorin att lätta vikter bygger lika stora muskler som tunga vikter. Det visar också att teorier och modeller aldrig är sanna beskrivningar av verkligheten och att den mänskliga organismen är minst sagt komplex. Det finns inte bara en väg till större muskler (eller bättre kondition eller högre intelligens), det finns många.

I den nya studien testade man en grupp unga män och forskarna fann att åtminstone detta urval av Homo Sapiens byggde lika mycket muskler om de lyfte lätt som om de lyfte tungt. Man kan nog extrapolera resultaten till att även inkludera kvinnor och äldre män. Det avgörande, visar studierna, är att man lyfter tills man når ”failiure”, alltså tills man inte orkar ett enda lyft till.

Hur tunga vikter ska man ha?
Enligt tidigare riktlinjer från amerikanska sports medicine bör nybörjare lyfta 60-70% av sin en repetition max (1RM), den styrka som krävs för att klara en reps i en övning. Mer erfarna personer kan dock lyfta mellan 80-100 % av 1RM. Det har man trott ger maximal muskeltillväxt. Men enligt den nya studien är det inte procenten som är det viktiga, utan hur nära sin maximala kapacitet man kommer. Ju högre procent, desto fortare blir man trött. Men om man når sin absoluta gräns, så anpassar sig musklerna och växer lika mycket oberoende av hur tunga hantlar man använder.

Studien
De unga männen i studien delades slumpmässigt in i tre olika grupper som utförde 3 olika övningar under 10 veckor tre gånger i veckan.

Grupp 1: Tre set a´30% av 1RM
Grupp 2: Ett set a´ 80% av 1RM
Grupp 3: Tre set a´ 80% av 1RM

Grupp 1 = 6.8±1.8%, Grupp 2 = 3.2±0.8%, Grupp 3 = 7.2±1.9%

Muskelvolymen växte lika mycket i grupp 1 och 3, mer än dubbelt så mycket som grupp 2. Däremot ökade den maximala styrkan signifikant mer i både grupp 2 och 3, jämfört med grupp 1. Det är inte så märkligt och torde bero på att hjärnan blir bättre på att göra det den tränar på. Om man lyfter tungt, lär man sig att lyfta tungt. Det är en neuromuskelär anpassning. Hjärnan blir alltid bra på det man gör. Om man oroar sig mycket, blir hjärnan bra på det, osv. Om man tränar tunga lyft, blir hjärnan bra på att rekrytera muskelfibrer för tunga lyft. Men man har lika mycket muskler. Det syns inte på stranden att man lyft lätta vikter. Det kanske är det viktigaste?

Om man lyfter tungt, rekryteras så många muskelfibrer som möjligt. Om man däremot lyfter lätta vikter under lång tid, måste också så många muskelfibrer som möjligt användas. Studien säger inte vad som är bättre, bara att musklerna växer till på lite olika vägar och i slutändan blir lika stora.

Nyckeln till att stimulera muskeltillväxt är alltså inte kopplat till någon särskild vikt eller hur många repetitioner man gör - det handlar bara om att köra tills man inte orkar ett enda lyft till. Det finns än så länge inga genvägar till mera muskler. No pain - no gain.

Det handlar om smak
Det är mer tidseffektivt att lyfta tungt. Men det kan vara bra med lätta vikter ibland, t ex när man är på resa eller om man är en person som inte vill åka till ett gym. Man kan ta en lätt vikt och köra tills man inte orkar mer, sedan vila och upprepa. Man väljer helt enkelt vad som passar bäst. Tunga vikter och intervaller för den stressade, lätta vikter och långpass för den som har all tid i världen.

För äldre kan det vara bra att träna med lätta vikter som kanske inte leder till samma påfrestningar. Det kan också vara en fördel att träna med lätta vikter för de som drabbats av skador, cancer eller stroke.

Snart maj
Nu skiner solen och värmen har kommit tillbaka. Det är härligt att springa. Jag har tränat hårt hela veckan och jag ska fortsätta med det. Varje dag har jag känt av någon del av kroppen. Idag sprang jag långa intervaller. I morgon blir det ett återhämtningspass och på måndag blir det ett långt distanspass. På tisdag blir det lätta vikter i hemmagymmet. Jag har inte hunnit köpa nya, tyngre vikter; men det går ju lika bra med lätta. För två år sedan var de tunga. Allting är relativt.

Vi dödade en räv

För några veckor sedan då jag satt och halvslumrade i bussen, vaknade jag med ett ryck när bussen tvärnitade. Vi hade krockat med en räv. Vi blev stående i en halvtimme - jag vet inte om chauffören försökte kontakta rävens anhöriga eller vad han gjorde. Det var inte chaufförens fel att vi krockade och inte rävens heller för den delen. Chauffören såg inte räven förrän i sista sekunden. Han var helt omedveten ända till sekunderna innan krocken. Det var de omedvetna delarna i busschaufförens hjärna som höll i ratten. Det medvetna var avstängd och gick på sparlåga som alltid då man kör en bekant väg. Så kan man köra i flera mil. Så är det när jag kör till och från jobbet. Man är en zombie. Tills man krockar med en räv.

Det urgamla limbiska systemet i hjärnan är blixtsnabbt, alltid redo att varna för faror som lurar i skuggorna. Det limbiska systemet kastade snabbt upp en bild - med låg upplösning - av ett djur som tog sig ut på vägen. Det går blixtsnabbt. En högupplöst bild av räven hade tagit för lång tid att tanka över till medvetandet. De gamla systemen bryr sig inte om detaljerna, det får det medvetna leta fram efteråt, ungefär som när en plötslig telefonsignal får hela kroppen att förflytta sig som om en tiger hade vrålat en knapp meter ifrån. Efter en kort stund återtar det medvetna kontrollen och identifierar rytandet som en telefonsignal och vi lugnar ner oss. Men det tar ett tag innan vi är tillbaka till utgångsläget. Det limbiska systemet behöver lugnas ner. Det fanns inga telefoner när det limbiska systemet utvecklades för hundratals miljoner år sedan.

Busschauffören tryckte på bromsen när han blev varse den suddiga bilden av en räv. Men då var det försent. Räven hoppade ut på vägen och tittade med uppspärrade, förvånade ögon på vidundret som kom rusande. En oförstående blick och sedan ... smack! Det var den räven. En buss utförde det naturliga urvalet. Nu när det finns ont om rovdjur i skogarna är kanske människan en av de viktigaste drivkrafterna bakom djurens evolution. Flera upptäckter på senare tid tyder på det.

Tuffa salamandrar
I en ny studie fann man att salamandrar som lever och förökar sig längs vägarna har högre dödlighet, växer i långsammare takt och det är mer än troligt att de utvecklar krökta ryggar och andra vanställdheter. De lever i en farlig och giftig miljö, men dessa tuffa uppväxtvillkor tycks ge dem en överlevnadsfördel gentemot de salamandrar som lever längre in i skogen. Efter några år längs vägarna så konkurrerar de ut lantisarna från skogen. De är tuffa och vanställda. Det som inte dödar, gör dem starkare.

En vanställd tuff salamander. Foto: Steven Brady

Nu väntar jag otåligt på att älgarna, grävlingarna och rävarna som lever längs vägarna också ska anpassa sig. Älgarna är oftast på rätt sida om staketet, men rävar och framför allt grävlingar, ligger utströdda längs motorvägarna. Kråkor och korpar hänger i lyktstolparna och väntar som gamar på dött kött som serveras i skymning och gryning.

Framtidens djur
I Afrika skyddar man noshörningarna mot tjuvjägare genom att såga av hornen på dem. Även elefanternas betar sågas av. Hellre en halv elefant än inga elefanter alls, resonerar djurskyddsmyndigheterna. Men evolutionen är ändå obönhörlig. Elefanternas betar blir allt mindre. Djuren gör allt mindre väsen av sig. Sillarna i havet blir allt mindre och blir könsmogna i allt yngre ålder för att hinna skicka sina gener vidare innan de dras upp i något nät. Det sägs att skallerormarna blivit tystare. De ormar som skvallrar om sin närvaro får ett skott mellan ögonen. De tysta överlever. De finns utan att höras.

Det tog 24 miljoner år för ett djur stort som en mus att bli en elefant. Hur lång tid kommer det att ta för elefanterna att bli tysta små möss? Det kanske går fortare än så. Ju mindre och obetydligare, desto större chans att överleva.

Snart har vi älgar som ser sig för innan de går över vägen och feta, snälla brunbjörnar som sitter på stubbar och vinkar åt bärplockare. Djuren blir disneydjur. Lilla vargen ersätter stora stygga vargen. Snälla, små och harmlösa. Allt för att passa in i människans samhälle.

Faktiskt så har Disneys egna figurer utvecklats till att se allt snällare, trubbigare och barnsligare ut. Musse Piggs evolution visar tydligt hur figurerna gradvis gjorts allt lättare att tycka om. Framför allt verkar ögonen växa. Bebisar är lätta att tycka om och de har stora ögon i förhållande till kroppen. I japanska tecknade filmer är ögonen stora som tefat.

Musse Piggs evolution

Men de riktigt små varelserna anpassar sig inte, inte till oss i alla fall. De blir bara jävligare. Knotten blir ännu mindre, så att de inte syns utan bara känns. Det svider till utan att man ser något. Plötsligt sprutar det blod ur olika kroppsdelar som om man har stigmata. Sniglar förökar sig som amöbor via celldelning och äter upp allt. Fästingar som är proppfulla av farliga parasiter och osynliga virus. Kackerlackor som ligger och lurar under kylskåp och diskmaskiner utan att synas. Löss som klättrar ned från väggarna när man somnar och suger blod och andra löss som sprider sig från barn till barn. Svarta myror som väntar på att ta huset i besittning när man är bortrest.

En del djur klarar sig dock och får se ut som de gör, som pandor och koalabjörnar. Sälar har vädjade ögon och är feta och gulliga som små bebisar. Pingviner går som små barn och med lite uppfostran kanske de kan jobba som butlers. De kanske drog vinstlotten i djurens evolution. De liknar den härskande artens bebisar och vi är ju inte elaka mot något som liknar små barn.

Träningen
På sista tiden har jag tränat ganska hårt. På söndag sprang jag 30 km. Måndag körde jag både core och Nordic Military Training(NMT). Det är rätt kul. Jag vilade på tisdag och sedan blev det ett crossfitpas på förmiddagen idag och därefter 17 km backlöpning från norra berget till södra berget.

Myten om 2 procent

När Haile Gebrselassie vann maraton i Dubai 2009 förlorade han hela 9,8 % av sin kroppsvikt, enligt en ny och noga genomförd studie. En tiondel av Gebrselassie avdunstade och spreds över sanddynerna. Han gick ner från 58,2 till 52,5 kg. Under loppet drack han sammanlagt 1,7 liter, men svettades 3,6 liter per timme. Han minskade ungefär lika mycket i vikt när han tidigare slog världsrekordet i maraton två gånger i Berlin. Påståendet att människans prestationsförmåga minskar redan vid 2 procents uttorkning stämmer alltså inte. Den teorin är falsifierad, eftersom Gebrselassie uppenbarligen inte försämrade sin prestationsförmåga när han tappade fem gånger så mycket vätska som teorin förutsåg skulle försämra prestationen. Alla individer är olika, men det räcker med en observation för att stjälpa en teori.

Nio tiondelar av Haile Gebrselassie

Det som skiljer vetenskapliga teorier från icke-vetenskapliga är att de vetenskapliga ska kunna falsifieras, d v s en teori ska kunna säga vad som inte får ske om teorin är sann. En teori kan aldrig bevisas. En teori som säger att alla svanar är vita verifieras - men bevisas inte - varje gång man iakttar en vit svan. Om någon däremot observerar en svart svan är teorin falsifierad och måste följaktligen överges eller formuleras om så att den även förklarar svarta svanar. Gebrselassie är denna svarta svan.

Svarta svanar sågs första gången i Australien 1790. Källa Wikipedia.

Det är knappast farligt att förlora några procent av sin kroppsvikt under ett löppass. Vatten kan man dricka efteråt. Gebrselassie blev tvärtom lättare och snabbare. Om vi människor inte skulle klara att tappa några liter vätska hade vi inte överlevt på savannen. Vi är alla ättlingar till löpare som sprang i timmar mitt på dagen då det var som hetast. De litade på sin instinkt, snarare än att de följde några rekommenderade råd om procentsatser. 

Vi är egentligen bara i ”vattenbalans” just då vi har druckit oss otörstiga, sedan ökar törsten gradvis och det bästa rådet är att dricka när man är törstig. Det gjorde Gebrselassie och det bör alla göra. Törstmekanismen är en mycket pålitlig mekanism och den tvingar oss att söka upp vatten. Vi behöver alltså inte dricka för att förekomma törsten. Det ger bara onödigt skvalp i magen.

Målet med vetenskap är att formulera teorier som kan förkastas. Det är så vi närmar oss sanningen. Sanning och bevis kan man söka i religion och matematik, men i en empirisk vetenskap som t ex idrottsvetenskap, handlar det istället om att utforma modeller om hur man tror kroppen fungerar. Det är gissningar och hypoteser. Modellerna behöver inte vara sanna, det viktiga är att de kan generera intressanta hypoteser och förutsägelser som kan testas i experiment. Om observationerna i experimenten stämmer med vad modellen förutsåg (och kan upprepas av andra), då stärker det modellen och ger underlag och idéer till ännu fler testbara förutsägelser. Denna process fortskrider till dess modellen antingen förkastas i sin helhet eller modifieras. Sakta men säkert blir modellerna allt bättre på att beskriva verkligheten.

Jag tror att det finns en sanning, men den är långt, långt borta. Kanske den t o m är ouppnåelig för människan, eller att vi bara kan komma nästan oändligt nära. Tyvärr resonerar många vetenskapsmän och andra som att de har funnit sanningen och en del går så långt att de skapar grandiosa teorier som är så lösa i kanterna att de helt enkelt inte går att falsifiera. Det är så långt ifrån vetenskap som man kan komma.

Långpass i snöslask
Förra helgen lovade jag mig själv att försöka springa 30 km och jag hoppades på sol. Det var soligt, men två dagars snöfall hade förvandlat vägar och stigar till snöslask. Jag trädde på mig mina tåskor och sprang upp mot Myrans flygfält. Det var först kallt om fötterna, men jag blev snabbt varm. Efter 20 km kom jag till en fotbollsplan som var ganska torr. Jag drog av mig de blöta tåskorna och sprang 6-7 km helt barfota. Det var första gången i år och jag sprang runt som en ko på grönbete.

Jag har mycket att fundera på och det kändes befriande att springa och bryta sönder tankeloopar. Efter 10 km började tankarna flyta runt och allt kändes ganska bra. Efter 27 km ville jag inte springa längre, men jag tvingade mig själv att springa ytterligare 3,1 km. Det blev 30,1 km och det är mer än en tredjedel av Swiss Alpine. Efteråt var jag hungrig och törstig och omkring 1,8 kg lättare, vilket är lite mer än 2 procent av min kroppsvikt.

Sponsrad video: Norska fjordar

Den vackraste plats jag varit på måste vara Lofoten i norra Norge. Ett år hyrde vi ett hus på en ö långt ut på Lofoten. En morgon kokade viken av sill. När jag tittade närmare såg jag att havet var rött. Det var krill, massor av krill fullproppade med omega 3. Egentligen borde man kanske ha hoppat i och simmat med öppen mun som en blåval. Vi rodde ut och tittade ner på havet som var rött på ytan och silverfärgat av all sill lite längre ner.

Inlandsisen nådde inte hit med sin jättehyvel, utan bergen reser sig branta och spetsiga ur havet. Vattenfall störtar nedför bergen och landskapet känns nästan som hämtat ur Tolkiens fantasivärld. Det tar lång tid att ta sig ända ut, men det är värt varje krone. Det är inte bara Lofoten som är vackert, hela den norska kusten är värt ett besök. Se videon nedan och bli övertygad om det. 

Sedan människan lämnade Afrika har hon hållit sig till kusterna. Lofoten befolkades redan för 6 000 år sedan. Havet är ett enormt skafferi som dessutom sköljer upp mat på morgnarna. Högar av kökkenmöddingar avslöjar det. Varje gång jag fick napp när jag stod på bryggan fick jag upp någon ny sorts fisk som jag inte kände till; däremot fick man alltid torsk om man rodde ut en bit och lät sänket sjunka meter efter meter ner i fjorden. Torsken dödades av tryckförändringarna när man drog upp den.

Det härliga med att bo vid havet, särskilt ett stort hav som Atlanten, är förändringen. Varje dygn drar månens gravitation vattnet till sig och sedan sjunker tidvattnet undan och stranden ritas om. Golfströmmen kastar sig mot klipporna och kan ta med sig överraskningar från en annan kontinent. Jag skulle gärna bo vid ett stort hav, men helst ett lite varmare hav. Jag trivs med förändring.

Att byta eller inte byta
Jag gillar förändring, ändå har jag jobbat i snart tolv år på samma plats och jag trivs bra. Jag har inte sökt något nytt jobb, men nu hade någon tipsat ett konsultbolag som kontaktade mig. Jag pratade först med en rekryterare och sedan med chefen och de kom med ett erbjudande. Nu står jag mellan mitt gamla jobb och det nya, som en åsna mellan hötapparna. Konsultjobbet ger bättre lön och nya spännande utmaningar, men på det gamla har jag många vänner och jag trivs bra. Att det ska vara så svårt. Jag vill ha både och.

Jag funderar och funderar och försöker fatta ett rationellt beslut. Men i slutänden blir det instinkten som avgör. Förmodligen kommer jag inte att veta vad jag vill ens när jag lyfter telefonen. Olika delar av mig vill olika saker, men alla dessa olika inre viljor kommer till slut att samsas om ett litet ord på två eller tre bokstäver.

De sista jägarna

Om jag hade varit född för 100 000 år sedan hade jag förmodligen kunnat följa spåren av hjort även när det inte fanns några spår. Att spåra utan spår kräver en utvecklad abstraktionsförmåga. Som jägare måste man försöka tänka som bytesdjuret, vilket kräver empati - förmåga till inlevelse i hur andra känner. Sedan försöker man visualisera bytet, se hur det rör sig genom landskapet. Man gör en abstrakt modell av bytesdjur och landskap och formulerar olika hypoteser och förutsägelser: Hur fortsätter spåren som inte längre finns? Det är embryot till vetenskapliga hypoteser och förutsägelser. Grunden till vetenskapligt tänkande lades på savannen. Jag följer inga spår, men jag tänker på samma sätt som jägarna för 100 000 år sedan.

Att jaga är ett slags projekt. Jägarna spårar, leker, skrattar, fantiserar, formar hypoteser, drar slutsatser och springer. De samarbetar och gör upp planer. Efter jakten, när hjärnan dessutom är fylld av ämnen som gör den formbar, lägger jägarna viktiga detaljer i minnet för snabb åtkomst när det är dags för nästa jakt och själva skeendet - helheten - långtidslagras i hjärnan som myter och berättelser, vilka kan återanvändas av andra och av nya generationer. Den typen av minnen håller på att försvinna i det moderna samhället och övertas av böcker, diskar och moln.

Filmen The Great Dance
Sanfolket är det äldsta folket, enligt nya genetiska studier. De har klämts mellan vita boer från söder och svarta bantufolk som trängt ner från norr med sin boskap. De har det äldsta språket med karaktäristiska klickljud. I deras ansikten ser man ursprunget till afrikaner, asiater och européer. De har jagat i tusentals generationer. De springer i timmar utan vatten och skor när det är som hetast mitt på dagen. Det är den typ av jakt - uthållighetsjakt - som formade människan på savannen.

Sanfolket

Allt detta finns dokumenterat i en sydafrikansk film som heter The Great Dance: A Hunter's Story och som man (än så länge) kan se gratis nedan. Den är från år 2000 och fick många internationella pris. Filmen är ett gediget hantverk. Den är suggestiv och vacker och berättad av jägaren !Nqate Xqamxebe. Deras land tas över av boskapskötare. Stängslen skär som knivar genom deras jaktmarker, men han fortsätter att jaga för han är jägare. Kanske hans barn kan fortsätta i samma spår, men barnbarnen? Jag tror inte det. Den resa som tog tusentals år för oss, gör de på två generationer. Hoppas fler skriver ner och filmar deras myter och berättelser innan de gamla hjärndiskarna kraschar för alltid.

Aktivera flash för att se filmen eller klicka på denna länk cultureunplugged.com

Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate. Det är lite som runners high, eller det kanske är det som är runners high? Hur många upplever runners high på jobbet varje dag? 

Äta med gamar
En scen etsade sig fast. De jagar mitt på dagen, timme efter timme och de måste till slut äta något för att orka fortsätta jakten. De kan inte komma tillbaka tomhänta. Då får de syn på några gamar som sliter köttslamsor ur ett kadaver. Djurliket kanske har legat i solen i flera dagar. Jägaren luktar på köttet som jag luktar på mjölk med utgånget datum. Han grimaserar lite och nickar - det går att äta. Det kanske var sättet att få tag på mat innan människan blev jägare? Människan - en simpel asätare som åt ruttet kött och konkurrerade med hyenor, gamar och lejon. Man började kanske springa när man såg en gam i skyn - ett tecken - och sprang för livet för att hinna före de stora kattdjuren. Människan blev en allt bättre löpare och till slut kunde vi springa efter oöppnade köttförpackningar.

Det var tur att vi sprang ifrån vårt asätande ursprung. Tänk om vi aldrig kommit längre än till asätare? Vilken sorts mat skulle vi äta då? Surströmming och stinkande fårmagar?

Jägarna i Sanfolket har från barnsben vant magen vid det mesta, något vi inte längre gör. I Sverige dröjer det ett halvår innan tarmarna hos nyfödda är koloniserade av bakterien E. Coli. I länder som Pakistan tar det tre dagar. Bakterierna är nödvändiga för immunförsvaret. Det är inte av illvilja som småbarn slickar på allt, det är immunsystemets sätt att lära sig hur världen ser ut därute.

När det inte finns några parasiter att reagera på och angripa, börjar immunförsvaret slåss mot allt som kommer i dess väg. De förstör, därför att de är utvecklade att förstöra. Vi utvecklar allergier och olika typer av autoimmuna sjukdomar. Kanske det snart finns parasiter på recept? I ett avsnitt av Dr House behandlar och botar man en person med den autoimmuna sjukdomen Chrons sjukdom med inälvsmask och det avsnittet bygger som alltid på ett riktigt fall.

Hur slutar då jakten i filmen? Till slut lyckas jägarna fälla en hjort. Det är den bästa löparen som tar upp jakten. Han dödar en Kudu som till skillnad från människan inte kan göra sig av med all överskottsvärme genom svettning. Kombinationen av solens hetta och den inre värmen gör att den inte orkar ta ett steg till. Kuduns död ger mat i överflöd till familjerna.

Tre långdistansare
Det finns många långdistansare i naturen, men endast tre däggdjur springer långt: vargen, hästen och människan. Hanar och honor springer i stort sett lika bra, så löpningen måste ha varit avgörande för dessa arters överlevnad. Det är inte så märkligt att vi tre slagit följe genom historien. Först gjorde vi vargen till en hund, sedan satte sig européer och asiater på hästen och erövrade världen. Det är en vänskap som går djupt och skär genom artgränserna.

Snön faller
När jag skriver det här faller snön och det är alldeles vitt ute. Det är inte direkt löpning och heta savanner man tänker på, men varje helg letar jag efter löparen inom mig. Jag försöker dra ut på distanserna på söndagarna. I söndags sprang jag 22 km, nu i helgen ska jag försöka springa 30 km i ultrarapid och i Fivefingers. Jag hoppas på vackert väder. Det är alltid trevligare att springa i solsken.

Några dagar i Paris

Efter en ganska hektisk vinter kändes det som att vi behövde resa bort. Det är alltid trevligt att möta våren några veckor tidigare och valet föll därför på Paris. När våren kommer till Norrland är det nästan alltid försent, känns det som; den krockar i princip med sommaren.

Vi körde iväg klockan halv fyra på tisdagsmorgon och hann till Arlanda i ganska god tid till flyget som gick klockan 10:30.

Solknarkare
Vi undersökte omgivningarna första dagen, gick till Sacre Coeur och strosade runt i Montmartre. Det föll ett ihärdigt duggregn. Jag var sur och blöt, men uppmuntrades en aning av ett besök på Apple Store samt ett lyckat restaurangval. Det är viktigt med mat, särskilt när man går mycket och umgås hela dagarna. Det gäller att hålla liv i viljestyrkan, annars blir man stressad och otålig. På kvällen sprack molntäcket upp med ett löfte om en bättre morgondag.

Efter en sötsliskig fransk frukost gick vi till Eiffeltornet, Notre Dame - jag älskar katedraler - och några andra sevärdheter. Vi strövade runt i Tuilerierna - den stora parken strax intill Louvren. Det var bättre väder och solstrålarna föll i brant vinkel, tillräckligt för att borra sig in i huden och bygga D-vitamin av kletigt kolesterol.

Härligt med sol igen efter en lång mörk vinter. Solstrålarna gav en välbehövlig injektion av solljus rätt in i blodomloppet. Jag lutade mig tillbaka i en av alla de stolar som ligger utkastade i parken och kavlade upp ärmarna, lade upp mina bleka underarmar på armstöden och knarkade sol.

Grönt och vackert i Tuilerierna.

Medan övriga familjen sedan begav sig ut på shoppingtur, så gick jag tillbaka till hotellet och bytte om för lite löpning. Jag sprang från hotellet som ligger på en tvärgata till Rue De Lafayette ner till Louvren. Jag sprang genom parken som jag nyss satt stilla och njöt i. Jag sprang ganska lugnt och försökte uppleva allt jag sprang förbi: solen, grönskan, folklivet.

Jag sprang ikapp med pråmarna längs Seine. Det var ett lagom tempo, ca 5-6 knop. Det var inte många löpare, men desto fler flanörer och det var bitvis lite trångt mellan turister och de karaktäristiska gröna bokstånden som slås upp längs Seine på morgnarna.

Mona Lisa och jag
Köerna till Louvren slingrade sig timslånga när vi gick förbi på onsdagen och då gick vi vidare mot Eiffeltornet i stället. Nästa dag gick vi dit tidigt. Köerna växer alltid med tiden och ju tidigare, desto kortare kö och mindre folk som köar inne bland konstverken. Vi kom ner till Louvren kvart över nio till en kort kö där alla pratade om Mona Lisa. Men i Louvren finns ju så mycket annat. Man tappar nästan fattningen när man går förbi verk efter verk som man på något sätt känner igen. Redan vid ingången springer Nike utan huvud och skor, men med vingar.

Nike

Till slut kom jag fram till Mona Lisa. Jaha, tänkte jag. Mona Lisa. Liten och oansenlig på håll. Det var nästan roligare att se hur folk reagerade när de kom dit. Det var upphetsade japaner, stolta italienare, högljudda amerikaner som checkade av Mona Lisa på sin resa genom Europa - What's next? Så kände jag också lite. Vi svenskar är nog mest lika amerikanarna. En mer tystlåten lightversion. Jaha, nu har jag sett Mona Lisa. Det ska man ju ha gjort. Check!

Folksamling framför Mona Lisa

Jag blev lite vimmelkantig av alla konstverk som jag kände igen. Det blev nästan för mycket på en gång. En del stack ut som El Greco - hans målning av Jesus på korset såg nästan ut att vara gjort i 3D. Vi var där några timmar och såg en bråkdel. Man lär väl åka till Paris fler gånger.

El Greco (1541-1614)

Efter en lång dag på Louvren sprang jag igen. Det var varmt och jag har inte acklimatiserat mig till värme än. Jag genade vilt, men kom lite snett och det blev lite längre än jag hade tänkt. Men det är alltid spännande att springa lite fel.

Franska paradoxen
Fransmännen sägs vara smalast i Europa och det stämmer verkligen. Jag tror aldrig jag sett så många smala damer. De är smala, men äter söta, sockerdränkta frukostar eller tar bara en espresso och en cigg. De äter långa vita baguetter och dricker stora mängder vin. Däremot tror jag att de äter små portioner och de äter sakta och länge. På restaurangerna får man små portioner, ungefär som man fick i Sverige för många decennier sedan. Man vill ju ha mycket mat för pengarna, men man blir faktiskt ganska mätt och mycket nöjd om man får en vällagad om än liten portion. Att känna sig proppmätt borde inte vara syftet med en måltid, det är ju lite girigt och ligger nära en av de sju dödssynderna: frosseri. Omkretsen på pizzorna som serveras sägs ha ökat med omkretsen på midjorna och orsak och verkan mellan pizza- och midjemått kanske är svårt att reda ut.

Om man fördjupar sig i något blir allt plötsligt väldigt svårt. Varför lever t ex fransmännen längre än svenskarna? De röker och en cigarett sägs förkorta livet med flera minuter. Sambanden mellan livsstil, hälsa och livslängd är komplexa och den som tror sig veta mest om detta, har förmodligen också mest fel. Det är bäst att vara ödmjuk och låta forskningsfronten långsamt breda ut sig tills den också omfattar fransmännen.

Parisarna är kreativa. Förbjuden infart omgjord till tillåten rökning. De röks mycket, trots det har fransmännen högre medellivslängd än svenskarna.

Svenska bokaffärer är översållade av dietböcker, men i de franska bokhandlarna säljer de skönlitteratur, poesi och filosofi. Ingen bok om dieter vad jag kunde se, däremot en del böcker som innehöll recept. Svenskar kanske är mest matfixerade i hela världen. Det är bara amerikanerna som är värre, men vi svenskar är ju som sagt lite amerikalight. Fransmännen är också matfixerade, men på ett lite annat sätt. De är fixerade vid att det ska vara gott och trevligt.

Äckliga magar
Jag gillade maten och jag åt lika onyttigt som fransmännen till frukost. De svenska vanorna lämnade jag hemma. Men allting har en gräns. Jag trodde jag beställde lammstek men det visade sig vara fårmage. Det kunde ha gått illa. Kyparen sa till som tur var och jag åt en god anka istället. En kund bredvid - en fransman förmodar jag - beställde sedan in en sån där fårmage. Den såg ut som en död säckpipa indränkt i sås. Jag gav kyparen generöst med dricks och en tacksam blick.

Vi kom till Arlanda sent på fredag. Det var snöslask. Jag körde raka vägen hem och vi var hemma ungefär samma tid som vi åkte i tisdags, strax efter klockan tre. Nu får man vänta på en ny vår.