En fördel med en personlig tränare, eller en coach, är att han/hon kan ge återkoppling och se det man inte själv ser. Bland det viktigaste en tränare kan göra är att tro på den hon/han tränar. Tim Noakes brukar säga att det är tränarens viktigaste uppgift och det finns flera löpare som blivit övertalade av sina tränare att överträffa sig själva. Tanken är stark och tror man på sina högt ställda förväntningar på sig själv, blir man bättre på det man gör.
Tänk dig smart
En ny studie tycks bekräfta tankens kraft. I studien lät man två grupper av människor svara på några allmänbildningsfrågor. Den ena gruppen fick veta att före varje fråga skulle de få se svaret blixtra förbi på sina skärmar. För snabbt för att uppfattas medvetet, men tillräckligt långsamt för att hjärnan omedvetet skulle registrera svaret. Den andra gruppen svarade på samma frågor, men de fick veta att de bara fick information om nästa fråga i sitt blixtmeddelande.
I själva verket fick ingen av grupperna rätt information. Det var bara slumpmässiga bokstäver som blixtrade förbi, men den första gruppen som trodde att rätt svar blixtrat förbi hade fler rätt än den andra gruppen. Resultatet visar hur viktiga våra förväntningar på oss själva är.
Tänk dig bättre syn
Kan våra tankar förbättra synen? Att se är i mångt och mycket en ren mekanisk process. Ögonen släpper in ljus och hjärnan konstruerar en bild av världen därutanför. Stridspiloter måste ha bra syn och det känner alla till. I en studie lät forskarna en grupp människor ”bli stridspiloter” genom att sätta dem i en flygsimulator. De fick pilotkläder och gjorde enkla flygmanövrer. Sedan gjorde de ett syntest i flygsimulatorn, medan en kontrollgrupp gjorde samma test i en inaktiverad flygsimulator. Det var bara gruppen som upplevde att de var piloter som förbättrade sin syn.
I ett annat test förbättrade personerna synen bara genom att forskarna minskade på bokstävernas storlek på tavlan. Personerna som testade synen förväntade sig att få problem när de nådde den nedre tredjedelen och det fick de även nu, fast i detta fall så var bokstäverna mycket mindre än normalt.
Tänk dig smalare
Ett annat test visar att vår tro kan påverka hur vi reagerar på fysisk träning. Städare på hotell har ett fysiskt krävande arbete men de tror vanligtvis inte att de får tillräckligt med motion. Forskarna delade in städarna i två grupper och den ena gruppen fick veta att de fick tillräckligt mycket motion genom jobbet, medan den andra gruppen lurades att tro att deras jobb inte alls gav tillräckligt med motion. Efter fyra veckor hade gruppen som trodde att deras jobb gav motion gått ner i vikt, minskat midjeomfånget och blodtrycket.
Nya studier om hur placebo fungerar kastar ljus över dessa effekter. Några forskare lät personer lyfta en viss vikt före och efter att de druckit höga doser med koffein, men i själva verket - dessa lömska forskare ... - innehöll inte drycken något koffein och den vikt de lyfte andra gången var lite lättre. Därmed kopplade personerna drycken till mindre trötthet. När personerna sedan lyfte de riktiga vikterna och drack dryck däremellan så orkade de mer andra gången. Det tycktes som om en ”central governor” i hjärnan tryckte ner känslan av trötthet
Tre gånger så långt
Ultralöpare är ofta positiva personer som tror på sig själva. De flesta ser glaset som halvfullt och inte halvtomt. Det är min erfarenhet. Jag tror det kan bero på att ultralöpare måste tro att det går att springa vanvettigt långt för att verkligen göra det.
Det gäller nog inte bara ultralöpare utan alla som måste prestera. De som kan ta fram det lilla extra, klarar sig bättre än de som istället sänker sig själva och tror att de inte klarar något. Risken är större att man springer in i väggen om man tror att den finns där. Sådana personer kanske behöver en coach. Ett exempel på tro och misstro - som jag skrev om för jättelänge sen - var Roger Bannisters kamp att komma under 4 minuter på en engelsk mil.
Jag tror på mig själv i de flesta sammanhang, men jag har varit nära att tappa tron på mig själv som simmare. Idag kändes det bättre igen. Jag simmade 1400 meter, nästan tre gånger så långt som mitt tidigare längdrekord. Efteråt kände jag mig som ... ja, jag vet inte vad ... som något slags däggdjur som legat för länge i blöt. Jag simmar långsammast i Sundsvall, men jag klarar i alla fall hela jobbklassikerdistansen på 900 meter nu. Jag får satsa på fart nästa år. Jag tror på nästa år.
Sponsrat inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar