Recension av Vibram Fivefingers

Nu när jag sprungit runt med Vibram Fivefingers – eller VFF som de invigda säger - i några månader vågar jag göra en recension av dessa omtalade ”barfotaskor”. Anledningen till att jag köpte ett par var att jag började få ont i fötter och knän när jag sprang mycket. Jag började springa för några år sedan och min löpteknik var ganska dålig. Jag slog i marken med hälen och foten landade nog också en aning framför kroppens mittyngdpunkt. Jag hade läst om barfotalöpning och dess fördelar och jag prövade att springa barfota, men det gör ganska ont på grusvägar och det är inte riktigt socialt accepterat, så jag fortsatte med mina gamla dämpade löparskor.

Jag läste en del artiklar och böcker om löpning och sommaren 2009 läste jag boken Born to Run av Christopher McDougall. Boken handlar om ett mexikanskt indianfolk, tarahumaras, som inte tappat sina springande rötter och om en löpartävling där bl. a. världens främsta ultralöpare Scott Jurek och dessa indianer möts i ett dramatiskt ultradistanslopp. Indianerna sprang i enkla sandaler, laddade med att supa sig fulla på majsöl och de tog sig till loppet springande över bergen. Det var en spännande bok och det handlade mycket om att springa långt, naturligt och barfota, eller i enkla skor som sandaler. I McDougalls bok läste jag också för första gången om ett par minimalistiska skor som kallades Fivefingers. Jag blev intresserad och gick in i några butiker och försökte hitta dem men de fanns inte att köpa någonstans.

En dag vintern 2010 när jag var inne i en sportbutik såg jag ett en av deras säljare hade VFF och det visade sig att de skulle få en leverans av dessa senare under våren. Försäljaren övertygade mig om att VFF skulle vara bra för mina fötter - det skulle göra mindre ont – det skulle inte vara lika iögonfallande som att springa barfota och de skulle också förbättra min löpteknik genom att tvinga mig att landa på framfoten. I april fick jag så mitt första par VFF Classic och redan efter första löprundan var jag frälst.

VFF är ganska nya på marknaden. De uppfanns 2006 och utsågs till en av årets innovationer av the Times 2007. Tanken från Vibram var först att den skulle användas som en seglarsko. De har bra fäste och fungerar bra på en båt. Sen upptäckte några barfotaentusiaster att man ju också kunde springa i dem och egentligen kan man göra allt i dem utom - än så länge - gå och handla eller gå till jobbet. Kanske blir även det möjligt om några år när folk blivit vana vid att se tår på skor.

VFF är en fothandske eller en skovante, avsedd att härma en naken fot. Den består av en tunn, böjlig gummisula, med en elastisk tygöverdel. Tårna hålls separerade i var sitt fack. Det känns som att gå barfota, men de ger ett visst skydd mot vassa stenar och glasbitar.

När jag började springa i VFF fick skorna många kommentarer och blickar. En del småler och pekar, men andra frågar och undrar vad jag har på mig och hur de känns. De känns bra, som att springa barfota fast med lite skydd och jag brukar berätta om fördelarna med att springa på framfoten och hur VFF underlättar denna löpteknik. Jag brukar ge dem en motfråga om de studsar bättre om de hoppar på tårna eller hälen. När de landar på hälen blir hoppet stumt, medan framfotslandning fångar upp energin i hälsenorna och skickar tillbaka kraften upp genom foten så att foten studsar tillbaka igen. Slår man i med hälen riktas dessutom energin bakåt, medan en landning på framfoten riktar kraften framåt.

Att springa är en serie fall framåt och då gäller det att landa där framme och låta löpningen bli en serie kickar med fötterna. Därmed fångas och lagras energin i senor, medan hällandning inte lagrar energi utan skickar stöten vidare upp till knäet och höften och ryggen och skadorna kommer som ett brev på posten.

Hur springer man i Fivefingers
När man springer i Fivefingers ska man försöka springa med lätta, korta steg och landa på framfoten och bara låta hälen nudda marken. Det svåraste är nerförsbackarna. Men ju mer man springer desto lättare går det. Uppför är det lätt, då kan man inte springa fel utan man landar på framfoten och studsar uppåt i löpriktningen. Om man skulle landa på hälen faller man ju baklänges.

Det är ganska enkelt egentligen. Man lutar sig framåt och låter tyngdkraften verka, även i nedförsbackarna. Att springa är att falla framåt. Foten ska landa rakt under dig och man tar korta steg med lätt böjda knän och hög frekvens.

Oftast ger det sig själv. Tekniken infinner sig naturligt eftersom man springer som om man vore barfota och därmed exekveras det genetiska programmet som finns i varje cell inom oss sedan miljoner år och det känns väldigt naturligt. Springer man fel med Fivefingers gör det ont, hällandning och för långa kliv känns. De är inga förlåtande skor och man tvingas springa rätt, d.v.s. landa på framfoten, och tekniken förbättras för varje löptur.

När jag springer med VFF landar foten på utsidan - pronerar - och rullar från lilltån över alla fem växlar till stortån. Fotvalvet trycks ihop och denna kraft återvinns sedan i avstampet till nästa löpsteg och stortån lämnar marken sist. Signaler skickas till hjärnan om hur landningen gick och flygledarna därinne justerar foten till nästa landning så att den blir ännu bättre anpassad till underlaget.

Att landa barfota är som en glidflygning – tårna breder ut sig som vingar och man går in för landning, medan en landning i löparskor är som ett JAS-plan som kraschar i backen och hjärnan skriker "jävlar, jävlar" varje gång. Sedan får hjärnan jobba hårt för att sätta ihop och foga samman alla ben i konstruktionen till nästa krasch, och nästa ... Under en tio km löptur blir det många kraschlandningar. Det är inte konstigt att knän och leder går sönder.

Mina slutsatser
Det mest iögonfallande med skon är att den har fem tår. I början tyckte jag det var jobbigt att stoppa in tårna, särskilt det lilla halvdöda bihanget längst ut. Det var som att stoppa en förlamad hand i ett par fingervantar. Men allt blir bättre med träning och nu går det fort att trä på skorna och springa iväg. Det är enkelt och fritt och jag känner mig som ett med naturen, även om det är asfalt.

Nu springer jag ungefär 15-20% av mina pass med VFF. Det kanske räcker så, eller så springer jag ett helt maraton i dem nästa år. Det får man se. Min löpteknik har blivit bättre när jag springer i mina vanliga löparskor. Det är jag övertygad om. Jag landar inte lika stumt på hälen längre och foten slår inte längre ner en bit framför mig. Jag landar mer mitt på foten eller kanske lite fram när jag springer i löparskor och foten landar takt under mig.

Jag kommer även i fortsättningen springa i dämpade löparskor till stor del, men nästa par löparskor jag köper blir ett par med mindre dämpning, som t ex. Nike Free eller Newton.

Fördelar och nackdelar med Fivefingers
+ Jag behöver inte oroa mig för att skosnöret ska gå upp.

+ Det går mindre strumpor.

+ Istället för dyra MBT-skor som ska härma barfotagång kan man gå i sina billigare VFF.

+ De är lätta att ta med. De tar lite plats och väger endast 175 gram.

+ Man kan lätt ta av dem och springa barfota på riktigt en stund om andan faller på. Man kanske ser en kall vårbäck som man kan springa barfota i. Det är den bästa fotmassagen som finns, enligt någon som prövat.

+ Man kan tvätta dem i tvättmaskin.

+ Man kan springa överallt med dem. Hårda underlag är inget problem, tvärtom så är det ju människan som uppfunnit de släta underlagen. Fötterna är gjorda för att klara skrovlig och hård terräng, de utvecklas tillsammans med hjärnan av att möta nya spännande underlag där varje nytt steg är en utmaning. Att springa på asfalt är t. o. m enklare än att springa på gräs, eftersom ett hårt underlag tvingar foten att landa långt fram. När foten landar i gräs behöver den inte skyddas på samma sätt.

+ Den största fördelen är att man får kontakt med naturen. Man aktiverar sitt nervsystem och känner hur foten landar och lämnar marken och hur kroppsvikten balanseras och justeras när man springer.

+ Fivefingers ger lägre skaderisk. Det är dock inte bevisat. Kanske blir folk t.o.m. mer skadade p.g.a. att de springer för mycket utan att ha tränat upp sina fötter och ben. Så skaderiskminskningen är fortfarande anekdotisk.

+ Även om VFF inte passar alla så tror jag att de flesta löpare tjänar på att springa barfota eller i minimilistiska skor ibland för att stärka muskler som de har nytta av när de springer i vanliga löparskor.

- En nackdel är att de tar lång tid att springa in. Man kan inte bara byta ut sina vanliga löprundor mot löprundor i VFF, utan man måste gradvis träna upp musklerna i fötter och ben. Det är framför allt vadmusklerna som tvingas arbeta excentriskt mer än de är vana vid. Jag gick först barfota så fort jag fick tillfälle och sedan tog jag VFF–skorna och ökade mina löprundor med ungefär 1 km totalt varje vecka och det fungerade för mig.

-/+ En annan nackdel kan vara att folk stirrar. Men det beror ju mer på hur man är lagd som person. Det kan ju t o m vara en fördel om man är lite exhibitionistiskt lagd.

- Man springer så tyst att man ibland överaskar och skrämmer andra löpare (och hundar).

- De ser ut som fothandskar/skovantar och är ganska fula enligt de flesta. Ett svagt argument.

- Det finns inga bevis för att man blir snabbare med VFF. Jag blev snabbare för min teknik blev bättre. Men erfarna löpare har redan ett löpsteg anpassat till de löparskor de brukar ha så de blir knappast snabbare. Bra löpare landar ofta redan på fram- eller mittfoten. Däremot är det säkert värdefullt även för erfarna löpare att träna sina fötter och det är definitivt nyttigt för deras hjärnor.

- Det är alldeles för lätt att springa för mycket. Det känns så lätt och man kan bli ivrig och vill springa för mycket. Men man måste ta det jätteförsiktigt. Annars leder VFF till skador.

- Ökad skaderisk. Jag hade minskad skaderisk som plus ovan. Men det är om man använder VFF rätt. Men jag tror, givet människans natur, att skadorna kommer att öka. Många har svårt att ta de lugnt, inte minst löpare. Ovana skor leder alltid till skador och VFF är mycket ovanliga.

Lite fakta
Antalet modeller av VFF ökar hela tiden. Jag har bara sprungit i den klassiska modellen. Men det finns även en sprintmodell och en modell som kallas KSO. KSO har blivit populär och den har även snörning och passar i ett lite kallare klimat. Sulan ska ge bra grepp när det är is och snö. Jag kommer nog att köpa ett par när vintern är i antågande.

VFF är lite större än andra skor och man bör testa en storlek mindre. Har man 43:or ska man alltså testa 42:or. Annars kan det kännas lite sladdrigt.

Material: En slitstark gummisula med elastisk tygöverdel.

De kostar mellan 1100 – 1500 kr.

Vikt: ca 175 g.

Länkar
Lista på återförsäljare i Sverige
Vibrams hemsida
Born to run
Artikel i Expressen