Löpning och ätstörningar

Jag träffade dig första gången efter en tävling. Du kom i mål strax före mig. Vi pratade om dina drivkrafter. Så småningom fick jag veta att du lidit av depression och panikångest. 

Du följde olika dieter redan som tonåring. Du gillade inte dig själv och du hatade din kropp, kanske för att den pratade med dig. Den gav dig information. Till slut blev det kanske för mycket. Du slutade lyssna och det dröjde inte länge förrän kroppen tystnade. Den sa inte längre till när du skulle göra ens de enklaste saker. Det var då du började springa. Det var enkelt. Du tog kontrollen. Allt blev bättre. Du kom ut i friska luften. Du blev starkare.

Foto: Andrei Lazarev på Unsplash

Du började springa för att komma ifrån dig själv. När du sprang kändes det som om du tog steg i rätt riktning. Steg för steg, framåt och bort. Förutom löpningen gick du även 10 000 steg i rätt riktning. Datorn fylldes med träningsdata - steg, kilometrar och timmar. Det fanns en app för allt. Du var noga med maten. En vilodag var en bortkastad dag. Du ville framåt och bort. 

Varje steg bort leder tillbaka 

Men jag tror du visste att du alltid kom tillbaka. Du tog ett steg i taget. Du kom framåt, men du kom också alltid hem igen. Efter löprundan var du tillbaka hos dig själv. Där hemma ruvade ångesten i hörnen. Du rusade iväg till gymmet, körde tills du inte orkade och sedan stupade du i säng. Du tog dig framåt och bort, men du kom alltid tillbaka.

Många gillade dina inlägg på sociala media. Det var ofta bilder på mat du skulle äta, men din kropp blev bara lättare. Ekvationen gick inte ihop. Kanske gjorde du dig av med maten efteråt. Dina former försvann. Det gjorde ont att se dig. 

Du började springa för att det var något du kunde kontrollera, sedan blev kontrollen över träning och mat allt som fanns. Du sprang för att kontrollera ångesten. Sjukdomen tog över ditt liv.

Foto Zac Ong på Unsplash

Brist på näring och återhämtning ledde till att kroppen bröt ner organ och muskler. Jag stod en bit bort, men jag hörde hur din kropp skrek. Din kropp - som tystnade för flera år sedan - hade sakteliga börjat prata och ropa. När du inte lyssnade försökte kroppen skrika. Du hörde inget, för volymen hade skruvats upp ett steg i taget. Du hörde bara "framåt, bort, framåt, bort" till takten av fötterna som slog i marken. 

Små steg

Livet består av små steg. Ett telefonsamtal till de som står närmast är ett litet steg, men ett stort steg för den som är sjuk och dennes anhöriga. Det leder till nästa steg. De som står riktigt nära lever ofta i en manipulerad värld. De hör inte för sjukdomen skruvar upp ett snäpp i taget och man vill så gärna tro att det är något annat och det enda svar man får är att det är något annat. 

Psykisk ohälsa är som pesten på medeltiden eller cancer under första halvan av förra seklet. Vi är rädda för det vi inte kan medicinera och kontrollera. Vi är rädda för psykisk ohälsa som om det smittar, men det är viktigt att visa att man är orolig och att man bryr sig. 

Det senaste jag hörde var att du sökt hjälp och genomgår KBT.

Jag hoppas du blir bra igen. 

Mer om ätstörningar:
http://www.atstorning.se/
https://www.tjejzonen.se/
https://www.friskfri.se/
https://www.kbt.nu
Om den nya diet-appen Kurbo riktad till barn (som triggade mig att skriva detta inlägg)
Brad Stulberg om Kurbo