Vår hjärna söker hela tiden mönster och hjärnorna är extra känsliga för att se mönster som liknar ansikten. Ansikten är viktiga för vår överlevnad. Man vet att det är ett område i hjärnan som kallas fusiform gyrus som reagerar på ansikten och former som liknar ansikten. Om man skadar fusiform gyrus kan man inte längre skilja ansikten åt. Det kallas ansiktsblindhet, eller prosopagnosi. Det är ganska vanligt, uppskattningsvis 200 000 svenskar lider av det. Den mest kända är kanske kronprinsessan Victoria. Det finns dessutom olika grader av blindhet. En del känner inte ens igen sig själva när de ser sig i spegeln.
Hjärnhalvorna samarbetar när man tittar på ett ansikte. Fusiform gyros i den vänstra hjärnhalvan gör det tunga jobbet, d v s den bestämmer om man ska kalla ett mönster som fångas upp av näthinnan för ett ansikte. Det är det som händer när vi ser ansikten i hus och stenar. Sedan är det fusiform gyros i den högra hjärnhalvan som fattar det avgörande beslutet huruvida det verkligen är ett ansikte eller ett lustigt hus. Vi behöver alltså hela hjärnan för att fungera normalt.
Ett ansiktstest
Jag är nog under medelvärdet när det gäller att känna igen ett ansikte. Jag är inte blind, men jag befinner mig under medel, tror jag. Efter lite letande hittade jag ett test som mer mäter minnet av ansikten, vilket inte riktigt är samma sak som ansiktsblindhet. Testet finns här.
Jag var lite bättre än genomsnittet. Det kändes ganska bra. |
Söndagens långpass blev 22 km. Jag sprang runt Härnön, ut mot Solumshamn. Jag andades i 3:2-takt. Andning och takt är inget jag behöver tänka på längre. Jag har hittat rytmen och nu gäller det bara att hitta växlarna när det går lite snabbare.
Jag kan inte säga att det går sådär jättebra med simningen och krålandet. I helgen simmade jag i fall mycket längre än förra helgen. Jag simmade med vattentäta Garmin Forerunner 305 på handleden och det såg ut så här.