Hjärta och hjärna sitter i samma kropp

En ny studie visar att dålig hälsa vid 35-55 års ålder kan kopplas till fördubblad risk för demens. En av slutsatserna man kan dra av det är att motion som stärker hjärtat är det bästa läkemedlet mot demens.

Demens kännetecknas av nedsatt kognitiv funktion, glömska och dåligt minne. Alzheimers sjukdom är den vanligaste typen och mest kända typen av demens. Det kan dröja 15-20 år innan förändringar i hjärnan gör att sjukdomen ger sig till känna. Det är därför viktigt att identifiera och bedöma riskfaktorer innan denna sjukdomsprocess börjar. 

Hälsosam livsstil halverar risken för demens

I den nya studien undersöktes 7 899 personer som alla ingick i en 25-årig långtidsstudie. I början av studien, när personerna var mellan 35 - 55 år, fick de göra ett test som gav olika hälsopoäng. Forskarna kontrollerade då faktorer som rökning, kost, fysisk aktivitet, BMI, blodsocker, kolesterol och blodtryck. Efter 25 år hade 347 personer i studien utvecklat demens. Risken att drabbas av demens var mer än dubbelt så stor bland de med dåliga hälsopoäng jämfört med de som hade fullpott. 

Bild av ElisaRiva från Pixabay

De senaste årtiondena kantas av misslyckanden med att ta fram läkemedel mot Alzheimers. Många forskare tror till och med att man är inne på fel spår. I väntan på bättre hypoteser och nya läkemedel bör man tänka på att förebygga sjukdomen och det bästa sättet är - tillsammans med att söka intellektuella utmaningar - att leva en hälsosam livsstil. 

I en annan studie från 2017, som omfattande mer än 15 000 amerikaner mellan 44 och 66 år, såg man att de med högt blodtryck (140/90) hade 39 procent ökad risk att drabbas av demens. Även de med måttliga blodtrycksökning hade en ökad risk för demens.

Slutsats: ett bra hjärta minskar risken för en dålig hjärna. Regelbunden motion ger ett bra hjärta, vilket stärker hjärnan. Det förstår en fungerande hjärna. Så ett bra hjärta ger en bra hjärna som ger ett bättre hjärta, och så vidare. Det är sannolikt det bästa du kan göra just nu för att minska risken att drabbas av demens.

Hjärnfysikbloggen - Löpning mot Alzheimer

Varje år drabbas tusentals svenskar av Alzheimers sjukdom. Det finns inget botemedel. Men ny forskning visar att löpning tycks minska risken rejält för att utveckla sjukdomen. Försök på möss visar att medicin som efterliknar löpningens effekter på hjärnan kan reparera skadade hjärnfunktioner.

En hjärna som drabbats av Alzheimers fylls med plack (beta-amyloid) och trassliga fibrer. Hjärnan förfaller till ett öde landskap av döende nervceller och ödelagda synapsklyftor. Just ansamlingen av plack är det främsta kännetecknet. I en frisk hjärna bryts amyloider ner och avlägsnas, men i sjuka hjärnor stannar amyloiderna kvar. Med tiden bildas ett hårt plack. Och de trassliga fibrerna? Det handlar om celler. I en frisk hjärna är tau-protein, som trasslet huvudsakligen består av, en viktig ...

Läs mer.

Hjärnfysikbloggen: Löpning minskar risk för demens

För varje löpsteg du tar blir hjärtat starkare och pumpar blodet med större kraft. Blodflödet till kroppens alla vävnader förbättras; nya blodkärl tränger djupare in i hjärnans blodtörstiga vävnad. Blodets vägnät byggs ut. Fler blodkärl motsvarar fler vägar som letar sig in i kroppens mest avlägsna skrymslen och vrår. När blodet pumpas genom hjärnan sköljer det också bort metaboliska avfall som t.ex. beta-amyloid-protein, en stor peptid som har en tendens att klumpa ihop sig, fästa vid hjärnceller och bilda plack, vilket försvårar för nervcellerna att skicka signaler till varandra och det finns ett samband mellan detta protein och den vanligaste demenssjukdomen Alzheimer. 

En studie på kvinnor och demensLöpning borde alltså skydda mot demens. Nyligen kom en svensk studie som bekräftar att löpning verkligen ger ett skydd, ett rejält skydd. Genom att springa minskar du risken för demens med 90 procent och om du trots träning skulle utveckla demens sker det elva år senare jämfört med om du inte tränat.

Studien byggde på ett urval av 1462 kvinnor med en medelålder på 50 år 1968. 191 av dessa testade sin kondition. 40 kvinnor klarade kriterierna för bra kondition (120 watt eller högre). 92 kvinnor hade medelmåttig kondition och 59 kvinnor hade dålig kondition, vilket motsvarade ...


Läs fortsättning på Hjärnfysikbloggen.

Sömnlösa hjärnor äter upp sig själva

Efter en dålig natt är det svårt att fokusera sig. Tankarna rinner som sirap genom hjärnan. Det känner du igen. Det är en upplevelse som motsvaras av faktiska effekter i hjärnan visar ny forskning. Michele Bellesi och hans forskarteam från Marche Polytechnic University i Italien har funnit bevis för att hjärnan bokstavligen börjar äta upp sig efter bara några timmar sömnförlust.

Forskarna gjorde denna skrämmande upptäckt efter att ha analyserat hjärnorna hos möss som antingen hade ett normalt sömnmönster eller var sömnberövade. I normala hjärnor söker gliaceller upp och bryter ner skadade synapser och bygger upp dem igen. Det var också det man såg i mössen som fick sova, men hos de sömnberövade mössen löpte gliacellerna amok.

Efter ostörd sömn tycktes en sorts gliaceller som kallas astrocyter - som bryter ner och städar upp - vara aktiv i omkring 6 procent av synapserna. Hos de trötta mössen var dock aktiviteten mellan 8 och 13,5 procent.

I normala fall är det en bra och viktig process eftersom det förhindrar ackumulering av gamla och skadade cellkomponenter. Men hos de utmattade mössen fann Bellesi att denna städprocess tog bort hela synapser, vilket kan försämra hjärnans kommunikationsförmåga. Forskarna spekulerar att kronisk sömnstörning kanske medför att städcellerna inte vet när de ska sluta. Det är troligtvis inte bra.

Två kroniskt trötta killar:)

Forskarna såg också en ökad aktivering av den uppsökande gliacellen mikroglia vid kronisk sömnförlust. I likhet med ökningen av tuggande astrocyter kanske det är bra, men ihållande aktivering av mikroglia har tidigare observerats vid Alzheimer och andra sjukliga tillstånd i hjärnan.

Det verkar en aning oroväckande. Sömn är viktigt, men det moderna livet gör att många är kroniskt trötta. Det finns t ex samband mellan nattarbete och en rad sjukdomar och man vet att sömn är viktigt för att lagra minnen i synapser.

Studien kanske kan förklara varför brist på sömn ökar risken för demens. Det är något att tänka på i en tid då prestation är viktigt och många ser sömn som avsaknad av prestation. Men sömn är en förutsättning för att vi ska prestera. Utan fungerande synapser är det svårt att lära nytt och att samla tankarna. Det finns även en risk att det leder till stress och ännu sämre sömn. I valet mellan ytterligare en timmes löpning eller en timmes sömn, är det bästa valet nästan alltid mer sömn.

Läs mer om hälsa, löpning och hjärnan i Hjärnfysikbloggen.

Bukfetma och demens

Vi kör dagliga stå upp-möten på jobbet numer. Poängen är att det ska gå fort och att problem ska komma fram direkt. På femton minuter går vi igenom vad vi gjorde igår och vad vi ska göra idag och om det finns några problem som hindrar oss. Sen kan man gå och sätta sig eller ställa sig och ta itu med uppgifterna. Själv brukar jag oftast stå upp. Jag tycker att det går lättare att jobba då. Jag brukar trycka in Spotify i öronen för att stänga ute allt som rör sig runt om. Det är mitt sätt att överleva i det bullriga kontorslandskapet.

Stå upp mot demens
Den stora fördelen med att stå upp är att jag inte sitter ner, vilket i sig är kopplat till dålig hälsa. En annan fördel är att jag bränner lite extra kalorier. Alla vet nog att ökad förbränning motverkar fetma, men det är inte så många som vet att det är bra för hjärnan också. Det beror kanske på att det är helt ny kunskap. I en ny studie kunde man nämligen se att fetma var kopplat till demens och att det förmodligen beror på att levern stjäl proteiner från hjärnan för att omsätta fett som samlats runt magen. Man riskerar helt enkelt att bli lite dummare, för varje kubikcentimeter fett som lägger sig kring buken. Det positiva är att det går att göra något åt det.

Låt inte levern äta upp din hjärna
Det är alltså viktigt att bli av med bukfettet, inte bara för hjärthälsa utan även för hjärnhälsa. I studien visar man hur bukfetma kan leda till demens när levern lägger beslag på proteiner som egentligen är öronmärkta för ett område i hjärnan (hippocampus) där minne och inlärning sitter. I stället använder levern dem för att metabolisera alltför stora lager fett.

Tidigare studier har redan visat att överviktiga människor löper 3, 6 gånger större risk att utveckla demens än normalviktiga människor, men kopplingen har varit oklar fram till nu. I levern finns proteinet peroxisomproliferator-aktiverad receptor alfa (PPAR-alfa). PPAR-alfa är en transkriptionsfaktor och en viktig regulator av fettomsättningen i levern. PPAR-alfa främjar upptag, utnyttjande och nedbrytning av fettsyror genom att uppreglera gener som är involverade i transport av fettsyror, fettbindning och aktivering, samt peroxisomal och mitokondriell betaoxidering av fettsyror.

I den nya studien fann forskare vid Rush University att PPAR-alfa även var viktigt för att förbättra inlärning och minne i hippocampus hos möss. Samma protein har alltså två olika funktioner, beroende på var det är verksamt. Av någon anledning går leverns metabolisering av stora mängder fett före och om det finns brist på PPAR-alfa, rycker levern loss detta från andra delar av kroppen, bl a från hippocampus. Forskarna tror att utan tillräcklig tillgång på PPAR-alfa försämras inlärning och minne.

I studien användes två olika typer av genetiskt förändrade möss. De hade antingen brist på PPAR-alfa i levern eller i hippocampus. Mössen som hade brist i hippocampus fick sämre minne och inlärningsförmåga, medan mössen som hade brist i levern inte påverkades. Enligt forskarna betyder det att människor kan drabbas av minnesrelaterade problem när de förlorar PPAR-alfa i hippocampus.

Spring hjärnan större
PPAR-alfa förklarar inte allt. Även smala individer drabbas av demens. Att undvika övervikt är bra, men även motion och att utmana hjärnan är viktigt, vet man nu. Man vet att löpning får hippocampus att växa. Om man kunde plocka ut hippocampus före och efter ett träningsprogram skulle man se med blotta ögat att denna struktur - som inte är mycket större än en tumme men som gör så mycket - blivit större. En större hippocampus skyddar sig mot demens. Det är otroligt och ganska okänt och ett spännande ämne för ett kommande inlägg.

Jag springer 4-5 ganska lugna pass i veckan just nu. Jag har aldrig haft en sån lång återhämtningsperiod och jag känner mig mycket stark. Veckans enda pulshöjande pass är skidgång på onsdagar. På torsdagar simmar jag på crawlkursen. Jag har även investerat i ett par simfötter så att jag kan simma lite extra med dem mellan kurstillfällena. Det är kul att simma med dem, men när det är dags att tävlingssimma måste jag klara mig utan. Förhoppningsvis lär jag mig bättre teknik när jag slipper tänka på att jag sjunker.