Personligheten

Man är den man är. Det har man hört några gånger. Du är som du är du, Johan. Ja och det är du med, tänker jag. Till viss del föds man till den man är, sedan justeras man ganska mycket tills man är runt 20-25. Därefter kanske man får och en och annan rejäl stöt. Men i stort sett är de flesta densamma resten av livet efter 20-25. Det är därför vi inte upplever att vi åldras, för vi är ju - upplever vi - ungefär samma person. En 80-åring kan känna sig som 25, för hon tänker som när hon var 25.

Även om man är som man är blir man åtminstone lite klokare med åren. Hjärnans olika delar blir allt bättre på att skaka hand med varandra. Det är först i medelåldern man får en överblick. Man blir mindre säker på saker också. Att få överblick och bli mindre tvärsäker är detsamma som att bli klok. Nu tror jag att det enda jag någorlunda kan kontrollera är:

1. Mitt beteende och min attityd.

2. Att inte bli upprörd över det jag inte kan kontrollera.

Så mycket mer kan jag inte göra. Inte ens de båda punkterna känns enkla. Jag faller lätt tillbaka i gamla vanor och måste uppbåda viljestyrka för att ta mig ur de gamla hjulspåren. Under de senaste åren har jag ändrat flera beteenden och försökt att ändra min attityd. Jag försöker vara mer positiv, tydligare och lyssna mer. Det går sådär, särskilt det där med att vara tydlig (inga problem när jag skriver). Punkt två är lättare. Jag blir sällan upprörd över det som jag inte kan påverka. Men ibland blundar jag. Efter händelser som tsunamin, 11/9 och Utöya, så brukar jag bara stänga av. Jag vill inte veta.

Kontroll
Jag kan nätt och jämnt kontrollera mig själv. Denna självkontroll sköts av ett område i hjärnan som kallas prefrontala barken. Det är också en sak som blir bättre med åren. Det är väl bara om man slår ut hjärnan med alkohol som man gör bort sig numer och därför dricker jag inte särskilt mycket alkohol heller.

Men man blir aldrig bättre på att kontrollera andra människor eller vädret, det som ligger under punkt 2. Inte ens mina egna barn kan jag kontrollera. Först håller man i dem hårt och spänner bågen tills man en dag släpper taget och låter dem flyga genom livet alldeles av sig själva. Det kanske är det svåraste som finns. Jag tycker mer om den klassiska liknelsen där föräldern håller i en pilbåge, än den nya liknelsen där föräldrarna sopar framför barnen som om de vore curlingklot. Förr eller senare kommer krockarna och man kan inte sopa ända in i boet. I boet ligger vilsna curlingklot som inte vet vart de ska ta vägen.

Personligheten sitter djupt inne i hjärnan. Personlighetens signaler sköts av neurotransmittorer som dopamin och serotonin. Dessa fanns redan på dinosaurernas tid och långt innan dess. De reglerade först bara sådant som matsmältning och cirkulation, men när hjärnan utvecklades fick serotonin och dopamin mer avancerade uppgifter. Därvidlag är det inte så stor skillnad mellan möss och människor. Skillnaden mellan djuren och människan är att vi har en dirigent i prefrontala barken som försöker skapa harmoni och balans mellan olika impulser som bubblar upp. Vi kan välja att inte följa våra impulser.

Dopamin och ADHD
Ett djur är - om man skalar av allting annat - en avlång kropp med ett hål i vardera ändan som rör sig i munnens riktning för att ta in föda. Djur drivs av vingar, fenor, ben och - sist men inte minst - dopamin. Dopamin skapade en vilja att röra sig mot något. Utan dopamin skulle vi svälta ihjäl. Möss utan dopamin äter bara om de får mat serverat framför munnen så att de bara behöver gapa. Dopamin gör att vi vill något. En del vill mer än andra. En del har mer driv. Förmodligen var det dopamin som fick människan att sprida sig över jordklotet.

I en studie såg man att genen DRD4 (den långa versionen) förekommer i högre grad bland nomader än bland bofasta. Denna gen påverkar förekomsten av dopaminreceptorer och har kopplats till ADHD. De afrikaner som sedan blev asiater och som stannade kvar och utvecklades till hankineser har en låg förekomst av DRD4, medan de asiater som gav sig iväg, korsade Berings sund, floder, skogar och hittade en väg genom Kanadas glaciärer och till slut fyllde hela den amerikanska kontinenten, har en hög frekvens av DRD4 (USA har högst frekvens av ADHD. Det kanske till viss del kan förklaras med att hela kontinenten är fylld av ättlingar till pionjärer).

De som idag får diagnosen ADHD var de som historiskt förmodligen först hittade vatten, byten och lägerplatser på den nya platsen. Det var de som först tog sig över floder, gick in i mörka skogar och hittade vägen. Att vara nyfiken, "överaktiv" och äventyrlig var ett viktigt personlighetsdrag. Det ökade risken, men för att utvecklas måste man ta risker. Hos bofasta befolkningar är det inte en lika stor fördel att vilja ge sig iväg och undersöka horisonten. Men utan dopamin skulle inte mycket hända. Alla skulle kanske ha stannat i Afrika eller i Kina.

Personliga djur
Personligheten sitter djupt. Du kan var introvert, försiktig, nyfiken, utåtriktad, ängslig, kreativ osv. Alla som har husdjur vet att de också har personligheter. Men det som inte många vet är att även en eremitkräfta har personlighet. En del eremitkräftor kommer snabbt ut ur sitt skal medan andra är lite mer försiktiga. En del krokodiler vakar mer aggressivt över sina yngel, medan andra släpper ynglen vind för våg. Ibland är det ena beteendet bättre och ibland det andra och just därför finns det flera olika personligheter. De blomstrar i olika miljöer (du kan vara introvert eller extrovert beroende på miljö). Denna variation gör att det finns en utveckling, en evolution. I en farlig miljö är det bättre att vara ängslig och försiktig, medan det i en miljö med många möjligheter är bättre att vara nyfiken och försigkommen. Ur evolutionens synvinkel avgörs hur bra något är med hur många gener man lyckas skicka vidare till kommande generationer.

Man är den man är fast ibland vill man vara där man inte är
Jag tror de flesta är nöjda med sin personlighet. Man vill ogärna byta, för då skulle man ju i någon mån inte vara densamma. Däremot kanske man vill öka eller minska olika drag av sin personlighet. När jag såg videon nedan tänkte jag att jag kanske måste våga visa mig svag. Mycket av det jag gör syftar ju till att bygga upp min kompetens och min fysiska styrka. Hennes budskap skakade om mig lite. En dag blir alla svaga och man kanske måste börja träna på det? Eller åtminstone tänka på det? Eller ska man köra på som vanligt? Jag vet inte.

Se hela videon. Brené Brown är en fantastiskt bra föreläsare med mycket humor och insikt. Lade in den med svensk textning.

Löpning, inlärning och ADHD

När jag känner mig trött eller lite orolig, då finns det inget bättre än en klargörande löprunda. Tröttheten dunstar bort och oron tappar kraft. Oro är ofta tankar som inte kan fästa vid något och få ett avslut och genom att springa bryter man ett mönster. Den rytmiska löpningen skapar taktfasta alfavågor, det frigörs ämnen som gör oss euforiska och ansträngningen leder till en rejäl blodsköljning av hjärnan. Med varje droppe blod följer miljontals syremolekyler som sugs upp av kroppens mest blodtörstiga organ - hjärnan.

Foto: Dreamstime

Det är inte så att löpningen gör att mängden blod ökar, det är tillgängligheten som ökar. När man springer bildas en kraftfull molekyl - kväveoxid - som förbättrar flödet av blod genom att spänna ut blodkärlen. Det leder i sin tur till att det bildas nya blodkärl som tränger djupare in i kroppens vävnader, vilket ger cellerna bättre tillgång till blodomloppets inflöde av näring och syre och utflöde av restprodukter, som t ex beta-amyloid som är starkt kopplat till Alzheimer. Att springa är att bokstavligen skölja hjärnan ren.

Samband mellan träning och inlärning
Vi vet sedan några år att träning är viktigt för hjärnan, fast det mesta återstår fortfarande att upptäcka. I en ny studie fann forskare nya aspekter av träningens påverkan på hjärnan. Man såg framför allt två saker:

• Minnet påverkas olika beroende på om man är växande eller fullvuxen. 
• Man fann gener som är viktiga när det gäller hur mycket träningen påverkar hjärnan. 

Studien genomfördes av David Bucci vid Darthmoth College. Syftet var från början att finna samband mellan motion, minne och ADHD. Allt fler barn får diagnosen ADHD och Bucci ville hitta en alternativ behandling till medicinering, vars konsekvenser kan vara svåra att överblicka på lång sikt.

Bucci såg att råttor med ADHD-liknande beteende minskade dessa beteenden om de motionerade. Forskarna borrade sig sedan djupare in i hjärnans vindlingar för att finna kopplingar i form av BDNF - Brain Derived Neurotrophic factor - mellan inlärning och träning. Man fann att mängden BDNF korrelerade positivt med förbättrat minne och effekten satt i under en längre tid hos unga personer än hos vuxna.

Motion är således viktig för inlärning, men särskilt viktigt under ungdomen, medan hjärnvolymen växer. Att dra ner på idrott i skolan är därmed med stor säkerhet förkastligt, vilket jag argumenterade för i ett tidigare inlägg.

I en senare studie gjorde forskarna nästa stora upptäckt. Huruvida personerna kunde dra nytta av träningens effekter på inlärning avgjordes till stor del av gener som påverkade BDNF. Alla svarar inte lika på träning och vi är alla olika, såvida man inte delat äggcell med någon. Det måste träningsprogram ta hänsyn till och ju bättre vi känner vår genetiska kod, desto bättre utformade träningsprogram kommer vi att få. Den typen av individuella, genetiskt grundade program kanske inte ligger så långt borta.

ADHD och träning
Det finns många berättelser om att barn med ADHD mår bättre om de tränar och är aktiva. Många har säkert läst om hur Michael Phelps mor kastade sin rastlösa son i bassägen och lät honom simma sig lugn. Det resulterade i ett antal OS-medaljer.

Några läsare med ADHD har hört av sig till mig och sagt att de blir bättre av träning. Som så ofta springer praktiken långt före teorin, som långsamt och mödosamt följer spåren och med hjälp av dessa bygger en teori som kan ge hjälp att förstå vart spåren kommer ifrån och vart de leder nånstans.

Det finns ett inslag av ärftlighet i ADHD. Enligt en svensk studie kan gener förklara mellan 45-90%. Dessa gener har inte sållats bort av det naturliga urvalet och därmed torde de ha ett överlevnadsvärde. Under större delen av människans utveckling har vi varit aktiva jägare och samlare. De som hade ett större driv än andra, fångade säkert fler byten och samlade in mer värdefulla bär, frukter och växter. De satt aldrig still. De kanske hade klassats som ADHD idag, när det har blivit så viktigt att sitta stilla att det i sig blivit ett allvarligt hälsoproblem.