Vett och etikett

I internets barndom, för sådär 20 år sedan, skrevs det mycket om vett och netikett. Jag vet inte om det är någon som bryr sig om det längre. Jag tror min blogg har läsare som är intresserade av att lära sig något och bli inspirerade. Jag har bara blivit utsatt för ett fåtal personangrepp och några ohyfsade kommentarer, men på forum och på en och annan populär blogg är personangrepp, smutskastning, brist på hyfs och förvrängning av fakta snarare regel än undantag. Det finns många internettroll (Jag undrar så hur de ser ut och vilka liv de lever: Har de familj? Jobb? Är de 18 eller 45 år?), men det finns ännu fler som tycker att det viktigaste är att ha rätt, även när det strider mot fakta. Det är en garanti för att aldrig utvecklas och det kanske känns tryggt. Det är jobbigt att ändra sin världsbild, för det innebär ofta att man också måste förändra sig själv. Men jag förstår inte riktigt problemet med att man är så rädd att ha fel och att lära sig något nytt eller se saker ur ett annat perspektiv. Det är de gånger då jag insett att jag haft fel eller lärt mig se saker från ett annat perspektiv som jag tagit de största kliven i min utveckling.

Riktlinjer för kommentarer på bloggar
Tyvärr finns det inga riktlinjer för hur man skriver kommentarer på bloggar. Men det finns ett och annat försök till någon slags netikett. Ett av de bättre gick ut på att man skulle tänka sig följande scenario: Innan du kommenterar, försök föreställa dig att du sitter tillsammans med alla andra kommentatorer runt ett bord. Ni har samlats för att diskutera en fråga som ni alla är lika intresserade av, och du är i första hand intresserad av att lära dig något av samtalet. Luta dig tillbaka. Titta ut genom fönstret och njut av utsikten. Om du gillar kaffe så har du en kopp kaffe på bordet. På bordet står en korg med frukt. I bakgrunden hörs klassisk musik. Bredvid dig sitter ett barn, som du tog med dig för att visa hur man diskuterar kontroversiella frågor med främlingar. När du ser allt detta klart och tydligt framför dig, då kan du skriva din kommentar.

Språkpoliser
När Elgiganten gick ut med en annons och sökte ”kassa medarbetare”, blev det en ganska kul särskrivning. Men när folk påpekar särskrivningar på internet tycker jag det är ganska tröttsamt. Det liknar mer mobbning än en vilja att förstå. Många tror också att särskrivning är något nytt i svenskan, men det är lika gammalt som det svenska skriftspråket. Det är framför allt ovana skribenter, som använder andra - och i grunden rimliga sätt - att avgränsa ord än vad den formella skriftspråksnormen säger, som särskriver ord. Det är inget att hetsa upp sig över. Det viktiga är att man begriper vad skribenten vill säga, det förstår man oavsett om det står ”övergångs ställe” eller ”övergångsställe”. Men det är kanske inte det viktigaste för en språkpolis. Jag tycker att det är värre när jag läser en språkligt korrekt artikel med svåra ord och tillkrånglade meningar så att jag inte begriper vad skribenten vill säga. Det händer ganska ofta. Självklart ska man rätta särskrivningar, men inte på ett överlägset sätt.

Kassamedarbetare blev kassa medarbetare.

Själv är jag väldigt noga när jag skriver, men jag skulle aldrig påpeka för någon annan hur hen (hmm, det känns fortfarande inte naturligt med hen …) skriver, inte minst för att jag själv hade väldigt svårt för att skriva tills jag var drygt 20 år. Det låste sig, kanske av rädsla för kritik och för att jag sov mig genom svensklektionerna. Sen blev jag tvungen att lära mig skriva för jag började brevväxla med en svensklärare, haha. Det första brevet (ja ett brev med frimärken på) tog flera dagar att krafsa ner, sen gick det fortare och fortare och ibland gick det kanske t o m för fort. Det kanske är typiskt mig, jag anstränger mig först då jag blir tvungen.

Att jobba hemifrån
Av lite olika anledningar har jag jobbat hemifrån en del på sistone och tekniken går framåt. Det går att vara med, fast man befinner sig på distans. Men vi är fortfarande människor och det blir ganska dråpligt när man föreställer sig ett telefon-/webb-möte i verkligheten, som man kan se på videon nedan. Jag skrattade gott. Jag är ofta killen på slutet där som hör av sig när mötet snart är slut, åtminstone om det är ett trist möte.

Mobbning på konferens

Igår hade vi konferens på hotell Södra berget. Vi diskuterade mobbning på arbetsplatsen. Det var förstås julmiddag också. Och spa. Men jag tog med mig skidorna istället, för jag hade ingen lust att ligga i blöt tillsammans med mina kollegor. Jag hann åka 15 km medan de guppade omkring. Jag sov över på hotellet och efter en tidig hotellfrukost åkte jag ytterligare några kilometer med fokus på tekniken, samtidigt som solen försökte kravla sig upp ur en av årets längsta och mörkaste nätter. Nu börjar snart det norra halvklotets halvårslånga färd mot ljuset.

Jag fick ihop 18 km på två dagar och sammanlagt är jag nu uppe i 38 km. Det är bara 962 km kvar till Vasaloppet. Målet är att hinna 1000 km innan dess. Men det är inget viktigt mål.

Ordet mobbning
Syftet med konferensen var som sagt bland annat att diskutera mobbning. Det är ett ämne som stötts och blötts i åratal, men har det blivit bättre? Barn och vuxna mobbas överallt, varje dag.

Mobbning är något som finns i oss. Den förste som använde ordet mobbning var etologen Konrad Lorenz när han beskrev hur djur attackerade i flock. Först på 1960-talet använde en svensk läkare samma ord om barns beteende på skolgårdar. Innan dess "fanns" det ingen mobbning. Om det saknas ord och begrepp, finns det heller inget tankemönster - alltså verkliga fysiska kopplingar i hjärnan - som motsvarar fenomenet i medvetandet. Det kan ibland leda till kulturkrockar när begrepp som vi tar för givna helt saknar motsvarighet i en annan kultur. Det finns t ex stammar i djunglerna som inte har ord för färger som gult och blått. Det var först på 1800-talet som vi i Sverige fick ordet lila. Innan dess beskrevs lila som brunt eller blått. Det är förklaringen till varför det heter blåklocka, blåklint och brunört. Lila fanns inte.

Lagstiftningens dilemma
De program som skolorna använder mot mobbning tycks inte fungera, enligt en utredning från Skolverket. De kan t o m förvärra problemen. På arbetsplatser finns inga program (vad jag vet?) och det kanske är lika bra det om de motverkar sitt syfte. Men någonstans finns det säkert lyckade exempel, ungefär som skolan i Naperville är ett ganska okänt lyckat exempel på hur man förenar idrott och studieresultat. Hälsan tiger still och behöver lyftas fram.

Lagstiftning kan vara en väg och den vägen är samhället inne på. Samtidigt finns det en baksida med lagstiftning, eftersom det skapar ängslighet och lättkränkthet. Offertänkande är inte en framkomlig väg, det minns man inte minst från Noggerdebatten för några år sedan när en glass blev anklagad för rasism. Det är bara korkat och motverkar sitt syfte. Ser man sig alltid som offer kommer man ingenstans, det finns ju alltid ”någon annan” att skylla sina misslyckanden på och då är det ju ”någon annan” som har bollen medan man själv spelar offerrollen.

Mobbning och mobbare
Att mobba är ett sätt att få status och det är ofta en person med begränsad förmåga till empati som tar kommandot. Sen hänger andra på. De skulle inte själva mobba, men de tar chansen att bli integrerade i gruppen. Att skratta tillsammans skapar avspänning och sammanhållning i gruppen, men för den som står utanför är skratten aggressiva, hånfulla grin med blottade huggtänder. Inte ens ett glatt skratt är alltid odelat positivt. Det beror på var man står.

Två perspektiv

De flesta som mobbas försöker med olika strategier. En del anpassar sig och strävar efter att vara till lags och vara roliga. En del framgångsrika komiker har använt den strategin. Andra försöker bli duktiga. De försöker ta revansch och visa att de duger. Det vimlar av framgångsrika människor som drivits av detta bränsle. En tredje grupp viker undan för att undvika negativa kommentarer. De blir känsliga för kritik och tystnar. De blundar och får svårt att ta sig fram i livet. Jag känner inte till några som använt den strategin, inga kända personer i alla fall. De varken hörs eller syns. Men de finns.

Många har säkert prövat alla tre strategier. Vad ska man göra åt det? Ingen aning. Det är ett svårt ämne och fanns det en känd lösning skulle den vara implementerad sedan länge (rätta mig gärna om jag har fel). Men en början är ju att erkänna att sådant som mobbning finns inom oss alla. Vi människor gör nästan vad som helst för att få vara med i en gemenskap och den som inte tror det kanske aldrig har tvingats göra ett sådant val. Det finns undantag, men de är få och de bär ofta någon form av stark inre övertygelse.

Mobbad på jobbet
Egentligen borde jag som är lite avvikande på min arbetsplats ligga i riskzonen för mobbning. I ett personlighetstest som vi gjorde förra året hamnade jag och en nyanställd ung tjej i en egen grupp. Resten av arbetslaget bestod av ungefär lika delar ordningsamma administratörer, resultatinriktade producenter och sociala integratörer. I vår lilla ruta hörde de kreativa entreprenörerna hemma. Jag och den nyanställda försökte hitta några gemensamma nämnare utan att riktigt lyckas. Vi kanske är de mest olika i hela gruppen, ändå hamnade vi i samma ruta. Efter tio minuter kom vi fram till att vi delade två egenskaper och en av dem var att vi gärna tänkte utanför ramarna. Jag vet inte vilken grupp mobbarna skulle höra hemma i. Men de mobbade hör ofta hemma i minoriteten, så vi två är helt klart i riskzonen.

Fast jag kanske klarar mig från mobbning för att jag är så snäll och skämtar så mycket med alla och för att jag är allmänbildad som en uppslagsbok och gärna ställer diagnoser och ger råd. Dessutom undviker jag alla medarbetarsamtal och annat som riskerar att krossa min känsliga själ :).