Pomodoros ökar din effektivitet

Människor som får mycket gjort är oftast lugna. De har kontroll. De som stressar runt med åtta bollar i luften, är däremot inte särskilt produktiva. De har inte samma kontroll. De tappar bollar och ser inte var de sätter fötterna.

Att stressa och att syssla med multitasking är det mest ineffektiva du kan göra. De stressade kanske uppfattas som produktiva, men man ska inte förväxla aktivitet med produktivitet. Att vara produktiv handlar om att få saker gjorda i rätt ordning. Ett bra sätt att komma igång med det är pomodoros.

Pomodoros jobbar med tiden

Pomodoro betyder tomat på italienska. Det är en agil metod skapad av italienaren Francesco Cirillo. Det fungerar både för individer och för team. Det enda du behöver är penna, papper och en timer (Cirillo använde en äggklocka som såg ut som en tomat - därav namnet på metoden). Men det fungerar lika bra med en app.

Syftet med pomodoro är att jobba med tiden, inte mot tiden. Du gör det som är  mest värdefullt först, och när du är klar är du ledig. Det som är bråttom är sällan värdefullt, men om det är det så gör du det. Du jobbar med en sak. Fokus. Så här fungerar det:

• Skriv ner en kort lista över de uppgifter du vill jobba med. Det viktigaste ligger överst.

• Ta den första uppgiften, sätt timern på 25 minuter. Starta.

• Under de 25 minuterna fokuserar du på din uppgift. Inget annat. Om du blir distraherad, skriv ner det. Distraktioner är naturliga. Ta hand om dem efteråt. Kanske de ska bli uppgifter i kommande pomodoros.

• När timern ringer avslutar du jobbet omedelbart och sätter ett kryss bredvid uppgiften. Stanna mitt i uppgiften. Gör inte klart först. Undvik "Jag ska bara"-fällan.

• Ta en paus på 5 minuter. Rensa huvudet. Låt blicken glida iväg. Hämta kaffe. Diska.

• Sedan fortsätter du där du slutade. Om du blir klar innan klockan ringer så använd tiden till förfining av uppgiften.

• Var 3-4:e pomodoro tar du en längre paus på mellan 15 och 30 minuter.

• Du kan börja med 2 pomodoros på sammanlagt en timme (25 min jobb + 5 min paus + 25 min jobb + 5 min paus) och öka tills du hittar din rytm, exempelvis 6-8 pomodoros på förmiddagen och 2-4 på eftermiddagen.

• Använd delar eller hela den första pomodoren till planering och förberedelse av dagen och den sista för återblick och förberedelse för nästa dag.

Reflektion

Genom att skriva ner allt du gör bygger du upp ett arkiv som du kan analysera för att se hur väl pomodoro fungerar för dig. Genom reflektion och återblick skaffar du dig insikt.

Om du gör 40 pomodoro i veckan arbetar du fokuserat i 1000 min och tar paus i 350 min. Det är 16,7 timmar fokuserat jobb på en vecka och 5,8 timmar paus. Pomodoros lär dig att fokusera, men lär dig också värdet av planering, vila och återblick.

Pomodoro är en teknik för att samla ditt fokus. Du bryter ner det du vill göra i tydliga uppgifter. Sedan skriver du upp dem och uppskattar antalet pomodoro som du tror krävs för varje uppgift. Är uppgiften större än 8 pomodoro bör den brytas ner.

Bild: Comfreak / Pixabay

Du kanske tror det tar 7 pomodoro att skriva en artikel, men det blir 5. Då har du lärt dig något. Nästa gång gissar du 5 pomodoro. Tar det längre tid lär du dig skillnaden.

Metoden uppmuntrar till eftertanke och förbättring. Om du är skribent lär du dig kanske att det tar omkring 8 pomodoros för dig att skriva en artikel, som programmerare att det tar 3 pomodoros att rätta en bugg, som student att du läser 15 sidor per pomodoro. Du tar kontrollen. Du lär känna din kapacitet. Små segrar i form av överstrukna uppgifter ger dig en puff med dopamin. Det är en signal om att du är på rätt väg.

Paus

De återkommande pauserna motverkar sittsjuka. Du kan gå, stretcha, hämta kaffe, titta ut genom fönstret och låta tankarna omgruppera sig. Under den längre pausen kan du fika eller ta en promenad. Under tiden tar tankarna nya vägar. När du kommer tillbaka till uppgiften ser du plötsligt en annan, smartare lösning.

Om du upplever för många distraktioner under en pomodoro är det en uppmaning till en längre paus. Du kanske ska fundera på vad det är du vill. Det du gör är inte tillräckligt värdefullt för dig. Distraktioner är ett tecken på att du gör fel saker. Din hjärna söker efter andra vägar. Stanna upp och ta ett allvarligt samtal med dig själv.

Pomodoroklockan är en trigger. Den startar din vana. När du genomför de 25 minuterna lär du dig att inte ge upp. Du fokuserar på processen, inte på målet eller produkten.

Genom att boka fokustid i kalendern ser andra att jag är upptagen.

Jag startar min arbetsdag med inbokad fokustid mellan 07:30-09:00. Då gör jag 3 pomodoros. Sedan avslutar jag arbetsdagen med en pomodoro för att rensa, städa och göra ordning för nästa dag. Det blir 20 pomodoros på en vecka. Det är då jag får saker gjorda, resten av dagen går till kommunikation och administration. 

På helgerna och efter jobbet gör jag också några pomodoros. Jag läser studier, skriver utkast, förfinar blogginlägg, artiklar och krönikor. Det här blogginlägget tog två pomodoros att skriva och en att publicera.

Träning mot prostatacancer

I en ny studie såg man att män med prostatacancer som cyklade på en stationär cykel fick ett gynnsamt immunsvar genom att immunförsvarets naturliga mördarceller lämnade sina vanliga positioner och sökte sig till vävnader som lungor och prostata. 

I studien ingick en grupp sjuka som fick behandling, en grupp utan behandling och en grupp friska personer som kontroll. Ett dygn efter träningen hade mördarcellerna återvänt till sin vanliga patrullering i cirkulationen. Naturliga mördarceller är den första försvarslinjen i immunförsvaret och de dödar cancerceller och patogener.

Naturlig mördarceller (NK cells) dödar cancerceller och patogener. Bild: Simon Caulton/wikipedia

Flera studier har visat att träning ökar antalet immunceller för att sedan minska omedelbart efter träning. Efter några timmar återgår nivåerna till det normala. Anledningen till att antalet immunceller minskar efter träning är inte att immunförsvaret är nedsatt, utan att immuncellerna tar sig till andra vävnader som prostata eller lungor för att leta efter infektioner eller i vissa fall tumörer. Denna kortvariga avvikelse i immuncellernas rörelsemönster är fördelaktigt för överlevnaden. Denna mekanism har visats på möss, men i och med denna studie vet vi lite mer om hur träning påverkar män med prostatacancer.

Det tycks alltså som att träning åtminstone inte skadar immunsystemet hos personer med cancer. Det verkar snarare som att träning är fördelaktigt eftersom mördarceller som dödar cancerceller tar sig till vävnader som har tumörer som prostata. Denna mekanism kan vara en delförklaring till varför fysisk aktivitet är kopplat till minskad cancerdödlighet.

På jobbet

Igår var jag på jobbet för första gången på länge. De flesta jobbar hemifrån så det var gott om plats överallt och inga problem att hålla corona-avstånd. Trevligt att slippa sitta på distans under möten. Under lunchen lyckades jag få mig två kompisar på en löprunda och träning på utegym. Det var varmt så vi tog ett kort dopp i Sidsjön. Jag tror det blir lite fler besök framöver.

Små team slår stora team

Om du bryr dig om det du gör, gör du bra saker. Du ger allt, för du vill att det du gör ska bli bra. Om du inte bryr dig om det du gör, gör du det du förväntas göra. Det blir sällan bra. 

Stora team tar tid 

Vid ett tillfälle jobbade jag på ett företag som gått från en traditionell, projektstyrd organisation, till en agil organisation (scrum). Men i praktiken jobbade man som förr. Man hade bytt namn på projektledarna till ”scrum master”. Den enda synliga skillnaden var att man körde morgonmöten där alla stod upp och att man arbetade i sprintar (3 veckor av planerat arbete). 

Resten var precis som förr. Det var stora team och först gjordes kravarbete av några personer. De satt i egna möten. Sedan fick utvecklarna ta över. När de var klara skickades koden till testarna som testade att koden gjorde det kraven sa. När testarna hittade fel kastade de tillbaka koden till utvecklarna. På teamets återblick pratade man om ”otydliga krav”. Det gick långsamt och för att öka hastigheten kastade man in mer folk i teamen.

Matematik, kommunikation och relationer 

Det klassiska sättet att öka produktiviteten på är att öka antalet människor. Det fungerar aldrig. Effektiviteten sjunker eftersom antalet relationer inom teamet ökar exponentiellt med formeln n(n-1)/2. Fem personer har 10 relationer, 10 personer har 45 relationer och 20 personer har 190 relationer. Kommunikationen bryter samman.

När team växer minskar också individerna sin ansträngning. Detta visades redan 1913 av den franska professorn Max Ringelmann. Han utförde ett experiment där ett antal personer drog i ett rep. Ringelman noterade att ensamma män alltid gav 100 procent, men när antalet män ökade minskade den individuella ansträngningen snabbt. När det var åtta män som drog i repet gav var och en bara 50 procent. 

Bild av skeeze från Pixabay

Ett fungerade team ska inte vägledas av en kommitté, utan av en person. Denna person är produktägare med en vision om vad som ska göras. Det ska finnas ett par, tre stycken som funderar på hur det ska göras och en eller två som hela tiden ställer frågor som: ”men om det händer …”, ”har ni tänkt på …” Det är tre perspektiv: ”vad”, ”hur” och ”om”. 

Storleken på teamet är mellan 3 och 9 personer. Man diskuterar tillsammans med produktägaren om vad som ska göras. Man pratar om konkreta exempel och test. Man använder ett gemensamt språk som till exempel Gherkin. Man skakar hand när man är överens. Produkten som skapas är ett gemensamt ansvar och alla i det självstyrande teamet är gemensamt ansvariga för teamets misstag och resultat.

Ett engagerat team 

Några år in på 2000-talet jobbade jag i ett litet team på ett halvdussin personer som utvecklade internettjänster för föräldrar. Vi gjorde bland annat tjänster för föräldraledighet, planering av ledighet och vård av sjukt barn. 

Användarna slapp blanketter och telefonsamtal och de flesta var nöjda. Det var populära tjänster. När någon var frustrerade över tjänsterna blev jag också frustrerad. Vi försökte hela tiden hitta lösningar (och var otroligt effektiva:) ). 

Med tiden växte projektet. Vår lilla internet-tjänst inlemmades i en större del. Våra enskilda bidrag späddes ut. Den direkta kopplingen mellan vad vi gjorde och användarna upphörde. Därmed krävdes mer kontroll och byråkrati. Det var till slut fler som övervakade än som gjorde. Varje fel växte i en byråkratisk process.

Bild:rawpixel från Pixabay

Det kanske är omöjligt att vidmakthålla engagemang när storleken på team och projekt växer, men jag tror det är det viktigaste av allt i en agil organisation. Om man ökar storleken och inte samtidigt skalar upp individens och teamets betydelse för helheten så kommer ansvaret och engagemanget att minska och produkten att bli sämre. 

Förr fanns yrkesstolthet som byggde på kompetens. Stolta yrkesmän och yrkeskvinnor tillverkade produkter från ax till limpa. Med industrialismen delades processen upp i små delar. Man drog åt en skruv på ett löpande band. Jobbet blev meningslöst. Det arvet lever vidare. På många arbetsplatser är det viktiga inte vad man gör utan mängden timmar eller kronor man använder. 

Teamets kärna 

I sin bok Ge och ta: en annorlunda framgångssaga, skriver Adam Grant om ett team som jobbar på ett callcenter. Teamets uppgift var att samla in så många donationer som möjligt för att finansiera stipendier till studenter. Omkring 90 procent av alla samtal avvisades. Sedan fick teamet prata med studenter som fått stipendium. När man förstod hur viktiga stipendierna var för enskilda studenterna ledde det till en dramatisk ökning av mängden donationer som teamet samlade in. Teamet blev mer engagerade i sina samtal. Antalet donationer ökade med 144 procent och de genomsnittliga summorna gick från 412 dollar till mer än 2000 dollar. 

Bild: Mimi Thian, Unsplash

Ett fem minuter långt samspel med en stipendiemottagare räckte för att få individerna i teamet att bry sig. De förstod varför de ringde och tiggde pengar. När du ser och förstår värdet av det du gör börjar du bry dig om det du gör. 

Små fungerande team är snabba och samordnade. Man pratar och fikar tillsammans. Alla blir sedda. Alla vågar bidra. Man behöver inte vara rädd för att bli ifrågasatt. Man lyssnar på varandra istället för att klättra på varandra. Om man sätter in fler personer i ett team, måste denna kärna av förtroende och mening hållas intakt. När alla skapar värden de själva kan se och förstå fortsätter teamets medlemmar att arbeta effektivt. Ingen kan eller vill flyga under radarn. Alla vill bidra. 

Stora team är inte ett problem i sig, men stora team blir ett problem om man inte samtidigt skalar upp teamets kärna. Utan en kärna av tillhörighet och mening slutar man bry sig och när man inte bryr sig kan man lika gärna jobba någon annanstans.

Följa en plan eller låta stigen visa vägen

För några veckor sedan sprang jag till skogen som brann förra sommaren. Jag ville se naturen komma tillbaka. Eld är skogens naturliga föryngringskur.

Jag tittade på kartan. Skogsbilvägarna bildade ett rutnät. Jag räknade ut att sträckan blev 30-35 km om jag valde vägarna, men om jag kombinerade med stigar blev det bara drygt 25 km tur och retur. Jag valde en kombination, sedan bröt jag ner sträckan i delar: A till B, sedan C till D, därefter den brända skogen X. En resplan. 

Foto Ylvers från Pixabay

Eller är det bättre om jag springer från A till B, sedan tänka igenom nästa steg till C? Välja mellan väg, stig eller rent av springa genom skogen?

Jag valde det andra alternativet. Det blir sällan som man tänkt sig. Stora projekt med omfattande planer misslyckas nästan alltid. De spräcker budgetar och människor. Projekt som levererar det minsta möjliga och låter planen ta form efter hand, går bättre. Man går från A till B, sedan lägger man på lite mer och levererar C. Det är den agila, smidiga vägen framåt.

Planer är värdelösa, men planering är oumbärlig - Dwight Eisenhower

Enligt det agila manifestet - som alltfler myndigheter och företag försöker följa - ska man ” reagera på förändringar framför att följa en uppgjord plan”. Några tror att det betyder anarki. Inga planer. Kaos. Men det står inget om att inte ha en plan. Det finns alltid en plan, men du ska inte följa den slaviskt. Planen visar riktningen, inte vägarna och stigarna. Du väljer när du är där. 

Den agila löparen 

Jag hade en plan att nå X, men jag kastade resplanen. Jag sprang först från A till B. Därefter valde jag att gena över ett berg. Jag tog en omväg runt ett vindkraftverk som vispade sönder skogens ljud och fågelliv. Sedan sprang jag genom en risig föryngringsyta genomkorsad av djupa, blöta diken. Det var som att springa genom taggtråd och gyttjiga skyttegravar så jag vek av och sprang upp på en torr skogsväg. Jag följde vägen ända till den brända skogen. Ris, granar och skräp hade förvandlats till aska, men ur askan spirade nytt liv. De starkaste tallarna såg ännu starkare ut. 

Branden släppte i från sig ett moln av koldioxid, öppnade himlen och släppte in solenergin. Skogen hämtar tillbaka koldioxidutsläppet en kolatom i taget. Naturen strävar efter jämvikt. Det gör jag också, för jag sprang tillbaka exakt samma väg.

Tillfälligt avbrott för löpning

En av skillnaderna mellan de som blir bäst och de som blir bra är att de som blir bäst är bättre på att vila. Det gäller inte bara idrott utan även intellektuellt arbete.

Kontorslandskap är en stressig miljö. Det är svårt att fokusera på en sak, så vi gör många saker istället. Vi sitter på möten, skriver mail och chattar på samma gång. Ju fler bollar i luften, desto bättre. Vi verkar nästan bli stressade av att göra en sak under en lång tid. 

Singletasking

Sömn är singletasking, det vill säga motsatsen till multitasking. När du sover kan du inte göra något annat än sova. Många vill därför dra ner på denna "ineffektiva" tid. Det finns de som skryter med hur lite de sover, som om sömn vore bortkastad tid. Men enhetlig sömn i 7-8 timmar är helt avgörande för hälsa, minne och prestation.

När du är vaken kan du göra allt möjligt, men det är inte möjligt. Du kan bara göra en sak i taget om du vill göra det riktigt bra. De som blir bäst gör därför en sak i taget, sedan tar de ett avbrott, därefter fortsätter de tills uppgiften är klar. Sedan sover de med gott samvete. Medan de som inte blir bäst jobbar med tio saker och inte blir klar med något alls. När de ska sova dansar uppgifterna runt i skallen.

Photo by Venveo on Unsplash

I stort sett alla behöver sova i 8 timmar, men du behöver avbrotten också. Ta många avbrott. Du kan inte att jobba med en uppgift i flera timmar. En paus ger energi och nya perspektiv. Ett avbrott är något som avbryter din dagliga aktivitet.

Jag jobbar i ett kontorslandskap. En löptur är ett avbrott som ger hjärnan en paus. Löpturen laddar hjärnan med ny energi. Det ger mig extra kraft då eftermiddagsdimman rullar in i landskapet.

HJärnfysikbloggen: Rödbetsjuice och nytt jobb

På mitt förra jobb var jag känd som "rödbetsjohan" efter artiklar och intervjuer i kvällspress och radio. Jag började tjata om rödbetsjuice redan 2010. Då skakade mina kollegor på huvudet och trodde det var ytterligare en av alla konstiga idéer som jag brukade dra upp på fikarasterna. Min trovärdighet förbättrades i takt med nya studier och att kollegorna faktiskt såg att idrottare använde rödbetsjuice. Jag tror genombrottet kom 2012-2013, för då fanns det rödbetsjuice att köpa på Vasaloppsmässan i Mora.

Uncle Ben, Kalles kaviar och nu finns också Rödbetsjohan.

Rödbetsjuice och hjärtsvikt
I veckan kom ännu en studie om rödbetsjuice. Denna gång en studie som visar att tillskott av rödbetsjuice kan bidra till att öka träningskapaciteten hos patienter med hjärtsvikt. Träningskapacitet är en nyckelfaktor kopplad till patienternas livskvalitet och överlevnad.

Studien undersökte effekten av rödbetsjuice (i form av tillskott) på träningsförmågan hos åtta patienter med hjärtsvikt och nedsatt ejektionsfraktion. Ejektionsfraktion mäter ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Hjärnfysikbloggen: Löpning och kronisk stress

En trist effekt av stress är att minnet och förmågan att lära sig försämras. Stress handlar om överlevnad, om att reagera på hotfulla lejon här och nu. När ett lejon vrålar en meter från dig är du inte särskilt fokuserad på att lära dig mer om lejon på lång sikt.

Men det finns olika typer av stress. De senaste veckorna har jag kanske varit lite mer stressad än vanligt. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och jag börjar ett nytt, spännande jobb som konsult. Jag har redan ett uppdrag på gång. Det är en utmaning. Mina binjurar utsöndrar dehydroepiandrosteron (DHEA). Det är ett hormon som hjälper hjärnan att växa vid stress. Det andra stresshormonet, kortisol, är kanske mer känt. Det utsöndras när du behöver snabb tillgång till energi. Kortisol är ett katabolt hormon som bryter ner kroppen och gör kroppen redo för kamp med lejon. Om du tror att du har otillräckliga kunskaper för att klara de utmaningar som du ställs inför, producerar binjurarna mycket kortisol. Om du däremot tror att du klarar av utmaningarna producerar binjurarna DHEA.

Bild Pixabay, CC0 Creative commons.

Både DHEA och kortisol kallas för stresshormoner, men de har helt olika effekter på din kropp. Du bör inte stå redo i standby-läge och producera kortisol allt för länge. Det kan leda till kronisk stress. Utmaningar som ökar mängden DHEA mår du däremot bara bra av. DHEA är ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Det fundamentala attributionsfelet

Vi pratar lite för mycket om varandra istället för med varandra. Ju mer stress, desto större är risken att man pekar finger och skyller på andra. Vi tänker nästan inte på att vi gör det.

Istället för att prata om någon och spekulera varför personen gör si och så eller inte alls, borde vi prata direkt med personen och inte med andra eller ett halvår senare. Återkoppling är viktigt. Då löser det sig oftast. Ibland kan det finnas en okänd orsak till att någon gjorde eller inte gjorde något. Alla berättar t ex inte varför de mår dåligt. Kanske hon har svårt att fokusera p.g.a. tio panikattacker under natten. Kanske en sjuk mamma. Man kan inte veta.

Jag jobbar som ledare och i agila arbetssätt som kanban och scrum är det förbjudet med blame, dvs. att skylla på andra. Teamet är gemensamt ansvarigt för allt teamet gör. Om man tycker någon gör fel så frågar man sig själv vad man kan göra. Man pratar med och inte om personen. Då kan vi lära oss något av det. Det ger tillit. Man pratar inte bakom ryggen. Det är fegt. Det skapar en giftig atmosfär och att vi tappar förtroende för varandra. I slutändan kan det leda till att det finns de som får ont i magen av att gå till jobbet. Dessutom lär man sig ingenting. För att lära sig något och bli bättre måste man våga göra fel. Poängen med agila arbetssätt är lärande.

Ett allvarligt tankefel
När någon annan gör fel söker vi ofta orsaker i individens karaktär. Han är lat eller en som alltid smiter undan. Vi bedömer andra och laddar oss med känslor gentemot dem, istället för att tänka efter. När vi själva gör fel, vet vi att det finns orsaker och omständigheter till varför vi gjorde som vi gjorde. Om någon tränger sig före i bilkön är det så lätt att reagera med reptilhjärnan och skrika idiot. Men om vi själva tränger oss före gör vi det för att vi måste hinna i tid till något, kanske hämta barn på dagis. När vi pratar om oss själva har vi alltid rätt. Vi känner ju till alla fakta. 

När vi däremot pratar om andras handlingar gör vi ett av de vanligaste - och mest destruktiva - misstag som finns. Det har till och med ett namn. Det kallas för det fundamentala attributionsfelet (Fundamental Attribution Error). Vi är alla skyldiga till det. Vi vet inte allt om andra. Orsakerna handlar sällan om personens karaktär utan om omständigheter. Vi kan alla bli den andra skyller på ifall omständigheterna ändras. Vi har nog alla varit i en sådan situation. Tänk på det en stund.

Hjärnfysikbloggen: Var inte så perfekt jämt

De allra flesta försöker göra sitt bästa. Det kan gälla jobbet, familjen eller idrotten. Du gör ditt bästa och klarar dig hyggligt, men du blir inte bättre. Varför är det så? Kanske beror det på att du blir sämre av att alltid göra ditt bästa. Problemet är att du inte blir bättre av att göra ditt bästa när du väl når en viss nivå. För att bli bättre måste du ta en annan väg.

Jag har blivit bättre på några saker, stagnerat på andra områden och jag har blivit riktigt dålig på vissa saker. Jag har blivit bättre på det som intresserar mig och som ger mig motivation. Det lägger jag ner tid på och lär mig mer om. De områden jag ...

Läs mer ...

Ju mer man gör desto mindre får man gjort

För en tid sedan frågade jag en kollega om hon skulle hänga med och träna på lunchen. Nä, jag har inte tid, sa hon. Jaha, sa jag. Hon var fullbokad. Jag antar att hon alltid är fullbokad. Hon och många andra springer fram och tillbaka på möten och verkar aldrig ha tid. De har inte tid för vare sig spontana eller planerade avbrott. Men tid är ju allt man har. Om tid är allt man har och man inte har tid, vad har man då? Om man alltid är upptagen med någonting, då är någonting fel. Om man ska prestera sitt yttersta - hemma, på jobbet, i löparspåret - bör man ha tid för återhämtning. Hjärnan behöver pauser. Den fungerar inte utan pauser. Och om inte hjärnan fungerar, då fungerar ingenting och då kan man ha all tid i världen utan att hinna någonting alls.

Vem är effektivast?
Säg att det jobbar två personer - Hasse och Tage - med samma kvalifikationer 8 timmar om dagen på ett kontor. De kommer kl 8 och går hem kl 17. Hasse har inte tid att fika utan dricker sitt kaffe medan han jobbar och äter en snabblunch vid skrivbordet. Han rusar mellan möten och skickar sitt sista mejl kl 17 innan han kastar sig mot dörren och kör hem. Hans kollega Tage börjar dagen med ett 90 minuter långt arbetspass, sedan går han till fikarummet, dricker kaffe och småpratar lite. Sen jobbar han i 90 minuter till. Därefter går han till gymmet en halvtimme och äter lunch efteråt. Det tar en timme. Efter lunch jobbar han 90 min. Sen kommer ”paltkoman” och han lutar sig tillbaka i stolen i en kvart. Efter tuppluren jobbar han ytterligare 90 min, därefter gör han ett avbrott för 10 minuter meditation med andningsövningar eller så går han en kort promenad ute. Sen gör han sina sista 75 minuter och avslutar dagen med att rensa och sortera mail. Man kan ju tycka att Hasse är mycket mer effektiv än Tage, men förmodligen är det precis tvärtom.

Lemur som solar och njuter av livet.

Tage vet att han snart har paus och det känns lättare för honom att satsa för fullt när han jobbar. Det blir som fem korta sprintar, istället för Hasses långa ultralopp utan vätske- och matkontroller. Hasse blir tröttare och tröttare, medan Tage ser till att ta igen sig och aldrig känner sig riktigt trött.

Om man enbart räknar timmar har Hasse jobbat effektivt i nästan 9 timmar, medan Tage jobbat effektivt i 7,15 timmar. Hasse börjar dagen med 80 % kapacitet, senare sjunker effektiviteten ner mot 40 % i slutet av dagen. Tage börjar också jobba med 80 % effektivitet, men han sjunker aldrig lika lågt. I slutet av dagen kanske han kommer under 70 %, men då bryter han och ser till att få återhämtning. I slutändan har han gjort omkring 0.75 x 7:15 = 5:30 effektiva timmar, medan Hasse har gjort 9 x 0,6 = 5:25 effektiv tid. Men skillnaden är större än så eftersom Tage - som är mer fokuserad och alert än Hasse - gör färre misstag, och när han kommer hem har han energi kvar till familj, träningspass och kvällskurs. Tage utvecklas, medan Hasse kanske sitter hemma och arbetar, ältar och bearbetar en del av de misstag som han gjorde i slutet av dagen.

Det kan tyckas vara en paradox att Tage är effektivare än Hasse, men människan är inte gjord att sitta på kontor 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan. Människan är gjord för att växla rytmiskt mellan aktivitet och vila, arbete och återhämtning, vakenhet och sömn. För att upprätthålla en tillräckligt stor reserv med energi - fysiskt , mentalt och känslomässigt - krävs det att man regelbundet fyller på med energi och byter ut delar. Den i särklass viktigaste laddaren är nattsömnen, men det kan även vara en fikapaus, en promenad eller ett besök på gymmet. Det viktiga är att bryta tankemönstret och låta de delar av hjärnan som jobbat hårt, laddas upp igen. Utan pauser, kan man inte fokusera och det är fokusfaktorn - mer än något annat - som avgör hur man utvecklas och hur framgångsrik man blir.

Alla är dock olika och det kanske finns personer som genom en kombination av gener, uppfostran och anpassning kan jobba effektivt och fokuserat en hel dag med lite sömn. Många framstående ledare har lyckats med detta, men de utgör en promille av en promille av en droppe i havet av mänskligheten.

Stress?
Det är mycket fokus på stress nuförtiden. Alla är stressade, alla är fullbokade. Det är nästan lite status att vara fullbokad och stressad. Det finns inte plats för spontana avbrott eller plötsliga avvikelser från planen. Men det är egentligen inte stress som är problemet. Vad vore arbetet utan lite stress? Vad vore livet utan stress? Vad vore tävling utan stress? Det måste finnas stress. All aktivitet leder till stress och det är stress som leder till anpassning och förändring. Att träna stressar cellerna, sedan återhämtar man sig och blir lite starkare till nästa gång. Problemet är om man inte återhämtar sig, då leder stress till att man blir skadad och sjuk. Om man har återhämtat sig sen senast, då klarar man normal stress.

Fokusfaktorn
Psykologiprofessorn Anders Erickson gjorde en studie av violinister i Berlin Academy of Music. Han fann att de bästa violinisterna tränade i sessioner som inte varade längre än 90 minuter, och de tog en paus mellan varje session. De tränade aldrig mer än 4,5 timmar under en dag och sov dessutom i genomsnitt mer än 8 timmar per natt. Dessutom tog de - till skillnad från de medelmåttiga - en tupplur på 20-30 minuter varje eftermiddag. De medelmåttiga tränade ungefär lika mycket, men de var inte lika fokuserade när de tränade, de sov mindre och de spelade stycken som de redan kunde. De bästa körde svåra övningar som var krävande. De bästa utmanade sig själva, tröttade ut sina hjärnor och det var kanske också därför de behövde en tupplur mitt på dagen.

Tupplurar är inte riktigt socialt accepterade. Man kan kanske göra som Costanza och sova under skrivbordet.

Förmågan att fokusera gäller inte bara violinister utan alla som utför något som är det minsta krävande. Många - inte minst folk som tränar - fokuserar på antalet timmar de tränar, men kvaliteten på timmarna är minst lika viktig. Det ska vara fysiskt och/eller mentalt krävande. Som ultralöpare är det viktigt att springa långa pass, men man bör lägga in kvalitetsträning också. Det finns studier som visar att triatleter skulle kunna prestera lika bra med halverad träning, om de fokuserade mer på kvalitet. När jag började plugga efter gymnasiet (pluggade inte förrän efter gymnasiet …) skrev jag upp timmarna och minuterna som jag läste. Inför en tenta så brukade antalet timmar öka exponentiellt, till 8 timmar dagen innan och 10 timmar natten innan. Det var ingen hållbar taktik och jag övergav den efter ett ganska misslyckat år. Jag började läsa i korta stötar i stället på mellan 15 och 30 minuter med en paus emellan. De gick bättre och bättre. Så har jag gjort sedan dess. Jag sitter t ex aldrig och skrivet ett blogginlägg i ett sträck, utan tar paus efter ungefär en kvart.

Träna upp förmågan att fokusera
Hjärnan är hela tiden på väg och vår uppmärksamheten är som en strålkastare. Efter ett tag tappar vi uppmärksamheten, hjärnan blir mättad av intryck och får allt svårare att fokusera. Det är som att köra in i en dimma. Vägen otydlig. Hjärnan börjar driva iväg, på jakt efter ny stimulans. Nuförtiden är denna stimulans aldrig långt borta. Det är bara att stoppa ner handen i fickan och se vad som händer på facebook och twitter, instagram och tjatter. Dagens studenter måste ha det svårt med det. Det krävs viljestyrka för att hålla sig kvar i det jobbiga tänkandet. Precis som man måste pressa sig lite längre för att bli en bättre löpare, måste man pressa sig lite längre varje dag för att bli bättre på att använda sin viljestyrka och att fokusera. Allt blir bättre med träning, även förmågan att fokusera.

Fokus på bollen.

Den japanska författaren, maratonlöparen och nobelpriskandidaten Haruki Murakami skriver i sin bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, att den viktigaste egenskapen för en författare än också det enklaste: ”focus — the ability to concentrate all your limited talents on whatever’s critical at the moment. Without that you can’t accomplish anything of value”. Murakami skriver även att förmågan att fokusera kan tränas upp, precis som man kan träna sig för att springa ett maratonlopp, ”… sit down every day at your desk and train yourself to focus on one point …”

Haruki Murakami springer. Bildkälla.

De som blir allra mest stressade tappar förmågan att fokusera på vad som är viktigt. I stället för att arbeta av en hög uppgifter i rätt ordning, rycker de i alla uppgifter på en gång och varje gång måste hjärnans begränsade område för uppmärksamhet - frontalloben - tömmas på den gamla uppgiften innan den kan ladda in den nya uppgiften och det tar tid och energi. Därmed förlorar den stressade hela tiden tid och tappar energi, vilket ökar stressen ännu mer och det får inte sällan fysiska uttryck. En del får ont i hjärtat, andra blir arga och en del både och.

De bästa jag jobbat med
Under åren har jag jobbat med några extremt kompetenta människor. Det som skilde dem från andra var att jag nästan aldrig såg att de var stressade. De hade alltid tid. De sprang inte hit och dit och de brukade inte prata bara för att man måste, utan bara när de hade något att säga. De var lugna, fokuserade och tappade aldrig fattningen.

Det är medelmåttor som är stressade och upptagna. De bästa ser till att ha tid för återhämtning, annars vore de inte bäst och det vet de. Det är inte alltid det lättaste i alla livets skeenden, men man kan alltid göra ett lite bättre val. Det kanske jag ska säga nästa gång hon inte har tid att träna:)

Om återkoppling och kontorslandskap

För två veckor sedan var jag verkligen less. Det var mycket som gick mig emot och träningen kändes inte kul. Jag skrev ett inlägg om min brist på motivation och vips så fick jag hjälp att komma igång igen. Bl a fick jag ett tips av Niklas om en inspirerande film som visar ett längre klipp från Ultra Trail du Mont Blanc (UTMB). Den filmen väckte lite drömmar till liv igen. Jag vill verkligen springa UTMB.



Jag har även fått en del hjälpsamma kommentarer och trevlig återkoppling via mail som den här som kom igår: 

All återkoppling gör mig inspirerad att fortsätta skriva och träna. Att hjälpa andra är det bästa som finns och att man kan göra lite skillnad är helt fantastiskt. Det ger orden en mening. Ibland skriver jag kanske lite väl vetenskapligt, sakligt och torrt och därför är det särskilt roligt att jag också kan få folk att skratta :) Jag sprider hellre glädje än fakta, men allrahelst båda två.

Det känns som att jag har bottnat och nu är jag på väg upp. De senaste två veckorna har jag tränat riktigt bra. Jag sprang ett långpass på 25 km förra söndagen och varje tisdag går jag skidgång och älglufs med stafettvasangänget. Jag har dessutom varvat uthållighetsträningen med tre besök på gymmet varje vecka.

Jag tror att det var förra helgens distanslöpning som fick det att lossna. Jag tvingade mig att springa lite längre och det var som om jag passerade en vägg som latmasken i mig byggt upp. I går blev det ännu ett ganska långt pass på 16 km i backig terräng. När jag sprang ut var himlen blå, men sedan började det regna. Men löpare är inte gjorda av socker. Inte jag i alla fall efter en månad utan socker, så jag sprang vidare. Nästa vecka kanske jag ska pröva att springa 30 km.

Helgens långpass
Jag kan inte bestämma mig för om jag blivit lite galen eller om det är fullt normalt att vilja springa UTMBs 166 km genom tre länder med sammanlagda uppförsbackar på 10 000 meter. Tills vidare jobbar jag med hypotesen att jag är fullt normal. Det finns liksom inget alternativ. Jag är inte galen. Inte än i alla fall. Men jag har två år på mig.

De senaste tre åren har UTMB drabbats av dåligt väder med snö och iskyla i bergen. Det är inget som bekymrar mig, men visst vore det trevligare med vackert höstväder, som det var igår på morgonen när jag sprang. Det var ren njutning att springa. Soligt, men svalt. Marken var kall efter natten. Kylan trängde upp genom de tunna sulorna. Snart är marken vit. Jag tror att det blir en tidig vinter i år. Jag gissar att det snöar här hemma redan i oktober. Innan dess måste jag leta fram skidutrustningen. Men i vinter prioriterar jag löpningen, fast jag tror inte att jag blir sämre på skidorna för den skull. Tvärtom. All styrketräning under hösten kommer att ge skjuts till stakningen.

Om kontorslandskap igen
Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur jag ogillar att jobba i kontorslandskap. Det finns vetenskapligt stöd att jag har rätt, åtminstone för vår typ av arbetslandskap (förmodligen kan man göra dem bättre och införa stränga regler för beteende, osv). I lördagens DN (artikel även i SvD) läste jag en intressant artikel om en ung forskare - Katarina Gospic - som bl a tog upp kontorslandskap och diverse andra suboptimala beteenden och företeelser som vi vanligtvis inte tänker på. Gospic har skrivit en spännande bok om allt detta som heter Välj rätt - en guide till rätt beslut och den finns att beställa på Bokus och adlibris eller från författarens bolag Brainbow Labs.

Enligt Gospic är kontorslandskap ineffektiva. Det finns forskning som visat att vi inte kan koncentrera oss i kontorslandskap. Vi tvingas använda vår smartaste och nyaste hjärndel, prefrontala barken, till att stänga ute alla distraktioner. I en studie, som tas upp i boken, såg forskarna att arbetarna blev avbrutna i snitt efter 11 minuter när de börjat med en uppgift, sedan tog det ca tjugofem minuter för dem att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften. Gospic påpekar att om man räknar ihop all den tiden så betyder det att arbetarna i kontoret aldrig kan bli helt fokuserade på sin arbetsuppgift.

Jag har en del strategier för att undvika dessa skadeverkningar. Ibland använder jag hörlurar med lugn musik som inte stör tanken och för att motverka de fysiska effekterna av kontorsarbete brukar jag alltid stå upp istället för att sitta. Jag har inte suttit ner sen jag kom tillbaka från semestern och nu är det en vana och det skulle bara kännas konstigt att sitta ner vid datorn. Alltfler reser sig upp runt om mig också. Ingen vill väl ha en fläskig bak och ett kortare liv och att stå upp vid några tillfällen per dag är kanske det enklaste sättet som finns att förlänga livet och tajta till baken på. Eller så står de upp för att över huvud taget se någonting nu när allt fler står upp.

Mitt liv som hund
En del ljud tränger dock genom musikens ljudridå. Särskilt i vårt landskap där hela 12 % heter Johan. Mina öron - eller snarare min hjärna - lyssnar omedvetet efter mitt namn och varje gång någon säger Johan reser sig öronen upp som på en hund och gör mig redo för handling. Det hjälper inte så mycket att många kallar mig vid mitt efternamn. Jag lystrar ändå till Johan. Jag är som en betingad hund. En ganska korkad hund som aldrig lär sig nånting.

Varje gång man blir avbruten måste programmet som kördes i hjärnan laddas om. Det tar upp till 25 minuter innan man är tillbaka i samma fokuserade läge som innan störningen. Det är allvarligt, eftersom fokus och uppmärksamhet är avgörande om man ska lösa ett problem eller lära sig något. Uppmärksamhet är som strålkastare för tanken. Om vi ger det minsta avkall på uppmärksamheten blir ljuset svagare. Uppmärksamhet kräver hundra procent.

Ögonen är också svåra att stänga av. Även om jag försöker borra ner ögonen i ett dokument så sveper skuggor förbi och amygdala i det Limbiska systemet i hjärnan litar inte riktigt på dessa skuggor. Det kan vara en fiende, en tiger eller kanske någon som vill fortplanta sig och jag kan inte låta bli att titta upp. Oftast är det bara en harmlös kollega. Men det Limbiska systemet lär sig aldrig. Evolutionen har lärt hjärnan att alltid titta upp och mina lärdomar kan inte skriva över miljoner år av utbildning med livet som insats.

Tidsuppskattningens sex huvudsatser

Vi genomförde nyligen ett stort projekt på jobbet som tidsuppskattades till 17 000 timmar. Utfallet blev omkring tre gånger så många timmar. Det blir oftast så i projekt med många okända parametrar. En enskild aktivitet kan tidsuppskattas rätt, men alla de aktiviteter som ingår i ett projekt går ofta över budget med en faktor som tenderar att närma sig pi, dvs 3,14.

Pi, som faktiskt har en egen dag: pi-dagen den 14 mars.

När man tidsuppskattar gör man det efter en rak tidslinje som följer ett huvudspår. Pi beskriver, som alla vet, förhållandet mellan diameter och omkrets. Så en rak linje på 10 timmar som omges av en osäkerhetsbubbla ger en omkrets på 31,4 timmar. En tidsuppskattning på 10 000 timmar ger en bubbla av oförutsedda händelser som omfattar 31 400 timmar.

Tidsuppskattningens första huvudsats: det tar tre gånger (pi) så lång tid som man tror.

När vi uppskattar hur lång tid en viss aktivitet kommer att ta har vi en tendens att tänka linjärt: Först ska tjänsten A hämta data från B, sen görs en beräkning C som presenteras i bilden D, sedan fyller användaren i uppgifterna E som sparas i databasen F. Då är det lätt att glömma detaljerna, som validering, felhantering, presentation och små futtiga detaljer som tabulering. Detaljerna kan vara många och små och de kan i sin tur leda till ytterligare detaljer som måste fixas, men som inte fanns med i den ursprungliga tidsuppskattningen. Detaljer kan dessutom ta oproportionerligt lång tid, de kanske ska dras genom en byråkratisk process. En liten fix kan i slutändan ha kostat tiotals timmar, fastän arbetsinsatsen bara är en kvart. Ibland är det också så att enkla saker är det lätt att ha en åsikt om och varje åsikt tar tid. Ett svårt problem är det däremot så få som förstår så de har inte lika mycket kringtid.

Tidsuppskattningens andra huvudsats: enkla problem har förhållandevis längre kringtid än svåra problem.

Sen tillkommer strulfaktorn som är proportionell mot osäkerheten. Servrar som är nere, program som inte fungerar, o s v.

Tidsuppskattningens tredje huvudsats: allting som man tror kan gå fel, är ingenting mot allt som kommer att gå fel.

I slutet av ett projekt när stressnivåerna stiger, dyker det plötsligt upp nya möten i kalendern och de sprider sig som ogräs. Ju mer stress, desto fler möten, mer kontroll, vilket stjäl tid. Sju personer som sitter på ett möte i två timmar, har förbrukat 14 timmar och resultatet kanske bara blir ytterligare ett möte nästa dag. Mötena blir som snöbollar som rullar genom projektplaneringen och timmarna klibbar fast vid dem.

Bara de som absolut ska vara med, ska bjudas in på möten. De som vet lite kanske känner tvång att lufta en onödig åsikt och om det är för många, kanske de som vet mycket inte säger det de skulle ha sagt på ett möte med färre deltagare.

Tidsuppskattningens fjärde huvudsats: Ett mötes effektivitet är omvänt proportionellt mot antalet deltagare i mötet.

Tidsuppskattningens femte huvudsats: tiden går snabbare på slutet.

Till sist är det så att det tillkommer aktiviteter. Det måste man ta höjd för. De utgör en stor del av pi. Folk som ingår i projektet har tolkat saker på olika sätt. En månad kan tyckas var en månad, men en månad kan t ex börja och sluta vid olika tidpunkter.

En viktig sak är att göra aktiviteterna lagom stora. Är de för stora har man ingen översikt och det är svårt att tidsuppskatta. Är de för små kostar de mer att administrera i förhållande till vad de ger.

Tidsuppskattningens sjätte huvudsats: en timme för den ene kan vara två timmar för den andre.

En tidsuppskattning är en prognos, ett känselspröt som trevar mot framtiden. Den går från ett känt nu till en framtid som kan inträffa när som helst och ibland lite hursomhelst. Det är därför man måste ta höjd, d v s rita en bubbla runt tidslinjen så att allt det som man inte vet får plats och pi är ett bra tal att multiplicera med.

Att uppskatta sig själv
Inför mitt lopp i Swiss Alpine har jag gjort en försiktig tidsuppskattning på 11-12 timmar. Det finns många okända parametrar, såsom väder, höjd, underlag, sträcka ... Om jag multiplicerar med pi, hamnar jag i ett annat dygn. Det går inte. Det är skillnad mellan att tidsuppskatta en löpsträcka och ett IT-projekt. Det är svårt att uppskatta sig själv och ännu svårare att tidsuppskatta sig själv.

Målet är inte att slå en tid, utan att besegra sträckan och höjden. Höjden utgör så att säga halva pi och ligger som ett valv över sträckan. Men det går nerför också. Det är den andra halvan av pi. Osäkerheten är redan inlagd i loppets berg och dalar. Det går inte att tänka linjärt när bansträckningen är så kuperad. Jag vet nästan vad elva timmar är, men jag vet inte vad 79 km är. Inte när dessa ska tillryggaläggas springande. Fast på slutet kanske jag kravlar fram. Det måste jag ta höjd för. Hur det än går, så har jag gjort mitt bästa.

Självuppskattningens första bisats: jag duger som jag är.

Huvudsatsen avslöjar jag efter Swiss Alpine ;)

Sponsrad video:Halvvägs till London och hela vägen till Estland

För två veckor sedan laddade jag ner Vattenfalls app Olympic Race. Jag skulle springa många långpass och tänkte att jag kanske hade chansen att vinna en resa till London. Tävlingen går delvis ut på att hinna först till London, delvis på att vinna etappmål, som t ex flest poäng på en dag. Poängen räknas per kilometer, men kan också "boostas" om man uppnått olika mål, som att t ex ha sprungit 10 km eller ha sprungit sju dagar i rad.

Men nu har jag gett upp hoppet om att nå London. Jag kommer inte ens halvvägs. Av någon anledning fungerar inte gps:en särskilt bra, för när jag springer i skogarna hemmavid registreras bara vart tionde steg ungefär. Om jag springer 10 km, står det att jag sprungit 1 km. Det är svårt att korsa Nordsjön om bara vart tionde årtag räknas. Vikingarna hade inte ens försökt erövra de brittiska öarna under de förutsättningarna.

Men nu upptäckte jag precis att det finns en ny uppdaterad version av Olympic Race som har kommit tillrätta med problemen.

I österled
Den här veckan åkte jag åt andra hållet, över Östersjön, till Estland och den lilla semesterorten Pärnu. Egentligen var jag där på kurs, men jag tar alltid varje chans att springa. Efter en rundtur i vackra Tallinn åkte vi buss till semesterorten Pärnu och stranden drog direkt några av oss till sig. Solen var varm och sanden låg inbjudande. Jag och två lika löparfrälsta kollegor sprang en timme längs stranden som var näst intill folktom förutom några kråkor och en och annan nakenbadare. 

Sveriges sämsta shoppare
På torsdagen fattade jag det otroligt korkade beslutet att följa med på shopping i stället för att springa på eftermiddagen. Det var ännu varmare än dagen innan och om jag sprungit hade jag helt säkert avslutat löpturen med ett dopp i böljorna. Men nu shoppade jag i stället och jag köpte - som vanligt - ingenting. Det var billigt, men jag är en usel shoppare. Om fler var som jag skulle butikskedjor, ja kanske hela länder, gå i konkurs. Jag gick runt och grämde mig över att jag gick runt och grämde mig. Jag tittade på kläder och priser, men utan någon entusiasm. Egentligen behövde jag en ny skjorta till kvällen, men det var ingen skjorta som lyckades locka mig till köp. De hängde bara livlöst i sina galgar utan att flörta med mig. Jag kom tillbaka tomhänt till hotellet och mötte en nöjd kollega som just sprungit sin första kilometer barfota. Kul, sa jag utan ett spår av avundsjuka. Själv har jag shoppat utan att shoppa, sa jag. Det är väl ungefär som att ge sig ut och springa utan att springa. Kanske. Det enda bra som kom ut av shoppingturen var att vi gick lite fel så att promenaden hem blev ganska lång, men kanske inte riktigt så lång att den kunde räknas till kategorin träningspass.

Att springa före frukost
Jag återanvände gårdagens skjorta på kvällen och bestämde mig för att springa nästa dag istället, men det var sista dagen så jag var tvungen att ställa väckarklockan före frukost. Det krävdes en del viljestyrka att ge sig iväg, men jag använde trick som att lägga fram träningskläderna kvällen innan.

Stranden i Pärnu en tidig morgon i maj. En av Europas bästa stränder.

Att springa före frukost någon gång är bra, det tvingar fram anpassningar i cellerna som annars är vana att ha tillgång till snabb energi i form av glukos. En del studier tyder på att man kan öka fettförbränningen och förbättra insulinskänsligheten om man tränar före frukost. Men jag vet inte. Allt jämnar ut sig i slutändan - kroppen ser till att ta det den behöver - och jag var lika fet på kvällen som jag var kvällen innan. Det finns många vägar till en lättare kropp, men det finns inga enkla vägar. De flesta vägar är inte ens ritade på kartan och helt säkert kommer det att dröja länge innan vi hittat den enklaste vägen från stranden fet till stranden smal. Och det är knappast en strandpromenad, utan snarare en väg som huggs ut med machete, svett och tårar.

Ett iskallt dopp
Det finns kanske inget bättre än att springa längs en folktom strand tidigt på morgonen och stränderna i Pärnu är långa och härliga. Jag mötte inga människor, men ganska många måsar och en och annan morgontrött kråka. Vågorna och de nakna fötterna slog taktfast i sanden, ackompanjerade av min stötvisa andhämtning. När jag blivit lite uppvärmd vek jag ner i havet så att vattnet nådde till knäna. Jag var nära att doppa mig varje gång. Havet såg inbjudande ut. Det var den varmaste dagen och jag var genomsvettig. Efter en kort tvekan - det var inte många grader i vattnet - kastade jag mig i den del av Östersjön som ligger längst österut och lät mig omfamnas av det iskalla havet. Kylan satte fart på blodet och jag blev nedkyld och uppvärmd på samma gång. Om jag bodde alldeles intill havet, kanske jag skulle ha rivstartat varje dag så här: med en löptur och ett kallt bad. 

Den underfundige och briljante komikern Eddie Izzard sa att dagliga isbad fick honom att härda ut när han sprang det 43:e maratonloppet på 51 dagar. Många använder is för att återhämta sig och en del studier pekar på att det förbättrar återhämtningen. Jag kände mig i alla fall rejält återupplivad och rusade hem till hotellet och åt en förstärkt frukost. Den smakade förstås extra bra efter löpningen och det kalla doppet. Cellerna kastade sig efter maten och jag försökte hänga med så gott det gick.

Följa sitt hjärta

För några veckor sedan fick jag ett generöst erbjudande från ett konsultbolag. Min chefs motbud var att ge mig nya arbetsuppgifter, något jag länge försökt få. Nu har jag bestämt mig. Jag väljer förändring och stannar kvar. Det var chansen att göra något nytt som fick mig att stanna. Jag var verkligen utled på det jag gjorde och nu väntar nya utmaningar. Jag missade i och för sig den höga lönen på konsultbolaget, men å andra sidan börjar jag få in lite pengar på bloggen genom reklam och jag tror att ni läsare begriper att man gärna vill ha lite lön för mödan att skriva texter. Men det får inte bli för mycket. Då tappar bloggen trovärdighet.

Svåra beslut ska man fatta tidigt på dagen då hjärnan är fulladdad med viljestyrka och beslutskapacitet. Det var tydligt under den här processen. Varje kväll började tanken vandra fram och tillbaka mellan ja och nej och jag blev helt oförmögen att bestämma mig. Tankarna följde mig in i natten och infiltrerade mina drömmar. Drömmarna gav ingen vägledning. De var bara konstiga. Drömmarna försökte sortera virrvarret av information och inte ens mitt undermedvetna kunde fatta något beslut på grundval av detta.

Gå dit hjärtat leder dig
Det bästa rådet jag fick var att följa mitt hjärta. Min hjärna var ju oförmögen att fatta något rationellt beslut. Jag försökte hitta fördelar med det ena och det andra. Men ju mer jag tänkte på en fördel, desto fler nackdelar reste sig upp och blev synliga. Till slut såg jag inte fördelen för alla nackdelar.

Ett n fogades till ja och blev ett nja. Sedan vreds a:et till ett e och bokstäverna skiftade plats till ett nej. Under en dag kunde jag vara övertygad om ett ja på förmiddagen och sedan lika övertygad om ett nej på eftermiddagen. Det finns ingen rationalitet i det, eftersom fakta är oförändrade. Det var min hjärna som tolkade fakta olika, under olika stunder på dagen. Det var en osäker grund.

Jag bestämde mig för att följa hjärtat istället. Hur följer man hjärtat? Jag lade handen mot hjärtat och lyssnade: Ja - nej, ja - nej, ja - nej, dunkade det. Hjärtat är binärt. Det finns inget nja eller kanske, mellan hjärtslagen. Om hjärtat tänker kanske, så dör det till slut. Det slits sönder.

Mitt hjärta stannade på nej. Det var så jag kände. Nej. Ett nytt jobb skulle ge mer pengar, men jag skulle jobba med ungefär samma saker som jag var så less på. Om jag stannade, skulle jag få göra något helt nytt. Den chansen hade knappast dykt upp om jag inte fått ett telefonsamtal från konsultbolaget. Tack för det.

Efter en god natts sömn hade hjärtats beslut även landat i hjärnan. Hjärnan nickade innanför skallbenet. Ny utmaning, är viktigare än mer pengar. Sen kan jag ju alltid ångra mig om utmaningen inte blir som jag tänkt mig. Jag mejlade min chef och nu ser jag fram mot nya utmaningar. Ett nytt jobb hade dessutom inneburit att jag blivit tvungen att skära ner på träningen. Det skulle inte mitt hjärta gilla. Mitt hjärta är antingen på eller av. 

 

Mobbning på konferens

Igår hade vi konferens på hotell Södra berget. Vi diskuterade mobbning på arbetsplatsen. Det var förstås julmiddag också. Och spa. Men jag tog med mig skidorna istället, för jag hade ingen lust att ligga i blöt tillsammans med mina kollegor. Jag hann åka 15 km medan de guppade omkring. Jag sov över på hotellet och efter en tidig hotellfrukost åkte jag ytterligare några kilometer med fokus på tekniken, samtidigt som solen försökte kravla sig upp ur en av årets längsta och mörkaste nätter. Nu börjar snart det norra halvklotets halvårslånga färd mot ljuset.

Jag fick ihop 18 km på två dagar och sammanlagt är jag nu uppe i 38 km. Det är bara 962 km kvar till Vasaloppet. Målet är att hinna 1000 km innan dess. Men det är inget viktigt mål.

Ordet mobbning
Syftet med konferensen var som sagt bland annat att diskutera mobbning. Det är ett ämne som stötts och blötts i åratal, men har det blivit bättre? Barn och vuxna mobbas överallt, varje dag.

Mobbning är något som finns i oss. Den förste som använde ordet mobbning var etologen Konrad Lorenz när han beskrev hur djur attackerade i flock. Först på 1960-talet använde en svensk läkare samma ord om barns beteende på skolgårdar. Innan dess "fanns" det ingen mobbning. Om det saknas ord och begrepp, finns det heller inget tankemönster - alltså verkliga fysiska kopplingar i hjärnan - som motsvarar fenomenet i medvetandet. Det kan ibland leda till kulturkrockar när begrepp som vi tar för givna helt saknar motsvarighet i en annan kultur. Det finns t ex stammar i djunglerna som inte har ord för färger som gult och blått. Det var först på 1800-talet som vi i Sverige fick ordet lila. Innan dess beskrevs lila som brunt eller blått. Det är förklaringen till varför det heter blåklocka, blåklint och brunört. Lila fanns inte.

Lagstiftningens dilemma
De program som skolorna använder mot mobbning tycks inte fungera, enligt en utredning från Skolverket. De kan t o m förvärra problemen. På arbetsplatser finns inga program (vad jag vet?) och det kanske är lika bra det om de motverkar sitt syfte. Men någonstans finns det säkert lyckade exempel, ungefär som skolan i Naperville är ett ganska okänt lyckat exempel på hur man förenar idrott och studieresultat. Hälsan tiger still och behöver lyftas fram.

Lagstiftning kan vara en väg och den vägen är samhället inne på. Samtidigt finns det en baksida med lagstiftning, eftersom det skapar ängslighet och lättkränkthet. Offertänkande är inte en framkomlig väg, det minns man inte minst från Noggerdebatten för några år sedan när en glass blev anklagad för rasism. Det är bara korkat och motverkar sitt syfte. Ser man sig alltid som offer kommer man ingenstans, det finns ju alltid ”någon annan” att skylla sina misslyckanden på och då är det ju ”någon annan” som har bollen medan man själv spelar offerrollen.

Mobbning och mobbare
Att mobba är ett sätt att få status och det är ofta en person med begränsad förmåga till empati som tar kommandot. Sen hänger andra på. De skulle inte själva mobba, men de tar chansen att bli integrerade i gruppen. Att skratta tillsammans skapar avspänning och sammanhållning i gruppen, men för den som står utanför är skratten aggressiva, hånfulla grin med blottade huggtänder. Inte ens ett glatt skratt är alltid odelat positivt. Det beror på var man står.

Två perspektiv

De flesta som mobbas försöker med olika strategier. En del anpassar sig och strävar efter att vara till lags och vara roliga. En del framgångsrika komiker har använt den strategin. Andra försöker bli duktiga. De försöker ta revansch och visa att de duger. Det vimlar av framgångsrika människor som drivits av detta bränsle. En tredje grupp viker undan för att undvika negativa kommentarer. De blir känsliga för kritik och tystnar. De blundar och får svårt att ta sig fram i livet. Jag känner inte till några som använt den strategin, inga kända personer i alla fall. De varken hörs eller syns. Men de finns.

Många har säkert prövat alla tre strategier. Vad ska man göra åt det? Ingen aning. Det är ett svårt ämne och fanns det en känd lösning skulle den vara implementerad sedan länge (rätta mig gärna om jag har fel). Men en början är ju att erkänna att sådant som mobbning finns inom oss alla. Vi människor gör nästan vad som helst för att få vara med i en gemenskap och den som inte tror det kanske aldrig har tvingats göra ett sådant val. Det finns undantag, men de är få och de bär ofta någon form av stark inre övertygelse.

Mobbad på jobbet
Egentligen borde jag som är lite avvikande på min arbetsplats ligga i riskzonen för mobbning. I ett personlighetstest som vi gjorde förra året hamnade jag och en nyanställd ung tjej i en egen grupp. Resten av arbetslaget bestod av ungefär lika delar ordningsamma administratörer, resultatinriktade producenter och sociala integratörer. I vår lilla ruta hörde de kreativa entreprenörerna hemma. Jag och den nyanställda försökte hitta några gemensamma nämnare utan att riktigt lyckas. Vi kanske är de mest olika i hela gruppen, ändå hamnade vi i samma ruta. Efter tio minuter kom vi fram till att vi delade två egenskaper och en av dem var att vi gärna tänkte utanför ramarna. Jag vet inte vilken grupp mobbarna skulle höra hemma i. Men de mobbade hör ofta hemma i minoriteten, så vi två är helt klart i riskzonen.

Fast jag kanske klarar mig från mobbning för att jag är så snäll och skämtar så mycket med alla och för att jag är allmänbildad som en uppslagsbok och gärna ställer diagnoser och ger råd. Dessutom undviker jag alla medarbetarsamtal och annat som riskerar att krossa min känsliga själ :).