Fakta om mjölksyra och laktat

Varje syra har en bas. En bas är ett ämne som kan ta upp en vätejon (H+, alltså en vätejon som tappat sin negativa elektron). Ett exempel på en bas är ammoniak (NH3). När ammoniak hälls i vatten, reagerar ammoniakmolekylerna med vattnet och tar en vätejon/proton från en vattenmolekyl H2O och kvar av vattenmolekylen blir då en hydroxidjon (OH-). En syra är ett ämne som tvärtom avger en vätejon.

Hur sur eller basisk en lösning är mäts med pH-värde. Rent vatten är neutralt - en vattenmolekyl (H2O) kan delas i en hydroxidjon och en vätejon (OH- och H+). Vatten går jämnt upp eftersom OH- + H+ = H2O. När det finns fler vätejoner i vattnet är det surt (H3O+) och när det finns fler hydroxidjoner är vattnet basiskt. Syror och baser existerar ofta tillsammans och kan förändras fram och tillbaka mellan varandra. När pH sjunker, betyder det alltså att fler basiska molekyler omvandlats till syramolekyler. Den kritiska punkten är när det finns 50 procent av både bas- och syramolekyler.

Källa

Laktat är mjölksyrans bas, det vill säga laktat saknar en vätejon. För mjölksyra ligger den kritiska punkten vid ett pH på 3,86 (mycket surt alltså, nästan som magsyra). Det är långt under blodets pH-värde som är 7,4. Det är därför vi inte kan ha mjölksyra i blodet när vi springer. Större delen av mjölksyran i blodet skulle tappa en vätejon och bli laktat. Under intensiv träning kan pH sjunka ner mot 6 och då finns det fortfarande 100 molekyler laktat på varje molekyl mjölksyra. Mjölksyran är en myt.

Men varför sjunker pH-värdet? När cellerna skapar energi splittras ATP och denna process frigör vätejoner. Det är troligen de vätejonerna som sänker pH-värdet. Det har inget direkt samband med mjölksyra. Men eftersom vätejoner och laktat uppträder tillsammans och lämnar cellen med samma transportör, trodde man tidigare att laktat var mjölksyra. När du mäter hur mycket laktat du har i blodet, mäter du alltså egentligen indirekt mängden vätejoner.

Muskler behöver energi i form av ATP. Mängden ATP i en kropp är runt 250 gram, men under t. ex. ett ultralopp förbrukas hundratals kilo ATP. Detta är möjligt genom att ATP återanvänds.

Mjölksyra till vänster och laktat till höger. De blandas ofta samman. Skillnaden är vätejonen/protonen (H+).

När du börjar springa skapas ATP av kreatinfosfat. Efter 5-10 sekunder används kolhydrater i form av glukos och glykogen för att tillverka ATP. Denna process kallas glykolys. Slutprodukterna från denna reaktionsväg är pyruvat, ATP och NADH. Pyruvat går vidare till citronsyracykeln, som skapar ytterligare ATP och NADH. Denna reaktion är kopplad till elektrontransportkedjan. I elektrontransportkedjan skapar elströmmen från NADH större delen av kroppens ATP och dessutom återskapas NAD+ från NADH.

Laktat är en resurs

Vid hård löpning samlas det upp mycket pyruvat i muskelcellerna, eftersom mitokondrierna inte hinner förbränna dem. Därmed blir det till slut brist på NAD+, som är nödvändigt för glykolys. Det är då som laktat träder in som räddare. Enzymer fäster en vätejon på pyruvat och förvandlar den till laktat. Denna process både regenererar NAD+ och tar upp sura vätejoner, vilket gör att glykolysen kan fortsätta och du kan fortsätta springa.

Muskler blir inte sura pga att det frigörs vätejoner i glykolys. Det är bara att räkna dem i tabellen längre ner. Det frigörs fyra i de första stegen, men i slutat av kedjan konsumerar två pyruvatkinas varsin vätejon samtidigt som ATP och pyruvat skapas. I nästa steg binds en vätejon till varje pyruvat, vilket ger laktat (pyruvat+vätejon=laktat). Laktat är alltså en buffer. Laktat minskar surheten. Därmed är nettot noll.

Pyruvatkinas förbrukar vätejon/proton (H), skapar ATP och pyruvat. Bild: enzymsidan

Glukos som kommer från glykogen (längst till höger i tabellen nedan) passerar inte genom första steget hexokinas (som dessutom kräver en ATP) och därmed frigörs bara tre vätejoner. Nettot är därmed en vätejon mindre, dvs en basisk reaktion. De som tror att glykolys (anaerob) leder till sura muskler bör kolla detta flöde igen.

Nettoproduktion av protoner/vätejoner i glykolys.

Källa: Robert Robergs studie som avslutade debatten om mjölksyra. (Enkel genomgång).

De sura vätejonerna skapas troligvis vid hydrolys av ATP. De kan bidra till en brännande känsla, men frågan är om du upplever en brännande känsla för att det pratas så mycket om hur mjölksyra bränner köttet från benen. Dina upplevelser formas i hjärnan som baserar sina prognoser - som är din upplevelse - på kända kategorier. I en andra kulturer kanske trötthet beskrivs med andra begrepp.

Om du fortsätter springa fort ackumuleras laktat. Det som inte blir till pyruvat igen skickas vidare till levern, som bygger om laktat till ny glukos som sedan skickas tillbaka till musklerna. En del laktat fraktas också via ett nätverk av kanaler över till andra muskelceller som kan använda laktat för att snabbt bilda energi i sina mitokondrier, eller bygga upp ett lager av glykogen för framtiden. Det är ett system som gjort för löpare.

När laktat lämnar muskelcellen följer även vätejoner med, och de sura vätejonerna tas om hand av blodets buffertsystem i form av bikarbonat. Denna reaktion bildar i slutändan vatten och koldioxid. Om du inte andas ut koldioxiden tillräckligt snabbt, omvandlas koldioxid tillbaka till vätejoner och bikarbonat och då sjunker pH-värdet. Men det beror inte på att du håller på att koka sönder i mjölksyra.

Personkemi

Av alla miljarder människor lär man kanske känna - på sin höjd - några hundra under en livstid. Mer än så finns det inte plats för i hjärnan. Däremot finns det gott om plats i sociala medier. Där kan man ha tusentals vänner. En del är bättre, andra är sämre på att samla vänner.

För att lära känna en person på djupet, måste man umgås med den personen ganska länge, och hjärnan har - till skillnad från internet - begränsat utrymme för uppmärksamhet. Sen kanske det visar sig att man egentligen inte alls kände den personen, utan bara det skal som omgav honom eller henne. Bakom det skalet fanns någon annan eller något annat. Människor är ganska svåra att förstå sig på ibland. Jag förstår mig knappt på mig själv. Däremot förstår jag mig på atomer. De har också skal. De binder till varandra och bildar molekyler. En lärare i kemi förklarade en gång för mig att atomer och människor skapar relationer till varandra på ett liknande sätt. Det tyckte jag var en utmärkt bild och jag ska försöka återge den i detta inlägg. Jag använder nästan alltid sådana bilder som minnesteknik. Människor kan förvisso binda sig till varandra på tusentals olika sätt, medan atomer bara kan binda sig till varandra på ett fåtal sätt. Men som en grov indelning kan också mänskliga relationer sorteras i kemiska glaskolvar.

Atomer och individer
Ordet atom kommer från grekiskan och betyder odelbar. Även ordet individ - som kommer från latinet - betyder odelbar, d v s inte möjlig att dividera. Mänskliga individer byter alla atomer i kroppen på tio år, men vi är ändå samma person. Eller är vi det? Faktum är att man förändras ganska mycket på tio år och det krävs regelbundet umgänge för att hålla oss samman med obesläktade individer runt om oss. Inte konstigt att relationer faller sönder och att man tappar kontakten med personer som man inte längre umgås med. De flesta tror nog att de är samma person på samma plats i livet om tio år, men förmodligen har man förändrats ungefär lika mycket som om man jämförde läget idag med läget för tio år sedan. Livet är inte ett konstant flöde, utan en serie mer eller mindre oförutsägabara händelser som man måste anpassa sig till.

Introduktion till (person)kemi
En atom består av en kärna med protoner som omges av ett moln med lika många elektroner. Lite förenklat kan man säga att molnet består av flera skal där första skalet vill ha 2 elektroner, medan nästa skal vill ha 8 elektroner i sitt yttersta skal. Elektronerna i det yttersta skalet kallas för valenselektroner. Syre, som består av 8 protoner, har alltså 2 elektroner i sitt första skal och 6 valenselektroner i nästa skal. Syreatomen strävar efter att fylla sitt yttersta skal med ytterligare 2 elektroner för att fylla ut det med 8 elektroner. Natrium består av 11 protoner och har således två fulla skal (2+8 elektroner) och en valenselektron i ett tredje skal. Natrium strävar därför att bli av med denna valenselektron. När en natriumatom, som vill bli av med en valenselektron, träffar en kloratom, som har 7 valenselektroner och vill ha en till, slår de sig ihop och bildar salt.

En atom kan antingen ge eller ta. Om en atom har färre än 4 valenselektroner vill den ge, men om den har fler än 4 valenselektroner, vill den ta elektroner från andra. Atomer som har 4 valenselektroner vill både ge och ta och det är ingen slump att livet bygger på en sådan atom: kolatomen. Kolatomer kan binda till så många andra att den kan bygga möss, mossor och människor. Även kiselatomer har 4 valenselektroner, vilket ligger till grund för datortekniken. En kiselatom kan vara både 1 och 0, både ge och ta. En dag kanske kol- och kiselatomer slår sig samman och bygger nya livsformer.

Fyra sätt att hålla ihop atomer och människor
En bindning där den ena atomen hela tiden ger medan den andra atomen hela tiden tar, kallas för en jonbildning. Salt består av denna typ av bindning, där de ingående parterna har olika elektrisk laddning. Natrium ger en elektron och klor tar en elektron. Denna form av bindning är het men löses lätt upp. Det behövs bara lite vatten för att kyla ner och splittra atomerna. En förening där den ene ger och den andra tar, är en av naturens svagaste sammanhållande krafter. Två olika elektriska laddningar skapar en stark attraktion, men på lång sikt brukar det inte hålla särskilt bra eftersom en ger mer och en tar mer. Ingen vill vara ett tjänstejon till någon annan.

Till vänster en ojämlik bindning mellan natrium som ger och klor som tar en elektron. Till höger en jämlik kovalent relation mellan två syreatomer som delar på två elektroner.

Kovalenta bindningar är den mest stabila relationen mellan atomer. De kan vara enkla, dubbla eller trippla. Det rör sig ofta om samma sorts atom som gillar sig själv, som luften vi andas. Luften vi andas består av kväve och syre som har 7 resp 8 protoner. De saknar därmed 2 resp 3 valenselektroner. En kväveatom kan dock slå sig samman med en annan kväveatom och dela med sig av sina 3 mot att få 3 av den andra. Därmed har båda kväveatomerna 8 valenselektroner halva tiden var. Syreatomer delar 2 av sina valenselektroner med varandra. De delar med sig, vilket är en av naturens starkaste sammanhållande krafter. Vi kan lita på luften som vi andas. Den håller ihop.

Det finns även en typ av kemisk bindning där båda atomerna ger, men en ger mer än den andra. Det kallas för polär kovalent bindning. I det flytande ämne som kallas vatten ger syreatomer elektroner till väteatomer, men tar mer än de ger. Det är inte en jämlik relation (det kanske är det vanligaste bland människor också). Väte ger mer. Elektronerna befinner sig oftare nära syreatomen i vatten, vilket ger syret viss negativ laddning medan väte har svag positiv laddning. Väteatomerna, som inte får lika mycket som det ger, dras därför till andra syreatomer eftersom de är negativa och syreatomerna i vatten är positiva. Så vätet har en svag koppling till övriga syreatomer, vilket kallas för vätebindning. Det är därför vatten håller ihop. Vätet är bundet till syre, men dras till andra syreatomer eftersom den inte får allt från ”sin” syreatom. Alla vattenmolekyler är därför attraherade av varandra, vilket ger vattnet dess unika egenskaper och gör att det är oerhört svårt att dela på. Vätebindningar är som en serie olyckliga bigamiäktenskap där de utnyttjade fruarna kastar lystna blickar på andra syreatomer som i sin tur inte riktigt kan hålla sina båda fruar nöjda.

Ytspänning

Givare och tagare
Enligt kemins och människans lagar är det bäst att dela med sig, att bjuda på sig själv och sin tid. Alla har något att dela med sig av, men alla kanske inte kan dela med sig av olika anledningar. Överallt finns människor som stjäl tid och utrymme, som hela tiden tar för sig utan att ge något tillbaka. Jag brukar undvika dem. Det finns också människor som det är omöjligt att skapa någon sorts bindning till. Förmodligen passar inte mitt yttersta skal dem och deras passar inte mitt.

När jag träffar en människa för första gången har mitt undermedvetna redan gjort en bedömning innan jag sagt hej. Ibland har jag fel, men ofta känner man på sig om det går att skapa någon sorts relation till en person. Själv trivs jag bäst med personer som har humor och - åtminstone om de befinner sig i medelåldern - har lite distans till sig själva. Jag tror det är naturligt att man tar sig själv på större allvar när man är yngre. Det gjorde åtminstone jag. Nu har jag så mycket distans att jag har full förståelse om någon tycker att jag skriver lite väl krångligt och spekulativt just nu, för det kanske jag gör. Man får nog ta det jag skriver med en nypa natriumklorid ;)

En del blir mer lika med tiden, så att man nästan inte kan skilja dem åt. De anammar samma klädstil, gillar samma mat, går i takt och använder samma fraser. Personer man gillar att umgås med, börjar man likna. I bästa fall liknar man varandra lika mycket, men ofta liknar den ena den andra lite mer. Det kanske har med vilken typ av ”kemisk” bindning som det rör sig om.

Människor vill spegla sig själva och varandra. Det har t o m spekulerats om att det finns särskilda hjärnceller som sköter denna spegelfunktion, s k spegelneuroner. Vi kan helt enkelt inte låta bli att härma varandra. Genom att kroppsligen härma någon, förstår vi den personens känslor bättre och dessutom skapar det en omedveten relation.

Kroppen och hjärnan
I ett experiment lät man personer titta på filmer och sedan bedöma filmerna. Personerna hade pennor mellan tänderna som antingen förstärkte eller försvagade deras leende och det visade sig att de som log mest, tyckte att filmerna var roligare än de som inte log. Kroppen påverkar alltså hjärnans uppfattning om vad som är roligt.

Om man bedövar vissa ansiktsmuskler med botox är man inte lika bra på att likna och därmed inte heller på att förstå andra. Kropp och hjärna hör ihop, så man måste härma ett uttryck för att verkligen känna det. Alla vill vara unika. Men jag tror alla vill likna någon och hoppas att någon ska börja likna dem.

Om man skrattar och är glad, mår man bättre och känner sig gladare. Kroppen hör ihop med hjärnan. Den är en odelbar enhet, en individ. Det är mycket man inte kan påverka. Det mesta som försiggår i kroppen min är omedvetet och för alltid oåtkomligt. Jag kan inte tvinga fram fler hjärtslag, pressa ut mer gallsyra eller få levern att jobba hårdare. Men jag kan tvinga mig själv att andas lugnare. Andningen via diafragma är kanske den enda kopplingen mellan de inre organen och den medvetna, viljestyrda hjärnan. Med hjälp av andningen kan jag dra ner tempot i resten av kroppen om den är stressad. Lugnare andhämtning, ger en lugnare kropp och det ger en lugnare hjärna.

Det blir mer om meditation och andning i ett kommande inlägg. För personer som alltid är ”på” är det kanske lika viktigt som fysisk träning. 

Nu har jag krånglat färdigt, dags att stänga ner elektronerna och koppla av igen.

 

Vart tar fettet vägen när vi tappar vikt?

De senaste åren har jag läst om flera olika metoder för att gå ner i vikt, men jag har fortfarande inte hittat en enda korrekt beskrivning av viktnedgång. Tvärtom. Oftast är det ren kvasivetenskap och moderna sagor om hur man blir smal och lycklig. Jag får intrycket att de flesta tror att kilon lämnar kroppen som energi och försvinner i ett mystiskt moln av kalorier eller kilojoule - det tycks vara den vanligaste förklaringen. Men enligt E=mc² skulle några kilos övervikt som omvandlades till energi räcka till att försörja en mindre stad i flera tusen år (den värme som bildas motsvarar i verkligheten någon miljondels gram). Det kan alltså inte vara energi och inte heller värme som vi tappar. Andra säger att det är fett som vi tappar, men jag har vare sig sett fett eller kalorier samlas i golvhörnen i gymmet eller längs motionsslingorna. Fast fett är ändå ett ganska bra svar, för fett är massa och när vi tappar vikt, då tappar vi massa. Kilon är massa. Men hur tappar vi massa? På något sätt måste massan ut ur kroppen. Massa består av handfasta atomer och det är atomerna som vi måste flytta någon annanstans.

Fetmans fysik
Tänk dig en kropp lindad i plast. Om kroppen ska kunna förlora någon massa, måste massan på något sätt passera genom plasten. Så säger lagen om massans bevarande. Byter vi liknelsen med plast mot en riktig kroppsyta finns det fyra sätt för massan att passera ut genom ytan:

1. avyttring (hud, hår, naglar och sånt)
2. olika typer av utsöndringar (det man gör på en toalett)
3. svettning
4. utandning

Punkt 1 är försumbar och kan strykas. Det enda sätt vi märker det på är att det bildas damm där det finns människor. Dammet under sängen består mestadels av kroppens avyttringar.

Punkt 2 är också försumbar. Det mesta är sånt som går rakt genom kroppen som fibrer och annat osmältbart material tillsammans med några miljarder döda bakterier. Det enda som egentligen tar sig ut ur kroppen denna väg är lite kolesterol. Det som kommer ut genom bakdörren har aldrig varit inne i kroppen, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det är en trevlig tanke.

Då återstår bara punkt 3 och 4. Det är de punkterna som påverkas av motion och hur vi äter, alltså när vi går ner i vikt. På något sätt andas vi ut och svettas ut fettet. För att förstå detta måste vi först förstå vad fett är och vad massa är, alltså vad fettmassa är.

Lagen om massans bevarande

Massa är i grunden en bunt atomer och fett är således också en bunt atomer. En bunt atomer bildar i sin tur olika molekyler som t ex fettsyror och glycerol. En molekyl glycerol med tre fettsyramolekyler kallas för triglycerid och består av 55 kolatomer, 98 väteatomer och 6 syreatomer, eller C₅₅H₉₈O₆. Kroppsfettet är uppbyggt av den sortens syrefattiga triglycerider. För att gå ner i vikt måste vi göra oss av med dessa atomer på något sätt. Enligt lagen om massans bevarande finns det lika många atomer före som efter en viktnedgång, de finns bara på andra ställen. Atomer kan inte försvinna. För att ta sig ut ur kroppen måste atombuntarna först styckas upp i mindre delar och det sker i mitokondrierna. Den kemiska formeln för fettförbränning ser ut så här:

C₅₅H₉₈O₆ + 76O₂ → 55CO₂ + 49H₂O + ATP

Fett + syre → koldioxid + vatten + energi

För att förbränna dessa fettatomer måste vi andas in 76 molekyler syre och av det bildas 55 molekyler koldioxid och 49 vattenmolekyler och en massa energi i form av ATP som vi kan springa, hoppa och tänka med. Det är lika många atomer på båda sidor om pilen, eftersom kroppens processer följer naturlagarna. Koldioxiden binder sig sedan till hemoglobin och fraktas till lungorna där det andas ut, medan vattnet flämtas, kissas och svettas ut.

Fettet blåser ut genom näsan
Det går inte en dag utan att man kan läsa om en kändis som tappat vikt. Jag läste nyligen att Leif GW Persson gått ner i vikt igen. För några år sedan följde han LCHF och nu följer han 5:2. Enligt honom själv har han gått ner 5 kilo tack vare 5:2 dieten. Han har alltså tappat 5 kilo fettmassa. Hur har Leif GW blivit av med denna massa? Eftersom vi känner till fettets kemiska formel är det bara att räkna: Atommassan för kol är 12, för väte 1 och för syre 16 (avrundat). Den sammanlagda atommassan för C₅₅H₉₈O₆ blir därmed: (55 x 12) + (98 x 1) + (6 x 16) = 854. Syret binder till kol i form av koldioxid (CO₂) och till väte i form av vatten (H₂O). Alltså binder 4 av syreatomerna till kol, vilket ger (55 x 12) + (4x16) = 724 och 2 syreatomer binder till väte, vilket ger atommassan 98 + 32 = 130. Den massa vi tappar består således av 724/854 = 85 % kol och 130/854 =15 % väte. Tillsammans med de syreatomer vi andas in försvinner alltså 85 % av fettet som koldioxid och 15 % som vatten. Leif GW pustade ut 4,25 kilo kol genom näsan och svettades resp andades ut vattenånga på 0,75 kilo. Det är inget vi ser, men när det är kallt kan man se att vi andas ut ett moln av vattenånga och koldioxid. Vi går alltså upp i vikt genom munnen och ner i vikt genom näsan (om man inte andas med öppen mun, vilket man inte bör göra).

Hur mycket vikt kan man tappa på en dag?
Hur mycket kol andas vi ut? Enligt Daltons lag för partialtryck kan utandningsluften innehålla högst 4,4 % koldioxid. Eftersom en vanlig utandning är på ca 500 ml, rymmer den luften maximalt 22 ml koldioxid. Densiteten på koldioxid är 1,98 g/liter, vilket ger en vikt på 0,04 gram koldioxid per utandning. Eftersom vi andas i snitt 9-14 gånger per minut och lite mindre på natten, andas vi ungefär 17 000 gånger på ett dygn. 17 000 utandningar à 0,04 gram ger 680 gram koldioxid, varav 12/44 är kol och det ger 185 gram kol. Det är ganska exakt så mycket kol vi äter i form av kolhydrater, fett och protein på en dag. För att gå ner i vikt måste vi minska antalet kolatomer som vi lagrar i kroppen och det kan man bara göra genom att äta färre kolatomer eller andas ut fler kolatomer. När man tränar bryts fett ner och oxideras och för att få syre (76O₂) till förbränningen andas man djupare och häftigare. Det kanske kan ge en viktnedgång på något hekto per dag, förutsatt att man inte kompenserar genom att äta mer och träning leder till ökad aptit. 

När man läser att folk går ner ett kilo per dag handlar det om att man minskat på kroppens vatteninnehåll; många dieter är vattendrivande och leder till snabb viktnedgång till en början. Men för att bli av med fettet måste man andas ut det och man kan inte andas ut mer än 0,01 gram kol (0,04 gram koldioxid) per andetag. Även dieter måste följa naturlagarna. Vikten styrs av kolatomer in och kolatomer ut. Naturlagarna är långsamma men obevekliga och jag tror mer på en diet som lovar en viktnedgång på högst ett kilo i månaden än på en diet som lovar fem kilo i veckan. För att tappa fem kilo måste man dels i stort sett avstå från att äta kolatomer, dels andas ca 50 000 gånger om dagen. Det verkar inte sannolikt. När man räknar på saker kan man se vad som verkar sannolikt och vad som verkar mindre sannolikt, men bantningsbranschen räknar nog inte med det och jag tror faktiskt inte heller att de riktigt fattar det. Kanske kan detta inlägg så en del frö av tvivel hos en och annan. Jag hoppas det. Jag hade varit mer positiv till bantningsbranschen om den kunde visa på konkreta resultat, men det enda som blir tunnare är bantarnas plånböcker.

Livets cirkel
Det mänskliga kroppsfettet förvandlas till koldioxid och koldioxiden tar växterna hand om för att med hjälp av solljus skapa energirika kopplingar mellan kolatomerna, det vi kallar socker. Sedan äter djur och människor detta socker och det vi inte genast förbränner blir fett igen. All energi som vi springer med kommer alltså från solen, som fick sin energi från Big bang som fick sin energi från ingenstans.

Jag består av en stor bunt atomer som jag en gång i tiden har ätit och druckit. Jag är summan av mina matvanor. Om 10 år är alla atomer i mig utbytta mot andra atomer, men atomer är lika varandra och jag hoppas jag är mig lik. Lagen om massans bevarande försäkrar mig dessutom att dessa atomer kommer att hänga med i minst 10^³⁵ år till. Det är inte mina atomer och det är inte jag, jag har bara lånat dem en stund av universum och jag är mer som en flodfåra som atomerna strömmar igenom. Floden är sig ganska lik men vattnet är alltid nytt.

Puh, det var ett krävande inlägg med många siffror som jag hoppas hamnade rätt (och jag hoppas jag inte skrämde bort alltför många med alla formler). Nu kan jag andas ut mina 10 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 atomer och när jag andas in följer troligtvis några atomer med från de sista andetagen från var och en av alla människors som någonsin funnits. Allt hänger ihop, utom bantningsbranschen.


PS
Uppdaterat detta inlägg på Hjärnfysikbloggen