Ett hett boktips: Finding Ultra

Jag brukar samla på mig lite böcker inför sommaren och jag började semestern med en nyutgiven bok som heter Finding Ultra. På omslaget står det att det är en bok om att trotsa medelåldern och finna sig själv. Det finns många böcker om att hitta sig själv och det känns lite sent att komma i trotsåldern i medelåldern, men bortsett från flosklerna på omslaget så var boken mycket läsvärd. Jag är i alla fall glad att jag läste den innan min ultradebut om några veckor.

Jag köpte boken med hopp om att få inspiration och den här boken gav mig det. Vi människor är kapabla att klara mycket mer än vi tror. Den ställer också frågor till mig som jag tvingas leta egna svar till.

Alkoholist och triathlet
Boken är självbiografisk och skriven av Rich Roll, en av världens mest vältränade män, enligt tidningen Mens Fitness Magazine. Men det har han inte alltid varit, för bara några år sedan var han en överviktig, f d alkoholist och rökare som inte ens orkade gå uppför en trappa utan att bli andfådd. Han bestämde sig för att byta liv samma dag som han fyllde 40. Han började springa och sen gick det fort. Två år senare tävlade han i Ultraman och kom elva. Från flaskbotten till världstoppen på två år.

Jag tror inte alla klarar det Rich klarade på två år, men hans berättelse är inspirerande. Det är framför allt två saker som skiljer Rich Roll från många andra: generna - hans morfar var en framgångsrik simmare - samt en ungdom präglad av askes och hård träning, sådant som bygger viljestyrka och en förmåga att uthärda smärta.

Som barn var Rich utrustad med stora, runda glasögon och runt huvudet satt en tandställning fast som ett medeltida tortyrredskap. Han saknade bollsinne och blev mobbad. Han var utanför och socialt oförmögen att ta sig in. Han gick med i skolans basketlag i ett desperat försök att höra samman. Lagkompisarna gjorde allt för att mobba ut honom och bli av med lagets klart sämste spelare. Priset var högt, men han stannade kvar i laget.

Ett lyckokast
Som barn kastade Richs mor honom i vattnet innan han kunde gå. Hon var väldigt angelägen om att han skulle simma som hennes far hade gjort. Det visar sig vara ett lyckokast. Han gillar att simma och kommer med i ett lag - en gemenskap. Han blir snart väldigt bra och blir en av USAs bästa juniorer i fjärilssim. Förutom simningen går studierna också bra. Han pluggar hårt. Hans liv kan delas in i plugg och simning. Det finns inte utrymme för något annat. Han har A i nästan alla ämnen och kan välja vilket universitet han vill.

På universitetet får han dock en ny vän: alkoholen. Han festar vilt, men slutar ändå med bra betyg. På examensdagen skämmer han ut sina föräldrar och de ställer honom till slut inför ett ultimatum: Genomför ett nykterhetsprogram, annars vill vi inte träffa dig igen.

Det mesta går fel p g a alkoholen. Han gifter sig, men tappar ringen när han simmar i havet dagen efter bröllopet. Fast hon hade redan glidit ifrån honom. De gjorde slut redan under smekmånaden. Han får ett återfall men nyktrar sedan till. Han blir en nykter alkoholist.

Veganism
Rich träffar så småningom en ny kvinna som är hans raka motsats. Hon är vegan och hippie. De har delat kylskåp, men en dag vill han pröva en av hennes gröna röror. Allt Rich gör är allt eller inget och han är snart lika mycket vegan som han var alkoholist förut. Han äter bara sådant som växer och det ska vara så lite tillagat som möjligt.

Efter några år kastar Rich Roll sina dämpade skor som förstör kopplingen mellan löpning och natur. Han prövar att springa barfota. Målet är att bli en barfotalöpare.

I början skummade jag avsnitten om veganism, men dieten var ett viktigt inslag i boken och jag gjorde inte boken rättvisa om jag inte läste det lika noga som allt annat. Alla människor bidrar med sitt perspektiv på livet och genom att läsa boken fick jag ta del av Richs perspektiv. Det gör mitt liv rikare. Alltid lär man sig någonting. Ju fler perspektiv, desto fler sätt att se på saker. Man ska inte döma ut något i förväg, utan försöka förstå varför någon tänker som han gör och hur han har kommit fram till dessa tankar. Det är en intressant och lärorik process.

Jag tror att det är bra med lite extra grönsaker på tallriken. Det kan inte vara fel. Men jag äter fisk, ägg och en del kött. Människan är allätare med rätt att välja och det är nog den rätten som gör livet så svårt. En koalabjörn behöver ju inte välja. Den äter bara blad från eukalyptusträdet. Å andra sidan har den en väldigt liten hjärna. Den bara tuggar i sig och funderar inte på om den ska välja äpplen eller päron och ett djur som inte funderar behöver ingen stor hjärna. Vi har en stor hjärna bl a för att kunna hitta, identifiera och fånga mat. Fast nu luktar vi inte på maten, utan vi tittar på den finstilta innehållsförteckningen i matvarudjungeln för att bedöma matens värde.

Va? Kan man äta annat?

Nästa bok
Boken avslutades med ett vansinnigt lopp. Rich och en enarmad kompis bestämmer sig för att åka till Hawaii och genomföra the Epic 5 - fem ironman triathlons på fem olika öar på fem dagar. Det är en bitvis plågsam läsning, men också inspirerande.

Det här var en bra bok som förhoppningsvis översätts till svenska. Den kan mycket väl bli nästa kioskvältare efter Born To Run. Det finns så många som springer långt och som jagar inspiration. Det fanns dock ett dåligt inslag i boken. Rich hängde ut mobbarna från skoltiden med namn. Det gav en smak av bitterhet och det tycker jag han borde ha sprungit ifrån.

Nu ska jag läsa nästa bok, Ond kemi av Ulf Ellervik som handlar om hur man tar livet av folk, haha. Det är något så ovanligt som en bra svensk populärvetenskaplig bok om kemi. Jag är just nu på semester vid Västkusten och mitt sällskap - som sett min bok - luktar lite oroligt på allt jag serverar :)

Fler boktips

För fler heta boktips klicka här!

Hjärnvilja

En av världens märkligaste personer är illusionisten David Blaine. En del kallar honom galen och många försöker förklara varför han hela tiden utmanar ödet och bokstavligen balanserar mellan liv och död. Jag tror inte att han är galen. Han är annorlunda, men inte galen. Han är extremt väl förberedd och han har ägnat hela sitt liv åt att träna upp sin viljestyrka. Redan som barn bestämde han sig för att bli en ny Harry Houdini. 

David Blaine har gjort flera spektakulära framträdanden, som att balansera på en liten plattform 30 meter upp i luften i 36 timmar, blivit levande begravd i en genomskinlig kista i en vecka, suttit inuti ett isblock i tre dagar och tre nätter och levt i en glasbox i 44 dagar utan något annat än vatten.

Om Blaine kunde lära sig att leva utan mat i 44 dagar eller sitta i ett isblock i flera dygn, då borde jag kunna överleva ett tråkigt eftermiddagsmöte utan att somna eller springa 83 km. Jag borde ha lite av den viljestyrka han har i sig. Vi tillhör samma art. Vad kan jag lära mig av honom?

Under ytan finns det skratt och gråt
Efter att ha levt isolerad under marken utan mat, sökte Blaine en ny utmaning. En människa kan inte leva utan luft och han ville se hur länge han kunde leva utan att andas. I bakhuvudet hade han en berättelse om en pojke som ramlat genom isen och blivit räddad 45 minuter senare utan att få några hjärnskador.

Efter att ha träffat en neurokirurg, som sa att man kan få svåra hjärnskador efter sex minuter utan syre, bestämde han sig för att bevisa motsatsen. Första försöket gav han upp redan efter en minut och han förstod då hur omöjlig uppgiften var. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper som illusionist och experimenterade med flera galna idéer, bl a att koppla sig till en hjärt-lungmaskin som skulle pumpa in syre i kroppen medan han höll andan. Ingenting av det fungerade, så han bestämde sig för att verkligen hålla andan bortom den punkt där hjärndöden tar vid. Han började studera pärldykare och fridykare och han lärde sig att det viktigaste var att vara så stilla som möjligt, så att så lite syre som möjligt förbrukas, vilket håller ner nivåerna av koldioxid. Varje morgon började han med att hyperventilera en minut och sedan höll han andan i fem och en halv minut. Under 52 minuter andades han endast åtta minuter och han fick fruktansvärd huvudvärk av all koldioxid.

Världsrekordhållaren (8:58) hette Tom Sietas och han är 190 cm lång, väger 90 kg och har lungor som en val. Blaine var dock lätt överviktig och behövde gå ner 23 kilo på tre månader. Han registrerade allt som stoppades i munnen som om det vore medicin och lyckades gå ner enbart med hjälp av viljestyrka. Han tränade hårt och fick ner vilopulsen till 38, vilket är bättre än de flesta elitidrottsmän. Efter fyra månader kunde han hålla andan i sju minuter och han bestämde sig för att slå rekordet live under bästa sändningstid på TV. Blaine trodde att direktsändningen skulle sätta tillräcklig press på honom att överträffa sig själv. Det började inte bra. Producenten krävde att Blaine skulle vara fastkedjad med handbojor som han skulle ta sig ur medan han höll andan, ungefär som Houdini hade gjort hundra år tidigare. Det var ett misstag. Rörelser kostar energi, som förbrukar förråden av syre. Efter sju minuter började det svartna för ögonen och assistenterna drog upp honom ur vattnet och började återuppliva honom. Publiken var besviken - ena hälften ville se ett världsrekord och den andra hälften ville se honom flyta upp som en död guldfisk till ytan.

En person med mycket viljestyrka ger inte upp och Blaine kontaktade Oprah och berättade att han ville slå rekordet att vara helt stilla under vatten. Rekordet var just då 13 minuter, tre gånger så länge som en utter klarar att vara under vatten och lika länge som en bäver. 

Oprah gav honom 4 månader att förbereda sig. Efter minituösa förberedelser gjorde han ett första test tillsammans med en hjärnkirurg. Blaine klarade då hela 15 minuter och avbröts av hjärnkirurgen eftersom 15 minuter var lika med död, för honom. Men Blaine mådde ganska bra. Det såg ganska ljust ut, men just innan han skulle vara med i showen slogs världsrekordet två gånger och låg nu på 16:32! Tre minuter längre än Blaines måltid.

När Blaine hade övat hade han haft ansiktet nedåt, flytandes vid ytan. Men i showen ville de att han skulle stå upp så att publiken kunde se hans ansikte. För att han inte skulle flyta upp så var de tvungna att fästa honom på botten, vilket ökade hans nervositet. De ställde också en hjärtrytm-monitor alldeles vid buren som tickade väldigt högt och det spädde på nervositeten. Normalt brukade han ha en puls på 38, men nu startade den på 120 och den gick aldrig ner. Han försökte sänka pulsen, men överväldigades av negativa tankar och nervositeten ökade ytterligare. Syret brann upp, precis som i det förra offentliga framträdandet. Efter åtta minuter var han övertygad om att det snart var slut och att fiaskot var ett faktum. Men han ville inte bli intervjuvad så det var lika bra att köra tills han kollapsade, tänkte han. Hjärnan började spela honom spratt och han blev allt mer paranoid. Han fick bröstsmärtor. Efter 14 minuter fick han fruktansvärda kramper och en stark impuls av att andas grep tag i honom. När det gått 15 minuter började hjärtat hoppa över slag och rusa och sjunka från 150 till 50 och sedan tillbaka till 100 slag. Hjärtat stannade och startade och då var han säker på att han skulle få en hjärtattack. Han lossade på fötterna så att dykarna lättare skulle kunna dra upp honom och lade sig sedan strax under vattenytan. Plötsligt hörde han ett jubel och förstod att han hade klarat det. På ren vilja höll han sig kvar under ytan i 30 sekunder till och bröt sedan vattenytan med ett skratt med nytt världsrekord:17:04!

Hur man får hjärnvilja
Blaine slog världsrekordet tack vare lång träning. Träningen och förberedelserna och lidandet gav honom självförtroende att klara det när det var som värst. Han var tvungen att hålla andan längre än en bäver och klarade det. Blaine hade fysiologin emot sig, både jämfört med en bäver och jämfört med den tidigare världsrekordhållaren. Den största tillgången var hans viljestyrka och hängivenhet. Han är magiker och illusionist, men magi är ingenting annat än träning, övning, experiment och hängivenhet, säger han själv.

Som barn övade han jämt. Han tränade olika korttrick, simmade under vatten och låste in sig i små utrymmen vilket hans mor tydligen accepterade. Efter att ha läst Herman Hesses bok Siddharta började han fasta regelbundet. Det hade han nytta av när han gick ner 23 kilo på fyra månader.

Just innan ett spektakulärt framträdande får han en släng av ADHD skulle man kunna säga. Träningen följer vissa tvångsmässiga mönster. När han springer måste han alltid sätta foten på huvudet om han springer förbi en cyklist eller gubbe målad på gatan. Det är små mål som han sätter upp och som hjälper honom att nå de större målen. Det handlar om disciplin och övning.

Vi tycker Blaine är märklig, men egentligen har han bara återupptäckt något som var vanligt förr. Det finns fortfarande munkar som springer flera varv runt jorden och i Indien kan man hitta heliga män som levt på nästan ingenting i någon grotta i flera decennier. En munk är en manifestation av självkontroll och viljestyrka. När européerna kom till Amerika förfasades de över hur mycket tortyr en indian kunde genomlida. Indianerna tränades från barnsben att motstå smärta och att behålla sin värdighet, ifall de blev tillfångatagna av en fientlig stam. En engelsman berättade om en hövding som blivit tillfångatagen som först torterades i flera dagar och sedan brändes levande. När han satt i elden började han sjunga till synes utan fruktan eller smärta. Vad är ett ultralopp jämfört med att brinna levande eller att vara levande begravd en vecka? Ingenting. Det kommer att gå lätt. 

Inlägget är till stor del baserat på Blaines berättelse på ted.com nedan. Han verkar lite nervös i början men sen kommer han igång.

På jakt efter inspiration

Jag har haft svårt att komma igång med löpningen efter Lidingöloppet. Jag försöker springa men benen är som två trötta, struliga barn som inte vill följa med. Jag hade samma känsla efter Stockholm Marathon. Det tog lång tid innan motivationen kom tillbaka.

Dessutom har jag svårt att sova och vissa dagar framlever jag i någon slags halvdvala och det känns jobbigt eftersom jag vet hur viktig bra sömn är. Jag ska testa att byta ut allt kaffe efter kl 15 mot te som inte innehåller lika mycket koffein. Jag började igår och sov faktiskt bättre. En annan sak är att kaffet är så mycket godare på morgonen när hjärnan är nästan helt tömd på koffein. När jag lägger mig vet jag också att jag i nästa ögonblick får en kopp kaffe. Fast egentligen tycker jag inte att kaffe smakar särskilt gott. Det luktar gudomligt och jag får en förväntan om smakupplevelse som kaffet aldrig riktigt lever upp till. Det är tvärtom med vissa ostar som parmesan, den luktar som fötter och gamla strumpor men har en underbar umami-smak. Jag har inte käkat på fötter sedan jag var en bebis men jag tror inte de smakar lika bra som parmesan ... Hoppsan, vad skriver jag om nu? Tillbaka till ämnet, som var … jo, bristen på lust och motivation.

Monolog med en hjärna
Jag tror egentligen inte det är motivation jag saknar. Det är snarare lust. Om man ägnar mycket tid åt något lustfyllt - som t ex att springa - och sedan springer hårt - alltför hårt - då tar det tid att reparera och återställa lusten. Det är som om hjärnan anklagar mig: Hallå där kropp, varför kändes det så där? Löpning brukar ju vara en skön känsla. Du höll ju nästan på att ta död på dig och mig. Nu kommer det att kännas jobbigt ett tag tills jag börjar lita på dig igen. Tänk på det. Jag har ögonen på dig. 

Att springa eller inte springa, det är frågan.

På jakt efter inspiration
Hur får jag tillbaka lusten? Kanske genom att ta det lugnt. Jag springer utan klocka och ambitioner och gör lite annat. Motivationen finns någonstans inom mig, men bristen på lust står än så länge i vägen. Det är kanske inspiration jag behöver? Inspiration kommer av latinets "inspiro" som betyder inblåsa eller väcka liv i. Ordet motivation kommer från latinets "movere" som betyder att orsaka rörelse. Att vara i rörelse är att vara motiverad. Brist på motivation att man står stilla. Djur är motiverade medan växter är omotiverade, kan man kanske säga.

Inspiration: ta alla chanser som dyker upp

Inspiration kommer alltså före motivation. Först måste jag väckas till liv och sedan behöver jag något som får mig att röra mig mot något mål. När jag började skriva var det motivation som jag trodde att jag saknade just nu, men det är inspiration. Internet svämmar över av berättelser att låta sig inspireras av. De kanske inte kan blåsa in liv i mig, men jag kanske kan suga i mig det stället. Inte svälja allt utan försiktigt suga i sig med ett sugrör från olika källor.

Steve Jobs dog som nummer ett
Efter Applegrundarens Steve Jobs död (onödigt tidiga död, enligt DN) lyssnade jag på en föreläsning som han höll på Stanforduniversitetet. Det var tre korta inspirerande historier om kärlek och förlust, förändring, den obevekliga döden och att alla val vi gör knyts samman i efterhand om vi följer vårt hjärta/karma, eller vad det nu är som vi följer.

Jag har alltid gillat Apples enkla, snygga och innovativa produkter, men haft lite svårt för tendenserna till sekt och personkult. Apple befann sig länge i skuggan av IBM och Microsoft och risken att utplånas av något större skapar lätt lite sektstämning och sammansvetsningen kanske hjälpte Apple att överleva tiden utan vare sig Steve Jobs eller idéer mellan 1986 och 1997.

Steve Jobs var ett affärsgeni. Men det kanske var hans ålder som var den viktigaste framgångsfaktorn. Steve Jobs föddes 1955. Flera andra framgångsrika datorpionjärer föddes också kring det året, som Bill Gates (1955), James Gosling (1955), Bill Joy (1954), Scott McNealy (1955), Vinod Khosla (1955), Andy Bechtolscheim (1955), Paul Allen (1953), Steve Ballmer (1956) och Eric Schmidt (1955) m fl. De var alla runt 20 år när persondatorerna började slå igenom 1975 och de hade tillgång till den nya teknologin. Varken för unga eller för gamla. De hade inte hunnit börja på ett större företag som IBM och blivit tankemässigt begränsade, utan de kastade sig ut från skolan som pionjärer och skapade något nytt, något som IBM aldrig klarat av. Även ett geni behöver lite hjälp av turen att vara född på rätt plats vid rätt tid och träffa rätt personer.

I och med internet har en ny generation tagit chansen och Google kanske blir det nya Apple. Inte mig emot. Jag gillar både Google och Apple, men jag skulle nog helst jobba på Google. Om någon på Google läser detta, ring mig så kan vi diskutera mina löneanspråk;)

Att offra en fot

Hur långt skulle du vara beredd att sträcka dig för att springa? Skulle du offra en lem? Det kanske är en fråga som man inte kan ta ställning till direkt. Ibland svarar vi tvärsäkert ja eller nej, men frågan är om det ens är möjligt att veta. För Tom White tog det 26 år att bestämma sig. Det var först när han nådde medelåldern, den tid då hjärnornas olika delar skakat hand med varandra och man börjar bli klok, som han kände sig mogen att fatta beslutet. Den medelålders hjärnan offrar detaljerna för sammanhangen, den blir självsäker. Kanske är det utsikten som skapar denna självsäkerhet. När man befinner sig på livets krön skönjer man horisonten och man ser att alla väger leder dit. Man kan ställa in kompassen på nytt eller så springer man rakt ut och följer sin instinkt.

Ett ödesdigert beslut
Tidigare i sitt liv fattade Tom ett annat beslut och konsekvenserna av det fick han leva med i 26 år. 26 år är en miljard hjärtslag - en livstid för de flesta däggdjur - men Tom tyckte att han hade en lång tid kvar på jorden och om han inte kunde springa, så kunde han inte heller leva. Han ville springa mot horisonten, inte halta och tveka som han gjort framtill nu.

När Tom gick i college sprang han en mile på 4 minuter. Han var alltså en riktigt duktig löpare och såg sig själv i första hand som löpare. Men livet kan ta överraskande vändningar när två livsöden krockar. I Toms fall var det en berusad lastbilschaufför som en natt ändade hans löparkarriär och ändrade hans självbild. En krock och ett oändligt långt ögonblick senare såg Tom sin fot hänga längs benet som en sko i ett skosnöre. Foten satt fast i hälsenan och en liten bit av huden. Toms fot var i princip avklippt, det fanns ingenting - förutom Toms förhoppningar - som höll den kvar vid resten av kroppen.

När Tom kom till sjukhuset var det enda han sa: Rädda min fot. Jag är löpare. Jag kan inte springa utan fötter. Snälla, gör allt ni kan. Läkaren försökte säga att det kanske var bäst med en amputation. Men det gick inte ihop med Toms självbild. Han var inte en stympad människa. Han var en framgångsrik löpare. Läkarna gjorde en fantastisk insats och lyckades sätta fast foten igen och foga samman nerverna och återknyta kontakten med hjärnan. Efter det följde många operationer och en lång tid av rehabilitering. Tom stapplade runt på kryckor i två år. Att springa var inte att tänka på. Han började läsa till läkare och träffade sin blivande fru som också var löpare, men till skillnad från Tom så kunde hon springa.

En andra chans
Efter ett av hennes lopp bestämde sig Tom plötsligt för att springa: Vi tävlar bort till bilen, sa han till sin fru Tammy. Han såg bedrövlig ut, sa hon senare. Han liknade Quasimodo. Men det var någonting som hade hänt i Toms hjärna. Han hade bestämt sig: han skulle springa igen. Det började med korta turer i kvarteret, sedan sprang han en km, två km … 50 km. Han försökte t o m springa Leadville Trail 100. Det var på ren viljestyrka, den typ av styrka som byggs upp av motgångar och övertygelser.

Det gjorde fruktansvärt ont. Men ultralöpning gör ont. Det vet alla ultralöpare och det visste Tom. Men smärtan började bli outhärdlig. Att springa är att vilja, men ibland är viljan starkare än kroppen. Det var inte en hel fot han sprang på. Det var en sargad, lagad och ihopsydd fot. Foten slets ut som ett gammalt däck. Till slut kunde han inte springa mer. Han var en löpare som fick en andra chans men som inte längre kunde springa. Han började acceptera sitt nya liv. Ett liv utan löpning. Han hade en fru och två döttrar som sprang. Han fick springa genom dem.

Slump eller nödvändighet?
En dag bläddrade Tom av en slump i en tidning och fastande i en artikel om en löpare - Amy Palmiero-Winters - vars liv också förändrades i och med en trafikolycka. Men till skillnad från Tom hade hon följt läkarens råd och amputerat foten. Hon fick en protes och nu sprang hon maraton. Hon var en stjärna. Hon såg inte ut som en stympad stackare. Bilden av den amputerade, hjälplösa krigsveteranen, som Tom hade i hjärnan började ritas om. Han läste om Oscar Pistorius som sprang tillsammans med vanliga löpare och presterade världstider. På kvällen sa han till Tammy: Jag vill kapa foten så att vi kan springa tillsammans igen. Redan nästa morgon sa hon: Ok, nu ska vi leta rätt på en läkare. Tom befann sig fortfarande i en värld av idéer. Hon stod för handling och var katalysatorn. Hon förvandlade tanke till handling. Hon hade också saknat löpturerna och ville springa tillsammans med Tom mot horisonten. Efter 26 år hade Toms omedvetna samlat tillräckligt mycket kraft för att gå till handling.

Oscar Pistorius

Eftersom Tom är läkare visste han att alla operationer medför risker. Men det var en risk som han var beredd att ta.

Amputationer är en urgammal konst och det har oftast handlat om liv eller död. Under krig gjordes det på löpande band. Lite alkohol, en rejäl såg och en person med en lika stark arm som psyke, var allt som krävdes. Från resor i barndomen minns jag att det fanns många enbenta äldre herrar som staplade runt på kryckor runt om i Europa. Dagens krigsveteraner har dock helt andra möjligheter. Tekniken har utvecklats och idag är proteser high-tech. Drömmen om den vidareutvecklade människan driver utvecklingen framåt. Idag är man inte lika handikappad som förr. Snart kanske man kan kalla de amputerade för de förbättrade, åtminstone med avseende på tider. Det finns även lovande forskning om att låta lemmar växa ut igen som de gör hos ödlor.

För Tom handlade det inte om liv eller död, utan om liv eller ett sämre liv. Han kände sig bara helt levande när ben, armar och hjärta pumpade i takt. Valet stod mellan att skära bort en del av sig själv för att återvinna sin identitet och återupprätta sin självbild.

Tredje chansen
Toms amputation gick bra. Att förlora en fot är ett trauma, men Tom genomlevde ett trauma redan för 26 år sedan och var stark. Fantomsmärtorna var dock jobbiga. Trots att foten var borta så fanns ju hjärnkartan över foten kvar och därmed fanns foten i Toms medvetande och han kunde känna hur tårna kliade. Han höll dock humöret uppe: Jag har förlorat 5 kg och är tillbaka på min matchvikt från collegetiden, skojade han.

Det tog dock tid att vänja sig vid protesen. Den passade dåligt och det gjorde ont. Den var ingen naturlig del av kroppen. Det tar tid för hjärnan att skapa en ny hjärnkarta som innefattar en bit kolfiber. Ett tag var han på väg att ge upp. Det här var tredje gången gillt, den tredje chansen, och han var nära att ge upp sin dröm om att kunna springa. Han ringde löparen i tidningen - Amy Palmiero-Winters. Det kanske var hans undermedvetna som letade upp hennes namn och kopplade det till hoppet om ett nytt liv. Hon hade förlorat sitt ben för elva år sedan, men nu levde hon som elitidrottare. Hon sprang maraton på tre timmar och syntes på reklampelare.

Amy Palmiero-Winters

Hennes erfarenheter var viktiga. Hon fick honom att kämpa hårdare och att våga mer. Tom tyckte det var pinsamt att ta av sig benet och torka av det mitt i ett lopp. Gör det bara, sa Amy. Vem bryr sig? Det borde han ha fattat vid det här laget. Folk bryr sig inte och om de bryr sig - vad gör det? Ingenting. Amys attityd gav Tom kraft och sakta men säkert blev löpturerna allt längre och allt mindre smärtsamma. En dag kände han nästan ingenting. Hjärna och protes hade kopplats samman.

Först sprang han ett lopp på tio km. Sedan sprang han ett maraton. han hade fått tillbaka sin livsglädje. Nu siktar han på ett ultralopp.

Berättelsen om Tom White känns inspirerande. Han är äldre än jag och har gjort misstag men kommit på rätt köl igen. Han har haft tur också och träffat rätt människor. Utan Tammy och Amy hade han kanske inte sprungit maraton.