Höga Kusten Winter Trail 35k Extreme 2021

Så var det dags för en tävling för första gången på över ett år. Jag har sprungit mycket i hårda, fina skoterspår. Det har varit en perfekt vinter. Men vintern orkade inte riktigt ända fram. En vecka innan start kom värme och massor med snö. Spåren förvandlades till sörja. Bergsluttningarna täcktes av meterdjupa drivor. En härlig utmaning, med andra ord.

Vi löpare började springa allt eftersom vi anlände till starten i olika bussar. De första kilometrarna hamnade jag i ett långt promenadstråk. Det gick inte att ta sig förbi. Det var först ner mot Salsviken som det blev en del löpning. Salsviken är nu en liten sjö, men när jag hade moppe åkte vi dit och fiskade gädda i en havsvik. Landhöjningen är som högst här, det är därför det heter Höga kusten.

Ett och annat löpsteg på vägen i början. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Sedan börjar den långa, sega klättringen upp mot Tärnättvattnen på 172 meters höjd. Jag sprang tillsammans med ett gäng som höll bra fart och kunde följa med dem när andra löpare flyttade sig.

Skönt att komma upp till Tärnettvattnen, men samtidigt blev det mer snö och många besök i det meterdjupa "diket" bredvid och i spåret. På grund av olika väder de senaste veckorna var det flera olika lager med snö som luckrades upp och förvandlades till mjöl.

Efter Tärnettvattnen blir det mer stigning upp mot Slåttdalsskreven. Det är en av många skrevor genom bergen, men den klart mest kända och största.

Mot Slåttdalsskrevan.

Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Slåttdalsskrevan. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Mjölig snö. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Armar är viktiga för balansen. Man springer med armar som flaxar. En del som fiskmåsar, andra som pingviner. På toppen av Slåttdalsberget.

Därefter följer en lång, härlig utförslöpning ner till havet och till den enda vätskestationen. Enligt uppgift bytte hälften av de som påbörjat 50k Insane till 35 eller 20. Många var förvånade över att det var så tungt. En del suckade över sina km-tider, men det är sånt man måste släppa i den här typen av lopp. Livet och löpning är en väg och en process, inte ett mål.

Efter lite vätska och saltgurka följer sugande löpning genom vacker urskog upp mot Stampberget. Jag gillar den sträckan. Sedan springer man ner mot Slåttdalsskrevan igen. Det var enorma mängder snö som drivit in där. Vi lufsade, ramlade och hoppade ner.

Genom urskogen. Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Foto: Jonas Henning (@svl_jonas)

Andra gången upp på Slåttdalsberget kändes i benen. Tröttheten gjorde att man lätt klev fel och ramlade ner i något slukhål. Krafterna kom tillbaka under utförslöpningen. 

Efter bergsrundan till Stampberget och ner är det löpning på väg någon kilometer innan spåret svänger in i skogen mot det fruktade Krampberget, förlåt Skuleberget. Jag har fått kramp några gånger i mitt löparliv och de har samtliga inträffat på Skuleberget. Det känns nästan personligt.

Skuleberget växer för varje steg. Det är en vägg av sten som rest sig upp efter inlandsisen. Toppen ligger 292 meter över havet.

Jag hade bra med krafter efter fem timmars löpning, men flåsade rejält uppför Skuleberget. Jag passerade två löpare och sa hej, då högg det till. Jag slappnade kanske av. Jag tog det lite försiktigare och lyckades komma till toppen. Hejade på en funktionär och i nästa sekund stack benet iväg. Jag skrek till och ramlade raklång i snön. Funktionären jag hejat på drog upp mig. Skuleberget - Johan 6-0. Man kanske inte ska säga hej förrän man är över ...

Skuleberget ser lika stöddigt ut på sommaren.

Jag haltade ner. Blev kall när jag gick, inte minst om fotknölarna pga en liten klädmiss. Krampen kom och gick, men till slut sprang jag i mål efter drygt sex timmar. Aldrig mer, tänkte jag. Men jag vill vinna över Krampberget någon gång. Skuleberget är min vita val. Kanske gör ett nytt försök på korta distansen. 

Snart dags för Höga Kusten Winter Trail

Risken för skador är störst för nybörjare och för personer som tävlar mycket. Jag är vare sig nybörjare eller tävlar särskilt mycket och det kanske är därför jag varit skadefri hela mitt löparliv. Det är bara på tävlingar som jag drabbats av kramp eller fått ont, men det har gått över nästan direkt. 

Den 20 februari springer jag Höga Kusten Winter Trail (HKWT) - mitt första lopp på väldigt länge och jag är inte rädd för skador, däremot är jag rädd för kramp.

Skidåkning är bästa komplementet och ger bra variation. Dagen efter ett långpass löpning i skoterspår kan jag spara benen och jobba med hjärtat och överkropp i skidspåren.

Jag får bara kramp när jag springer tävlingar i Höga kusten. Dessutom på samma ställe - uppför Skuleberget. Det gör mig lite nervös. På HKWT 2019 hade jag en bra tid och placering, men på stigen uppför Skuleberget började det hugga i ena låret. Jag haltade försiktigt uppför ett steg i taget, sedan slog kramp och tillfällig rigor mortis till precis på toppen.

Minus 20 grader och klar luft. Årets vinter har varit perfekt. Kall och solig. Solen värmer en del, men blåsten kyler så att -18 känns som -28.

Tyvärr finns det inget botemedel mot kramp, men studier visar att vinäger eller juice från inlagd saltgurka (som väl också är vinäger) eventuellt kan kortsluta krampsignaler och förkorta förloppet. Kramp är nämligen ett neuromuskulärt fenomen som beror på överaktiverade muskler.

Det är bara jag och älgar som springer här. Jag såg spår av lodjur också.

Till syvende og sidst handlar det om att vara vältränad och att inte gå över gränsen. Jag har tränat en del extra benstyrka, så jag hoppas det hjälper.

Iskalla kristaller.

Skaren är så hård att det går bra utan skoterspår också.

Kört hårt i uppförsbackar med sandsäck i ryggsäcken. Härliga hårda skoterspår.

Dagens träning avklarad. Det är mer nöje än träning.

Från HKWT 50k 2017. Det var tufft för 3 dm nysnö dagen innan på blankis gjorde det omöjligt att springa. I år blir det bara 35k.

Rödbetor och Härnö Trail

I går sprang jag Härnö Trail, ett testlopp på drygt 21 km inför skarp start nästa år. Det blev ett mycket populärt test. Nästan 200 frivilliga testlöpare hade anmält sig. Jag hade inte laddat speciellt mycket, förutom två rödbetor som jag åt två timmar före start.

Vi hade tur med vädret. Det var en fantastisk utsikt ut med havet på den långa banan och många utmanade passager nedför och uppför branter, förbi skrevor och genom grottor. Det var halt, brant och jobbigt. Extremt teknisk löpning med ...

Läs mer ...

High Coast Ultra race report

Ett ultralopp på 130 km. Hur långt är det? Om jag krympte ner mig till 1,8 mm, skulle loppet vara 130 meter. Så långt är High Coast Ultra. Dessutom kuperat - kring 3500 höjdmeter - och tekniskt svårt. Jag gissade att det skulle ta nästan en dag eller omkring 20 timmar - en seg förkylning med kvarlämnad torrhosta gjorde att jag lade till en timme. Jag var tveksam till start in i det sista ...

Forts ...

E4-loppet och hjärnan

I söndags sprang jag min första halvmara på över två år och den tredje sammanlagt. Loppet gick på nya E4 söder om Sundsvall och kallas kort och gott E4-loppet. Jag är inte van vid asfaltslöpning och jag var in i det sista osäker på om jag skulle springa med Fivefingers eller Adidas Climacool. Jag tog de senare. Jag trodde de skulle funka på ett kortare lopp. Det var inte så smart.

Målet i sikte. Foto: Liz Åström.

Det blåste motvind från starten och de första fem kilometrarna. Sedan vände man tillbaka och sedan samma varv en gång till. Den nya E4.an hade inte kommit längre än så. Jag försökte ligga bakom någon rygg i den kraftiga motvinden. Jag höll ungefär 4:55-tempo fram till vändningen, sedan gick det fortare tillbaka och snittempot låg kring 4:48/km. För att komma under 1,40 måste jag under 4:45/km och det trodde jag skulle gå med en liten spurt på slutet. Men sista kilometern gjorde vänsterfoten ont. En blåsa växte och exploderade. Vänsterskon färgades röd. Jag skulle ha valt mina vanliga Fivefingers Classic, det hade gått bra på den mjuka fina asfalten. Men det är lätt att vara efterklok. Jag bet ihop och höll ett jämnt tempo hela vägen kring 4:45-4:50 och sluttiden blev strax över 1,40, personrekord med tre minuter. Det kändes bra, men jag hade nog trott det skulle gå fortare. Lilltån på vänsterfoten var bara en sörja. Jag besökte sjukstugan och limmade ihop den lilla tån. 

Konstaterar att det blev personbästa. Foto: Fralb.

Nästa år måste jag köpa skor med mer plats för tårna eller så springer jag i fivefingers. Jag kommer att träna mycket smartare kommande år. Man blir ju fortfarande lite klokare ... jag gör uppenbarligen också fortfarande tillräckligt många misstag varje år så att jag har utrymme att bli klokare;)

Tävling på gott och ont
Nu blir det inga fler tävlingar på ett tag. SUM var fullbokad. Det kanske är bra. Att tävla är kul, men det sliter också. Risken är stor att man blir övertränad och skadad. Det kanske verkar fånigt för utomstående, men att tävla är även roligt, ett mål, en utmaning, socialt. Det är bra för hjärnan tror jag, tvingar oss att skärpa sinnena, lära av misstagen, vässa allt man har för att prestera bättre. Konkurrens och tävlan gör oss lite bättre. Motståndare är en viktig parameter när hjärnan bestämmer vilket tempo man ska hålla.

Men om man inte återhämtar sig är varje tävling ett kliv närmare slutet. Nu blir det 2-3 månader uppbyggande aerob träning, styrketräning och en crawlkurs som jag kände mig nödd och tvungen att anmäla mig till efter sommarens fiasko. Jag har nog aldrig varit mer nervös inför en kurs:)

Kollaps i Finnkampen
Jag fick ett tips om ett klipp på svtplay (se nedan) som visar hur löparen Fredrik Uhrbom kollapsar strax före mållinjen på 10 000 meter. Expertkommentatorn Jakob Hård säger att det ser läskigt ut och konstaterar tvärsäkert (34 sek in i klippet) att det beror på vätskebrist! Efter 30 minuter löpning kan man alltså drabbas av akut vätskebrist och bli oförmögen att kontrollera kroppen, enligt en expert.

Fredrik skriver på sin blogg att det enda han ville var att ligga stilla en stund, vilket övertygar hjärnan om att han inte ska springa mer. När han reser sig upp kräks han. Det bevisar att kollapsen inte berodde på vätskebrist. En uttorkad kropp mobiliserar och absorberar först vattenreserverna i magen innan den aktiverar försvaret mot uttorkning. Eftersom människan utvecklades som långdistansjägare i ett torrt klimat så gynnade evolutionen de som var bäst på att utnyttja det vatten som finns fritt i kroppen, och egentligen inte fyller någon annan funktion än att vara en vattenreserv. En kropp som gjorde sig av med vätska om den vore uttorkad skulle inte överleva länge.

Dagen efter var Fredrik Uhrbom hur pigg som helst och gav en klockren analys:

”Jag minns allting, det är helt klart. Det är ju så att det är nervsystemet som slås ut och man kan inte kontrollera benen. Det var inte kramp eller så ... svårt att undvika, viljan vill mer än kroppen klarar av och till slut slår hjärnan av ... det inträffar när man inte vill kliva av ... när man tävlar i landskamper ...”

Om människan skulle få svårt att röra sig efter en halvtimme utan vätska, då skulle hon inte överleva särskilt länge på savannen. Det finns flera exempel på människor som gått vilse i öknen och de har överlevt i dagar och det första och värsta symptomet var törst. Långt senare började kroppen brytas ner, men de vinglade inte som en löpare på upploppet.

Hjärnan kontrollerar musklerna
Det är hjärnan som bestämmer hur länge vi orkar springa. Det är hjärnan som har kontrollen och fattar det avgörande beslutet när man saktar farten eller ger upp. Grunden för detta beslut ligger på flera omedvetna nivåer, såsom graden av ansträngning, hur vältränad man är, tidigare fysiska och psykiska erfarenheter, temperatur, vind, sträcka, intensitet, motståndare, m m. Hjärnan gör sedan en samlad bedömning och bestämmer - med god marginal - vilket tempo man kan bibehålla hela sträckan utan att riskera livet. Om hjärnan bedömer att jämvikten och livet är hotat (att hjärnan inte får tillräckligt med energi, att muskler bryts ner, att hjärtat ska skadas) då aktiverar den känslor av trötthet och smärta så att vi inte orkar springa lika fort och i sista hand stänger hjärnan t o m av benen så att vi helt enkelt inte kan ta ett steg längre. Det var det som drabbade Fredrik Uhrbom. Hjärnan fattade ett beslut och mot hjärnan sprattlar man förgäves.

Hjärnan har kontrollen och kan t o m köra över viljan om det krävs för att säkerställa hjärnans överlevnad. Skärmdump från svt som jag lekt lite med.

Känslan av trötthet och smärta och att man därmed springer långsammare, är förebyggande och skyddande åtgärder som hjärnan vidtar för att undvika allvarliga fysiska trauman. När stressen på hjärta, muskler och nervvävnad närmar sig gränsen för vad som är säkert, då skickar hjärnan en signal till den motoriska barken att den ska sluta rekrytera muskler och det är som att klippa trådarna till en spratteldocka. Löparen faller ihop.

Trots att jag nästan känner mig död efter ett hårt lopp, så har hjärnan sparat så pass mycket krafter att jag dels skulle orka spurta om så krävdes, dels redan efter några minuter känner mig pigg och redo att dela och försvara bytet om jag varit en jägare. Det beror inte på att kroppen har reparerat en massa skador i en handvändning, utan på att hjärnan uppfattat att hotet mot jämvikten har upphört och därmed stängt av trötthetskänslor och smärta så att jag kan ta mig hem med medalj eller en dödad gnu.

Sammanfattningsvis kan man säga att trötthetskänslan börjar i hjärnan. Denna känsla baseras på summan av sensorisk återkoppling från många olika organ och uttrycks fysiskt som sänkning av löphastighet p g a en minskning i muskelaktivering från motoriska barken i hjärnan.

Den som är bäst på att springa med sin hjärna och inte emot sin hjärna, är den som också lyckas bäst. Det gäller inte bara löpning, utan allt annat också. Att träna är att lära känna sin hjärna, dess gränser. Det kräver också att man ibland testar dessa gränser.

Rödbetsjuice eller viljestyrka?
På en bild i Fredrik Uhrboms blogg ser jag att han testade rödbetsjuice för första gången inför loppet. Kanske - nu spekulerar jag - gjorde det att han kunde anstränga sig mer än han egentligen var fysiologiskt anpassad att klara? Eller berodde kollapsen på att han är utrustad med extremt mycket viljestyrka och att en landskamp också gjorde att han använde all denna viljestyrka, vilket fick honom att först motstå trötthet och smärta - men det kunde inte hjälpa honom när hjärnan klippte trådarna.

Jobbklassikern igen

Jag har inte ägt en riktig cykel sen jag gick i skolan. I tredje deltävlingen i jobbklassikern som går den 24 maj ska vi cykla 49 km och just innan jag reste till Prag sprang jag in på en loppis och köpte en cykel för 600 kr. Tänkte först bara ha en cykel att trampa mig runt på, men när jag hörde och läste på funbeat hur vansinnigt alla andra cyklade, så föll jag för tävlingsinstinkten och svängde in på XXL och impulsköpte en hybridcykel. Redan på onsdag ska jag testa bansträckningen och den nya cykeln tillsammans med några andra deltagare. Det kommer att bli svårt att placera sig bland de bästa. Nästan lika svårt som att hålla balansen. Den som överlever får se.

Min nya hybridcykel. White SC Lite FF. Det ingick inga stödhjul.

Jag ligger sammanlagt trea efter skidor och löpning. Det är två fullblodsproffs (Martin och Hans) framför mig och de lär göra upp om förstaplatsen. Bakom mig har jag en brokig samling, en del bra skidåkare som är sämre löpare, andra är dåliga löpare men bra cyklister. Det finns alla möjliga kombinationer. Jag tror ingen är bäst på allt. Och alla är bra simmare, åtminstone jämfört med mig. Jag presterade nog bäst i skidåkningen, följt av löpningen, så nu blir resten en kamp. Jag kanske överlever cykeltävlingen, men hoppet om en tredjeplats sjunker som en sten i Sidsjön när det blir dags för simningen.

Fast jag ger inte upp. Jag ska simma som en galning i sommar. Jag längtar efter att kränga på mig våtdräkten och kasta mig ut i första bästa sjö. Det sägs att det krävs 10 000 timmar för att bli bra på något och man kanske kan klämma in 10 000 timmar i sommar med lite viljestyrka. Tiden är ju bara en illusion, som Einstein sa. Men den är svår att göra något åt.

Bilder från löpningen
Nu har fotograferna från löpningen framkallat bilderna och jag fanns med på några plåtar. Start och mål var på Norra berget. Det var växlande väder. Just innan starten började det hagla. Det var jag och några till som hade kortbyxor, men jag frös inte alls. Jag kanske har mycket brunt fett.

Första varvet höll jag 3:2-tempo i andningen. Det fungerade bra. När jag ökade takten fick jag lite svårare, men det gick bra för att vara tävling. Jag körde 2-1 och sedan upplöstes allt i ett flämtande. Jag glömde bort hur jag skulle andas när jag sprang fort (2-1-1-1 skulle det ju vara). Det återstår någon månad innan andningen är en vana.

Bilden nedan visar starten. Det haglar. Jag springer alltid minimalistiskt, med så lite som möjligt på mig. Självklart hade jag mina fivefingers, fast de börjar bli slitna nu.

Första kilometern sprang vi utför Norra berget. Det var brant utför och jag lät gravitationen dra mig neråt och jag hade inga svårigheter att hänga med. Tätklungan hade bra fart första kilometern. De fyra som ligger först på den här bilden kom också först i mål. Hans (nr 65) vann före Thomas (64), Göran (86) och Martin (50). Jag (60) är bra med i starten. Känner mig lätt efter allt fastande. Jag väger bara drygt 75 kilo. 

Vi sprang två varv runt Norra berget. En backe var kort sagt grym och den var låååång. Jag springer med en klunga flåsande bakom mig. Jag andas in-2-3-ut-2.

Samma backe på andra varvet. Ökade farten lite på slutet. Jag hade inte sprungit banan tidigare, vilket gjorde att min hjärna höll tillbaka mig lite grann. Det blev ingen spurtuppgörelse och jag hade krafter kvar när jag kom i mål, vilket var en liten besvikelse.

Jag kom nia i tävlingen och ligger nu trea sammanlagt. Jag blev dessutom landskapsmästare, d v s bäst i vårt kontorslandskap. Det var kanske det viktigaste, men det blir svårt att vinna cykeltävlingen och i stort sett omöjligt att inte komma sist i simningen, i kommande landskapsmästerskap. 

Löpningen tog drygt 50 minuter och banan var lite mer än 11 km, vilket gav ett tempo på 4:42/km. Det var godkänt med tanke på att det var tidigt på säsongen och att det var en kuperad bana.

Jag hade rejäl träningsvärk några dagar efteråt. Att springa utför branta berg sliter sönder musklerna. Men de byggs upp igen. Musklerna lappas ihop och blir lite starkare till nästa gång. Det behöver jag inför sommarens kraftprov i Alperna.

Är det farligt att tävla?

Starten för Vasaloppet går och 15 000 skidåkare kastar sig ut i skidspåren och ungefär vart tredje år händer det att någon segnar ner och dör. En del drar slutsatsen att sport är farligt och att det nog är tryggare att titta på sport. Det är både rätt och fel, men mest fel, vilket illustreras av det här citatet av hjärtläkaren Paul Thompson:

"If you want to live a long, vigorous life, you should do an hour of moderate exercise a day. If your only goal is to survive the next hour of your life, you should get into bed - alone." 

Vasaloppet utklassar döden

Under en tioårsperiod från 1989–1998 inträffade tre dödsfall som en effekt av Vasaloppet. Det är tre av 73 500 åkare. Det är inte en stor risk. I en uppföljande studie fann man att antalet förväntade dödsfall inom gruppen Vasaloppsåkare hade sjunkit med 440 fyra år efter själva loppet. Detta som en direkt effekt av träning och annan hälsosam livsstil. En och annan dör men i det stora hela räddar Vasaloppet liv. Livet vinner med 440 - 3. Det är ren utklassning, men i slutet tar döden hem segern i alla fall woaahhaha:)

Ändamålet helgar medlen

Man kan invända och säga att man bara ska träna inför Vasaloppet eller ett maraton, eftersom träningen är hälsosam medan tävling i sig utgör en viss risk. Men då glömmer man att det är målet som får många att träna. Målet helgar medlen. Målet upprätthåller fokus och skapar gemenskap. Utan mål finns det ingen väg att springa på och finns det ingen väg springer många vilse bland alla krav och prioriteringar.

De flesta motionärer är nog motiverade av både mål och medel. Träningen - medlet - blir sitt eget mål. Det är det bästa. Men det konkreta målet för många finns i Mora eller i Stockholm. Själv tränar jag för att det är kul att utmana mina egna föreställningar om mig själv. Det är utmaningen som är kul och utmaningen går utöver mål och medel, det är både och.

Risken att dö i hjärtinfarkt ökar med sju gånger medan man springer men risken resten av livet när man inte springer minskar med 50 %. Det är majoriteten av timmarna. Slutsatsen måste bli att man ska springa, ty återstoden av livet är längre än löpturen. Är man otränad ökar risken 50 gånger att drabbas av en infarkt i löparspåret jämfört med en person som tränar regelbundet. Redan 1953 gjordes en studie där man fann att biljettsäljaren som gick i trappor i bussen (dubbeldäckare) hade 30 % lägre risk att dö i hjärtinfarkt än chauffören som satt hela dagarna. Så börja träna regelbundet och börja försiktigt med en gradvis ökning. Det är en klok investering i ditt liv.

Vilka dör och varför

En av de ledande experterna på hjärta och löpning är Paul Thompson. Enligt honom är det två typer av löpare som dör under ett maraton. De som är under 35 och de som är över 35. En ganska tautologisk sats, men de dör av olika orsaker, vilket kanske är det viktiga här.

De avlidna som är under 35 har ofta något strukturellt fel på hjärtat, medan de som är äldre än 35 nästan alltid dör av hjärtinfarkt. Hjärtinfarkterna beror på att artärväggarna täckts av LDL (dåligt kolesterol) som oxiderat i närvaro av fria radikaler, vilket aktiverar immunförsvaret. Immunförsvarets angrepp leder till bildandet av plack längs kärlväggarna. När man anstränger sig kan dessa plackbildningar spricka och täppa igen kärlen och infarkten är då ett faktum. Ansträngning skapar en flodvåg av blod, medan soffsittande är en droppande kran av blod som rinner förbi placket. Men det finns lika mycket plack, personen är lika illa däran och den plötsliga flodvågen skyndar bara på infarkten.

I en studie fann man att risken att dö under ett träningspass var ungefär sju gånger så stor jämfört med att dö framför teven. Det motsvarar ett dödsfall per 396 000 träningstimmar (inget man tänker på när man springer ut en timme). Men att från detta dra slutsatsen att träningen orsakar dödsfall är fel. Det är de dåliga artärerna som orsakar dödsfall, löpningen skyndar på något som skulle ske inom kort tid. I samband med ett häftigt snöfall såg man att dödsfall i samband med snöskottning ökade kraftigt, men veckan efter sjönk de under det normala. De med dåligt hjärta förkortade sitt liv med en vecka, det skedde bara en förskjutning av dödsfallen.

Ska man ändå få en hjärtattack är det en fördel att få den under en tävling. Chansen att överleva är flera gånger större under en tävling än om man springer ensam någonstans.

Är skidåkning farligare än löpning?

I en studie tittade man på 4,5 miljoner maratonlöpare under 30 år och då fann man att 41 av dessa dog i hjärtattack, det är en på 110 000 löpare. Risken är alltså mindre än en hundradels promille. Under åren 1970 till 2005 dog 13 Vasaloppsåkare av 698 000, vilket ger en lite högre risk än vid maraton - en på 50 000. Det kanske beror på att Vasaloppsåkare har en högre medelålder och därmed fler inom riskgruppen för hjärtinfarkt.

Jag vet inte hur det förhåller sig, men jag har en minnesbild av att de flesta som segnar ner i Vasaloppet gör det i starten? Men som sagt, jag har ingen aning. Av de 41 dödsfallen i maraton skedde dock hälften de sista 1-2 kilometrarna eller direkt efter målgång. Ett sätt att minska risken med hälften är alltså att ta det lite lugnt i slutet om man vet att man tillhör en riskgrupp.

Jag är ingen typ

Det är inte lätt att hålla tillbaka benen när man tävlar. Människan har nog alltid tävlat. Det är en instinkt i oss. Vissa är dock mer tävlingsinriktade än andra. De brukar kallas typ A-människor och de tar större risker, men risktagande kan också ge större avkastning, så det finns inga enkla svar.

Jag vet inte vad jag är för typ. Det tycks finnas typ A, B och D. Typ A är tävlingsinriktade och stressiga, typ B är balanserade och typ D är apatiska. Jag är nog mest typ B, men med lite A och D också, det beror på sammanhanget. När jag tävlar är jag mycket A, men på ett tråkigt möte tar D-typen över mig totalt. Eller så är jag typ C, typ.

Höga Kusten halvmarathon 2010

Okey, hjärna, nu hänger allt på dig. Homer Simpson.

Efter en ganska sval sensommar så blev typiskt nog denna dag den varmaste på länge. Jag var blöt innan jag börjat springa. Någon sa att det var som på Göteborgsvarvet tidigare i somras.

Det kändes ovant att stå i startfållan tillsammans med en massa andra löpare. Löpning är en ganska ensam sport, åtminstone för mig. Jag springer oftast själv. Nu var vi en hel hjord som skulle springa åt samma håll och med samma mål. Jag uppskattade antalet till drygt 100 löpare.

Min plan var att ligga lugnt i mitten halva loppet och sedan köra hårt sista halvan, verkligen ge allt. Inte vara rädd för smärtan, utan bejaka den som ett kvitto på att jag ger allt nu när jag är där jag vill vara. Det är glömt när det är över. Jag kommer inte att dö, hjärnan stänger av mig innan.

Men risken fanns att jag skulle springa för hårt, så jag rabblade ett mantra inom mig att kolla tempot i början och att allt skulle bli bra, jag såg mig själv gå i mål nästan utan ansträngning. Det var en from förhoppning, skulle det visa sig.

Springa baklänges och sannolikhetslära
Startskottet gick och vi rusade iväg, åtminstone rusade de andra iväg. Jag trodde jag stod stilla, men det var en optisk illusion, ungefär som när man sitter i ett tåg och ett tåg bredvid åker iväg och det känns som om man åker baklänges. I starten står alla löpare tillsammans, sannolikhetsfördelningen är kollapsad till en klump. Men efter ett tag har sannolikheten gjort sitt och de snabba springer iväg, de långsamma sackar efter och den stora massan ligger mitt emellan. Redan efter några minuter följer löparna en normalfördelningskurva där sannolikheten spridit ut löparna efter förmåga och jag sprang med mina jämlikar.

Backarna
Första backen var 2 km lång och seg med en stigning på 100 meter. Det kändes som en seger att komma över krönet. Sedan blev det grusväg och utför. Det är himmelskt vackert i Nordingrå men man har inte tid att njuta av utsikten. Man rundade en idyllisk sjö och kom ut på en större väg. En bit bort skymtade Körningbacken.

Körningbacken kändes längre idag än när jag gjorde genrepet och den här gången visste jag att vi skulle ses igen om 50 minuter. Nu märkte jag att jag sprang förbi fler än som passerade mig, jag rörde mig uppåt i fältet. Jag tänkte mig som en Pacman som åt löpare och fick energi av det. Det var en bra mental bild så länge man käkade placeringar.

Första varvet gick på 51 minuter, vilket tydde på en sluttid på 1:42. Mitt mål var 1:50, med en förhoppning om att kunna springa på 1:45. Jag hade glömt kolla tiden. Det gick alldeles för fort. Det sådde tvivel och en negativ tanke slog rot. Jag anade att jag skulle springa för fort. Första gångerna jag tävlade i skidor körde jag också för hårt i början.

Jag kom in på andra varvet. Nu var varje meter en meter mindre än hälften kvar, vilket kändes bra och jag försökte verkligen krama den känslan.

Andra gången uppför långa backen. Jag började känna mig trött. Första varvet låg jag på 5:00 uppför backen, men nu sprang jag på 6:00 uppför backen.

Sträckan runt sjön var nästan plågsam. Vi löpare var utspridda längs vägen utan kontakt med varandra. Körningbacken tornade upp sig framför mig igen. Den såg brantare ut nu. Det är en lång backe men jag såg bara fyra löpare längs hela backen, så utspritt var fältet. Jag tänkte att det här är sista chansen att förbättra tiden och jag försökte öka takten ytterligare. Då kände jag plötsligt något i nedsidan av bröstet, längst ner vid revbenen. Det kändes som om en piraya hade börjat nafsa på mina revben.

Pirayor i bröstet
Jag försökte ignorera smärtan, men snart kände jag att pirayorna blev fler. De lockades av lukten av blod. Snart simmade en flock pirayor runt och rev och slet sönder mig inombords. Jag fick en stark lust att sluta springa.

Benen sprang ändå, trots att det kändes som hjärtat slitits itu och nervtrådarna till hjärnan blivit uppätna. Mönstergeneratorn i ryggmärgen kan springa själv. Där finns ett nätverk av nervceller som samverkar för att styra musklerna. Både kackerlackor och kycklingar kan springa trots att de blivit av med huvudena. Men för att springa i mål måste man ha en hjärna som ger lite styrning. Fast just nu kändes hjärnan mest som onödig barlast.

Världens tyngsta pulsklocka
Pulsklockan på vänster handled, en gigantisk Garmin 305, blev tyngre och tyngre. Jag lutade åt babord. Vägen lutar också babord ner mot diket. Snart kantrar jag p.g.a. vägen och den där klockan, tänkte jag och den tanken började slå rot. Jag fick lusta att sätta den på höger hand eller slänga den i diket. Jag försökte tänka på något annat. Inte tänka negativt. Jag blev Pacman igen. Men det var långt till nästa löpare och utmattningsspökena kom från alla håll. Jag sprang inte ikapp någon längre, däremot sprang andra om mig och tog lite energi av mig. Det gick sakta och det gjorde ont.

Jag rabblade mitt mantra istället. Smärta är bra, det är här du vill vara, smärtan gör dig starkare.

Jag skulle nog hellre kollapsa än ge upp. En märklig prioritering, men så kändes det och det var jag nog inte ensam om att tänka. Några kilometer från mål hämtade en ambulans upp en löpare som kollapsat. Det såg otäckt ut. Hoppas det gick bra.

Ett mänskligt vrak
Jag var ett mänskligt vrak. Jag hade sjunkit till botten och luften var snart slut. Det steg bubblor ur mig då jag andades. Det kändes som mer vatten än syre i lungorna. Men då såg jag målet. Jag hittade en luftficka och spurtade allt vad jag kunde.

Äntligen i mål
Jag ramlade i mål. Nu kunde jag äntligen ta ett andetag som lyfte mig till vattenytan upp ur djupet. Ingen vacker syn, men jag hade gjort det och jag kände mig lycklig.

Jag tittade på klockan: 1:54:30. Mer än fyra minuter sämre än mitt mål och tio minuter sämre än min förhoppning. Å andra sidan sprang de flesta sämre än de brukade i värmen och jag kände mig nöjd att jag klarat min första löpartävling.

Sköldpadda istället för hare
När går nästa lopp, var min första förnuftiga tanke. Jag kände mig revanschsugen och mer erfaren. Nästa gång ska jag springa sakta i början. Jag ska inte ha en hare utan en sköldpadda framför mig.

Det här var årets viktigaste lopp. Löparsäsongen är snart över. Men det ska bli en intressant skidsäsong för den här vintern ska jag springa och hålla liv i mina löparben. Jag ska hålla löparelden levande genom att sticka in ett vedträ då och då, kanske en eller två gånger i veckan. Det borde räcka för att komma ut på andra sidan vintern i relativt god löparform.

Nu ska jag äta och dricka gott och bli lite bortskämd och därmed sätter jag .

Låt hjärnan planera loppet

Två flugor i en smäll
Jag har fortfarande lite ont i hälen efter debaclet i Liden. Dessutom tog ett virus chansen att föröka sig när mitt immunförsvar var tillfälligt nedsatt och nu är jag hemma och snörvlar lite. Det känns effektivt. Skadad och sjuk samtidigt. Jag kan inte springa av två skäl. Det torde även mitt limbiska system respektera.

Jag har inte varit sjuk på ett år. Tidigare, då jag inte sprang, hade jag ett antal infektioner per år. Men nu är det glest mellan sjukdagarna. Löpning har positiva effekter på immunförsvaret, åtminstone i lagom dos. Däremot är det ganska typiskt att man blir sjuk efter en tävling. Risken ökar upp till sex gånger, enligt en gedigen studie från 1987.

Höga kusten marathon 2010
När man inte kan springa måste man göra något annat. Jag mejlade till arrangörerna om bansträckningen för Höga kusten marathon och fick en karta några timmar senare. Jag hade förgäves letat på nätet tidigare. Bansträckningen sträcker sig över ca 10 km och det blir alltså två varv om man springer halvmaraton, vilket är årets mål för mig.

Högerklicka på kartan och spara ...

Kartan är viktig

Jag måste ha en karta över sträckan så att jag kan göra en plan. Våra hjärnor gör alltid planer inför ett lopp. Men det sker omedvetet. Varje gång vi börjar springa är det en plan med ursprung i prefrontala cortex som verkställs, såvida inte vi blir överraskade av en tiger. Då aktiveras det limbiska systemet och vi springer på instinkt så fort vi kan, som skrämda ödlor utan tanke på morgondagen eller kilometertid.

Det är särskilt viktigt att läsa in den sista fjärdedelen av loppet. På slutet av en tävling krävs det inte mycket för att hjärnan ska ge upp och dra åt kranarna till muskulaturen. En oförutsedd backe kan räcka.

Helst ska man springa sträckan i god tid innan tävlingen. En karta kan dock hjälpa mig att visualisera loppet. Faktum är att samma mönster i hjärnan aktiveras vid visualisering som när man faktiskt springer ett lopp. Det är därför visualisering är så viktigt.

Jag behöver en karta så att jag kan göra en plan och för att jag ska kunna hitta till tävlingen och provspringa sträckan innan. Därmed får hjärnan ett utmärkt underlag. Med hjälp av sin plan kan hjärnan göra en prognos över hur långt jag ska springa och justera tempot så att musklerna kan aktiveras hela sträckan utan att hota kroppens jämvikt.

En till anledning att värma upp

Själva löpningen planeras i prefrontala cortex, den bit av hjärnan som sitter längst fram och som utmärker människoarten. Planen sätts samman till en enhet med hjälp av sinnesintryck, minnen från tidigare lopp och från cerebellum djupt nere i hjärnstammen. Kroppen finns representerad som en spratteldocka i hjärnan. När planen över löpningen är sammanställd utförs den genom att hjärnan börjar dra i trådarna till denna spratteldocka. I början känner man sig ofta lite klumpig. Men allteftersom man springer finjusteras planen och ben, muskler och armar kalibreras så att löpningen går bättre och bättre. Det är en anledning till varför man bör värma upp ordentligt.

Spring inte planlöst

Om jag sprang planlöst skulle hjärnan ändå göra en plan. Men den skulle vara grov och missvisande. Tio km blir tio km platt terräng, vilket inte är korrekt om man springer efter Höga kusten. Risken är stor att man inte orkar utan springer in i väggen.

När jag åkte Stafettvasan förra året blev jag överraskad av Lundbäcksbackarna. Jag trodde inte de skulle vara så utdragna och så många. Det knäckte mig nästan. Men när jag åker Vasaloppet nästa år då vet jag vad som väntar och hjärnan ser till att jag hushållar med krafterna.

Länkar
Cerebellum
Sjuk efter tävling
Höga kusten marathon
Visualisering
Bättre immunförsvar om man tränar lagom

Indalsledenloppet 2010

Om huvudet är dumt får kroppen lida. I torsdags skulle jag visa en kompis hur man inte ska landa när man springer och hoppade upp och slog i hälen så att jag fick ont. Men jag fortsatte springa och smärtan kom smygande efteråt. Dagen före min första löpartävling. Jag var bedrövad och ringde lagledaren Eva som sa att det inte var något problem, det fanns reserver. Skönt att man inte ställde till det för laget i alla fall. Ett hårt nedslag, men man kan dra lärdom av misslyckanden.

Hjärnornas inbördeskrig
Jag ringde vårdcentralen och sköterskan förbjöd mig att springa på minst en vecka. Självklart, sa jag och den förnuftiga delen av hjärnan nickade instämmande. En vecka i celibat ska jag väl klara av. Men under ytan tänkte en annan del av hjärnan, den primitiva som tycker om att tävla och slåss, att det där bryr jag mig inte om.

Natten efter skadan tog den primitiva delen av hjärnan över kontrollen. Förnuftet i prefrontala cortex befinner sig i underläge gentemot det limbiska systemet i nattens mörker. I drömmen härskar de primitiva instinkterna. Jag drömde att jag sprang utan smärta och när jag vaknade på morgonen för loppet var jag inställd på att springa. Men efter frukosten var det som om prefrontala cortex, med hjälp av nya färska kolhydrater, tog kontrollen igen. Smärtan fanns ju där under ett lager av Voltaren. Den gick inte att ignorera. Prefrontala cortex var bestämd på den punkten. Det limbiska systemet drog sig tillbaka som en skamsen hund.

Att springa är inte att tänka på
Jag ringde Hans som skulle skjutsa och sa att jag inte kunde följa med. Han övertalade mig att ändå åka med för att heja på lagkamraterna och sedan gå ut och äta. ”Det är ju en social grej också.” Det är sant, tänkte jag. I stället för löpningen kunde jag fokusera på de övriga. Inte deppa över att jag inte skulle springa utan se möjligheterna att lära mig något. Jag kastade mig in i bilen och åkte ned till Sundsvall. Det limbiska systemet packade med löparskor och träningskläder. Låt gå för det, tänkte prefrontala cortex, det som gör det limbiska glad gör mig glad. Men springa är inte att tänkta på. Absolut inte.


Känslorna vinner alltid
Jag mötte mina löparkollegor i Sundsvall och vi körde mot Liden. Det är vackert efter Indalsälven. Jag har bara åkt förbi i bil tidigare och det hade varit härligt att springa.

Det limbiska systemet tog alltmer kontroll över hjärnan ju närmare starten vi kom. Pulsen steg. Det limbiska systemet satt i förarsätet, prefrontala cortex satt tyst i baksätet. Jag strök på lite mer Voltaren. Hans och Mikael, som jag åkte med, erbjöd sig att springa min sträcka. Prefrontala cortex försökte med ett artigt ja, men det limbiska systemet vrålade NEJ, STRÄCKAN ÄR MIN! Jag testar när vi kommer fram, översatte jag diplomatiskt. Om foten håller så springer jag - och om den inte håller springer jag ändå, konspirerade det limbiska systemet. Jag kan alltid hoppa på ett ben.

Jag prövade att springa en kilometer när vi kom fram och det kändes som att smärtan avtog när jag sprungit ett tag. Jag bestämde mig för att delta i stafetten en halvtimme före starten. Prefrontala cortex hade kapitulerat. Det limbiska systemet har utvecklats under hundratals miljoner år och är mycket starkare än den tunna grå handske av förnuft som evolutionen lagt ovanpå de primitiva delarna.


Loppet
Det finns två olika stafetter. En hel- och en halvstafett. Vi hade ett lag i båda och jag var med i halvstafetten. Det var inte många lag anmälda till den så vi behövde inte trängas i startfållorna. Jag kollade på pulsklockan. Pulsen var stigande.

Jag tog det lugnt i början. Prefrontala cortex utövade viss kontroll på löpningen genom att kolla tempot på klockan. Det gjorde ont varje gång foten träffade marken. De andra löparna sprang iväg som gaseller och det limbiska systemet ville ta upp jakten, men jag behärskade mig. Sen, efter tre km, var smärtan borta. Endorfinerna hade pluggat igen smärtreceptorerna och smärtorna väntade som blodtörstiga hunner på att bli insläppta. Men det brydde jag mig inte om. Det limbiska systemet triumferade, det bryr sig bara om här och nu. Det kändes euforiskt och nu kunde jag öka takten till under 4,30 per km. Sista 3 km gick på 4,15 per km. Jag kände mig starkare och starkare för varje meter. Efter 10,1 km växlade jag över till Mikael på tiden 44,45. En bra tid med tanke på förutsättningarna. Jag sprang intensivt i 45 minuter och mängden endorfin som frigjordes motsvarade injicering av 10 mg morfin.

När jag lämnat över stafettpinnen drog endorfinerna tillbaka sina nycklar ur receptorerna och in vällde horderna av smärta. Jag kunde nätt och jämt gå. Men det var det värt. Sen åkte vi fram och tillbaka längs vägarna och hejade på de övriga. Solen började kika fram och det blev en trevlig dag. Det var få lag med i halvstafetten, men vi gjorde bra ifrån oss och kom på femte plats … av sex lag.

Det andra laget som sprang hela stafetten kom in på nittonde plats av drygt femtio lag. Efteråt drack och åt vi och började prata om nästa lopp. Vi kanske springer Vasastafetten senare i augusti.


Dagen efter
Jag har ont idag. Men det känns stabilt. Jag ska vila och ta det lugnt från löpningen tills det känns bra. Det limbiska systemet har fått sitt nu och sover nöjt.

Förutom stafetterna finns det även ett ultralopp som sträcker sig över hela distansen, nästan nio mil. I år var det två deltagare. Jag kände direkt att det vill jag också springa. Kanske inte nästa år, då jag ska åka Vasaloppet, men 2012. Jag siktar på ett halvmaraton i år och ett helmaraton och Vasaloppet nästa år. Sen ska jag springa ett ultralopp, kanske i Fivefingers. Det känns bra när målet finns nära och man kan visualisera det.

Nu väntar jag på straffet för min dumhet att springa halvskadad. Jag ligger och lyssnar på rälsen. Snart kommer tåget och träffar mig hårdare än hårt. Eller så går det över. Men tack vare skadan började jag skriva på artiklar om löpning som jag kunde lägga upp på en blogg. Efter ett tag upptäckte jag att det var kul att skriva, kanske för att jag inte skrivit om något som jag varit så passionerad över på mycket länge.

Nu tvingas jag vila. Jag har inte varit sjuk på över ett år och inte varit allvarligt skadad sedan jag började springa för tre år sedan. Tid för reflektion och lärdom. Jag känner mig sugen på revansch. Jag kommer att ha mer kraft när skadan läkt. Jag hittade dessutom ett nytt lopp: Öbackalufsen. Det ska jag springa. Det går på hemmaplan, bakom knuten. Sen blir det Höga kustens halvmaraton i augusti.


Länkar
Indalsledenloppet
Prefrontala cortex
Limbiska systemet
Endorfiner