Medelpad Classic Ski och stjärnaska

Efter viss tvekan åkte jag Medelpad Classic Ski idag. Jag har inte åkt så mycket skidor de två senaste åren, men det var bra väder och jag är i ganska god form i övrigt. Dessutom är det ett fint lopp genom en vacker dalgång.

Jag anmälde mig på plats. In i det sista funderade och tvekade jag mellan 20 och 40 km. Valet föll till slut på 40 km. Några kompisar skulle åka 40 km och det är ju alltid kul med sällskap. Jag åkte Medelpad Classic 2013, men då bara 20 km.

Jag tog bussen till starten. Vi var där nästan två timmar före start. Jag hade glömt understället och blev ganska kall, men jag tänkte att man brukar bli varm i skidspåret.

Strax före start fick vi veta att banan - som dragits om p g a snöbrist - var 3 kilometer längre, alltså 43 km. Precis vad man ...

Läs mer ...

Nordenskiöldloppet

Som jag skrivit flera gånger skapades den moderna människan genom uthållighetsjakt. Även i Sverige fanns jägare innan de konkurrerades ut av jordbrukare söderifrån. De kunde också springa långt. Och åka skidor långt. Längst uppe i norr fanns det jägare och nomader långt in i modern tid och man var tvungen att åka skidor för att ta sig fram. Samerna kunde färdas 250 km per dygn. Det är tre Vasalopp.

I slutet av 1800-talet gjorde upptäcktsresande Adolf Nordenskiöld resor i Grönland. Med sig hade han samiska spanare som vid ett tillfälle åkte 460 km på 57 timmar. Han kunde själv inte riktigt tro på det, men blev övertygad av deras korrekta rapporter. Däremot blev han utskrattad både utomlands och i Sverige. Ingen trodde det var möjligt. The Times skrev att Nordensköld ljög. För att bevisa att samerna verkligen kunde åka så fort, anordnade Nordenskiöld 1884 Sveriges första moderna skidtävling, fram och tillbaka mellan Jokkmokk och Kvikkjokk - 22 mil. Den svenska upptäcktsresandens heder stod på spel. Prissummorna var 250 kr - en förmögenhet på den tiden.

51-åriga vargjägaren Amma Länta var äldst. Här i 70-årsåldern. Ser seg ut.

18 samer och nybyggare ställde upp. Den äldste var 51 år. Den yngste 22. Skidorna var tre meter långa och 8-12 cm breda. Skidorna vägde 1,2-1,7 kilo per styck och det är ungefär tre gånger vad dagens tävlingsskidor väger. Bindningen var enkel, en fotögla av segt skinn och en skinnrem runt hälen. Stavarna var långa och tunga.

Det stod mellan tre samer på slutet. Tourda - som var med som spanare på Grönland och känd som en duktig varg- och björnjägare - Ahrman och Länta. Vann gjorde Tuorda, med segertiden 21 timmar och 22 minuter. Fem (!) sekunder före Länta efter en rasande spurt. I segertiden ingick en matrast bestående av torkat kött och kaffe på över en timme. Det var dåligt och tungt skidföre. Efter segern tog Tourda skidorna och åkte iväg för att jaga varg. Ahrman föll bort efter några klunkar brännvin, eller kanske för att han åkte tio mil extra till starten för att vara med. När han kvicknat till tog han på skidorna och åkte de tio milen hem igen.

Nordenskiölds rykte var räddat. När han dog 1901 sägs att det sista ord han yttrade var Tourda.

Born to ski
Om två år siktar man på att återuppväcka loppet. Det är samma sträcka på 22 mil, men spårat och massor av mat- och vätskekontroller. Jag tror inte många skulle klara loppet från 1884. Det var kanske det tuffaste skidlopp som någonsin körts. Det kräver nog att man är född på tunga skidor i ett kärvt landskap som inte ger något gratis.

Pavva Lars Nilsson Tuorda - born to ski.

Jag hoppas arrangörerna går i land med projektet. Jag är gärna med. Planen är att loppet ska gå i april 2017. Det är snösäkert och ljust och sträckan går strax söder om Europas sista vildmark Sarek. Det finns en riktig historia, till skillnad från skrönorna om Gustav Vasa. Det blir tufft, men loppen blir allt tuffare. Men det tuffaste vore ju att köra med samma utrustning och med samma förutsättningar som gällde 1884. Skulle inte förvåna mig om ett sådant lopp kommer att genomföras förr eller senare. Men inte ens på ett sånt lopp kommer skidåkarna få nöja sig med endast kaffe och torkat kött. Helst ska vi ju dricka innan man blir törstig tror många nu, mer om den myten i dagens inlägg i Hjärnfysikbloggen.

Dags att plocka fram skidorna

I lördags sprang jag 25 km i prattempo. Fast jag hade ingen att prata med, förutom på slutet då en kollega körde förbi, bromsade in, hissade ner rutan och erbjöd skjuts. Jag tackade nej. Det var det enda jag sa på över två timmar: nej. Det känns oftast bättre att säga ja, men ibland kan man inte.

Jag mötte solnedgången när det var några kilometer kvar. Jag hann hem innan det blev mörkt.

Nu är det bara en dryg vecka till Stafettvasan och jag har bara åkt 8 mil skidor. Jag borde kanske tacka nej, men jag har redan tackat ja. Det gjorde jag i höstas.

I fjol hade jag åkt över 100 mil inför loppet. Strax före jul halkade jag och gjorde illa handleden, men det kan jag inte skylla på längre. Sanningen är att det har varit tråkigt väder och jag har haft mer fokus på löpning. Med tanke på allt detta så har jag inga höga förväntningar, annat än att jag hoppas att vi ska ha kul i bygdegården i Östnor. Förhoppningsvis kommer jag i alla fall dubbla antalet mil innan det är dags. Om jag har tur kan jag åka skidor under lunchen i morgon.

Favorit i repris på Hjärnfysikbloggen
Jag förenklade, förkortade och rättade - ingen läsare hade tydligen kontrollräknat atomerna - mitt gamla inlägg om vart fettet tog vägen när man bantar så att fler får chansen att läsa det på Runners world. Här är den nya artikeln:

Hjärnfysikbloggen

Tankekraft

Tankens kraft är enorm, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom den mänskliga hjärnan är det mest komplexa som vi känner till i universum. Den består av 100 miljarder nervceller som var och en har upp till 10 000 kopplingar till andra nervceller. Antalet möjliga kopplingar är fler än antalet atomer i universum. Våra tankar kan ta oss ut i universum, tillbaka i historien och även göra oss friska och snabbare.

Placeboeffekten
Vi kan tänka oss friskare och det är ett problem eftersom det försvårar studier på hur läkemedel påverkar oss. Inom medicinen kallas denna läkande kraft för placeboeffekten. Det finns även en omvänd effekt som kallas noceboeffekten. En ärlig läkare som säger till sin patient att han förmodligen är svårt sjuk kan förkorta livet på patienten. Det är inte magi, utan fysiska ljudvågor som tränger in i patientens öra och som via hörselnerven transporteras till hjärnan som skapar förväntningar som överensstämmer med läkarens föreställningar. En oärlig läkare som ger sockerpiller, kan å andra sidan lindra patienternas lidande eftersom patienternas hjärnor förekommer botemedlet. Det väcker en del svåra moraliska frågor. Ska en läkare ljuga för patientens bästa?

Mannen som nästan lurade döden
Ett av de märkligaste fallen i sjukdomshistorien är fallet Mr Wright. Mr Wright fick en cancerdiagnos 1957. Läkaren sa att han hade några dagar kvar i livet. Tumörerna var stora som apelsiner. Mr Wright hade dock hört om ett nytt läkemedel mot cancer, Krebiozen, och han övertalade sin läkare Dr Philip West att ge honom en injektion. Några dagar senare var Mr Wright till synes helt frisk. Tumörerna hade försvunnit.

Två månader senare läste Mr Wright att Krebiozen var overksamt. Han blev genast sjuk igen. Tro inte allt vad du läser i tidningarna, sa Dr West. Därefter gav han honom - enligt vad han sa - en ny, bättre version av Krebiozen. Men det var en lögn. I själva verket var det bara vatten i sprutan, men tumörerna försvann. Mr Wright var sedan helt frisk i ytterligare två månader, tills han av en händelse läste en rapport om att Krebiozen inte hade någon som helst effekt på cancer. Han avled två dagar senare. Mr Wright var alltså aldrig helt frisk, men genom att tro fick han några friska extra månader.

Sedan dess har det hänt mycket och de flesta erkänner att det finns en placeboeffekt och att vi egentligen vet lite om vad som händer i kroppen. Det kanske verkar konstigt att röda piller är effektivare än blå piller och att en spruta saltlösning är ännu mer verksam, men alla studier måste ha en kontrollgrupp som tar placebo eftersom effekten är ett faktum. Den finns och är mätbar. I en undersökning fick flintskalliga män ett medel (Propecia) mot skallighet och 86 % behöll eller ökade hårtillväxten, men drygt 42 % av de som fick placebo fick också mer hår.

Kroppens kunskap bygger inte bara på information som flödar in i hjärnan från omvärlden utan också på vad hjärnan, baserat på tidigare erfarenheter, räknar med ska hända härnäst. Hjärnan gör hela tiden prognoser och förutser effekterna av läkemedel. Placeboeffekten kan förklara varför läkare hade hög status trots att de oftast saknade verksamma mediciner fram till 1800-talet.

Var rädd om hjärnan
Placebo- och noceboeffekten visar hur viktigt det är med hälsosamma tankar och en förutsättning för hälsosamma tankar är att man har en bra hjärna. Hjärnan gillar social samvaro, utmaningar, träning, meditation, bra mat och den ogillar droger, skräpmat, stress och destruktiva tankar som går runt, runt och gräver stora hål i hjärnan. Lite ångest kan dock vara bra: människor som tar allt med ro lever lite kortare eftersom de också tenderar att ta riktiga hot med ro, medan en aning mer neurotiska personer byter livsföring när de får sin första hjärtinfarkt. Oro och ångest har ett syfte, men det får inte ta över organismen.

Tankekraft för bättre löpning
Våra tankar påverkar även styrka, ork och snabbhet. Det är hjärnan som bestämmer känslan av trötthet och om man på något sätt lurar hjärnan, orkar man mer. I en studie fick cyklister cykla i en datorsimulerad virtuell verklighet. I första försöket skulle de cykla så fort de kunde. Några dagar senare fick de tävla mot en avatar (en virtuell person) som höll samma tid som i det första försöket. Ytterligare några dagar senare fick cyklisterna tävla mot en avatar som de trodde cyklade som i första försöket, men som i verkligheten cyklade 2 % snabbare.

Resultatet av dessa tre försök var att de cyklade 1 % snabbare när de cyklade mot en motståndare än när de cyklade så fort de kunde själva. Men det intressanta är vad som hände i tredje försöket där cyklisterna blev lurade. Det visade sig att de cyklade hela 1,7 % snabbare mot den falska avataren. Självklart finns en gräns för hur långt man kan driva detta. När avataren cyklade 5 % fortare stängde hjärnan av cyklisternas muskler och de gav upp. Det intressanta vara att cyklisterna cyklade 1 resp 1,7 % snabbare än deras förmodade maximala prestationsförmåga. Maxprestationen är knuten till hjärnan som övervakar prestationsförmågan och sätter gränserna, och i en kampsituation tillät hjärnan att cyklisterna kom närmare sin fysiologiska gräns.

När man närmar sig målet får man nya krafter, eftersom hjärnan vet att man kommer att överleva och vågar släppa tyglarna lite så att man orkar lite mer. Det finns alltid krafter till en spurt. I en studie lät forskarna cyklister cykla max 2 km i en virtuell värld. De flesta maxtesterna körde de ensamma mot klockan, men i ett av testerna deltog en avatar som cyklade lika fort som cyklisten gjort i testet innan. Cyklisterna höll samma fart som avataren under större delen av testet, ända tills det blev dags för spurt. Då ryckte cyklisterna ifrån avataren. Det finns alltid reservkrafter till en spurt. Hjärnan ser till att man inte ger allt, bara nästan allt.

Enligt den nedre bilden förutser hjärnan vad som händer genom återkoppling från omvärlden. 

Andra studier visar att löpare och cyklister orkar mer än de borde om man manipulerar tider och temperatur. Själv slog jag ett rejält personbästa när jag läste pulsklockan fel och trodde att jag sprang för sakta. Men när jag kom hem såg jag att jag putsat mitt personbästa med flera sekunder.

Snart är det dags för femmilen i Sotji. Den tar över två timmar och den kanske avgörs med några tiondelar i en spurt. En så liten marginal sitter mer i huvudet än i muskler och lungor, tror jag.

Lyssna även på andras hjärnor
Man bör lyssna på sin hjärna, men man bör även lyssna på andras hjärnor och en del påstår att det är min svaghet, särskilt när jag är fokuserad. I fredags var det dags för andra upplagan av jobbklassikern. Enligt alla andra hjärnor fick vi instruktioner om att vika av på ett markerat ställe efter 5-6 km. Min hjärnan har inget minne av det och efter 5-6 km befann jag mig på femte plats och hade ingen framför eller bakom mig. Efter ytterligare några kilometer insåg jag att jag åkt fel och fick en stark lust att lägga mig i en snödriva och invänta våren.

Efter några bittra ögonblick vände jag tillbaka och mötte ett gäng åkare med nummerlapp och slog följe med dem mot målet. Trodde jag … De hade också åkt fel! Det kändes på sätt och vis skönt att inte vara ensam på villovägar. Vi tog oss ner till målet på lite olika sätt. Jag och någon till åkte via Sidsjöns puckelpist (eller puckopist …). Jag ramlade ett par gånger. Vi var som ett gäng blinda skidåkare utan ledsagare. Men alla kom i mål till slut. I söndags fick jag min bästa placering någonsin och nu fick jag min sämsta placering någonsin.

Jag måste bli bättre på att lyssna på instruktioner vid start. Jag hörde bara ett diffust ljud som mer lät som bastuba och trombon än vettiga röster. Jag tänkte bara på att åka skidor. Fast just nu tänker jag bara på Kalla. Stafettguld! Vilken tjej!

Stå upp för hjärta och hjärna

Den senaste veckan har jag sett att antalet träffar ökat på inlägg som har med sittsjukan att göra, som t ex artikeln Stå upp för hälsan. Det inlägget är mer än tre år gammalt nu och sedan dess har det kommit flera nya studier som förstärker hypotesen om att det verkligen finns något som kan kallas sittsjukan. Dessutom har man sett att det faktiskt växer mossa på hjärnceller som inte aktiveras tillräckligt mycket av rörelse.

Tillfälliga avbrott är viktiga
För tre år sedan var stillasittandet ett ganska okänt problem, men sedan dess har problemet med stillasittande uppmärksammats alltmer. De första studierna kom för några år sedan och det sista året har det även uppmärksammats i TV och kvällstidningar, men trots detta fortsätter folk att sitta som förut. Många som tränar med syfte att förbättra hälsan, sitter stora delar av dagen, vilket reducerar effekten av träningen. Ett träningspass är inte ett frikort för att göra som man vill resten av dagen. För hälsan är det förmodligen viktigare att vara lite i rörelse hela dagen. De flesta är nog inte medvetna om denna effekt, men många sitter också fast i vanor, som t ex att man ska sitta och arbeta.

Det är inte bara den totala sittiden som avgör hälsorisken, hur man sitter är också viktigt. Det är viktigt att göra små avbrott då och då. Bilden nedan, som skapats med en apparat som aktiveras av rörelse, visar två personer med samma totala mängd av stillasittande tid. Personen till vänster får det mesta av sin stillasittande tid (svart) i långa, sammanhängande block, medan personen till höger rör sig (vitt) emellanåt och sällan sitter längre stunder. Denna skillnad i sittmönster gör skillnad, visar en ny studie från i höstas.

Svart visar stillasittande tid. Vitt visar rörelse. Personerna1 och 2 sitter lika mycket men har olika sittmönster vilket påverkar risken att drabbas av hjärt- kärlsjukdom. Källa

Bildskärmsarbete ökar dödsrisken
I studien undersökte man sambandet mellan avbrott i stillasittande och riskfaktorer som högt blodtryck och blodsocker hos barn med överviktiga föräldrar. Det är i vanliga fall svårt att göra hälsostudier på barn eftersom de oftast är friska, men barn med överviktiga föräldrar har en förhöjd risk att också blir överviktiga och sannolikheten är ganska stor att de redan har ett beteende som leder till övervikt. Ett av dessa livsmönster tycks vara långa perioder av stillasittande, och forskarna fann ett samband mellan barn med färre avbrott i sittandet och markörer som förhöjt blodtryck och blodsocker, oberoende av total sittid och aktiv tid. Ett annat mönster som framträdde var att pojkar oftare satt stilla framför någon spelkonsol, medan flickor tenderade att sitta stilla långa stunder framför teven. Den gemensamma faktorn är bildskärmar som fångar barnens intresse. Det viktigaste är kanske inte att förbjuda barnen att spela och titta, utan att se till att de tar minst två pauser per timme och aktiverar kroppen litegrann.

Källa

Det kan självklart vara så att sämre hälsa ledde till mer stillasittande; studien visar inte på kausala orsaker, men den är en av många som visar på sambandet mellan stillasittande och dålig hälsa och kanske kan man förfina mätmetodiken ytterligare för att få fram mer exakt hur pilarna mellan orsak och verkan ser ut.

Barn till överviktiga föräldrar är en tydlig riskgrupp, men sambandet gäller övriga befolkningen också. Genom att välja ut en liten grupp var det lättare att finna signifikanta samband, än om studien omfattat en mer generell och större grupp.

En helt ny studie på 93 000 kvinnor mellan 50 och 79 år kom också fram till att sittande och död hänger ihop. De kvinnor som satt stilla mest, dog tidigare än de mer aktiva kvinnorna, oberoende av fysiskt aktivitet, sjukdomar och kondition. De kvinnor som satt mer än 11 timmar per dag löpte 12 procent högre risk att dö under tidsperioden än de som satt mindre än 4 timmar per dag. I den sittande gruppen ökade också risken att dö på grund av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer med ca 20 procent.

Hjärnmossa
För 15 år sedan trodde de flesta forskare att hjärnan var färdig efter tonåren, att man inte kunde skapa nya hjärnceller eller ändra formen på dem som fanns. Numer vet man att hjärnan är formbar (plastisk) hela livet och att t ex löpning är särskilt bra om man vill bygga om och bygga ut sin hjärna. Allt vi gör påverkar hjärnan och även allt vi inte gör, som att vara inaktiva. I en studie på råttor placerades hälften av råttorna i burar med löphjul, där de kunde springa när de fick lust. De andra råttorna sattes i burar som saknar hjul och de satt mest stilla. Under tre månader sprang hälften av råttorna medan andra hälften satt.

Genom ett färgämne kunde forskarna sedan följa hur vissa nervceller i rostrala ventrolaterala medulla, vilket är en del av hjärnan som kontrollerar det sympatiska nervsystemet - reglerar blodtrycket genom att styra hur blodkärlen drar ihop sig och utvidgas. Det sympatiska nervsystemet är således oerhört viktigt för att vi ska fungera utan att svimma och ramla omkull. Överaktivitet i det sympatiska nervsystemet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, genom att stimulera blodkärlen att dra ihop sig för mycket, för lite eller för ofta.

Forskarna fann att det fanns stora skillnader mellan nervceller hos råttor som hade tränat i tre månader och de som inte gjort det. Hos de stillasittande råttorna hade särskilt nervcellerna i rostrala ventrolaterala medulla ändrat form; de hade fler utskott än normala nervceller. Dessa vildvuxna och överkänsliga nervceller ökar risken för överaktivitet i det sympatiska nervsystemet, vilket kan skada hjärtat, tror forskarna bakom studien. Det kan vara en av flera orsaker till varför sittande inte är bra för oss.

Södra berget runt 2014
Jag tycker mig se en svag tendens till att fler står upp och jobbar. Jag försöker stå varje dag, men jag förstår inte varför personer som i andra sammanhang verkar så angelägna om att förbättra hälsan, sitter ner. Vi har i alla fall skaffat ett ståbord i ett av mötesrummen och där kan man ha korta stå-upp möten.

I morgon ska jag åka Södra berget runt - 22 kilometer skidor. Det roliga med tävlingar är att man får ett kvitto på träningen. Jag har inte tränat mer, men jag har tränat smartare i år och jag hoppas det ger resultat. Jag tycker jag blir lite smartare för varje år, men jag började långt ner som en rätt korkad idiot. Nu är jag bara korkad. Eller en idiot.

Tyvärr har vädret varit ganska dåligt senaste veckan. Just nu säger prognosen regn imorgon. Risken är stor att jag måste leta fram en klistertub och smeta på under skidorna.

Resultat Södra berget runt

Idag var det dags för min första tävling på ett halvår - Södra berget runt. Jag testade skidorna och mina nyinköpta stavar igår och de kändes bra. I övrigt förberedde jag mig inte på något särskilt sätt, förutom att jag försökte lägga mig i tid. Bra sömn är viktigt för att hjärnans ska prestera på topp och det är hjärnan som ser till att jag åker skidor. Jag sov ovanligt bra och vaknade ungefär samtidigt som solen steg upp. Det är alltid lättare att vakna i ljus än i mörker. Jag har känt mig lite småkrasslig på sista tiden. Inte sjuk, men kanske på gång att bli sjuk. Både på jobbet och i hemmet har olika virusstammar svept förbi. Men jag bestämde mig för att åka ändå. Vilopulsen var lite förhöjd, men det var vackert väder och det kändes bra.

På med skidorna. Foto: Anna.

Jag parkerade uppe på Södra berget. Det var omkring 8 grader kallt. Solen sken. Helt underbart. Jag lade ut skidorna och gick omkring och småpratade med folk jag kände igen. Jag stod inte långt ifrån Vladimir Smirnov som också skulle åka 20 km. Han frustade och pustade. Det ångade om honom. Det vore en bra rygg att ligga bakom, hann jag tänka. Sen gick starten och han var långt borta. 

Smirnov i vit mössa bakom en smilfink. Foto: Anna.

Loppet
Det var trångt i starten. Jag körde på så fort jag kunde och det gick bra de första 6 kilometrarna; sedan började utförskörningarna och då blev jag passerad av ganska många. Det är något jag måste träna på - att köra utför. Jag höll på att ramla ett par gånger.

Starten går. Foto: Anna.

Full fart. Foto Anna.

De sista fyra kilometrarna är en lång stigning uppför, ungefär 150 meter upp. Jag blev lite trött, kanske min hjärna kände av att mitt immunförsvar var aktiverat. Det tjöt och pep i halsen när jag andades, som om någon blåste i benpiporna. Vågorna av utmattning kom en efter en och den sjunde vågen var en lavin som nästan drog med mig nedför bergsidan, men jag bestämde mig för att köra på, lyfte blicken och stakade i mål på lite drygt 1,16. Det var personrekord med 3 minuter på sträckan. Jag var riktigt trött efteråt och staplade iväg som en nyfödd älgkalv med en mugg varm saft i ena klöven och allt annat i den andra och ramlade/satte mig i en snödriva. Jag stannade där ett tag och såg några kända personer gå i mål. Jag var nöjd över personbästa, men inte särskilt nöjd med tiden. Jag kunde inte riktigt göra mitt bästa.

Medelpad Classic Ski nästa?
Jag tror jag måste åka Medelpad Classic Ski nästa vecka. Är det fint väder kan man inte åka så många vackrare skidlopp häromkring. Vädret får styra och jag hoppas jag inte blir sjuk nu ... host, host. Eftersom det inte blir något Vasalopp i år och därmed ingen jakt efter startled, nöjer jag mig med att åka 20 km-loppet. Det är flackt och mycket stakning, inte så mycket upp och ner som Södra berget runt. Det passar mig bättre att staka. Det ska både bli personbästa och jag ska göra mitt bästa och känna mig nöjd efteråt.

Södra berget runt

På söndag ska jag köra Södra berget runt 20 km. Det blir min första tävling sen i somras och första skidtävlingen efter Vasaloppet. Jag gillar att tävla; det är när jag tävlar mot andra som jag gör mitt yttersta. Det är något jag tror jag måste göra ibland.

Jag känner mig själv
Jag gillar att tävla mot mig själv också. Under vintern har det varit särskilt kul eftersom jag har slagit alla mina personbästa. Jag är ungefär en minut snabbare per mil jämfört med i fjol. Det är därför som det ska bli intressant att köra en tävling för då vet jag hur mycket bättre jag är. Jag tror att förbättringen till 80 % beror på ökad styrka - jag orkar staka längre i motlut - till 10 % på bättre teknik, till 10 % på bättre kondition och 5 % har sin grund i det mentala - jag känner mig själv bättre. Jag vet att jag klarar mer än jag tror, det lärde jag mig när jag sprang Swiss Alpine. 

Tillsammans blir alla dessa procent 105 %. Hjärnan är inställd på att ge 100 %, men det finns reserver och nu kan jag utnyttja en liten del av dessa. Utmattning uppstår långt innan man når sin fysiologiska gräns, endast 35-50 % av alla muskler rekryteras under ett längre pass. Utmattning är en känsla, ungefär som känslan av ångest kan stoppa oss från att göra något farligt eller känslan av äckel kan hindra oss från att äta något som kan göra oss sjuka. Hjärnan skyddar oss genom att skapa en känsla av utmattning långt innan musklerna och hjärtat är slutkörda. Hjärnans främsta uppgift är att upprätthålla jämvikt och att förutse vad som händer så att vi inte riskerar livet. Hur mycket man kan ta ut sig är något man kan lära sig genom träning, men kanske framför allt genom tävling då man ger allt och överlever. Denna kunskap lagras i hjärnan och nästa gång det är dags att tävla släpper hjärnan mer på tyglarna och låter mig köra lite hårdare innan den trycker på knappen för utmattning. 

En kall och vacker dag i januari.

När jag känner mig utmattad nu på söndag är det bara en tidig varningssignal från hjärnan. Den första vågen av trötthet ska jag ta mig över. För att ta sig över den andra vågen krävs det mycket motivation och jag kanske klarar den också. Det vore en bra mental investering för framtiden.

Återkommer på söndag med en kort tävlingsrapport :)

Vasaloppet och stafettvasan

Nu har jag återhämtat mig tillräckligt för att skriva lite om Vasaloppshelgen. Vi var ett stort gäng som åkte ner till Mora och installerade oss i Östnors bygdegård. Vi hade sex lag med i Stafettvasan, varav ett elitlag och dessutom skulle tre av oss åka Vasaloppet två dagar senare. Att köra Stafettvasan två dagar innan ett Vasalopp på 90 km är knappast optimalt, men stafett är roligt - inte minst när det går bra.

Stafettvasan
Jag var med i elitlaget även i år. I fjol kom vi på 32:a plats och vi hade lite större förhoppningar i år. Vi var alla lite bättre, kändes det som.

Martin körde som vanligt hårt på sin startsträcka och växlade som 21:e man. Sedan körde Hans upp oss till 14:e plats. De är våra två bästa åkare. Fältet var rejält utdraget och Ulrik och Jörgen tappade bara ett par placeringar. Jag hade sista sträckan och när jag tackade ja till att vara med hade jag tänkt ta det lite lugnt och spara mig till Vasaloppet, men det gick ju inte när vi låg så bra till. I fjol hade jag en tid på 1,09, men i år åkte jag på 59 minuter, vilket gav ett tempo på 3,05/km. Jag har aldrig åkt så fort och jag tappade endast två placeringar. Det brukar alltid vara några fartkanoner på sista sträckan. Det var här och nu och en härlig känsla att staka i mål som nummer 19 av 1357 lag. Jag var glad, men också lite orolig eftersom jag kände av den hårda stakningen som lite molande värk i mina överbelastade armbågar. Men den goda maten på kvällen gjorde mig på gott humör igen.

Dagen efter vaknade jag med lite baksmälla efter loppet. Jag kände en rejäl träningsvärk i ryggen. Men jag oroade mig bara för smärtan i armbågarna. En kompis hade lite liniment som jag fick låna till Vasaloppet. Det kändes bra.

Det riktiga Vasaloppet
I fjol åkte jag Öppet spår men det räknades inte som ett Vasalopp. Så i år anmälde jag mig till Vasaloppet så fort det blev möjligt. Vi var fyra som stannade kvar i bygdegården, tre åkare och en chaufför, tillsammans med ett fyrtiotal vallande tjecker - antingen vallade de, eller så var de ute och testade sina skidor. Själv lämnade jag in skidorna och de vallade med blått klister. Det fick bära eller klistra. På lördag kväll ställde vi mobilerna på klockan tre och försökte sova.

Vi vaknade och åt frukost samtidigt som tjeckerna rusade i väg till sina bussar. De verkade oerhört seriösa och det satte lite extra fart på oss också för redan klockan fyra åkte vi mot Sälen. Det var ganska lugnt på vägarna. Det var först när vi närmade oss Sälen som bilkön växte. Jag sprang genast och ställde mig i femte ledet. Det var redan över hundra meter långt. Jag ställde ut skidorna och gick sedan tillbaka till bilen och gruvade mig tills klockan blev halvåtta. Jag strök liniment på armbågarna och hoppades på det bästa.

Det var en lite overklig känsla att stå där och trängas med alla som man sett så många gånger på TV. Jag stod ganska bra till i femte ledet. Jag tittade över axeln mot det sjätte ledet. De såg aggressiva ut i sina mörka solglasögon. De slog stavarna mot varandra som om de gjorde sig redo för strid med oss i femte startled. Jag ville komma lite längre fram, men det gick inte. Det femte startledet var en kompakt mur av sammanbitna åkare.

När starten gick hände ingenting. Det tog ett tag innan rörelsen fortplantats ner till oss längre bak. Sedan åkte vi iväg. Ovanför oss cirkulerade en helikopter. Från helikopterperspektiv flyter vi fram som en flod. Men verkligheten i spåret var en annan. Det var ett myller av armar, ben, skidor och stavar.

Det sjätte ledet hann i kapp oss redan i första backen. De hade fått blodsmak och försökte tränga sig genom oss. Mitt femte startled var i sin tur ikapp det fjärde ledet - det led som jag tyckte mig höra till egentligen ;). I de långa, tunga uppförsbackarna var snart alla ikapp och vi trängdes ihop mellan varandra. Det var hårda ord och stavar bröts sönder. Det gick inte att saxa utan jag var tvungen att dra mig upp med armarna med stavarna så nära mig som möjligt. Släppte man dem var risken stor att de bröts sönder i villervallan. Det kändes i armarna att dra sig upp. Jag kände av den gamla skadan också.

Jag försökte dra mig mot sidorna, för det bildades timmerbröten av stavar, skidor, ben och armar i mitten och bakom dessa svällde skidåkarna över loppets bräddar. På kanterna rann det dock undan ganska bra och där på sidan var åtminstone den ena staven säker. Det gick sakta. Jag kastade en blick på klockan. Tempot låg på 18 min/km. Men när vi kom upp på toppen gick det fortare. Jag kände mig otroligt stark, men lite orolig över armarna.

Vid första mellantiden i Smågan låg jag på plats 3581. Det motsvarar tredje startled. Kilometertiden var dock 4:51/km, men det berodde på stoppet i början. I en backe efter Smågan trasslade jag och en annan ihop skidorna och jag slog näsan i backen. Jag tappade lite tid och lite blod. Det gick fort uppe på myrarna och jag var snart ikapp tidsmässigt. Snittiden var nere på 3:30/km.

Jag var i Mångsbodarna i god tid. I Mångsbodarna finns ett rep som spänns över spåret för att stoppa eftersläntrarna. Man borde kanske ha med sig en liten repstump ifall man skulle misslyckas, tänkte jag när jag stakade förbi. Jag hänger mig i en gammal martall på myren ifall jag inte skulle orka hålla tempot, tänkte jag.

Snötuggare
Jag slog ner stavarna som två huggtänder i snön och tuggade i mig snöspåret km efter km. Det gick overkligt bra i början. Jag låg på en tid neråt 5,40. Solen sken och det var vackert, men jag såg mest på skidorna framför mig.

Jag stakade och stakade men ingenting hände, allting runt om mig stod helt stilla. Det var skog och myr och myr och skog. Ingenting förändrades. Jag stakade men kom ingenstans. Jag såg mig sig själv från ovan, en liten skidåkare som drev jorden runt sin egen axel. Det var mina stavtag som sakta vred jorden mot väster. Jag stod helt still och drog Mora mot mig. Det kändes väldigt tungt. I universum är allting relativt och efter 40 km i Vasaloppet är man i centrum av det. Det var nog inte bara jag som trodde att solen snurrade runt just mig. Om jag slutade staka, då skulle jorden upphöra att snurra och då skulle jag halka av.

Jag var rädd att jag skulle få ont i armarna som jag fått i varje tävling efter tre mil. Jag fokuserade på mitt mantra igen. Det är ett effektivt sätt att inte tänka.

Efter Evertsberg följde en rad snabba nedförsbackar och jag kom ifatt mig själv igen. För första gången fick jag lite hjälp av andra åkare som tog tag i mina stavar och skjutsade på. Det har jag aldrig varit med om förut. Den första som skrek håll stavarna lurade jag dock så att han gjorde en ordentlig vurpa. Jag trodde han menade att jag viftade med stavarna så jag drog undan dem. Jag ber om ursäkt för det, ifall du som svor på småländska läser det här.

Tiden såg mycket bra ut - långt under 6 timmar. Jag såg till att äta och dricka i kontrollerna. Vi åkte på ett tyst led uppför backarna till Oxberg. Det var tunga kroppar som till slut nådde toppen och nu gjorde det riktigt ont, som om muskelfästena var på väg att lossna.

Ajajaj
Jag visste att det var lättare efter Oxberg. Lite småkuperat i en mil och sedan 19 km stakning mot mål, precis samma sträcka som jag åkte i stafetten så sent som två dagar tidigare. Jag ville verkligen ha en bra tid så jag vred de sista dropparna energi ur de hårt tvinnade muskelfibrerna. Varje kilometer gick en minut fortare än i fjol, men det gick ändå alldeles för sakta. Det gjorde ont. Kilometrarna kändes som en mil. Jag såg mig själv släpa mig fram i spåret med stavarna som isdubbar, medan isen hela tiden brast under mig.

I fredags åkte jag de sista 19 km på 59 minuter, nu tog det nästan 90 minuter. Från Eldris blev jag omåkt av över 200 pigga motionärer. Jag staplade i mål på tiden 6:09:24. Det var 50 minuter bättre än i fjol, men jag var knappast nöjd. Min fotograf klagade över min håglösa målgång. Jag har inte ens tittat på bilderna. Jag tänkte bara ”aldrig mer Vasaloppet”. Däremot blir det fler Stafettvasor. Men jag ska kanske inte lova så mycket. Om ett par månader har jag glömt allt det här och min placering räcker kanske till fjärde startled och då blir jag nog sugen igen.

Jag hade åkt fortare än smärtan och den kom ifatt mig strax efter att jag gått i mål. Armarna blev mer eller mindre obrukbara. Jag väntade in de övriga, tittade på kungligheterna och sedan körde vi hem. Nu lägger jag undan skidorna och börjar springa. Jag måste hinna komma i form till sommarens ultralopp. Jag behöver inga armbågar när jag springer.

Den sista chansen 2

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Just som jag hade lutat mig tillbaka och gett upp fick jag veta att Medelpad Classic - som ställdes in förra veckan - kommer att köras igen och en ny chans att förbättra mitt startled uppenbarades. Jag fick veta det på onsdag och drabbades av akut beslutsångest. Det var så skönt att ge upp, men nu tvingades jag ladda om. Uppföljarna brukar ofta vara sämre än originalen men det kunde ju inte bli så mycket sämre än första gången som inte ens blev av.

Det är aldrig för sent att ge upp
Jag hade ju förlikat mig med tanken att vara i femte startled, men nu när en ny chans dök upp igen så var nöjdheten som bortblåst. Så är det jämt. Varje gång jag ger upp något - det kan vara vad som helst - så dras jag tillbaka av någon eller något. Så jag är rätt värdelös på att ge upp eftersom man egentligen inte kan fatta ett sådant beslut självständigt. Jag tänker på den klassiska scenen i Gudfadern 3 där Michael Corleone säger: Just when I thought I was out...they pull me back in. Strax efteråt fick Corleone en stroke. Det fick jag också - en stroke light som varade i några förvirrade timmar, innan jag bestämde mig för att delta.

Ur Gudfadern 3

Det blev ont med tid men det var skönt att bestämma sig och när väl beslutet var fattat återhämtade jag mig helt och hållet från mitt slaganfall. Jag kände mig ganska avslappnad och jag hade ett ganska starkt självförtroende efter ett tempopass i veckan där jag krossade mitt gamla rekord på 5 km.

Förberedelser
Jag öppnade den gamla historiken i Garmin igen och studerade senaste loppet från 2010. Då gick jag i mål på 3,18 och tappade tempo mot slutet. Jag körde i 4.31/km-tempo och sista 10 km gick i 4,55/km-tempo.

Förra veckan hade jag noterat att det inte fanns några uppförsbackar efter 32 km, efter det var det bara att ge järnet. Jag karvade in ”Ge järnet - varje sekund räknas” i hjärnstammen. Jag räknade med en 12 km lång maximal kraftansträngning mot målet. En så lång ”spurt” kräver mycket positivt tänkande. Tim Noakes skrev att det som skiljer de bästa från medelmåttorna är att de aldrig tänker negativt. De tycks näsan oförmögna att göra det. Man ska skratta som Gebreselassie och veta att man är bäst, då kör man så nära sin fysiologiska gräns som det går och det är det allting handlar om. Man både flyttar fram sina gränser och lär känna dem under hårda, tuffa träningspass för när det är dags för tävling gäller det att komma så nära som möjligt och då är det bra att känna sig själv. Synd bara att jag inte alltid tänker positivt och att jag knappt känner mig själv. Å andra sidan kan man alltid bli bättre på det.

Mina fyra mål
Jag hade fyra mål innan dagens lopp:
1. Slå mina motståndare (främst två kollegor).
2. Åka snabbare än 2010 (3,18).
3. Komma under tre timmar (En tid som börjar med en tvåa i likhet med segrarens).
4. Kvalificera sig till fjärde startled (svårt mål eftersom jag inte vet vad som krävs).

De två första målen var jag ganska tvärsäker på. Om jag missade det första skulle jag vika av mot nordväst och åka mot de sälla jaktmarkerna för att aldrig mer återvända. Det fick inte hända. Det andra målet kände jag mig också ganska säker på. Jag har blivit mycket bättre sedan 2010, både fysiskt och tekniskt. Det tredje målet var jag inte alls säker på. Det krävde ett tempo på 4,00/km, åtta sekunder snabbare än vad jag körde i Södra berget runt och det var kärvt före idag. Det skulle vara 31 sekunder snabbare per kilometer jämfört med för två år sedan och en halv minut på en kilometer är ganska mycket. För att klara mål fyra vet jag inte vad som krävs, men jag måste i alla fall under tre timmar och helst en bit under det.

Kallstart och vikten av en själ
Starten går i Bredsjön, en liten by mitt i ingenstans fyra mil rakt in i landet. Ett kallt ställe. Förra veckan var det 33 grader. Nu var det bara 12 grader och solen sken. Rena värmeböljan. Tidigare i vinter hade jag frusit rejält när det var 12 grader, men nu har jag hunnit bygga lite brunt fett, tror jag. Brunt fett är i själva verket celler som är proppfulla av mitokondrier som producerar spillvärme istället för ATP. Mitokondrierna får dem att se bruna ut. Det bruna fettet är en anpassning till kyla och bildas när vi fryser.

Den genomskinliga personen till höger fryser och har aktiverat sitt bruna fett.

Jag var inte speciellt mycket påklädd. Varje gram som jag flyttar kräver ett visst mått av energi så jag klädde ner mig innan starten. Jag fryser ändå inte. Jag undrar hur många gram de 44 sekunder som jag missade förra seedningen med motsvarar? Kan det vara 21 gram? Det sägs att den som dör förlorar så mycket av sin kroppsvikt och därför trodde man att själen vägde 21 gram. Det gjordes en bra film med Sean Penn på det temat. Jag byter gärna min själ mot en bättre placering. Fast min själ är redan förbrukad och väger nog mindre än ingenting.

Jag ställde mig ganska långt fram. De som stod runt om mig såg aningen bättre ut om man tittade på utrustning, klädsel och utseende. Jag vill ju så gärna tillhöra den gruppen så jag försökte smälta in. Plötsligt gick starten och ett par hundra åkare stakade igång.

Loppet
Det var trångt i starten och många svor när ett tiotal spår blev två spår. Jag körde på bra i början i nedförsbackarna men inte alltför hårt och efter 10 kilometer låg snittiden på 3,37/km. Jag tänkte att jag kör så länge det håller. Förra veckans förberedelser laddades in i prefrontala barken och jag såg mina måltider och jag minns att efter 32 km var det bara att staka för Gustav Vasa och fosterland. Efter 20 kilometer och några tunga backar låg jag fortfarande under 4,00/km. Mitt tredje mål var inom räckhåll.

Medelpad Classic Ski

Det var verkligen viktigt att jag gått igenom sträckan i förväg. Jag visste att det inte var några tunga uppförsbackar efter 32 kilometer och jag fick nya krafter när jag åkt så långt. Texten som jag huggit in i hjärnan projicerades med vita färger på den blå himlen och det stod: Staka på-varje sekund räknas! Jag stakade och stakade och stakade och km-tiderna förbättrades sekund för sekund och låg stadigt under fyra minuter. Förra gången hade jag ett tempo på 4,50/km sista 10 km, nu låg jag på 3,55/km! Jag tjänade alltså in tio minuter på tio kilometer. Jag stakade i mål på tiden 2,57,25.

Noteringen att ge allt efter 32 kilometer kändes viktig. Det gav en extra benspark när det inte var så långt kvar. Nu avvaktar jag de mystiska männens besked om vilka seedningstider som gäller. Jag åkte bättre än förra tävlingen, men jag vet inte hur beräkningarna görs i de slutna rummen. Jag har gett mer än allt och kan inte göra mer. Jag har nog aldrig åkt bättre än så här i alla fall och jag klarade de tre första målen.

Södra berget runt 2012

Jag gick i mål på tiden 2,45 och jag tror att det räcker till att kvalificera sig till fjärde startled i vasaloppet, kanske tredje rentav. Jag vet inte riktigt hur beräkningen görs, men segraren gick i mål på 2,08 och det var inte lika bra spår som i fjol. Jag var 14 minuter snabbare i förhållande till segraren jämfört med förra året. Just nu är jag bara nöjd. Extremt nöjd. När man uppnår något som man strävat efter så frigör hjärnan dopamin och just nu badar min hjärna i dopamin. Hela jag ligger i blöt och guppar omkring i dopamin. Jag är nästan lite stolt. För fyra år sedan var jag ju ”klart sämst” i ett gäng som började träna för Stafettvasan. Det var hårda ord, men sant och jag tycker man ska tala klarspråk och vara ärlig. Nu är jag inte längre så värdelös utan ganska bra. Jag är oändligt mycket bättre än Johan anno 2007 och mycket starkare än Johan anno 2011 och jag tror att jag kan bli ännu lite bättre till nästa år.

Betydelsen av att vara rätt förberedd
Det var fyra saker jag gjorde helt rätt den här gången. Det tar några år att bygga upp vanor. En del idrottsmän fastnar nästan i sina vanor och rutiner och kan inte prestera om de inte upprepar allt i minsta detalj. Så långt har jag inte kommit och så långt kommer jag knappast. Men jag är trygg i tävlingssituationer nu.

Stefan Holms klassiska ritual innan hoppet

1. För första gången någonsin laddade jag ordentligt med kolhydrater. Jag ökade gradvis kolhydratintaget tre dagar innan och under lördagen åt jag nästan 10 gram per kg kroppsvikt, vilket blir 750 gram. Enligt den senaste forskningen ska det vara i det närmaste optimalt om man nu vill fylla levern och musklerna med kedjor av brännbart glykogen. Jag pressade in gram efter gram. Eftersom varje gram kolhydrat dessutom binder 3 gram vatten så blev det en liten kula på magen. Jag bar energin i en liten puckel som en kamel. En puckel av socker och vatten.

Jag kände mig nästan som Robert de Niro eller någon annan skådespelare som går upp flera kilo inför någon roll som kräver det. Jag går upp flera kilo inför min biroll som skidåkare. Men skådespelare får leva med sin övervikt efter inspelningens slut, för mig är den borta efter loppet.

2. Jag laddade mentalt. I förordet till Vad jag talar om när jag talar om löpning skriver Haruki Murakami om olika mantran som maratonlöpare använder. Saknar man ett mantra är det svårt att springa ett maratonlopp, skriver han. Murakami fastnade särskilt för mantrat: Pain is inevitable. Suffering is optional. Det är ett mantra som påminner om vad ett maraton handlar om. Smärtan är oundviklig, det är upp till löparen att uthärda den. Själv har jag ett annat, hemligt mantra. Ett mantra skyddar mot negativa tankar som alltid tränger sig före och som bara kan tryckas tillbaka med tankevåld.

3. Jag drack 2-3 dl rödbetsjuice per dag tre dagar innan loppet. Den sista klunken svalde jag en timme innan start. Rödbetsjuice innehåller stora mängder nitrat som i olika steg ombildas till kväveoxid. Kväveoxid är en mångfacetterad gas som bl a spänner ut blodkärlen och ökar arbetsförmågan.

4. Dagen innan gick jag igenom vad som skulle hända på tävlingsdagen. Jag lade på flera omgångar glidvalla för att mätta belaget på skidorna efter stenslipningen. Jag packade allt. Fästvallan väntade jag med att lägga på till morgonen. Även om väderprognosen såg stabil ut, så vet man aldrig med vädret eftersom det styrs av kaotiska lagar.

När jag sedan stod vid starten tänkte jag att allt hade gått så bra fram till nu - nu kan det bara bli värre. Negativa tankar är starka, de vill verkligen bryta igenom. Det var tur att jag hade förberett ett positivt mantra att tänka på som överröstade mina tvivel. De negativa tankarna blev efter i starten och de hann aldrig ifatt, inte ens i sista backen.

Loppet
Jag var lite sent ut i starten och trängdes ihop med ovana skidlöpare, spretiga skidor och spetsiga stavar. Jag brukar försöka ställa mig där folk ser ut som jag, men nu hamnade jag bland startande som såg ut som jag såg ut för några år sedan.

Starten gick ändå ganska bra, men det tog någon kilometer innan det var fritt fram. Jag kände att jag hade energi i musklerna och blodkärlen var breda som motorvägar. Efter några kilometer började kulan på magen att glöda och sakta brinna upp. Det gav energi och den brasan räckte nästan hela vägen.

Jag höll tempot och kontrollerade mellantiderna. Jag kände att det gick bra och jag blev inte särskilt överraskad när jag såg de första mellantiderna. De var snabbare - mycket snabbare - än 2011. Självförtroendet svällde och överkroppen började växa. Jag lyfte stavarna ännu högre över huvudet och slog ned dem med kraft i stakningarna.

Alla lagrade kolhydrater brann upp under loppet och vattnet som frigjordes slukades av törstiga celler. Kulmagen bearbetades i glödheta mitokondrier och upplöstes i ett varmt moln av koldioxid och svett. När kolhydraterna tar slut tvingas cellerna att hämta energi ur fettdepåerna. Fett är tätt packad energi, men det krävs mer syre för att packa upp och frigöra denna energi och jag fick svårt att hålla uppe tempot när det var dags för sista backen. Stora delar av mig strejkade när det inte längre fanns tillgång till snabbt bränsle, så jag fick dra fram piskan ur pannbenet och slå mig uppför backen. Det var bara att ta på sig tagelskjortan och förbereda sig för en fyra kilometer lång skärseld uppför backen in i mål. Det började göra ont i armarna också, ungefär där jag fick ont i Vasaloppet 2011. Kanske för att jag slår i stavarna mycket hårdare nu.

Fyra kilometer säger nästan ingenting när man är trött. Det kändes bara som resten. När det var två kilometer kvar kändes det också som om resten var kvar och resten var lika lång som förut. Jag passerade ganska många skidåkare som var ännu tröttare i backarna. När det var en kilometer kvar hörde jag röster från högtalare på avstånd. Vilken underbar känsla att passera mållinjen, tänkte jag kanske. Jag minns inte. Men jag började tänka att jag snart var där. Snart, snart. Jag tänkte i etapper och att jag inte fick tappa tempo. Jag ville vara lika snabb som förra varvet.

Etapperna kortades av allteftersom: jag tänkte att jag skulle köra till backen, till krönet, till granen, till nästa gran ... De blev mindre och mindre och till slut blev de oändligt korta, som i den där paradoxen där man delar och delar en sträcka tills man inte rör sig framåt, man kommer bara oändligt nära. När jag såg målet expanderade etappen och drogs ut ända bort till målet och hjärnan belönade mig med att frigöra de krafter som den av säkerhetsskäl hållit på fram till nu. Jag vet att det bara är en tävling, men hjärnan innehåller urgamla kretsar som inte riktigt förstår syftet med att tävla men den förstår när målet för min strävan är inom räckhåll och då släpper den lös nästan alla krafter.

Jag kände mig hur stark som helst då jag stakade i mål några sekunder före damsegraren. Tiden blev 2,45. Jag var oändligt trött och ganska nöjd med mig själv, med skidorna, med vädret och med tiden. Jag var mest nöjd med att jag kunde skärpa till mig och göra allting rätt för en gångs skull. Hoppas det blir så i fortsättningen och att jag gör allting rätt i andra sammanhang också.

Våffelrännet och tre bilder som säger allt

Skidsäsongen har verkligen varit usel fram till för någon vecka sedan och det är bara två veckor kvar till Södra berget runt då jag ska försöka kvala in till fjärde startled i Vasaloppet. Men jag har varit osäker på formen p g a bristen på snöträning. Därför kändes det viktigt att åka en tävling redan nu och få ett kvitto på hur skidgång och styrketräning påverkat skidförmågan. Jag tror att jag har blivit bättre, men det vet jag inte förrän jag tävlat och i söndags efteranmälde jag mig till Våffelrännet i Töva.

Det var lagom kallt, ungefär 4 grader. Det har varit vackert och soligt i flera dagar nu, men typiskt nog brast himlen när startskottet gick och ramlade ner i miljoner små snökristaller. Det går trögt att åka i ett spår fullt av krossat glas och snöporslin. En skida vill glida fram på en vattenyta, inte skrapas och gnidas mot hårda, vassa snöskärvor. Ny snö är skarp och kärv och griper tag i skidan och håller fast den eller fastnar i den. Men eftersom jag inte befann mig i ledningen så kunde jag åka på snö som var lite mer slipad, polerad och utjämnad.

Jag hade bra fäste, men trots den polerade snön var glidet dåligt. Jag åkte med fyra andra och de gled iväg nedför, medan jag grävde ikapp uppför. Så körde vi i omkring 13 km innan två av dem gled vidare. På upploppet försökte jag mig på en spurt med den tredje mannen och gled ut i ytterspår, men det gick väldigt trögt och jag lyckades inte passera.

Jag tog det som ett lite hårdare träningspass och jag hade mycket krafter kvar när jag gick i mål på tiden 1:21:03 och de sparar jag till Södra berget runt om två veckor. Enligt Garmin höll jag en snittid på 3:55/km och det räcker till att komma under sex timmar på Vasaloppet. Dessutom var jag mindre än 30% i tid efter segraren som brukar ligga högt i Vasaloppet, vilket betyder att jag har chans till guldmedalj (segrartiden i Vasaloppet + 50 %) där.

Den här veckan ska jag träna hårt och sedan blir det lite formtoppning. Efter dagens tävling tror jag verkligen att det kommer att gå att kvala in till fjärde startled. Men, man kan alltid valla bort sig. Eller villa bort sig, som bara jag kan ;)

En gubbidrott
Intresset för skidåkning har verkligen exploderat parallellt med intresset för löpning. För några år sedan var det mest gamla, sega gubbar i skidspåren, men nu åker barn, unga, gamla och familjer, damer och herrar. Det är bara invandrarna som saknas. En kollega från Somalia har dock gett sig sjutton på att lära sig och varje gång jag sett honom har han legat i snön. ”Det går fint! Det går bättre och bättre” säger han samtidigt som han ramlar baklänges när ena skidan slinter. Det är rätt inställning det! Det är svårt att lära sig något som inte finns representerat någonstans i hjärnan sedan tidigare. Det finns ingenting som ens liknar skidor i Somalia. Vi infödda svenskar har ju åtminstone sett skidåkning och de flesta har åkt i skolan, så det finns kopplingar som kan dra oss fram i spåret även om vi suttit på arslet i trettio år.

Fördelen med skidåkning är att det är en skonsam typ av träning om man håller sig inom rimliga gränser. Många 80-åringar åker runt i spåren. De åker varv efter varv i samma tempo. Enda nackdelen med 80-åringar i spåret är att de går ut i skejtspåret när skejtare ska åka om. Det tar tid att lära sig nymodigheter och jag har ännu inte sett en 80-årig skejtare.

Tre bilder säger allt
För ett år sedan skrev jag om en rapport om att 90 är det nya 40 och det stämmer när det gäller musklerna och hur de används.

Just nu sprider sig tre bilder som ett virus i den övre bloggosfären. Det är tre bilder av muskler: en bild från en 40-åring, en från en vältränad 70-åring och en på en slö 74-åring. Tre bilder säger mer än tretusen blogginlägg, så därför ska jag inte skriva så mycket mer. Se och begrunda ... 

Källa: http://theurbanathleteblog.com

Människan når maximal styrka någonstans omkring 20 och 30 år, sedan bibehåller man den styrkan ganska bra i två decennier. Efter femtio börjar musklerna lösas upp. Men det gäller bara om man sitter still. Det räcker med 20 veckors styrketräning för en äldre person för att öka muskelmassan med 1 kg, vilket kan jämföras med den årliga nedgången på 0,18 kg efter femtio års ålder om man sitter still. Dessutom är det aldrig försent. En 97-åring kan också bygga muskler. Så sitt inte still.

StafettVasan 2011

I fredags var det dags för årets sista skidinsats, StafettVasan. Den går i de klassiska spåren från Sälen till Mora uppdelat på fem sträckor:

Sälen-Mångsbodarna: 24 km
Mångsbodarna- Evertsberg: 24 km
Evertsberg-Oxberg: 14 km
Oxberg-Hökberg: 9 km
Hökberg-Mora: 19 km

Martin körde första sträckan upp till Mångsbodarna och kom dit efter 1:16 som 33:e lag. Nästa sträcka körde Hans och han åkte upp tio placeringar till plats 21. Det var våra två kanoner, båda f d tävlingsåkare. Micke, Karin och jag höll sedan större delen av startfältet bakom oss och vi tappade bara tio placeringar så att vi slutade som 32:a av 1200 lag. Inte illa av ett gäng amatörer, varav två nybörjare. Jag började åka för fyra år sedan och Micke drog på sig pjäxorna för första gången för några år sedan.

Det blev mycket varmare än vi trodde och jag smetade på den kletigaste burkvallan jag hade med mig. När jag testade att åka kände jag av armen och nerven jag klämde i måndags, det brände i armbågen där ulnarisnerven passerar på sin väg mellan lillfinger och hjärna. Jag fick samtidigt rapporter om att vi låg bra till och jag blev nervös att jag skulle förstöra allting. Å anda sidan var det ingen som ville byta med mig.

När jag väl började åka så slutade jag att ens tänka på smärtan. Fästet försvann efter några kilometer och även det onda i armbågen. Jag stakade hela vägen efter det. Det var bara i sista backen före upploppet som jag tvingades saxa. Nästa gång jag åker sista sträckan ska jag bara köra på glidvalla. Jag behöver ingen fästvalla den sträckan, men kanske jag behöver fästa något kilo mer på överkroppen så kommer det att gå hur bra som helst.

Jag mötte Lassi
Den väldige roddaren Lassi Karonen drog förbi mig några kilometer innan målgången och knep 31:a platsen. Han har svenskt rekord i syreupptagning, 7,19 liter per minut. Karonen är också en av Sveriges bästa stakare. Det kändes som att sugas in i ett vakuum när han drog förbi. Han lämnade ett ångade moln av koldioxid och vattenånga efter sig. Luften tog slut och jag tappade lite av krafterna också när jag förgäves försökte hänga på honom några meter. Om det inte hade varit för det där luftsuget så hade jag lagt mig i vindraget efter honom ;).

Öde i Mora
Jag hade inte ont, men lite kände jag av loppet i måndags som en vag matthet djupt i muskulaturen. Särskilt när det var lite blött i spåret och skidorna sög fast, men det kändes ändå bra jämfört med mina farhågor. Jag stakade för allt jag var värd de sista metrarna på upploppet. Det var märkligt tyst. Jag körde in i ett nästan folktomt mål. Det brukar vara en folkfest med mycket folk och hejarop. Men ungefär samtidigt som jag gick i mål avgjordes VM-stafetten. En tung besviken jättesuck fortplantade sig från tältet där det finns en storbilds-TV. Northug vann åt Norge och efter några minuter strömmade folket tillbaka ut ur tält och hus och bildade ett böljande och hejande folkhav igen.

Jag körde in på 5:10, det räckte till en 32:a plats och min sträcka avverkade jag på 1:09, vilket gav en snitthastighet på 16,6 km/h över de 19 kilometrarna. Det var tre minuter bättre än i fjol då jag körde samma sträcka. Jag vinglade runt i målområdet ett tag innan mina lagkamrater kom ner med andan i halsen.

Till Stafettvasan 2012 siktar vi nu på topp 20. Att komma 32:a av 1200 lag gav en liten kick. Jag känner mig motiverad att träna stenhårt till nästa år. Att delta i ett lag ger extra motivation.

Efter loppet serverade vår matgrupp under ledning av en alldeles äkta kock en superb middag. Kocken har hädanefter en säker plats i något av lagen. Efter en natt med djup sömn i ett logement som vibrerade av snarkningar så åkte vi hem tidigt på lördagen. Mätta och nöjda, men lite trötta.

Dags att börja springa
Nu ska jag leta fram mina icebugs och springa en runda. Jag har sprungit ungefär en gång i veckan under vintern och nu hoppas jag att det ska gå bättre att komma igång med löpningen än vad det gick i fjol. Då blev jag tvungen att öka långsamt eftersom jag enbart åkte skidor mellan november och april. Men jag börjar inte hårdträningen än. Det är en liten period mellan skid- och löparsäsong då jag brukar ta det lite lugnt och träna så mycket jag känner för.

Idag körs Vasaloppet under fantastiska förhållanden. Det känns lite bittert att jag inte åker, men å andra sidan hade jag nog knappast klarat av det idag. Jag känner mig lite trött på skidor just nu, men det är fint på vårvintern och jag vill gärna komma upp i 100 mil under säsongen. I fjol kom jag upp i 80 mil och tyckte det var otroligt mycket. Gränserna för vad man klarar av flyttas hela tiden.

Övrigt
En del har haft svårigheter att lämna anonyma kommentarer, men jag fick ett tips från signaturen lh om hur man kan gå runt detta problem:

"Jag trixade lite i 2 minuter, vill ju inte förnedra mig med att logga in och så ;), och det funkar fortfarande att kommentera anonymt om man kör den här workarounden:
Skriv kommentaren
Välj profil anonymt
Klicka förhandsgranska (förut funkade det med Skicka)
Slå in kontrollordet/bot-dödaren (contaliz eller nåt)
Klicka Skicka kommentar
/lh"

Vasaloppet - Öppet spår

Äntligen är de nio milen avklarade, men det blev mycket värre än jag kunnat gissa i min vildaste fantasi. Det var två mil nöje och sju mil plåga. Så egentligen borde jag vara nöjd till 2/9, men verkligheten är inte alltid logisk. Just nu är jag ganska nöjd.

När vi kom ner till Mora på söndagen var det dagsmeja och kring noll grader och prognoserna pekade på att det skulle bli lite kallare nästa dag. Men det blev mycket kallare. När starten gick var det 15 grader kallt och många muttrade och huttrade.

Det var en lite märklig känsla att ställa sig i startledet tillsammans med nästan 6000 startande. I tidigare lopp jag varit med i har det rört sig om ett hundratal. Jag stod långt fram och kom iväg utan större problem. Jag tog det lugnt men det kändes bra så det gick ändå rätt fort. Första backen var en rejäl backe, den reste sig som en skrämmande vägg. Men när man kommit fram på andra sidan denna vägg är det mest utför och därför körde jag ganska hårt. Det kändes otroligt bra och vid Smågan låg jag före min måltid och jag trodde nog att jag skulle komma ner mot 6 timmar.

Det var kallt, men solen sken och det var riktigt fint. När man kom ner mot Tennäng bet kylan till i näsan. Spåren var tröga men skidorna kändes bra. Allt var toppen i början.

Nervklämma
Jag hade köpt nya remmar till stavarna och de satt verkligen som gjutna. Inte så sladdriga som de tidigare. Men tyvärr klämde de åt nerven (Nervus ulnaris) som löper längs underarmen och efter Mångsbodarna började jag känna smärta i höger handled. Jag fattade inte vad det var först, men smärtan tilltog och smärtvågor som kändes som änkestötar skickades genom armen när jag stakade och handen förlorade all kraft. Det var en nerv, förstod jag till slut, en av de tre som leder ut i handen. Alla har väl slagit till armbågen och känt den där förlamande känslan (änkestöt eller eljanne). Jag försökte lindra smärtan genom att ändra greppet och ta emot mer med tummen, men det var för sent. Jag tänkte att det inte skulle gå att åka vidare så här. Besvikelsen spred sig i mig. Nyss trodde jag på 6 timmar och nu funderade jag på att bryta eller komma i mål på 8-10 timmar någonting.

Det gick ändå ganska hyggligt fram till Evertsberg. Men sen blev glidet sämre och stakningen blev väldigt jobbig när det gjorde så ont i hela underarmen. Jag tänkte att nu har jag kört hälften och det är för sent att bryta, men det var många negativa tankar i huvudet just då. Det är svårt att tänka positivt när det gör så ont. Nerven i kläm? Jajamensan! 

Galghumor
I Evertsberg brukar det finnas rep som de spänner upp mot eftersläntrare, tänkte jag galghumoristiskt. Hellre hänga sig i en martall på myren än att bryta.

Efter Evertsberg följer några långa utförslöpor och dessutom har man passerat den psykologiskt viktiga mittpunkten. Man har åkt fler kilometer än det återstår. Dessutom har jag åkt dessa sträckor förut i Stafettvasan så jag känner till dem. Det är 14 km-sträckan och den är ju ganska lätt, förutom på slutet med Lundbäcksbackarna. Sen följer 9 km-sträckan och den är kort och behaglig och till sist är det en 19 km lång stakning mot målet. När jag tänkte så blev inte sträckan lika lång. Jag låg bra till tidsmässigt, men jag återgick till min gamla måltid på 7 timmar för då skulle det räcka med att åka 5 minuter per kilometer och det klarar jag nästan med en arm.

Stefan Holm på spåret
I Oxberg blev jag omåkt av Stefan Holm. Det var det fysiskt mest ansträngande han någonsin gjort, sa han. Jag fick lite draghjälp av honom, ville ju inte bli slagen av en höjdhoppare. Jag fick lust att fråga om det var roligare att vara i spåret än "på spåret". Ett tag kläckte jag några ordvitsar i huvudet om spår och Holm i stället för att ägna mer tid åt alla dystra tankar. Det hade ju varit lite kul att slå en världsmästare, men när det blev stakning hade jag ingen chans att följa med. Han hade perfekta skidor, men tekniken var inte den bästa. 

De sista två milen blev jag tvungen att diagonala och det blev automatiskt så att jag tryckte ifrån med vänsterarmen och mest bara lät högerarmen följa med i pendelrörelsen. Efter ett tag med denna ojämna rörelse fick jag väldigt ont i korsryggen. Jag bet ihop och stakade i mål i alla fall. Men jämarns vad ont det gjorde och vad otroligt skönt det var att passera mållinjen. Tiden blev 6:56. Jag klarade 7 timmars-gränsen och det var det enda jag tänkte på de sista två milen.

Öppet sår
Så ont har jag nog aldrig haft, åtminstone inte frivilligt. Det tog säkert en halvtimme att få av mig kläderna. Allt är så otroligt välordnat i Vasaloppet, men när man ska byta om i en stor gympahall saknas bänkar och man får sitta på golvet och jag kunde knappt böja mig ner och det var det många som klagade över, särskilt de lite äldre. Och fysiskt var jag väl närmare 80 vid tillfället.

Tiden 6,56 är bra, men jag hade kunnat åka så mycket fortare. När jag gick i mål tänkte jag "aldrig mer", men nu känner jag mig revanschsugen och vill åka mycket bättre nästa år. En del smärta är av den typen att man glömmer bort den, som födelsesmärta och vasaloppsmärta. Man vill göra det perfekta åket, som Stenmark sa. Fram till dess kommer den här debuten bara att kännas halvbra.

Skidorna på hyllan
På fredag är det Stafettvasan och sedan lägger jag skidorna på hyllan och börjar springa mig i form till maratondebuten i sommar. Jag hoppas att jag är återställd tills på fredag. I en stafett kan man inte ställa upp om man inte kan ge allt. Men som tur har vi flera lag med lite olika ambitioner så det ska väl gå att knöla in mig någonstans. Däremot åker jag inte på söndag. Just nu känner jag mig lite allergisk mot skidor. Men det går nog över.

Det är aldrig bra att inte lyssna på kroppen. När man tävlar är det svårt att lyssna, man vill inte höra. Särskilt när man gör något man siktat länge på. Men om jag brutit hade jag nog ångrat mig och mått dåligt idag. Nu har jag bara lite ont och det går nog över på några dagar (hoppas jag).


PS. Fick ett mail om att det inte går att kommentera anonymt. Om fler har det felet så maila mig isf. 

Stel och styv i korken

Jag sov som en stock i natt. Jag somnade och vaknade i samma ställning. Känner mig stel som en stock också. Ryggplattorna utsattes för hårt tryck i stakningen igår och nu måste de liksom sjunka tillbaka till ursprungsläget. Om jag rör mig för häftigt så kan det utlösa en jordbävning i förkastningarna längs ryggraden. Det är som om kontinentalplattorna i mitt skelett har smulats sönder och glidit iväg och jag måste ligga ner och låta dem samla ihop sig igen. Jag går stelt men rakryggad, kan man säga. Stolt, rak i ryggen och nöjd med gårdagens insats. Alla som gick i mål igår borde vara lite stolta. Det var ett rejält kämpigt lopp och många bröt. Alla som uthärdade kylan och åkte de 44 kilometrarna var segrare. Men för att det ska kännas riktigt bra vill jag att tiden ska räcka till ett bra startled i Vasaloppet.

Dagarna innan Njurunda Runt kände jag mig trött och hängig. Jag åt två råa rödbetor (nä, inte så gott) och sedan inbillade jag mig så mycket jag kunde att nitraterna började samverka med kroppens bakterier och bilda konditionsfrämjande kväveoxid. Jag tuggade noga så att bakterierna i munhålan skulle få grepp om nitratet. Eftersom det gick ganska bra, kommer jag att nitratladda inför nästa lopp också.

Jag är trött och stel nu, men samtidigt känner jag mig stark. När skelettplattorna slår ihop bygger de upp bergskedjor av muskler. När stelheten går över så kommer jag att vara ett muskelberg:).

Här finns lite bilder från loppet.

Ett märkligt syndrom
Apropå stel ... Det finns ett syndrom som kallas Stiff Person Syndrom (SPR). Ett märkligt namn på en lite märklig sjukdom. I Sverige insjuknar ungefär en person om året i SPR, men förmodligen finns det fler. Ungefär en på miljonen räknar man med, så sällsynt att det säkert dyker upp i Dr House framöver. Det är ett neurologiskt tillstånd som kännetecknas av fortskridande muskelstelhet, muskelkramper och ofrivilliga muskelryckningar. Risken är större om man har typ 1 diabetes och symptomen beror på att den insjuknade har antikroppar mot enzymet GAD-65, som krävs för produktion av GABA (gamma-aminobutyric acid). GABA är hjärnans viktigaste hämmande signalsubstans och för lite GABA rubbar den finstämda balansen mellan hämmande och stimulerande signaler, vilket leder till besvärliga muskelkramper. Orsaken är än så länge okänd, men det kanske är en autoimmun sjukdom. Det innebär alltså att immunsystemet på något sätt vänt sig mot hjärnan och hämmar syntesen av GABA. 

Stiff Person Syndrom

GABA och Glutamat
I hjärnan finns en mängd olika signalsubstanser, just nu har man identifierat ca 100 stycken. De två viktigaste är GABA och glutamat. GABA är den hämmande signalen, eller bromspedalen. Glutamat är den stimulerande, eller gaspedalen. Hjärnceller - neuroner - matas med både pådrivande och hämmande signaler och de skickar en impuls vidare beroende på summan av denna input. Om de bromsande signalerna överväger låter de bli, annars skickar neuronen en impuls vidare i hjärnans kringelkrokar. För att man ska kunna köra en bil måste man både bromsa och gasa och för mycket eller för lite av någon av substanserna gör att det går fel. Man kör in i väggen eller så kommer man ingenstans. Man vet att för mycket glutamat är kopplat till psykisk ohälsa, det leder till att hjärncellerna överstimuleras. 

Fast det är nog vanlig muskelstelhet jag lider av idag och inte SPR;) Jag är bara lite slutkörd. Det mesta tyder på det. Det verkar troligare än att jag fått ett syndrom som drabbar en på miljonen just idag. En lugn dag idag och lite skidåkning på måndag eller tisdag får nog fart på liket igen.

Timothy Noakes på besök
Ibland är det trist att man inte bor i Stockholm. Tim Noakes och Rune Larsson hade en föreläsning igår (hoppas någon bloggare eller tidning sammanfattar föreläsningen) i Stockholm. Jag tycker Tim Noakes är den mest dynamiska och spännande forskaren inom sitt område och Rune Larsson är kanske en de bästa svenska föreläsarna överhuvudtaget. Noakes bok Lore of Running är 921 sidor djup och hans teori om en central governor går som en röd tråd genom nästan alla inlägg i den här bloggen. Det är hjärnan som springer, inte benen. Det bara ser ut så. Det är min hjärna som skriver de här inläggen också, inte mina fingrar.

För Rune Larsson tog det tydligen 7 månader att läsa igenom Lore of Running. Jag läste ut den mycket fortare än så, men vissa avsnitt snabbläste jag. Om man blir avskräckt av bokens omfång kan man se till att läsa två sidor om dagen, då går man i mål efter ett drygt år. Det blir en slags uthållighetsläsning.