Skärgårdsutmaningen - min första swimrun

Igår simmade och sprang jag min första swimrun, den nya tävlingen Skärgårdsutmaningen i Söderhamn. Jag gillar att pröva nya saker och swimrun var både nytt och - för mig som inte simmar så bra - en rejäl utmaning. Det kändes även ovant att tävla i par. Jag hade lockat med mig Martin som också är en dålig simmare, men van att tävla och mycket bra på att springa.

Vi var där en dryg timme innan start. Jag hade inte förberett mig förutom att jag simmat mycket och oroat mig mycket. Det kändes lite nervöst, för det var mycket att hålla reda på och jag var inte säker på om jag skulle orka simma så långt. I vanliga fall springer jag själv med så lite som möjligt, nu hade jag en lagkamrat, ett par simfötter, skor, visselpipa, chip, badmössa och en tajt våtdräkt, att hålla reda på. Dessutom hade jag knappt sprungit sedan Swiss alpine för tre veckor sedan och jag hade fortfarande lite ont i höger fot och höger axel efter vurpan i Schweiz. Så mina förväntningar var ganska låga, vilket ju är bra enligt forskning som jag skrev om i förra inlägget.

Skärgårdsutmaningen
Vi startade vid Stenö havsbad. Först sprang vi i sand och sedan på stig i ca 2 km, innan vi kom till Storsjön och första simningen. Jag var rätt varm efter löpningen i våtdräkt. Jag bytte skor till simfötter och sjönk ner i den varma sjön. Det var trångt och det märktes att många deltagare verkligen kunde simma (det är väl egentligen en förutsättning). Vi simmade 550 meter och sedan blev det en kort löptur till Pipsjön och där väntade ytterligare 250 meter simning. Pipsjön var mörk, sumpig och full av näckrosor som girigt grep tag i armar och ben. Det var skönt att kliva upp ur den dystra sjön. Därefter följde en ganska lång löpsträcka på grusväg. Det gick tungt att springa. Det var varmt, blyblött och kladdigt. Dyvattnet klafsade i skorna och svettdroparna rann som våta sniglar längs ryggen. Jag kände av foten och våtdräkten kramade nästan musten ur mig.

Efter den långa grusvägslöpningen var det skönt att kasta sig ner i Bottenhavet vid Tuppsundet. Vattnet var kallare. När vi klev upp ur vattnet märktes det att kylan påverkade motoriken. Jag hade svårt att ta av mig simfötterna och ännu svårare att trä på de blöta skorna. Publiken hade säkert roligt åt oss när vi vinglade upp och ramlade runt som fulla pingviner på den branta stranden innan vi sprang vidare. 

Det är svårt att ta sig fram med simfötter på klippor.

Sedan följde en kort men ännu kallare simtur. Efter ytterligare en kort löpning så väntade den första långa (730 meter) simningen till Nässkär Det var många som tvekade att ge sig ner i det kalla vattnet. Vi såg ut som gnuer som skulle kasta sig över ett vatten fullt av krokodiler. Men det var kylan som fick oss att stanna i några långa sekunder och hämta andan. Direkt när jag klev ner i vattnet kändes det att det blivit kallare. Kylan nafsade mig i benen. Det var elva grader i vattnet, mycket kallare än alla hade räknat med. Värmen strömmade ut ur kroppen som om den var ett läckande kärl. Det var inte särskilt mycket vågor, men några kallsupar och käftsmällar fick jag av havet. När jag viftade med benen började jag ana lite kramp i vaden och jag försökte använda armarna mer. Det var långt och det kändes som om skäret drog sig undan som en hägring när vi närmade oss. Vi följdes hela tiden av funktionärer i kanot och jag gav tummen upp när de frågade hur det kändes. Däremot var jag lite orolig för Martin för jag vet att han brukar få problem när det är kallt.

Martin hoppade i först.

Nära att bryta
När vi äntligen stapplade i land märkte jag att Martins röst inte riktigt nådde fram och att han skakade som ett asplöv. Eftersom vi simmade långsamt var vi ganska länge i det iskalla vattnet. Han var rejält nedkyld. När kroppen kyls ner flyttas blodet till de livsviktiga organen, vilket ökar hjärtfrekvensen. Alla lemmar långt från kroppens viktiga organ tappar blod och kraft - han fick bl a gräva ut en bulle ur munnen med händerna för musklerna i munnen gick inte att kontrollera. Sen började han hyperventilera, d v s lungorna arbetade okontrollerat och det medför att koldioxidhalten sjunker och att balansen i kroppen blir rubbad. Tur i oturen att det inte hände i vattnet. Jag var lite orolig att vi skulle tvingas bryta och började fundera på hur man gör då. Vi gick ganska länge och stannade sedan och drack hett kaffe vid en kontroll. När vi kom ut på stenhällarna som badade i solsken fick han upp farten igen som en kallblodig ödla på soliga klippor.

Nästa långa simtur på 790 meter var kall, men ändå lite varmare än elva grader. Skorna var nu så hopplösa att jag hade knutit fast dem i våtdräkten och sprang barfota i skog och mark, på kottar och sten. Det kändes bättre. Jag har nog Sveriges tuffaste fötter. Vi sprang om flera par, men de simmade lätt (det ser ju så lätt ut) förbi oss sedan på den sista och längsta (850 meter) simningen. Skorna - som jag bundit på ryggen - trasslade in sig i mina armar och högeraxeln gjorde lite ont, men det gjorde ingenting för vi var snart framme. Loppet avslutades med en kort löpning in till Stenö havsbad. Vi var startfältets i särklass sämsta simmare men vi kom i alla fall i mål på 12:e plats med tiden 4:33.

Vänsterfoten efter swimrun och barfotalöpning. Ser stark ut.

Jag simmar vidare
Nästa gång jag tävlar i ett swimrun ska jag ha handpaddlar, dolme och jag ska ha tränat ännu mer simning. Simfötter var bökigt, men det var lite lättare sen jag började springa barfota och slapp dra på mig skor. Det var riktigt kul och ett bra arrangemang i vackert väder och i en vacker skärgård. Det kalla vattnet i havet var inte så mycket att göra något åt, det överraskade nog alla. Jag blev inte särskilt trött, men jag kände mig kall och sliten av simningen. När jag tänker efter är det lite otroligt att jag simmat 4,4 km. För två år sedan kunde jag ju knappt simma 25 meter.

Nu laddar jag inför simningen i jobbklassikern på fredag. Ifjol kom jag nästan sist, men år borde det gå lite bättre. 900 meter i en en varm sjö känns ju som semester. Bra på simning blir jag nog aldrig, men det bästa jag vet det är att bli bättre.

Verkar inte finnas någon hejd på kreativitet när det gäller att hitta på nya tävlingsformer. Vad blir det nästa år? Swimrun med tegelstenar i händerna och med kortbyxor, hängslen, stövlar samt hemmagjord badmössa? I så fall är jag med:)

Vad är lycka?

Om man frågar folk vad de vill med sina liv eller vad de önskar sina barn så är svaret ofta att de vill bli lyckliga eller att barnen ska bli lyckliga. Men vad är lycka? Det är förmodligen inte vad de flesta tror att det är. Det är t ex inte rikedom eller att man är frisk. Det är heller inget man kan jaga eller fånga, för lyckan glider undan eller flyger iväg när man studerar den närmare.

Lycka är delvis genetiskt och det finns kulturella skillnader - danskar är lyckligast i världen, medan en äkta västerbottning - sägs det - inte är lycklig i onödan - men på lång sikt tycks lyckan vara konstant trots att livet på lång sikt innehåller massor av motgångar, misstag och sorg. Hjärnan håller oss i jämvikt.

Förväntningar?
I en ny studie undersökte man sambandet mellan lycka och belöningar. Man följde 18000 personer och hur händelser påverkade deras lycka. Det visade sig att lycka styrdes av de belöningar och förväntningar som fanns i nuet. Det visade sig också att den viktigaste faktorn för lycka var vilka förväntningar personen hade. När utfallet blir bättre än det förväntade upplever vi lycka. Slutsatsen är alltså vara att de förväntningar vi har på partnern, semestern, lönesamtalet, det nya jobbet o s v, avgör hur lyckliga vi blir.

Men håller denna lycka på lång sikt? Hjärnan förutser det mesta. Det är kanske hjärnans viktigaste uppgift att förutse vad som ska hända härnäst så att man är redo att handla rätt. Hjärnan blir dessutom allt bättre på att förutsäga - genom växande erfarenhet - vad som kommer att hända, så vi torde bli allt mindre överraskade ju äldre och ”visare” vi blir. Men det gör oss knappast olyckligare. Det har inte så mycket med lycka att göra. Det är våra hjärnor som inte kan låta bli att försöka ligga steget före, eftersom det alltid är en fördel att ligga några steg före. Det är ju det som är poängen med livserfarenhet - man måste ligga steget före, för man är inte lika snabb. Dessutom verkar det trist att gå runt och ha låga förväntningar på allt och alla. Optimister är lyckligare än pessimister.

Lyckan i våra egna händer
Enligt en av de främsta lyckoforskarna, Daniel Gilbert, är lycka oberoende av yttre belöningar; lycka är något som vi aktivt skapar i våra egna hjärnor. Faktum är att ett år efter att någon har förlorat ett ben eller vunnit några miljoner på lotto, är de lika lyckliga eller olyckliga som de var när de hade alla ben kvar och inte så mycket pengar. Massor av välgjorda studier visar att vinster och förluster - som att missa en viktig tenta, förlora en partner, förlora ett val, missa en befordran, vinna miljoner - inte alls påverkar upplevelsen av lycka så mycket som man tror på lite längre sikt. Kortsiktigt gräver man ner sig eller jublar, men på lång sikt är allt som det brukar. Det beror på att vi nästan alltid är nöjda med de beslut som vi fattat och accepterar livet som det är.

För några veckor sedan kom jag i samspråk med en glad och positiv kvinna på flyget från Schweiz. Hon hade sprungit Swiss alpine och berättade att hon blev tvungen att sluta med fotboll efter en hjärntumör. Tack vare det, sa hon sedan, kunde hon springa ultralopp och hon var väldigt duktig på det. Många av hennes fotbollskompisar hade problem med sina knän.

Människan har något som kan kallas ett "psykologisk immunförsvar." Ett system av mestadels omedvetna kognitiva processer som hjälper oss att ändra vår världsbild, så att vi kan må bättre i de världar där vi befinner oss. Annars skulle vi inte överleva, för alla drabbas av motgångar som vi måste övervinna för att överleva. De som grävde ner sig var inte lika bra på att sprida sina gener. Att vara bitter är som att vara levande död.

Vi skapar lycka själva, men vi tror att lycka är ett mål som vi kan finna. Gilbert nämner flera personer som exempel på personer som inte borde vara lyckliga, bl a trummisen Pete Best som lämnade Beatles just innan de slog igenom. Best är fortfarande trummis och han säger själv: "Jag är lyckligare än jag skulle ha varit med Beatles." En del kanske tänker: ”jaja…” och rullar med ögonen. Men flera experiment visar att Pete Best förmodligen inte är avundsjuk på Ringo Starr.

Av någon anledning anser vi att syntetiskt lycka inte är av samma kvalitet som det vi skulle kunna kalla "naturlig lycka." Naturlig lycka är vad vi får när vi får det vi ville ha, och syntetiskt lycka är vad vi gör med det vi har. Och vi har en stark tro på att syntetiskt lycka är av en sämre sort. Varför har vi den tron? Det finns ekonomiska och kanske också evolutionära drivkrafter bakom denna föreställning. Jakten på lycka skapar en drivkraft.

Bestäm dig och bli lyckligare
I ett experiment lät man personer rangordna ett antal tavlor av Monet från 1 till 6 och sedan fick de välja mellan 3 och 4 som låg i mitten. Nästa gång personerna rangordnade målningarna kom 3 och 4 först. När man genomförde samma test på personer utan närminne gjorde de på precis samma sätt, trots att de inte mindes hur de rangordnade målningarna första gången eller att de ägde tavlorna. De gillade målningen de ägde bättre utan att veta att de ägde den. Så det är inget som de bara säger, utan de tycker verkligen det. Deras hjärnor har förändrat målningarnas estetiska och affektiva värde, utan att de är medvetna om det.

Enligt Gilbert är frihet att välja det bästa sättet att nå naturlig lycka, men det är det sämsta sättet att hitta den syntetiska lyckan och livslyckan konstruerar vi till största delen syntetiskt. Så länge vi är fria att välja, är det dock svårt att bli lycklig. Man spolar date efter date p g a småfel, som att personen petar sig i näsan eller sörplar otäckt. Så länge det finns möjligheter, börjar inte hjärnan syntetisera lycka. När man bestämt sig och sedan upptäcker att den utvalde petar sig i näsan så har han eller hon flera andra förtjänster och det är inget man hänger upp sig på, åtminstone inte de första sju åren (efter några år tillsammans kan t ex sättet att äta yougurt göra en partner galen, sägs det).

I ett experiment på Harvard startade Gilbert en kurs i svartvit fotografering för studenter. De fick ta 12 bilder som minnen av Harvard som de framkallade i mörkerrummet. Studenterna fick välja de två bästa fotografierna. När de var färdiga tvingades de lämna ett av dessa som bevis för att de gjort kursen.

Hälften av studenterna hade möjlighet att ångra sitt val inom fyra dagar, för den andra gruppen var valet oåterkalleligt eftersom forskarna sa att de måste skicka fotografierna per post inom några minuter. Det var svåra val för de var i genomsnitt bara lite nöjdare med den ena bilden och studenterna trodde att de skulle tycka så några dagar efteråt också. Nästa gång studenterna fick värdera fotografierna var dock skillnaderna stora. De som tvingades till ett snabbt val var mer nöjda med bilden de behöll än bilden de avstod ifrån, medan de som fortfarande hade ett val fortfarande tyckte fotografierna var i stort sett likvärdiga och även sedan valmöjligheten försvunnit var de tveksamma och lite missnöjda med sina val. Reversibla tillstånd - alltså när man har möjlighet och frihet att nära sig - bidrar inte till syntetisk lycka eftersom det är en process i hjärnan som kräver vissa gränser. Gruppen som tvingades till ett snabbt val blev lyckligare med sina val än gruppen som var fri att välja.

I ytterligare ett experiment frågade man vilken typ av fotokurs som studenter ville gå: en där de har fyra dagar på sig att välja foto och en där de måste välja direkt. Det visade sig att 66 % valde kursen där de hade fyra dagar på sig att förstöra möjligheten att syntetisera lycka. De flesta vet alltså inte vad som är bäst för deras egen lycka, eftersom man har en naiv föreställning om att lyckan kommer ridande på en vit häst.

Swimrun på lördag
I morgon är det dags för simspringet Skärgårdsutmaningen. Jag tänkte först springa och simma i Classic fivefingers, men de fick inte plats i ett par simfötter - och jag måste ha ett par simfötter (jag är nog den enda) om jag ska orka simma 4,4 km. Jag valde mina slitna inov8 istället, de är lätta och har ingen snörning så jag kan ganska snabbt trycka in fötterna i dem. Fivefingers tar tid att trä på tårna och likadant med snörskor.

Det känns ovanligt att springa med våtdräkt, det är som att springa med ett lager extra överhud. Den kramar musten ur mig och det är jobbigt att andas. För varje kilometer kommer den att smita åt hårdare runt min hals och min bröstkorg, som en tyst, blöt, svart, väsande anakonda som försöker pressa livsandarna ur mig.

Simfötterna fäster jag i ett bälte runt kroppen. Jag blir olycklig om jag drunknar eller om vi kommer sist och lycklig om vi springer i mål på en hyfsad tid. Jag känner lite skräckblandad förtjusning inför morgondagen. Men jag ångrar mig inte. Det är sällan jag ångrar beslut som jag fattat snabbt, däremot kanske jag ångrar ett och annat beslut - en del funderar jag fortfarande på - som jag inte fattat.

Andra inlägg om lycka:

14 tips för ett lyckligare liv

Meningen med livet

Tio goda råd från äldre till yngre

Det är aldrig försent att ge upp

Jag såg ett experiment på TV eller Youtube, kanske Discovery. Några möss tvingades simma runt i en skål. De kunde inte ta sig upp. Efter några minuter av fruktlös kamp, gav de flesta mössen upp och flöt runt med nosen nätt och jämt över vattenytan; ett par tappra möss kämpade dock vidare. De hade fått antidepressiv medicin. Deras små mösshjärnor var därmed programmerade att tänka optimistiskt och de trodde att de skulle kunna klara att klättra uppför en lodrät vägg. Experimentet visade alltså att antidepressiv medicin fungerar. De gav inte upp, men i detta läge borde de ha gett upp, kan man tycka. Det var lönlöst att kämpa och det var inte ens värt att kämpa väl. Det förstod mössen som gav upp. De sparade på krafterna.

Man ska aldrig ge upp, sägs det. Men ibland är det bäst att ge upp. Genom att ge upp ett omöjligt mål, kan man samla ihop resurser för att nå ett mer rimligt mål. Det kanske är det som är kärnan i en typisk medelålderskris, som i stort sett alla tycks ”drabbas” av. Livet blev förmodligen inte som man tänkt sig och snart är det slut och framtidsutsikterna krymper för varje år. Några tar piller och mår bättre efter det och kastar sig över nya projekt. Andra drar sig tillbaka, begrundar livet och tar sig sedan an nya projekt eller startar om gamla projekt. De som kastar sig över nya projekt, kanske kraschar till slut och äter ännu fler piller. De som blev ”deprimerade” och tänkte efter, kanske tänkte varje tanke ett varv till och gjorde rätt till slut.

Bland det värsta man kan drabbas av är att förlora ett barn. Jag vet inte hur det är nu, men för 20 år sedan skrev man ut piller för att lindra depression efter ett förlorat barn. Men jag vet att i Norge gjorde man inte det vid samma tid. Sorg och depression är naturligt, en anpassning som utformats av livet självt. Det är ”meningen” att man ska dra sig tillbaka och hushålla med krafterna efter en svår motgång. Tar man det ett steg vidare är många depressioner sorg över något eller någon som man förlorat och varför ska man egentligen ta ett lyckopiller och riskera att man fattar felaktiga beslut, när själva poängen med depression är att man ska dra sig tillbaka, slicka såren, begrunda det som hände, spara energi och sakta komma tillbaka. Det är alltså en naturlig instinkt, som självklart också kan gå överstyr och ta över ett liv. Då behövs piller, terapi och motion. I det stora hela har förmodligen piller minskat lidandet och antalet självmord. Livet är inte enkelt.

Myten om Sisyfos
Som straff för att han skymfat gudarna dömdes Sisyfos till att utan uppehåll rulla en stor sten uppför ett berg, varifrån stenen sedan rullade ner igen. Den grekiska myten illustrerar en hopplös kamp och ett meningslöst liv. Det är lätt att se bilden av Sisyfos sammanbitna ansikte när han trycker sin svettiga kind mot den leriga stenen, fötterna som tar spjärn mot gruset och armarna som famlar efter nya grepp runt stenen när han pressar den uppför berget. När han når toppen, rullar stenen ner igen. Sisyfos tittar efter den och går ner genom dammolnet för att börja om. På vägen ner hinner han hämta andan. Nya tag och upp mot toppen igen.

Den franska författaren och filosofen Albert Camus menar att Sisyfos är en hjälte. Sisyfos inser att livet är absurt och accepterar sitt öde. Därmed kan han finna mening i livet, menar Camus. Jag tror i alla fall att han menar så. Camus är inte lätt att förstå. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig, skriver han i slutet av boken. Jaha.

Jag har en lite kluven bild av Sisyfos strävan. Alla människor pressar stenar uppför berg, lunkar tillbaka ner till bergets fot och rullar upp dem igen. Livet är ständiga omtagningar. Det finns något stort i det. En daglig, men i grunden hopplös och maktlös kamp mot övermakten.

Men jag tycker också att han är lite dum i huvudet. Sisyfos har i och för sig inget val. Han är dömd av gudarna, men som metafor över livet är det kanske bättre att ge upp. Det finns ingen poäng att rulla en sten, som rullar ner igen. Livet kan inte vara att börja om på nytt hela tiden. Det kanske är bättre att tänka efter innan man börjar om. När man till slut hittat ett spår fortsätter man på det tills man lyckas eller misslyckas. Därefter prövar man en annan väg och man kanske går åt ett annat håll.

Som en rullande sten
Som ultralöpare kan man dock aldrig ge upp. För en ultralöpare är det alltid försent att ge upp. Tänker man tanken att ge upp, då har man tappat den viktigaste drivkraften. Ultralöpning tränar upp den där sega viljan att klara av något svårt. Det är en aerob aspekt av viljestyrkan. På sikt kanske det är riktigt bra. Att klara ett ultralopp är som att pressa kinden mot en lerig sten och pressa den allt tyngre stenen mot en bergstopp långt bort. En kort stund balanserar löpare och sten på toppen, sedan rullar stenen ner igen. När man går nerför berget känner man sig ganska nöjd, trots allt. Man behöver inte ha bråttom ner. Det är en tid för återhämtning. Det är snart dags för nästa lopp, någon annanstans. Jag tror ändå att det viktigaste är att vara i rörelse på något sätt. Annars är risken stor att det börjar växa mossa i hjärnan.

Swimrun i Söderhamn
Om jag kastas i vattnet simmar jag för livet. Jag behöver inga antidepressiva piller för det. Jag kan inte ge upp för då sjunker jag. Jag har inget val. Simma eller drunkna. Min simlärare bara skakade på huvudet när vi skulle flyta. Jag bottnade med hela kroppen efter några sekunder. Sen låg jag där och tittade upp på kropparna som flöt på ytan. Det måste kännas härligt, tänkte jag. Tänk att flyta som ett lik.

Igår fick jag ett erbjudande om att vara med i en ny tävling, den 16 augusti längs Hälsingekusten, som kallas Skärgårdsutmaningen. Det är en swimrun-tävling, d v s man både springer och simmar. Det lät ju nästan som ett självmordsuppdrag, men jag gillar att vara i rörelse, upptäcka nya platser och nya sidor av mig själv och andra. Man springer, hoppar, klättrar och simmar mellan några öar. Det låter ju hur kul som helst och extrakul att det är ganska nära till Söderhamn.

karta över långa banan. Källa.