Oj, som vanligt skrev jag för mycket. Jag skulle egentligen bara skriva en liten inledning till min artikel om dopamin och kladdkaka på Hjärnfysikbloggen :)
Visar inlägg med etikett filmer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett filmer. Visa alla inlägg
söndag 29 mars 2015
Uppvaknanden och dopamin
För ganska många år sedan såg jag Awakening med bl a Robert de Niro och Robin Williams. Mitt starkaste minne från filmen var att jag hörde några märkliga ljud som lät som snyftningar och i nästa ögonblick grät nästan alla i hela biosalongen. Jag var där med min flickvän och det var förmodligen det första dramat jag såg på bio. Hon grät också. Jag är inte en okänslig person, men jag var nog van vid action och äventyr och att hålla tillbaka alla känsloyttringar. Jag minns också att det var en fantastisk historia som byggde på verkliga händelser i slutet av 60-talet då läkaren och författaren Oliver Sacks jobbade på ett sjukhus där det fanns en avdelning med okontaktbara, katatoniska patienter. Patienternas gemensamma nämnare var att de insjuknade och överlevde den epidemiska sömnsjuka som svepte över världen mellan 1915 och 1926, en epidemi som tack och lov inte återkommit sedan dess och vars orsak fortfarande är oklar. Historien utspelar sig 1969, alltså över 40 år efter epidemin. Under den tiden hade de som överlevt befunnit sig i en skugglik tillvaro mellan liv och död.
På 50-talet upptäckte den svenska professorn Arvid Carlsson signalsubstansen dopamin och dess betydelse för rörelse. Genom att ge ett läkemedel som kallades L-Dopa kunde man öka halterna av dopamin hos patienter med Parkinsson. Oliver Sacks misstänkte att L-Dopa även kunde hjälpa de katatoniska patienterna. I filmen lär sig Sacks (som heter Layer i filmen och spelas av Robert Williams) kommunicera med patienten Leonard Lowe (spelad av Robert de Niro) med bokstäver på en bricka. Sacks bestämmer sig för att att testa L-Dopa på Lowe. Resultatet blir över förväntan. Lowe vaknar upp efter 40 år. Han tar flera steg in i livet. Han hinner t o m bli kär. Sacks ger även övriga patienter L-Dopa och avdelningen får plötsligt liv; det är som om 20-talet hade återuppväckts. Efter ett tag blir dock Lowe förändrad och de negativa effekterna av L-Dopa börjar visa sig. Lowe får svåra tics och spasmer, alltmedan de övriga patienterna ser vad som händer honom och vad som väntar dem inom en nära framtid. Det slutar med att Lowe ber Sacks filma honom för att hjälpa forskningen och kanske hjälpa framtida patienter. Sedan dansar han en sista dans med sin första och sista kärlek. Då brast salongen ut i gråt. I nästa scen är Lowe katatonisk och livlös. Jag har inget minne av att jag grät, men å andra sidan är minnen ytterst opålitliga och med tanke på den rörande historien så fällde jag nog en tår som jag svalde i tysthet.
Oj, som vanligt skrev jag för mycket. Jag skulle egentligen bara skriva en liten inledning till min artikel om dopamin och kladdkaka på Hjärnfysikbloggen :)
Oj, som vanligt skrev jag för mycket. Jag skulle egentligen bara skriva en liten inledning till min artikel om dopamin och kladdkaka på Hjärnfysikbloggen :)
onsdag 23 oktober 2013
Bättre minne med minnesteknik
Minnet är fantastiskt, men vi förstår kanske inte minnets värde förrän vi börjar få problem med det. Vad vore livet utan minnen? Vi är ju våra minnen. Förlorar man sitt minne, blir inget kvar av det man upplever. Man tappar kopplingen till det som hänt, till andra människor och man driver omkring utan sammanhang. I filmen Memento tappar huvudpersonen Leonardo minnet i samband med att hans fru mördas. Han lever i ett ständigt nu och håller kontakten med verkligheten med hjälp av lappar och tatueringar medan han jagar sin frus mördare. Filmen är skickligt gjord. Till skillnad från de flesta filmer som beskriver minnesförlust, bibehåller Leonard sin identitet och hans sätt att hantera oförmågan att lagra minnen är mycket trovärdig. Förra veckan såg jag en annan rafflande film, Unknown med Liam Neeson i huvudrollen. Där tappar huvudpersonen minnet genom ett slag mot huvudet och får sedan tillbaka minnet andra gången han dunkar skallen i marken, som om hjärnan vore en TV-apparat med glapp mellan kontakterna. Det är den gudskelov inte. Så om du tappar minnet, slå dig inte i huvudet efteråt. Lägg det på minnet, eller det kanske är bäst att tatuera in det på kroppen.
Kort och långt minne
Lite förenklat kan man säga att människan har ett korttids- och ett långtidsminne. Korttidsminnet är oerhört litet. Det rymmer ungefär sju informationsbitar - ett telefonnummer - och det existerar så länge ingen annan tanke ersätter den och knuffar ut telefonnumret i glömskans oändliga hav. Det är därför man måste rabbla ett telefonnummer inom sig för att hålla kvar det 1-9-4-5-8-1-2, 1-9-4-5-8-1-2.
Långtidsminnet är däremot nästan oändligt. Saker och händelser som utspelar sig i korttidsminnet och som vi av någon anledning bedömt som viktiga, som vi repeterat och återupplevt, lägger sig till slut tillrätta i långtidsminnet där hippocampus kopplar samman minnet med andra minnen. Det är ett stort bibliotek och man hittar rätt genom olika ledtrådar. När vi har något på tungan, beror det på att vi inte har tillräckligt många ledtrådar för att fiska upp minnet av något ur minnesbiblioteket. Vi kanske får upp minnesfragment, som sedan leder till ytterligare ledtrådar som gör att vi kan fiska upp det eftersökta minnet - inte sällan när vi slutar att medvetet tänka på ledtrådar och gör något annat - och då framstår det som hur tydligt som helst, som t ex ett namn på en skådespelare. Ett sätt att förbättra detta fiske är att använda minnestekniker. Då kastar man i och får napp med detsamma. Genom att minnas telefonnumret 1945812 som 1945 - slutet på andra världskriget, 81 - mormors ålder och 2 - en svan (en 2:a ser ut som en svan), då har man kopplat alla siffror till långtidsminnet och minns numret även sedan man tömt korttidsminnet flera gånger om. Men ännu bättre är det förstås att använda någon sorts minnesteknik.
Två minnestekniker
I grunden handlar alla minnestekniker om att ankra saker och händelser som finns i korttidsminnet vid något som är djupt lagrat i långtidsminnet. Det finns en oändlig uppsättning minnestekniker, men jag använder bara två: färdkartor och dubbelsystemet. Färdkartorna använder jag mest för att jag gillar att utmana min hjärna och det var så vi mindes en gång i tiden.
Dubbelsystemet kräver en tidsinvestering då man pluggar in 100 personer, men det går ganska fort, särskilt om man använder systemet ofta. Sen har man tillgång till en felfri minnesteknik och kan utan problem minnas kontonummer, pinkoder, första 100 siffrorna i PI, eller vad man nu vill. Det låter kanske svårt, men är hur enkelt som helst. Det svåra är att hitta 100 personer som man känner till med rätt initialer (fast det kan man få hjälp med).
Färdkartor
Hjärnan gillar färdkartor. Människan har gjort färdkartor ända sedan vi klev ner från träden. Vi kan lägga in hur många färdkartor som helst i hjärnan. Tack vare färdkartor kan man lagra fakta direkt i långtidsminnet med lägesbestämning. En färdkarta kan vara vägen till skolan, till arbetet, träningsstigar, barndomshemmet, vägen till affären, en runda i huset. Lika lite som man går vilse till affären glömmer man en färdkarta eller springer fel på sin löprunda.
Däremot glömmer man ofta vad man ska köpa på affären, men lägger man varorna på en färdkarta kan man nästan inte glömma. Det är t ex bra om man vill minnas något till en tenta eller för resten av livet. Hjärnan är bra på att välja hur länge man ska minnas något. En inköpslista räcker tills den skrivs över av nästa inköpslista, medan en färdkarta för att minnas alla grundämnen kan räcka resten av livet om man repeterar den ibland.
Exempel: Skapa en färdkarta för att minnas grundämnen (exemplet lånat från den utmärkta boken Memo : den enklaste vägen till bättre minne av Oddbjørn By). Jag gör en färdkarta som baseras på mitt hus. Från ytterdörren följer jag huset i en bestämd ordning. Jag lägger sedan någon konkret som jag kan koppla till grundämnena längs färdkartan. Väte blir ett vetebröd, ballong helium osv.
1.Ytterdörren = vetebröd = väte
2.Hallen = ballong = helium
3.Badrummet = litermått = Litium
4.Arbetsrummet = bär = beryllium
5.Köket = borr = Bor
6.Vardagsrum = Grillkol = Kol
7.Trappan = kvävd katt = kväve
8.Gillestuga = Syrgasmask = syre
9.Tvättstugan = Tandborste = fluor
10.Hobbyrummet = Neonskylt = neon
Sen skapar jag en tydlig och livlig bild av färdkartan. Ju konstigare, desto lättare fastnar det i minnet. Det är precis som i livet. Man minns människorna som gjort ett positivt eller negativt eller konstigt intryck. Resten hänger kvar i några få synapser innan de också ramlar ner i glömskans hav.
Färdkartan: Jag öppnar ytterdörren men där står ett stort färskt, doftande vetebröd som jag måste flytta på (Väte). Sen när jag kommer in är hallen full av ballonger. De spricker när jag kliver på dem (Helium). Jag går in i badrummet och när jag stänger dörren ramlar ett litermått ner i badkaret och skramlar (Litium). Jag går till nästa rum och ser att datorn är täckt med bär. Jag känner på tangentbordet som är kladdigt och insmetat med krossade bär (Beryllium). Jag fortsätter till köket och där står en hantverkare och borrar rakt genom taket. Det rycker och fräser och hela köket är täckt av spån (Bor). I vardagsrummet ligger grillkol utspritt på golvet. Det är smutsigt (Kol). Sen går jag nerför trappan och där ligger en kvävd katt med uppspärrade, skräckslagna ögon med en plastpåse över huvudet (Kväve ... sorry känsliga läsare). I gillestugan sitter några människor med syrgasmask. De hejar på mig i kör och de låter som Darth Vader (Syre). Jag går in i tvättstugan och där borstar någon tänderna så att det skummar över hela golvet (Flour). I hobbyrummet blinkar neonljus. Jag får nästan ont i ögonen (Neon), osv.
Jag tänker igenom färdkartan några gånger och repeterar en vecka senare. Sen spikar jag förmodligen provet, för bilderna är starka och svåra att glömma. Efter ytterligare någon repetition så minns man det mycket länge, kanske resten av livet.
För att komma igång med minnesteknik och färdkartor kan man börja med enkla inköpslistor. Först gör man en färdkarta. I sammanhanget passar ju en färdkarta som motsvarar promenaden till affären. Säg att vi ska köpa bröd, mjölk, korv, flingor och kaffefilter. Jag lägger in dem på fem platser i slutet på min färdkarta när jag snart är hemma.
Dörren - bröd
Hallen - flingor
Hatthyllan - mjölk
Köket - kaffefilter
Matbordet - korv
Jag skapar en bild i huvudet där jag nästan inte kommer in genom dörren för det ligger ett stort bröd framför dörren. Jag blir tvungen att knuffa bort det. Hallen är täckt av flingor. Det knastrar när jag går. När jag ska hänga av mig jackan ramlar ett paket mjölk ner från hatthyllan och jackan och jag blir blöta. Öppningen in till köket är täckt av ett stort kaffefilter. Jag rusar rätt igenom det och kommer in i köket. Där springer en massa korvar runt på bordet och leker. De stelnar till när jag kommer in. Vi vill inte dö, skriker de i kör. Det är lätt att minnas absurda bilder och det är bra att överdriva. Jag tänker igenom listan och sedan handlar jag varorna i den ordning som jag lagt dem längs färdkartan.
Varorna har ingen djupare koppling till varandra och listan är inte särkilt intressant så nästa gång jag gör en lista är den gamla borta. Då kan jag klämma in en lax i dörren och hälla ketchup på matbordet. Jag måste använda min fantasi och träna mitt minne och det blir bättre och bättre med övning.
Dubbelsystemet
Dubbelsystemet fungerar utmärkt för längre sifferserier. Det tar lite tid först, men sedan har man stor användning av det. Det består av alla siffror mellan 0 och 100 och varje tal motsvaras av en person som utför en handling. Själva kopplingen kan man nöta in under långa löppass.
Men först måste man alltså skapa en lista med en person som utför en handling. Jag lånade ganska mycket av min lista på hundra personer från Memo. På så sätt slapp jag komma på så många personer.
De första fyra siffrorna är:
0 = n (n som i noll)
1 = l (l ser ut som en etta)
2 = b (b kommer tvåa i alfabetet)
3 = t (t låter som tre)
osv.
Men man kan som sagt var välja själv. Sen gör man en lista där varje tal motsvarar initialerna på någon person man känner till och man kopplar personen till en handling, några exempel ur min lista (som jag delvis lånat från Memo):
00 = nn = Nick Nolte dricker sprit
01 = nl = Nicklas Lidström dribblar med puck
02 = nB = Napoleon Bonaparte håller handen på magen
.
10 = ln = Lenny Norman skrattar
11 = ll = Lennox Lewis boxar
.
21 = bl = Bruce Lee sparkar av ett huvud
22 = bb = Björn Borg spelar tennis
.
32 = tb = Tony Blair håller tal
33 = tt = Tina Turner mediterar
Om det är en lång sifferserie placerar du dessa på en färdkarta. Säg att jag ska minnas ett kontonummer: 011122332132. Jag delar upp serien i bitar om fyra siffror: 0111, 2233 och 2132. Då blir den första biten 0111 = nlll. Den första delen är alltid en person som utför den andra personens handling. Så nl och ll, blir Nicklas Lidström boxas. Därefter följer Björn Borg som mediterar (2233) och Bruce Lee som håller ett tal (2132). Jag placerar en boxande Nicklas Lidström vid bankens dörr, sedan en mediterande Björn Borg på trappan upp och Bruce Lee håller tal inne i lokalen och gör en tydlig inre bild av detta och repeterar det några gånger. Sen är den sifferserien lagrad i långtidsminnet som en liten färdkarta. Det är ingen risk att man kastar om siffrorna för bilderna är tydliga. Det är Bruce Lee som håller tal och inte Tony Blair som sparkar av ett huvud. Genom att använda personer och handlingar kan man minnas nästan hur långa sifferserier som helst och vara med i talang på TV (sant). Men det är ingen talang, bara en teknik som vem som helst kan lära sig.
Beräkna födelsedagar
I boken Memo fanns det några exempel som jag tyckte var onödigt krångliga, bl. a. på hur man med hjälp av minnesteknik kan säga vilken dag en person är född eller vilken dag vilket datum som helst var. Men det fungerar bättre med matematik, tycker jag. Man måste inte vara superduktig i huvudräkning utan det räcker att ha koll på multiplar av sju och man behöver bara memorera 12 värden för årets månader:
januari = 1
februari = 4
mars = 4
april = 0
maj = 2
juni = 5
juli = 0
augusti = 3
september = 6
oktober = 1
november = 4
december = 6
Jag memorerade dem i grupper på tre: 144, 025, 036 och 146. Jag tyckte det var lätt för det motsvarar kvadraterna av 12, 5 och 6 och sedan kvadraten av 12 + 2. Man kan självklart också använda dubbelsystemet och lagra 1440 2503 6146, alltså tre personer som gör något.
Man börjar räkna på söndag = 1, sen måndag = 2, tisdag = 3, onsdag=4, torsdag=5, fredag=6 och slutar på lördag = 0. Om det inte finns någon rest är det alltså en lördag. Säg att en person är född 1980-07-01. Eftersom det går 7 dagar på en vecka delar man födelseåret i 7, fast man måste lägga till vart fjärde år som är skottår. Så det blir (80 + 20 skottår + 0 + 1)/7 . Juli är noll, dagen är ett och det är 80 år plus 20 skottår. Sen tar man resten av 101/7 som är 3, vilket är en tisdag.
Ett till exempel: 1971-05-22. Det blir 71 + 71/4=17(skottår)+ 2 (maj är 2) + 22 = 71+17+2+22 = 112. Resten av 112/7 = 0, alltså var det en lördag.
Divisionen med sju kan verka svår men efter ett tag så lär man sig alla multiplar av sju och drar snabbt ifrån den siffran: 7, 14 … 63, 70, 77, 84, 91, 98, 105, 112, 119 och 126.
Om personen är född på 2000-talet måste man dra bort 1 från året, så att: 2013-10-23 = (13+3 skottår - 1) + 1 + 23 = 39. Resten av 39/7 blir 4, som motsvaras av onsdag. Och det är ju onsdag idag.
Så nu kan ni imponera på folk genom att säga vilken dag de är födda. Kom ihåg att dra i från 1 om de är födda på 2000-talet, det blir ju bara fler och fler såna, medan vi som är födda på 1900-talet blir allt färre. Snart tar vi slut. Då är vi bara minnen i skallar som föddes på 2000-talet.
 |
| Memento, en sevärd film om att överleva utan närminne. |
Lite förenklat kan man säga att människan har ett korttids- och ett långtidsminne. Korttidsminnet är oerhört litet. Det rymmer ungefär sju informationsbitar - ett telefonnummer - och det existerar så länge ingen annan tanke ersätter den och knuffar ut telefonnumret i glömskans oändliga hav. Det är därför man måste rabbla ett telefonnummer inom sig för att hålla kvar det 1-9-4-5-8-1-2, 1-9-4-5-8-1-2.
Långtidsminnet är däremot nästan oändligt. Saker och händelser som utspelar sig i korttidsminnet och som vi av någon anledning bedömt som viktiga, som vi repeterat och återupplevt, lägger sig till slut tillrätta i långtidsminnet där hippocampus kopplar samman minnet med andra minnen. Det är ett stort bibliotek och man hittar rätt genom olika ledtrådar. När vi har något på tungan, beror det på att vi inte har tillräckligt många ledtrådar för att fiska upp minnet av något ur minnesbiblioteket. Vi kanske får upp minnesfragment, som sedan leder till ytterligare ledtrådar som gör att vi kan fiska upp det eftersökta minnet - inte sällan när vi slutar att medvetet tänka på ledtrådar och gör något annat - och då framstår det som hur tydligt som helst, som t ex ett namn på en skådespelare. Ett sätt att förbättra detta fiske är att använda minnestekniker. Då kastar man i och får napp med detsamma. Genom att minnas telefonnumret 1945812 som 1945 - slutet på andra världskriget, 81 - mormors ålder och 2 - en svan (en 2:a ser ut som en svan), då har man kopplat alla siffror till långtidsminnet och minns numret även sedan man tömt korttidsminnet flera gånger om. Men ännu bättre är det förstås att använda någon sorts minnesteknik.
I grunden handlar alla minnestekniker om att ankra saker och händelser som finns i korttidsminnet vid något som är djupt lagrat i långtidsminnet. Det finns en oändlig uppsättning minnestekniker, men jag använder bara två: färdkartor och dubbelsystemet. Färdkartorna använder jag mest för att jag gillar att utmana min hjärna och det var så vi mindes en gång i tiden.
Dubbelsystemet kräver en tidsinvestering då man pluggar in 100 personer, men det går ganska fort, särskilt om man använder systemet ofta. Sen har man tillgång till en felfri minnesteknik och kan utan problem minnas kontonummer, pinkoder, första 100 siffrorna i PI, eller vad man nu vill. Det låter kanske svårt, men är hur enkelt som helst. Det svåra är att hitta 100 personer som man känner till med rätt initialer (fast det kan man få hjälp med).
Färdkartor
Hjärnan gillar färdkartor. Människan har gjort färdkartor ända sedan vi klev ner från träden. Vi kan lägga in hur många färdkartor som helst i hjärnan. Tack vare färdkartor kan man lagra fakta direkt i långtidsminnet med lägesbestämning. En färdkarta kan vara vägen till skolan, till arbetet, träningsstigar, barndomshemmet, vägen till affären, en runda i huset. Lika lite som man går vilse till affären glömmer man en färdkarta eller springer fel på sin löprunda.
Däremot glömmer man ofta vad man ska köpa på affären, men lägger man varorna på en färdkarta kan man nästan inte glömma. Det är t ex bra om man vill minnas något till en tenta eller för resten av livet. Hjärnan är bra på att välja hur länge man ska minnas något. En inköpslista räcker tills den skrivs över av nästa inköpslista, medan en färdkarta för att minnas alla grundämnen kan räcka resten av livet om man repeterar den ibland.
1.Ytterdörren = vetebröd = väte
2.Hallen = ballong = helium
3.Badrummet = litermått = Litium
4.Arbetsrummet = bär = beryllium
5.Köket = borr = Bor
6.Vardagsrum = Grillkol = Kol
7.Trappan = kvävd katt = kväve
8.Gillestuga = Syrgasmask = syre
9.Tvättstugan = Tandborste = fluor
10.Hobbyrummet = Neonskylt = neon
Sen skapar jag en tydlig och livlig bild av färdkartan. Ju konstigare, desto lättare fastnar det i minnet. Det är precis som i livet. Man minns människorna som gjort ett positivt eller negativt eller konstigt intryck. Resten hänger kvar i några få synapser innan de också ramlar ner i glömskans hav.
Jag tänker igenom färdkartan några gånger och repeterar en vecka senare. Sen spikar jag förmodligen provet, för bilderna är starka och svåra att glömma. Efter ytterligare någon repetition så minns man det mycket länge, kanske resten av livet.
För att komma igång med minnesteknik och färdkartor kan man börja med enkla inköpslistor. Först gör man en färdkarta. I sammanhanget passar ju en färdkarta som motsvarar promenaden till affären. Säg att vi ska köpa bröd, mjölk, korv, flingor och kaffefilter. Jag lägger in dem på fem platser i slutet på min färdkarta när jag snart är hemma.
Dörren - bröd
Hallen - flingor
Hatthyllan - mjölk
Köket - kaffefilter
Matbordet - korv
Jag skapar en bild i huvudet där jag nästan inte kommer in genom dörren för det ligger ett stort bröd framför dörren. Jag blir tvungen att knuffa bort det. Hallen är täckt av flingor. Det knastrar när jag går. När jag ska hänga av mig jackan ramlar ett paket mjölk ner från hatthyllan och jackan och jag blir blöta. Öppningen in till köket är täckt av ett stort kaffefilter. Jag rusar rätt igenom det och kommer in i köket. Där springer en massa korvar runt på bordet och leker. De stelnar till när jag kommer in. Vi vill inte dö, skriker de i kör. Det är lätt att minnas absurda bilder och det är bra att överdriva. Jag tänker igenom listan och sedan handlar jag varorna i den ordning som jag lagt dem längs färdkartan.
Varorna har ingen djupare koppling till varandra och listan är inte särkilt intressant så nästa gång jag gör en lista är den gamla borta. Då kan jag klämma in en lax i dörren och hälla ketchup på matbordet. Jag måste använda min fantasi och träna mitt minne och det blir bättre och bättre med övning.
Dubbelsystemet
Dubbelsystemet fungerar utmärkt för längre sifferserier. Det tar lite tid först, men sedan har man stor användning av det. Det består av alla siffror mellan 0 och 100 och varje tal motsvaras av en person som utför en handling. Själva kopplingen kan man nöta in under långa löppass.
Men först måste man alltså skapa en lista med en person som utför en handling. Jag lånade ganska mycket av min lista på hundra personer från Memo. På så sätt slapp jag komma på så många personer.
De första fyra siffrorna är:
0 = n (n som i noll)
1 = l (l ser ut som en etta)
2 = b (b kommer tvåa i alfabetet)
3 = t (t låter som tre)
osv.
Men man kan som sagt var välja själv. Sen gör man en lista där varje tal motsvarar initialerna på någon person man känner till och man kopplar personen till en handling, några exempel ur min lista (som jag delvis lånat från Memo):
00 = nn = Nick Nolte dricker sprit
01 = nl = Nicklas Lidström dribblar med puck
02 = nB = Napoleon Bonaparte håller handen på magen
.
10 = ln = Lenny Norman skrattar
11 = ll = Lennox Lewis boxar
.
21 = bl = Bruce Lee sparkar av ett huvud
22 = bb = Björn Borg spelar tennis
.
32 = tb = Tony Blair håller tal
33 = tt = Tina Turner mediterar
Om det är en lång sifferserie placerar du dessa på en färdkarta. Säg att jag ska minnas ett kontonummer: 011122332132. Jag delar upp serien i bitar om fyra siffror: 0111, 2233 och 2132. Då blir den första biten 0111 = nlll. Den första delen är alltid en person som utför den andra personens handling. Så nl och ll, blir Nicklas Lidström boxas. Därefter följer Björn Borg som mediterar (2233) och Bruce Lee som håller ett tal (2132). Jag placerar en boxande Nicklas Lidström vid bankens dörr, sedan en mediterande Björn Borg på trappan upp och Bruce Lee håller tal inne i lokalen och gör en tydlig inre bild av detta och repeterar det några gånger. Sen är den sifferserien lagrad i långtidsminnet som en liten färdkarta. Det är ingen risk att man kastar om siffrorna för bilderna är tydliga. Det är Bruce Lee som håller tal och inte Tony Blair som sparkar av ett huvud. Genom att använda personer och handlingar kan man minnas nästan hur långa sifferserier som helst och vara med i talang på TV (sant). Men det är ingen talang, bara en teknik som vem som helst kan lära sig.
Beräkna födelsedagar
I boken Memo fanns det några exempel som jag tyckte var onödigt krångliga, bl. a. på hur man med hjälp av minnesteknik kan säga vilken dag en person är född eller vilken dag vilket datum som helst var. Men det fungerar bättre med matematik, tycker jag. Man måste inte vara superduktig i huvudräkning utan det räcker att ha koll på multiplar av sju och man behöver bara memorera 12 värden för årets månader:
januari = 1
februari = 4
mars = 4
april = 0
maj = 2
juni = 5
juli = 0
augusti = 3
september = 6
oktober = 1
november = 4
december = 6
Jag memorerade dem i grupper på tre: 144, 025, 036 och 146. Jag tyckte det var lätt för det motsvarar kvadraterna av 12, 5 och 6 och sedan kvadraten av 12 + 2. Man kan självklart också använda dubbelsystemet och lagra 1440 2503 6146, alltså tre personer som gör något.
Man börjar räkna på söndag = 1, sen måndag = 2, tisdag = 3, onsdag=4, torsdag=5, fredag=6 och slutar på lördag = 0. Om det inte finns någon rest är det alltså en lördag. Säg att en person är född 1980-07-01. Eftersom det går 7 dagar på en vecka delar man födelseåret i 7, fast man måste lägga till vart fjärde år som är skottår. Så det blir (80 + 20 skottår + 0 + 1)/7 . Juli är noll, dagen är ett och det är 80 år plus 20 skottår. Sen tar man resten av 101/7 som är 3, vilket är en tisdag.
Ett till exempel: 1971-05-22. Det blir 71 + 71/4=17(skottår)+ 2 (maj är 2) + 22 = 71+17+2+22 = 112. Resten av 112/7 = 0, alltså var det en lördag.
Divisionen med sju kan verka svår men efter ett tag så lär man sig alla multiplar av sju och drar snabbt ifrån den siffran: 7, 14 … 63, 70, 77, 84, 91, 98, 105, 112, 119 och 126.
Om personen är född på 2000-talet måste man dra bort 1 från året, så att: 2013-10-23 = (13+3 skottår - 1) + 1 + 23 = 39. Resten av 39/7 blir 4, som motsvaras av onsdag. Och det är ju onsdag idag.
Så nu kan ni imponera på folk genom att säga vilken dag de är födda. Kom ihåg att dra i från 1 om de är födda på 2000-talet, det blir ju bara fler och fler såna, medan vi som är födda på 1900-talet blir allt färre. Snart tar vi slut. Då är vi bara minnen i skallar som föddes på 2000-talet.
torsdag 19 april 2012
De sista jägarna
Om jag hade varit född för 100 000 år sedan hade jag förmodligen kunnat följa spåren av hjort även när det inte fanns några spår. Att spåra utan spår kräver en utvecklad abstraktionsförmåga. Som jägare måste man försöka tänka som bytesdjuret, vilket kräver empati - förmåga till inlevelse i hur andra känner. Sedan försöker man visualisera bytet, se hur det rör sig genom landskapet. Man gör en abstrakt modell av bytesdjur och landskap och formulerar olika hypoteser och förutsägelser: Hur fortsätter spåren som inte längre finns? Det är embryot till vetenskapliga hypoteser och förutsägelser. Grunden till vetenskapligt tänkande lades på savannen. Jag följer inga spår, men jag tänker på samma sätt som jägarna för 100 000 år sedan.
Att jaga är ett slags projekt. Jägarna spårar, leker, skrattar, fantiserar, formar hypoteser, drar slutsatser och springer. De samarbetar och gör upp planer. Efter jakten, när hjärnan dessutom är fylld av ämnen som gör den formbar, lägger jägarna viktiga detaljer i minnet för snabb åtkomst när det är dags för nästa jakt och själva skeendet - helheten - långtidslagras i hjärnan som myter och berättelser, vilka kan återanvändas av andra och av nya generationer. Den typen av minnen håller på att försvinna i det moderna samhället och övertas av böcker, diskar och moln.
Filmen The Great Dance
Sanfolket är det äldsta folket, enligt nya genetiska studier. De har klämts mellan vita boer från söder och svarta bantufolk som trängt ner från norr med sin boskap. De har det äldsta språket med karaktäristiska klickljud. I deras ansikten ser man ursprunget till afrikaner, asiater och européer. De har jagat i tusentals generationer. De springer i timmar utan vatten och skor när det är som hetast mitt på dagen. Det är den typ av jakt - uthållighetsjakt - som formade människan på savannen.
Allt detta finns dokumenterat i en sydafrikansk film som heter The Great Dance: A Hunter's Story och som man (än så länge) kan se gratis nedan. Den är från år 2000 och fick många internationella pris. Filmen är ett gediget hantverk. Den är suggestiv och vacker och berättad av jägaren !Nqate Xqamxebe. Deras land tas över av boskapskötare. Stängslen skär som knivar genom deras jaktmarker, men han fortsätter att jaga för han är jägare. Kanske hans barn kan fortsätta i samma spår, men barnbarnen? Jag tror inte det. Den resa som tog tusentals år för oss, gör de på två generationer. Hoppas fler skriver ner och filmar deras myter och berättelser innan de gamla hjärndiskarna kraschar för alltid.
Äta med gamar
En scen etsade sig fast. De jagar mitt på dagen, timme efter timme och de måste till slut äta något för att orka fortsätta jakten. De kan inte komma tillbaka tomhänta. Då får de syn på några gamar som sliter köttslamsor ur ett kadaver. Djurliket kanske har legat i solen i flera dagar. Jägaren luktar på köttet som jag luktar på mjölk med utgånget datum. Han grimaserar lite och nickar - det går att äta. Det kanske var sättet att få tag på mat innan människan blev jägare? Människan - en simpel asätare som åt ruttet kött och konkurrerade med hyenor, gamar och lejon. Man började kanske springa när man såg en gam i skyn - ett tecken - och sprang för livet för att hinna före de stora kattdjuren. Människan blev en allt bättre löpare och till slut kunde vi springa efter oöppnade köttförpackningar.
Det var tur att vi sprang ifrån vårt asätande ursprung. Tänk om vi aldrig kommit längre än till asätare? Vilken sorts mat skulle vi äta då? Surströmming och stinkande fårmagar?
Jägarna i Sanfolket har från barnsben vant magen vid det mesta, något vi inte längre gör. I Sverige dröjer det ett halvår innan tarmarna hos nyfödda är koloniserade av bakterien E. Coli. I länder som Pakistan tar det tre dagar. Bakterierna är nödvändiga för immunförsvaret. Det är inte av illvilja som småbarn slickar på allt, det är immunsystemets sätt att lära sig hur världen ser ut därute.
När det inte finns några parasiter att reagera på och angripa, börjar immunförsvaret slåss mot allt som kommer i dess väg. De förstör, därför att de är utvecklade att förstöra. Vi utvecklar allergier och olika typer av autoimmuna sjukdomar. Kanske det snart finns parasiter på recept? I ett avsnitt av Dr House behandlar och botar man en person med den autoimmuna sjukdomen Chrons sjukdom med inälvsmask och det avsnittet bygger som alltid på ett riktigt fall.
Hur slutar då jakten i filmen? Till slut lyckas jägarna fälla en hjort. Det är den bästa löparen som tar upp jakten. Han dödar en Kudu som till skillnad från människan inte kan göra sig av med all överskottsvärme genom svettning. Kombinationen av solens hetta och den inre värmen gör att den inte orkar ta ett steg till. Kuduns död ger mat i överflöd till familjerna.
Tre långdistansare
Det finns många långdistansare i naturen, men endast tre däggdjur springer långt: vargen, hästen och människan. Hanar och honor springer i stort sett lika bra, så löpningen måste ha varit avgörande för dessa arters överlevnad. Det är inte så märkligt att vi tre slagit följe genom historien. Först gjorde vi vargen till en hund, sedan satte sig européer och asiater på hästen och erövrade världen. Det är en vänskap som går djupt och skär genom artgränserna.
Snön faller
När jag skriver det här faller snön och det är alldeles vitt ute. Det är inte direkt löpning och heta savanner man tänker på, men varje helg letar jag efter löparen inom mig. Jag försöker dra ut på distanserna på söndagarna. I söndags sprang jag 22 km, nu i helgen ska jag försöka springa 30 km i ultrarapid och i Fivefingers. Jag hoppas på vackert väder. Det är alltid trevligare att springa i solsken.
Att jaga är ett slags projekt. Jägarna spårar, leker, skrattar, fantiserar, formar hypoteser, drar slutsatser och springer. De samarbetar och gör upp planer. Efter jakten, när hjärnan dessutom är fylld av ämnen som gör den formbar, lägger jägarna viktiga detaljer i minnet för snabb åtkomst när det är dags för nästa jakt och själva skeendet - helheten - långtidslagras i hjärnan som myter och berättelser, vilka kan återanvändas av andra och av nya generationer. Den typen av minnen håller på att försvinna i det moderna samhället och övertas av böcker, diskar och moln.
Filmen The Great Dance
Sanfolket är det äldsta folket, enligt nya genetiska studier. De har klämts mellan vita boer från söder och svarta bantufolk som trängt ner från norr med sin boskap. De har det äldsta språket med karaktäristiska klickljud. I deras ansikten ser man ursprunget till afrikaner, asiater och européer. De har jagat i tusentals generationer. De springer i timmar utan vatten och skor när det är som hetast mitt på dagen. Det är den typ av jakt - uthållighetsjakt - som formade människan på savannen.
 |
| Sanfolket |
Aktivera flash för att se filmen eller klicka på denna länk cultureunplugged.com
Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate. Det är lite som runners high, eller det kanske är det som är runners high? Hur många upplever runners high på jobbet varje dag?
Äta med gamar
En scen etsade sig fast. De jagar mitt på dagen, timme efter timme och de måste till slut äta något för att orka fortsätta jakten. De kan inte komma tillbaka tomhänta. Då får de syn på några gamar som sliter köttslamsor ur ett kadaver. Djurliket kanske har legat i solen i flera dagar. Jägaren luktar på köttet som jag luktar på mjölk med utgånget datum. Han grimaserar lite och nickar - det går att äta. Det kanske var sättet att få tag på mat innan människan blev jägare? Människan - en simpel asätare som åt ruttet kött och konkurrerade med hyenor, gamar och lejon. Man började kanske springa när man såg en gam i skyn - ett tecken - och sprang för livet för att hinna före de stora kattdjuren. Människan blev en allt bättre löpare och till slut kunde vi springa efter oöppnade köttförpackningar.
Jägarna i Sanfolket har från barnsben vant magen vid det mesta, något vi inte längre gör. I Sverige dröjer det ett halvår innan tarmarna hos nyfödda är koloniserade av bakterien E. Coli. I länder som Pakistan tar det tre dagar. Bakterierna är nödvändiga för immunförsvaret. Det är inte av illvilja som småbarn slickar på allt, det är immunsystemets sätt att lära sig hur världen ser ut därute.
När det inte finns några parasiter att reagera på och angripa, börjar immunförsvaret slåss mot allt som kommer i dess väg. De förstör, därför att de är utvecklade att förstöra. Vi utvecklar allergier och olika typer av autoimmuna sjukdomar. Kanske det snart finns parasiter på recept? I ett avsnitt av Dr House behandlar och botar man en person med den autoimmuna sjukdomen Chrons sjukdom med inälvsmask och det avsnittet bygger som alltid på ett riktigt fall.
Hur slutar då jakten i filmen? Till slut lyckas jägarna fälla en hjort. Det är den bästa löparen som tar upp jakten. Han dödar en Kudu som till skillnad från människan inte kan göra sig av med all överskottsvärme genom svettning. Kombinationen av solens hetta och den inre värmen gör att den inte orkar ta ett steg till. Kuduns död ger mat i överflöd till familjerna.
Tre långdistansare
Det finns många långdistansare i naturen, men endast tre däggdjur springer långt: vargen, hästen och människan. Hanar och honor springer i stort sett lika bra, så löpningen måste ha varit avgörande för dessa arters överlevnad. Det är inte så märkligt att vi tre slagit följe genom historien. Först gjorde vi vargen till en hund, sedan satte sig européer och asiater på hästen och erövrade världen. Det är en vänskap som går djupt och skär genom artgränserna.
När jag skriver det här faller snön och det är alldeles vitt ute. Det är inte direkt löpning och heta savanner man tänker på, men varje helg letar jag efter löparen inom mig. Jag försöker dra ut på distanserna på söndagarna. I söndags sprang jag 22 km, nu i helgen ska jag försöka springa 30 km i ultrarapid och i Fivefingers. Jag hoppas på vackert väder. Det är alltid trevligare att springa i solsken.
tisdag 9 augusti 2011
Ny film och en ny tidning
Första dagen på jobbet avklarad och jag överlevde. Efter ett tag var det som en vanlig måndag. Elva månader till nästa semester ...
I söndags sprang jag ett långpass på 22 km i fivefingers. Jag tror jag kan ha dem på Lidingöloppet. De känns bra även på grus med småsten. Det är härligt att springa de där långa, långsamma distanspassen på söndagsmornarna. Jag stannade t o m och åt några blåbär på vägen för att få lite energi. Allt som allt blev det omkring 80 km under veckan. Det var lite mer än planerat. Nästa år ska jag springa ett lopp på mellan 50 och 100 km och det känns inte som en omöjlig uppgift. När jag bestämde mig för drygt ett år sedan kändes det nästan som en fantasi, men nu tror jag verkligen att det ska gå.
Tidningen Nordic Ultra
Det blir rätt mycket fokus på ultralöpning framöver med tanke på att jag ska springa ett ultralopp nästa år. Jag blev glad när jag hittade en ny, snygg och läsvärd gratistidning om ultralöpning. Mannen bakom tidningen är en ultralöpare som heter Andrew Tutt-Wixner. Han kommer från Australien men bor i Sverige. Det är hans svenska fru som fixat den proffsiga layouten. Jag är riktigt imponerad av första numret. Klicka på bilden och läs.
Filmen Source Code
I helgen såg jag filmen Source Code. Det var en spännande film med bra skådespelare. Dessutom intressant fysik. De som följt den här bloggen vet att jag är intresserad av naturvetenskap och inte minst fysik. Löpning är framför allt fysiologi och fysiologi bygger på biologi. Biologi är i sin tur baserad på kemiska processer som följer fysikens lagar. Alltså är både löpning och hjärna fysik.
Filmen handlar om en tid då människans teknologi fått tillgång till en parallell verklighet som om man undersöker den tillräckligt noga ger oss information som kan påverka framtiden. Teorin om parallella universum framfördes redan 1957 av fysikern Hugh Everett. Det Everett gjorde var att han tog bort slumpen från kvantfysiken och gjorde den till en fråga om perspektiv. Varje val leder till en klyvning av universum. I en värld kan det framstå som en slump, men i ett universum med många världar fylls alla möjligheter upp och bildar en väv där allt hänger samman. Teorin har ganska många anhängare, bl a den svenska fysikprofessorn Max Tegmark som kommer ut med en bok om många-världar-teorin i höst.
Vad vet vi egentligen? Nästan ingenting. Vi begriper kanske lika litet av universum som en fluga förstår av det som händer på jorden. Hjärnan gör världen begriplig, den skapar logik och sammanhang i kaos. Sakta men säkert kartlägger vi universums kuster, men där bakom finns oändliga rymder av Terra Incognita: darrande strängar, mystiska partiklar, vita fläckar och mörk materia. Jorden har fått ögon som ser miljarder ljusår bort, öron som lyssnar efter liv och fjärrstyrda armar som gräver i planeter. Men det är suddigt, otydligt och vi gräver bara i grannskapet än så länge. En sak hör radioastronomerna i alla fall: resterna av Big Bang. Men det kanske krävs en smäll av den storleken för att signalen ska nå ända hit genom tid och rymd.
Fysikern Michio Kaku ger sin syn på fysiken bakom filmen Source Code i videon nedan:
I söndags sprang jag ett långpass på 22 km i fivefingers. Jag tror jag kan ha dem på Lidingöloppet. De känns bra även på grus med småsten. Det är härligt att springa de där långa, långsamma distanspassen på söndagsmornarna. Jag stannade t o m och åt några blåbär på vägen för att få lite energi. Allt som allt blev det omkring 80 km under veckan. Det var lite mer än planerat. Nästa år ska jag springa ett lopp på mellan 50 och 100 km och det känns inte som en omöjlig uppgift. När jag bestämde mig för drygt ett år sedan kändes det nästan som en fantasi, men nu tror jag verkligen att det ska gå.
Tidningen Nordic Ultra
Det blir rätt mycket fokus på ultralöpning framöver med tanke på att jag ska springa ett ultralopp nästa år. Jag blev glad när jag hittade en ny, snygg och läsvärd gratistidning om ultralöpning. Mannen bakom tidningen är en ultralöpare som heter Andrew Tutt-Wixner. Han kommer från Australien men bor i Sverige. Det är hans svenska fru som fixat den proffsiga layouten. Jag är riktigt imponerad av första numret. Klicka på bilden och läs.
I helgen såg jag filmen Source Code. Det var en spännande film med bra skådespelare. Dessutom intressant fysik. De som följt den här bloggen vet att jag är intresserad av naturvetenskap och inte minst fysik. Löpning är framför allt fysiologi och fysiologi bygger på biologi. Biologi är i sin tur baserad på kemiska processer som följer fysikens lagar. Alltså är både löpning och hjärna fysik.
Filmen handlar om en tid då människans teknologi fått tillgång till en parallell verklighet som om man undersöker den tillräckligt noga ger oss information som kan påverka framtiden. Teorin om parallella universum framfördes redan 1957 av fysikern Hugh Everett. Det Everett gjorde var att han tog bort slumpen från kvantfysiken och gjorde den till en fråga om perspektiv. Varje val leder till en klyvning av universum. I en värld kan det framstå som en slump, men i ett universum med många världar fylls alla möjligheter upp och bildar en väv där allt hänger samman. Teorin har ganska många anhängare, bl a den svenska fysikprofessorn Max Tegmark som kommer ut med en bok om många-världar-teorin i höst.
Vad vet vi egentligen? Nästan ingenting. Vi begriper kanske lika litet av universum som en fluga förstår av det som händer på jorden. Hjärnan gör världen begriplig, den skapar logik och sammanhang i kaos. Sakta men säkert kartlägger vi universums kuster, men där bakom finns oändliga rymder av Terra Incognita: darrande strängar, mystiska partiklar, vita fläckar och mörk materia. Jorden har fått ögon som ser miljarder ljusår bort, öron som lyssnar efter liv och fjärrstyrda armar som gräver i planeter. Men det är suddigt, otydligt och vi gräver bara i grannskapet än så länge. En sak hör radioastronomerna i alla fall: resterna av Big Bang. Men det kanske krävs en smäll av den storleken för att signalen ska nå ända hit genom tid och rymd.
 |
Jorden lyssnar. Foto av user:Hajor, 2004. |
lördag 2 april 2011
127 timmar under en sten
Att titta på film är nog min favoritavkoppling om man bortser från långa löppass. Igår såg jag filmen 127 timmar. Filmen bygger på den sanna berättelsen om Aron Ralston som råkade fastna med armen under ett klippblock mitt i öknen. Jag var rädd att filmen skulle vara seg och långsam, det var trots allt till stora delar en film om en enda person ungefär som Cast Away med Tom Hanks. Men det var bra tempo, vackra bilder och man fick uppleva hallucinationer, smärta och törst på ett väldigt påträngande sätt.
Situationen blir snart ganska förtvivlad och Aron ser som sin enda chans att karva av armen med sin slöa, kinesiska fickkniv. Det var armen eller döden. Det är inte lätt att skära av sig sin arm. Det kanske tar 127 timmar innan man bestämmer sig för något sådant.
Det var en överraskande bra film, trots att man känner till händelsen och hur det slutar. Det är också en massa tillbakablickar på Arons liv, annars hade nog filmen blivit lite långsam trots alla försök att dramatisera. Otroligt vackert landskap också. Det skulle inte vara fel att ta ett distanspass där. Men i så fall ska man nog skriva en lapp om vart man ska.
Vi kan springa över kontinenter, klättra upp på de högsta bergen och överleva 127 timmar med armen fastkilad under ett stenblock. Man kan fråga sig var gränsen går. Enligt regissören Danny Boyle så är den vanligaste reaktionen till filmen att "jag skulle aldrig kunna göra det". Men det kan man inte veta. Först måste man sitta fast i 127 timmar. Sedan klarar nog alla av att skära av sin arm.
Ryssen som opererade sig själv
Det finns massor av bevis för att människan klarar nästan vad som helst när det gäller att överleva. Ett exempel ur historien är kirurgen Leonid Rogozov som 1961 var stationerad i en nybyggd sovjetisk bas i Antarktis. Mitt under polarvintern, då forskargruppen var helt isolerad från omvärlden, blev Rogozov sjuk. Han kände smärta i övre delen av bålen. Rogozov förstod snart att det rörde sig om akut blindtarmsinflammation. För att inte oroa sina kollegor så försökte han dölja sitt tillstånd i det längsta. Men läget blev snabbt akut. Rogozov skrev i sin dagbok:
“I did not sleep at all last night. It hurts like the devil! A snowstorm whipping through my soul, wailing like a hundred jackals. Still no obvious symptoms that perforation is imminent, but an oppressive feeling of foreboding hangs over me . . . This is it . . . I have to think through the only possible way out: to operate on myself . . . It’s almost impossible . . . but I can’t just fold my arms and give up.
“18.30. I’ve never felt so awful in my entire life. The building is shaking like a small toy in the storm. The guys have found out. They keep coming by to calm me down. And I’m upset with myself—I’ve spoiled everyone’s holiday. Tomorrow is May Day. And now everyone’s running around, preparing the autoclave. We have to sterilise the bedding, because we’re going to operate.
“20.30. I’m getting worse. I’ve told the guys. Now they’ll start taking everything we don’t need out of the room.”
Vännerna tömde och steriliserade rummet. Gruppens meteorolog och mekaniker utsågs till operationsassistenter. Meterologen skulle hjälpa till med instrumenten, medan mekanikern skulle hålla i spegeln och sköta ljussättningen. Rogozov var alltså tvungen att operera sig spegelvänt. Jag tycker det är nog svårt att knyta en slips framför en spegel. Risken att göra fel måste ha varit otroligt stor, inte minst med tanke på hur utmattad han var.
När det var som värst kändes händerna som gummi och han var nära att ge upp. Just precis då upptäckte han att det bara återstod att slita ut blindtarmen. Han var räddad. Operationen tog två timmar. Två veckor senare var Rogozov tillbaka på jobbet. Han dog vid 66 års ålder år 2000. Hela historien finns här.
Självbetjäning i Sundsvall
I höstas skulle Jonas i Sundsvall flytta en spis men skadade benet så illa att han blev tvungen att åka in till akuten. Men där fick han vänta på sin tur. Det kom hela tiden in allvarligt skadade människor och Jonas förstod att han inte var prioriterad. Nål och tråd var framtagna och eftersom han hade bråttom hem för att fortsätta med renoveringen så sydde han ihop såret själv och knöt ihop det hela med en blåknut. Sedan blev han polisanmäld för egenmäktigt förfarande.
Jonas tycker det hela är en bagatell.
– Det var inte så märkvärdigt.
Hur många stygn blev det?
– Det var bara två stygn, det var inget stort sår.
Har du gjort sånt förut?
– Nej. Men folk har väl sytt sig själva i alla tider.
Gjorde det inte ont?
– Nejdå. De har bra grejer på akuten.
Hur ser du på att du blivit polisanmäld?
– Tja, de måste väl göra sitt jobb. Det är så man gör i Sverige, följer reglerna.
En intervju av Lotta Brome´med Jonas:
Träningen
Det var tre berättelser om två överlevare och om en svensk som hade lite bråttom. Jag känner mig också lite stressad. Det är mindre än två månader kvar till Stockholm Marathon och jag har bara sprungit 20 km som längst.
Idag blev det ett lugnt löppass. I morgon ska jag springa 17-18 km. Det här är en återhämtningsvecka så det är lite kortare pass än vanligt. Eftersom vi firade ett projektavslut mitt i veckan så passade det dessutom bra. Nästa vecka blir det hårdkörning igen.
Situationen blir snart ganska förtvivlad och Aron ser som sin enda chans att karva av armen med sin slöa, kinesiska fickkniv. Det var armen eller döden. Det är inte lätt att skära av sig sin arm. Det kanske tar 127 timmar innan man bestämmer sig för något sådant.
Det var en överraskande bra film, trots att man känner till händelsen och hur det slutar. Det är också en massa tillbakablickar på Arons liv, annars hade nog filmen blivit lite långsam trots alla försök att dramatisera. Otroligt vackert landskap också. Det skulle inte vara fel att ta ett distanspass där. Men i så fall ska man nog skriva en lapp om vart man ska.
Vi kan springa över kontinenter, klättra upp på de högsta bergen och överleva 127 timmar med armen fastkilad under ett stenblock. Man kan fråga sig var gränsen går. Enligt regissören Danny Boyle så är den vanligaste reaktionen till filmen att "jag skulle aldrig kunna göra det". Men det kan man inte veta. Först måste man sitta fast i 127 timmar. Sedan klarar nog alla av att skära av sin arm.
Ryssen som opererade sig själv
Det finns massor av bevis för att människan klarar nästan vad som helst när det gäller att överleva. Ett exempel ur historien är kirurgen Leonid Rogozov som 1961 var stationerad i en nybyggd sovjetisk bas i Antarktis. Mitt under polarvintern, då forskargruppen var helt isolerad från omvärlden, blev Rogozov sjuk. Han kände smärta i övre delen av bålen. Rogozov förstod snart att det rörde sig om akut blindtarmsinflammation. För att inte oroa sina kollegor så försökte han dölja sitt tillstånd i det längsta. Men läget blev snabbt akut. Rogozov skrev i sin dagbok:
“I did not sleep at all last night. It hurts like the devil! A snowstorm whipping through my soul, wailing like a hundred jackals. Still no obvious symptoms that perforation is imminent, but an oppressive feeling of foreboding hangs over me . . . This is it . . . I have to think through the only possible way out: to operate on myself . . . It’s almost impossible . . . but I can’t just fold my arms and give up.
“18.30. I’ve never felt so awful in my entire life. The building is shaking like a small toy in the storm. The guys have found out. They keep coming by to calm me down. And I’m upset with myself—I’ve spoiled everyone’s holiday. Tomorrow is May Day. And now everyone’s running around, preparing the autoclave. We have to sterilise the bedding, because we’re going to operate.
“20.30. I’m getting worse. I’ve told the guys. Now they’ll start taking everything we don’t need out of the room.”
Vännerna tömde och steriliserade rummet. Gruppens meteorolog och mekaniker utsågs till operationsassistenter. Meterologen skulle hjälpa till med instrumenten, medan mekanikern skulle hålla i spegeln och sköta ljussättningen. Rogozov var alltså tvungen att operera sig spegelvänt. Jag tycker det är nog svårt att knyta en slips framför en spegel. Risken att göra fel måste ha varit otroligt stor, inte minst med tanke på hur utmattad han var.
När det var som värst kändes händerna som gummi och han var nära att ge upp. Just precis då upptäckte han att det bara återstod att slita ut blindtarmen. Han var räddad. Operationen tog två timmar. Två veckor senare var Rogozov tillbaka på jobbet. Han dog vid 66 års ålder år 2000. Hela historien finns här.
Självbetjäning i Sundsvall
I höstas skulle Jonas i Sundsvall flytta en spis men skadade benet så illa att han blev tvungen att åka in till akuten. Men där fick han vänta på sin tur. Det kom hela tiden in allvarligt skadade människor och Jonas förstod att han inte var prioriterad. Nål och tråd var framtagna och eftersom han hade bråttom hem för att fortsätta med renoveringen så sydde han ihop såret själv och knöt ihop det hela med en blåknut. Sedan blev han polisanmäld för egenmäktigt förfarande.
Jonas tycker det hela är en bagatell.
– Det var inte så märkvärdigt.
Hur många stygn blev det?
– Det var bara två stygn, det var inget stort sår.
Har du gjort sånt förut?
– Nej. Men folk har väl sytt sig själva i alla tider.
Gjorde det inte ont?
– Nejdå. De har bra grejer på akuten.
Hur ser du på att du blivit polisanmäld?
– Tja, de måste väl göra sitt jobb. Det är så man gör i Sverige, följer reglerna.
Träningen
Det var tre berättelser om två överlevare och om en svensk som hade lite bråttom. Jag känner mig också lite stressad. Det är mindre än två månader kvar till Stockholm Marathon och jag har bara sprungit 20 km som längst.
Idag blev det ett lugnt löppass. I morgon ska jag springa 17-18 km. Det här är en återhämtningsvecka så det är lite kortare pass än vanligt. Eftersom vi firade ett projektavslut mitt i veckan så passade det dessutom bra. Nästa vecka blir det hårdkörning igen.
måndag 28 mars 2011
Memento - att leva i nuet
På lördag kväll såg jag filmen Memento på TV. Igen. Jag har nog sett den tre gånger. Det är kanske en film man ska se minst två gånger. Den är ovanlig för den beskriver amnesi - minnesförlust - ovanligt träffsäkert. Olika typer av minnesproblem är ett populärt tema i filmer. På rak hand kommer jag på The Bourne Identity, Hitta Nemo och … några fler vars titlar jag inte kommer ihåg;). Det ovanliga med Memento är att den både är bra gjord och dessutom beskriver amnesi korrekt.
Till skillnad från i de flesta filmer som beskriver minnesförlust, bibehåller huvudpersonen Leonard sin identitet och hans sätt att hantera oförmågan att lagra minnen är mycket trovärdigt. Filmen berättas genom två parallella historier där handlingen visas i färg och i bakvänd ordning, medan det kronologiska förloppet visas i svartvitt. I varje scen kastas man framåt och bakåt i tiden och filmen känns fragmenterad som ett sargat minne. Det är skickligt gjort.
I den animerade filmen Hitta Nemo är det en liten blå tropisk fisk som har problem med minnet. Fiskar kanske inte har så bra minne, men accepterar man Disney´s sagovärld så är fiskar också människor. Doris kan inte lagra nya minnen, hon lever i nuet och är glad och nyfiken. Hon är också väldigt irriterande, hennes omgivning återspeglar de känslor som människor har som lever med anhöriga som drabbats av amnesi. Doris är oftast glad, men i några scener framstår hon som ensam, bortkommen och djupt förvirrad.
Hitta Nemo är kanske lite unik bland tecknade och animerade filmer. I tecknade serier och filmer brukar minnesförlust oftast beskrivas som om hjärnan var en TV. Om en smäll gjort att någon tappat minnet så kan en ny smäll ge minnet tillbaka - på samma sätt som man ger en tv en spark för att någon gammal lös kontakt ska hoppa rätt. Men hjärnan är inte en gammal TV, den har inte lösa kontakter: det är synapser som skapar kopplingar i hjärnan och de sitter så hårt knutna till varandra att en hård smäll snarare leder till en skada än till att synapserna lossnar. Om ett slag ger en skada så gör nog två slag ännu mer skada. Det blir värre för varje ytterligare slag. Nu är hjärnan så bra konstruerad att det inte märks särskilt mycket om några neuroner slutar prata med varandra. Det är snarare en kör av neuroner som förmedlar meddelanden. Faller några körmedlemmar bort så märks det inte, men efter många slag blir kören tystare och tystare och till slut når signalerna inte fram.
I de flesta filmer brukar minnesförlusten börja med att en person får en smäll mot huvudet och sedan vaknar upp och undrar vem han är. I Memento vet Leonard mycket väl vem han är. Han har inte förlorat sina gamla minnen, det är nya minnen som han och andra med amnesi har svårt med. Han har sin identitet och varje gång han möter en ny person - vilket i stort sett är varje möte - förklarar han: "I have a condition. I know who I am. I just can't form new memories". Det finns människor som glömmer vilka de är, men det är oerhört sällsynt.
Leonard saknar den typ av minne som lagrar fakta och händelser, det som kallas deklarativa minnet. För att hantera detta skriver han ner fakta på lappar och tatuerar in viktiga uppgifter på kroppen. Syftet med allt detta är att hitta
fruns mördare. Leonard har bara en typ av minne, det som kallas arbetsminne. Det betyder att han kan föra ett samtal så länge den andra personen inte pratar för länge. I så fall kan Leonard glömma var samtalet började, och bli förvirrad. Men liksom andra personer med amnesi, så har Leonard kvar sin intelligens, sin förmåga att resonera. Han kan uttrycka sina tankar, läsa en karta och hålla ett telefonnummer tillräckligt länge för att ringa det. I en scen där Leonard springer allt vad han orkar frågar han sig: Okay, what am I doing? Sen ser han en kille som också springer. I´m chasing this guy. Plötsligt drar killen en pistol och skjuter mot honom. Nope. He´s chasing me.
Jag har väl ganska bra minne men ibland ser jag filmer två gånger och kommer på det ganska sent. Rekordet var väl då jag såg De misstänkta för andra gången och för andra gången blev överraskad av slutet och dessutom tyckte att filmen var osedvanligt bra. Obegripligt, jag kanske var väldigt trött första gången.
Träningen och mästarnas mästare
I fredags körde jag backintervaller istället för de vanliga långa intervallerna. Jag hade lite tidsbrist och gav järnet fem gånger uppför backen. På lördag joggade jag runt några kilometer och sedan blev det ett distanspass i söndags, 20 km. Den här veckan blir det lite lugnare, det blir en återhämtningsvecka.
Mästarnas mästare har börjat. Jag är så imponerad av Stenmarks fysik och förmåga att göra rätt i alla situationer. Bra hjärnfysik helt enkelt. Han har ju varit med i ett antal superstars och liknande och alltid varit bäst. Han hade nog blivit superstjärna i vilken sport som helst. Gamla målvakten Pecka är också lite kul. Jag har för mig att han inte gillade att träna. Sen blev man ju imponerad av 68-åringen Evy Palm. Hon vann tävlingen där man hänger i armarna över vattnet. Stenmark vann de båda andra.
Till skillnad från i de flesta filmer som beskriver minnesförlust, bibehåller huvudpersonen Leonard sin identitet och hans sätt att hantera oförmågan att lagra minnen är mycket trovärdigt. Filmen berättas genom två parallella historier där handlingen visas i färg och i bakvänd ordning, medan det kronologiska förloppet visas i svartvitt. I varje scen kastas man framåt och bakåt i tiden och filmen känns fragmenterad som ett sargat minne. Det är skickligt gjort.
I den animerade filmen Hitta Nemo är det en liten blå tropisk fisk som har problem med minnet. Fiskar kanske inte har så bra minne, men accepterar man Disney´s sagovärld så är fiskar också människor. Doris kan inte lagra nya minnen, hon lever i nuet och är glad och nyfiken. Hon är också väldigt irriterande, hennes omgivning återspeglar de känslor som människor har som lever med anhöriga som drabbats av amnesi. Doris är oftast glad, men i några scener framstår hon som ensam, bortkommen och djupt förvirrad.
Hitta Nemo är kanske lite unik bland tecknade och animerade filmer. I tecknade serier och filmer brukar minnesförlust oftast beskrivas som om hjärnan var en TV. Om en smäll gjort att någon tappat minnet så kan en ny smäll ge minnet tillbaka - på samma sätt som man ger en tv en spark för att någon gammal lös kontakt ska hoppa rätt. Men hjärnan är inte en gammal TV, den har inte lösa kontakter: det är synapser som skapar kopplingar i hjärnan och de sitter så hårt knutna till varandra att en hård smäll snarare leder till en skada än till att synapserna lossnar. Om ett slag ger en skada så gör nog två slag ännu mer skada. Det blir värre för varje ytterligare slag. Nu är hjärnan så bra konstruerad att det inte märks särskilt mycket om några neuroner slutar prata med varandra. Det är snarare en kör av neuroner som förmedlar meddelanden. Faller några körmedlemmar bort så märks det inte, men efter många slag blir kören tystare och tystare och till slut når signalerna inte fram.
I de flesta filmer brukar minnesförlusten börja med att en person får en smäll mot huvudet och sedan vaknar upp och undrar vem han är. I Memento vet Leonard mycket väl vem han är. Han har inte förlorat sina gamla minnen, det är nya minnen som han och andra med amnesi har svårt med. Han har sin identitet och varje gång han möter en ny person - vilket i stort sett är varje möte - förklarar han: "I have a condition. I know who I am. I just can't form new memories". Det finns människor som glömmer vilka de är, men det är oerhört sällsynt.
Leonard saknar den typ av minne som lagrar fakta och händelser, det som kallas deklarativa minnet. För att hantera detta skriver han ner fakta på lappar och tatuerar in viktiga uppgifter på kroppen. Syftet med allt detta är att hitta
fruns mördare. Leonard har bara en typ av minne, det som kallas arbetsminne. Det betyder att han kan föra ett samtal så länge den andra personen inte pratar för länge. I så fall kan Leonard glömma var samtalet började, och bli förvirrad. Men liksom andra personer med amnesi, så har Leonard kvar sin intelligens, sin förmåga att resonera. Han kan uttrycka sina tankar, läsa en karta och hålla ett telefonnummer tillräckligt länge för att ringa det. I en scen där Leonard springer allt vad han orkar frågar han sig: Okay, what am I doing? Sen ser han en kille som också springer. I´m chasing this guy. Plötsligt drar killen en pistol och skjuter mot honom. Nope. He´s chasing me.
Jag har väl ganska bra minne men ibland ser jag filmer två gånger och kommer på det ganska sent. Rekordet var väl då jag såg De misstänkta för andra gången och för andra gången blev överraskad av slutet och dessutom tyckte att filmen var osedvanligt bra. Obegripligt, jag kanske var väldigt trött första gången.
Träningen och mästarnas mästare
I fredags körde jag backintervaller istället för de vanliga långa intervallerna. Jag hade lite tidsbrist och gav järnet fem gånger uppför backen. På lördag joggade jag runt några kilometer och sedan blev det ett distanspass i söndags, 20 km. Den här veckan blir det lite lugnare, det blir en återhämtningsvecka.
Mästarnas mästare har börjat. Jag är så imponerad av Stenmarks fysik och förmåga att göra rätt i alla situationer. Bra hjärnfysik helt enkelt. Han har ju varit med i ett antal superstars och liknande och alltid varit bäst. Han hade nog blivit superstjärna i vilken sport som helst. Gamla målvakten Pecka är också lite kul. Jag har för mig att han inte gillade att träna. Sen blev man ju imponerad av 68-åringen Evy Palm. Hon vann tävlingen där man hänger i armarna över vattnet. Stenmark vann de båda andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)