tisdag 15 oktober 2019

Fysisk aktivitet ökar mängden vit substans i hjärnan

20-åringar med bra fysik har mer vit substans i hjärnan och tänker bättre än 20-åringar som inte tränar, enligt en ny, storskalig studie om kondition och hjärnhälsa. 

Det finns massor av bevis för att kondition är bra för hjärnhälsa. Möss som springer skapar fler nya nervceller än stillasittande möss och de presterar bättre på intelligenstest för möss. Samma resultat har man sett hos medelålders och äldre människor. 

Men hur är det hos yngre personer? 

I den nya studien försökte forskarna svara på det genom att undersöka mer än 1200 hjärnor i 20-årsåldern. Forskarna sökte efter myelin - den feta, vita substans som fungerar som isolering av hjärnans kommunikationsledningar.

Det vita är myelin och den gråa substansen är nervceller 


Myelin och nervimpulser

En nervimpuls (aktionpotential) mellan nervceller är ett elektrokemiskt fenomen i form av en snabb förändring av skillnaden i spänning i nervcellernas cellmembran. Efter en signalöverföring i en synaps fortplantar sig denna spänningsförändring längs nervcellers utskott. Om du slår tån tar det ganska lång tid innan det gör ont. Det beror på att nervimpulsen färdas genom omyeliniserade nervtrådar. När nervtrådar är myeliniserade isoleras signalen och hastigheten ökar upp till 200 gånger.  

Ju mer du tränar på något, desto mer myelin runt nervsignalerna. Det leder till bättre - och mer exakta - rörelser och tankar. Ett litet barn som lär sig gå har inget myelin kring hjärnans gå-funktion. Med tiden - när de tränar på att gå - lindas lager på lager av myelin kring gå-funktionens nervkretsar och till slut går det av sig självt.


Från wikipedia


Träning bra för gammal som ung hjärna

Om du tränar är du som barnen som lär sig gå. Du lindar myelin runt nervkretsarna. Det bekräftas av studien som visar att unga personer med dålig kondition presterade sämst på minnes- och kognitionstester. De hade även mindre - och mer fläckvis utspritt - myelin i hjärnan jämfört med vältränade unga personer.

Konditionsträning är alltså avgörande för utvecklingen av både unga och gamla hjärnor.

söndag 13 oktober 2019

Hjärtat är gjort för löpning - Runners World

När människan blev löpare ändrades inte bara hjärnan utan också hjärtat. Det är stor skillnad mellan ett aphjärta och ett människohjärta. Ditt hjärta har en form som är anpassad till löpning och promenader. Om inte hjärtat får den träning det är anpassad till, finns det risk att ditt hjärta återgår till sin tidigare ap-form, vilket har en rad negativa effekter på hjärtats långsiktiga hälsa. 

Hjärtats formbarhet

Hjärtan är formbara. De förändras som svar på användning. Som löpare blir din hjärtmuskel allt starkare ju mer du springer. 

Bild av Stefan Keller från Pixabay
I en ny studie gick forskarna djupare och undersökte hur hjärtats formbarhet påverkat människans utveckling som art och vad den processen betyder för hjärthälsan idag. De jämförde hjärtan hos människor samt hos människans kusiner schimpanser och gorillor. Schimpanser och gorillor är relativt orörliga. De går högst några kilometer ...



fredag 11 oktober 2019

Bluffsyndromet

Det är inte ovanligt att känna sig som en bluff ibland, men om du konstant går omkring och känner dig som en bluff som snart ska avslöjas - trots att du är kvalificerad och duktig på det du gör - då kanske du har något som kallas bluffsyndromet (imposter syndrome). 

Bild av Stefan Keller från Pixabay
Det är ett ganska vanligt syndrom. En ny studie visar att 20 procent av högskolestudenterna lider av det. I studien frågade forskarna hur studenterna hanterade dessa känslor. Det visade sig att de som tog hjälp av klasskompisar kände sig ännu sämre. De som vände sig till någon utanför den snäva sociala gruppen, som familjen, andra studenter, eller lärare, kände sig bättre. Genom att söka sig längre bort blev det lättare att se sig själv i en större helhet och inte bara fokusera på sina förmodade brister inom det egna kompetensområdet. 

Forskarna såg också att de som lider av syndromet utför sina jobb lika bra som andra, de tror bara inte på sig själva. 

Om du lider av bluffsyndromet tror du att människor gillar dig för något som inte stämmer och att detta gillande upphör i samma stund som sanningen om dig avslöjas. 

En väg för att minska detta syndrom - som är skadligt för både individ och företag - är att skapa en kultur som tillåter misslyckande och misstag. Det känns inte bra att göra misstag. Det är naturligt att känna sig värdelös efter ett misstag. Men det ska inte leda vidare till ett negativt tänkande som löper amok. 

Tillåt, uppmärksamma och släpp 
Att känna igen och släppa negativa tankar är nyckeln för att ta sig ut ur detta. Låt dina tankar och känslor komma och gå som moln på himlen. Det hjälper dig att acceptera negativa tankar som tillfälliga svar på en situation, inte ett bevis på att du är en värdelös person.

Bli uppmärksam på vad det är du berättar för dig själv, till exempel ”Ingenting funkar för mig”, "Jag borde ha gjort …" eller ”Jag är värdelös”. Du kan välja en passiv berättelse om hjälplöshet eller en aktiv berättelse där du tar kontroll. Fråga dig själv vad det är du kan kontrollera i berättelsen. Om du har kontroll, känns allt mycket bättre.

Om dina tankar saknar kontroll bör du släppa dem. Du behöver inte tro på allt du säger till dig själv. Öppna dörren och låt tankarna rusa ut, jaga varandra och bita sig själva i svansen. Fokusera istället på det som är viktigt för dig.

onsdag 9 oktober 2019

Din tro är det bästa tillskottet - Runners World

Hjärnans viktigaste funktion är att göra förutsägelser. Förutsägelserna skapar din upplevelse. Det är därför din tro är så intressant, för din tro påverkar hjärnans förutsägelser. 

Placebo och nocebo

I boken Suggestible You, skriver Erik Vance om Mike Pauletich. När Pauletich var 42 år, kände han att något var fel. Det visade sig vara symptom på Parkinsons sjukdom. Om tio år sitter du i rullstol, sa läkaren. Läkarens dom är ett exempel på nocebo, som betyder ”jag skall skada”. Motsatsen är placebo, som betyder ”jag skall behaga”. Vad läkaren säger påverkar patientens tro och som läkare är det viktigt att väga orden på guldvåg.


Läkarens dom ledde till att Pauletich tappade hoppet. Livet rasade samman. Han slutade träna. Åtta år senare kämpade han mot depression. Han hade svårt att gå och tala. Men då rekryterades han till test av en ny behandling. I testet fick hälften en riktig hjärnoperation, medan den andra hälften fick en bluffoperation.

Efter operationen var Pauletich som en ny människa. Talet blev genast bättre, han kunde skriva och ...

Elcyklar stärker hjärnan

Flera studier visar att träning är lika viktigt för hjärnan som för kroppen. Träning som exempelvis traillöpning eller skidåkning engagerar både din hjärna och din kropp och gör dig bättre på flera sätt. Men hur viktig är träningens fysiska komponent? Är det fysiska lika viktigt som det mentala?

I en ny studie med 100 äldre personer fick 38 av dem el-cyklar, 36 fick vanliga cyklar och 25 personer fungerade som en icke-cyklande kontrollgrupp. De som fick cyklar cyklade på dem tre gånger i veckan under åtta veckor.

Det visade sig - i motsats till förväntningarna - att personerna i el-cykelgruppen gjorde lika stora framsteg i mentala test som de i vanliga cykelgruppen, trots att de inte behövde trampa lika hårt. 


Foto: David Mark från Pixabay
Att komma ut och utforska världen och att lära sig att köra på en ny sorts el-cykel hade fördelar utöver den fysiska utmaningen, tror forskarna. Motion handlar inte bara om hjärta och muskler. Hjärnan och de utmaningar den utsätts för är lika viktiga. 

Det viktiga är att våga lämna komfortzonen. Genom att göra nya saker när du tränar tycks hjärneffekten bli mycket större. Om du springer samma vanliga runda varje gång, pröva trail, MTB, skidor eller orientering. Pröva åtminstone en ny runda. Huvudsaken att det är nytt och att det känns svårt. Om du dessutom känner ett motstånd, då är du på väg att utmana dig själv. Vägen från komfort- till utmaningszon kännetecknas av ett växande motstånd.


måndag 7 oktober 2019

Viljestyrka är överskattat - Runners World

För några år sedan trodde jag starkt på viljestyrka. Jag kan göra det och jag ger mig aldrig, tänkte jag att jag tänkte. Jag ska springa en ultra, lära mig italienska, lära mig måla, skriva en bok och så vidare.

Jag sprang min första ultra 2012 och jag fick ett bokkontrakt 2018. Men jag är fortfarande dålig på italienska och jag kladdar mer än jag målar.

Varför lyckas du med vissa saker medan du misslyckas med andra?


Var det brist på viljestyrka? Nej, jag ville. Jag pluggade italienska och jag köpte akvarellfärger. Kanske jag såg mig själv sitta på en kulle i Toscana och måla solnedgångar med ett ljus som Lars Lerin. Men faktum är att jag fortfarande är lika dålig ...

Läs fortsättningen här.

lördag 5 oktober 2019

De japanska maratonmunkarna

Det finns gränser. Det är kanske viktigare att avgöra när det är dags att ge upp och byta riktning, än att försöka till varje pris. Allt har ett pris. Men det finns vissa människor som inte kan ge upp. De betalar hellre det högsta priset. Några av dessa människor finns i Japan, i en sektliknande munkorder och de kallas för maratonmunkarna. När jag läser om maratonmunkarna i Japan försöker jag förstå dem, men jag förstår inte riktigt. Jag tror aldrig jag kan förstå dem helt och fullt för jag är inte född i Japan och jag saknar många begrepp som är självklara för dem. Jag delar några begrepp med de japanska munkarna. Jag ser livet som en väg. Jag försöker leva i nuet. Jag ser allt som lärande. Men deras livsval känns ändå främmande. 

(det här är ett långt blogginlägg - ett kapitel från ett tidigare (misslyckat) bokprojekt ...) 

Värdens hårdaste lopp - kaihogyo 

Vilken tävling är den hårdaste i världen? Är det Iron Man? Race Across America? Det finns olika åsikter om det. Själv lägger jag min röst på kaihogyo. Det är egentligen ingen tävling, utan en andlig form av träning och utbildning som de buddhistiska maratonmunkarna vid berget Hiei utför i 1000 dagar. Jag tror inte det finns ett mentalt eller fysiskt mer utmanade ”lopp”. 47 munkar har klarat kaihogyo under det senaste århundradet. Tre av dem gjorde det två gånger. En av de tre, Yusai Sakai, gick i mål andra gången 1987 som 60-åring. Det är en form av obegriplig mental styrka.

En maratonmunk i klassisk utstyrsel.
Kaihogyo handlar om att förflytta dig mer än 40 km varje dag under en period av sju år. Loppet är indelat i tio segment om 100 dagar. Den kortaste sträckan är 40 km per dag i 100 dagar, den längsta 84 km per dag i 100 dagar. Munkarna färdas sammanlagt 46400 km, vilket är mer än ett varv runt jorden.

Det finns olika berättelser om kaihogyo ursprung. Enligt en sådan berättelse promenerade en ung pojke med namnet So-o i skogarna vid berget Hiei. En dag såg han Buddha nära ett vattenfall. Han kastade sig i vattnet för att förena sig med honom. Efter denna upplevelse byggde han 300 kloster och böneplatser i skogarna runt berget. Han levde ett asketisk och isolerat liv. Under de kommande åren fick han många efterföljare och de kallade den andliga resan för kaihogyo. Med tiden utvecklades regler för att samordna de olika berättelserna om kaihogyo. 

I grunden handlar kaihogyo om att besöka de 300 klostren och böneplatserna. Egentligen ber munkarna i 1000 dagar och de går och springer för att hinna med alla besök under en dag. Varje dag är fylld av ceremonier och fysiska strapatser. Löpningen är ett medel. Klosterbesöken och ceremonierna är också ett medel, eller en väg. Målet är komma närmre naturen och upplysning. Enligt munkarna är naturen en manifestation av Buddha och upplysning kan uppnås i detta livet. Kaihogyo knyter samman flera berättelser och är munkarnas epos om sig själva. 


Det första året springer munkarna ett maraton om dagen i 100 dagar. Därefter begär de om tillåtelse att fortsätta i ytterligare 900 dagar. Om läraren tror att eleven är uppriktig ger de klartecken. 

De första 100 dagarna är det fritt fram att ge upp, men från dag 101 kan munken inte längre dra sig tillbaka. Han har gjort ett åtagande - ett komittment - att antingen slutföra uppdraget eller ta sitt eget liv.


En misslyckad man

Yusai Sakai bestämde sig för att göra kaihogyo två gånger. Han var nämligen inte nöjd med sitt första lopp. Han visste att han var bättre än så. Han hade grit. Han gav sig ut igen på en sju år lång resa som 53-åring. Han klarade det utan skador. Hur är det ens möjligt? Vem gör det som 53-åring? 

Om man känner till Sakais levnadshistoria känns det ännu mer osannolikt. Den första halvan av Sakais liv var allt annat än lyckosamt. Han misslyckades som student. Han kom inte in på något universitet. Han tog värvning i armen under andra världskriget, men kriget tog slut innan han var klar med utbildningen till självmordspilot. 

Efter kriget drabbades han av en djup depression. Så många bra unga män hade dött men han - en usel människa - hade överlevt. Efter kriget försökte han komma in på universitetet. Men han misslyckades med sina studier. Han drev från jobb till jobb. Så var det tills han fyllde 40 år. Då blev det ännu värre. Hans fru tog livet av sig. Hans svärmor hade länge försökt få henne att lämna Sakai, men hon valde att lämna livet istället. Sakai tyckte att hon var en bättre människa än honom, men hon dog och han levde. Sakai var förkrossad, ensam, arbetslös och 40 år. Han hade kommit halvvägs i livet och misslyckats med allt. Han tänkte ta livet av sig, men hans svärmor - av alla människor - övertygade honom att söka sig till munkarna vid berget Hiei. 

Han hade inget att förlora och gick dit till fots. Munkarna var först skeptiska till Sakai. Han var för gammal, vanligtvis tillåter inte denna stränga munkorder någon över 35. Han bönade och bad om en enda chans. Munkarna gav med sig och lät honom utföra en ceremoni. Varje morgon tog han en iskall dusch under ett vattenfall, sedan gick han från knästående till stående 108 gånger. Det var ansträngande och han tvekade, men för varje dag kände Sakai sin beslutsamhet växa. Till slut var han mogen för kaihogyo. Han gav sig iväg 1965. 


Sakais första kaihogyo

Under de första 100 dagarna testade läraren hans mod och ihärdighet. Som alla bra lärare ville han bli överträffad av sin elev. Det var hårt. Varje dag var en kamp. Den första tiden var Sakai övertygad om att han skulle dö av utmattning. Han bar med sig pengar till sin egen begravning. Sakai uthärdade och överlevde det första året. Han härdade ut nästa år och året efter det. Det var aldrig lätt. Det fjärde året upplevde han ett genombrott. Han hade klarat halva sträckan och han var inte längre plågad av tankarna på sitt liv och sin fru. Han hade lärt sig acceptera det som hänt. Tidigare såg han sina första 40 år som bortkastade; nu förstod han att han lärt sig mycket under den tiden. Det hade tagit honom dit han var nu. Han kände inte längre någon fysisk eller andlig smärta. Det var halvtid i livet och i kaihogyo. Men det svåraste provet återstod: fastan. 

I början av det femte året ska munkarna fasta utan mat, sömn och dryck i nio dygn. Under nio dygn satt två munkar på var sin sida om honom. De bevakade att han inte somnade eller tappade hållningen. Han mumlade sitt mantra. Han utförde ceremonierna, men det gick allt saktare. Cellerna grävde allt djupare i organen efter energi. Efter fem dygn fick han en mugg vatten att skölja munnen med. Det är absolut förbjudet att svälja. En del blir galna av vattnet. De uttorkade cellerna skriker ju efter vatten. Sakai höll sig lugn. Han klarade provet. Han spottade ut vattnet. Vatten utblandat med blod rann över glaskanten. Det var ett bevis på att han inte svalt en enda droppe.

Efter ytterligare något dygn dog naglarna. Djupa fåror skar genom händerna. Han hallucinerade. Han utförde ritualerna, men visste inte om han var död eller levande. När fastan var slut föll han ihop, men han repade sig och fortsatte springa nästa dag. 

Syftet med fastan är pånyttfödelse. De första fyra åren springer man som individ. På den tiden avverkar man halva sträckan. Efter fastan känner man tacksamhet över livet. Sakai sa att han kände sig odödlig. Han var säker på att klara kaihogyo. Han kom in i ”andra andningen” och upplevde långa stunder av flow. 

Det som sedan såg ut att bli en lång raksträcka mot mål höll på att få ett tvärt slut när han blev anfallen av ett aggressivt vildsvin. Sakai skadade sig och såret blev inflammerat. Smärtan blev värre och värre. Han blev tvungen att stanna. Han satte sig ner på en sten, tog fram sin "självmordskniv" och petade i såret. Sedan satte han sig på knä med kniven mot halsen och väntade på döden. Men han föll aldrig ihop över kniven. Han överlevde igen. Krafterna kom tillbaka och han tog sig till klostret innan midnatt. Efter sju år gick han i mål 1973. 


Sakais andra kaihogyo

Efter några år kände Sakai att det borde gå att göra kaihogyo bättre. Sju år senare 1980 - efter en lika lång återhämtning som längden på kaihogyo - gjorde han sig redo för ytterligare ett lopp. Han klarade det och gick i mål 1987. Efter det vandrade han i Kina, Indien och Sydamerika. För Sakai tog träningen och lärandet aldrig slut.

Han brukade säga att han dog varje natt och varje morgon föddes han på nytt. Varje kväll såg han tillbaka på dagen som gått och gick igenom alla misstag för att bli bättre nästa dag.

Varje dag var som ett helt liv med en chans att rätta till misstag från tidigare liv. Genom att upprepa denna tanke dag efter dag lyckades han springa i 2000 dagar och utföra ceremonierna på ett allt bättre sätt. Han tog ett steg, en ceremoni och en dag i taget. Munkarna lär sig att fokusera på det de gör och inte stirra sig blinda på det avlägsna målet som är upplysning. Genom att leva här och nu, klarar du nästan vad som helst. 

Du lär känna dina gränser och därmed kan du flytta dem på ett kontrollerat sätt. Det är en viktig del av att upprätthålla en daglig rutin som kaihogyo, sa Sakai. Det viktigaste är att lära känna sig själv. För att klara kaihogyo måste du veta hur långt du kan pressa dig utan att missa nästa dag. Sakai menade att du bör pressa dig lite då och då eftersom framtiden är oviss. När det inträffar oväntade svårigheter är du redo och blir inte överrumplad. Sakai var ingen löpare. Ingen av munkarna som klarat kaihogyo var löpare. De blev löpare. De sprang och sprang, till slut var de löpare. Allt är lärande. 

”It doesn’t matter what, just find something and stick to it, that is practice.” 

De första månaderna är värst. Oftast drabbas de av skador och svår utmattning. De är ovana. Sedan anpassar de sig gradvis till ansträngningen. I Japan hyllar man ansträngning i högre grad än i väst. I väst är vi mer fokuserade på talang och begåvning. I Japan är det inte den bästa eleven som läraren kallar fram till tavlan för att visa en lösning, utan den elev som tycker uppgiften är svårast. Eleven kämpar tillsammans med läraren och de andra eleverna tills uppgiften är klar. De lär sig tidigt att ansträngning lönar sig. 

Begreppet att leva varje dag som om det var hela livet tycks ha varit Sakais grundläggande insikt. För en västerlänning kanske det låter som att leva som om det inte finns någon morgondag och ropa ”Carpe diem”, men det är en felaktig tolkning. Sakais insikt var kopplad till en förståelse för sakernas "sanna" natur. Bara genom att vara uppriktig kan man verkligen leva varje dag som ett liv. Man måste vara öppen för att acceptera saker som de är i varje situation. Livet är en upplevelse. Det kommer till oss. Att acceptera livet leder till tacksamhet över livet, menade Sakai. 

Det viktigaste kravet för att klara kaihogyo är uthållighet. Uthållighet är något munken lär sig på vägen. I början är det jobbigt, men med tiden blir de allt uthålligare. Uthållighet leder till prestation och till praktiska fördelar i vardagen. Sakais egna lärdomar kommer från den dagliga ansträngningen att gå och springa mellan 40 och 84 km. ”The heart of what I talk about comes from things I realized as I was walking and which I never forgot”, sa han. 

Yusai Sakai (1926 - 2013)
Förutom uthållighet räknade Sakai empati, medkänsla, tacksamhet och uppriktighet till det som är viktigt i livet. 

Munkarna gör en rad mentala förberedelser inför kaihogyo. De tränar på att meditera i rörelse. De fokuserar på andning och att föreställa sig att kroppen är lätt som en fjäder medan de springer. De tränar sent på kvällen och lär sig fixera blicken på en stjärna. De samordnar takten med ett hemligt mantra som deras lärare viskar till dem. Löparen måste hålla ögonen på stjärnan och aldrig tillåta sig själv att bli distraherad. När löpare nått den rätta nivån av rörlig meditation kan de flyga som vinden och liksom glida genom luften i ett tillstånd av djup kontemplation. De springer svävande i flow i nuet. När den mentala träningen är klar är de redo för kaihogyo. Den fysiska träningen börjar samma dag som de ger sig ut på kaihogyo. 

Munkarna bär med sig mat på färden, men det är mat som de ska dela med sig av. Det är strängt förbjudet att äta maten själv. Vid midnatt kliver de upp och äter en enkel vegetarisk måltid som består av misosoppa, grönsaker, tofu och te. Enligt rapporter från antropologer som följt dem under flera år rör det sig inte om mer än 1000-1200 kalorier per dag. Det ger dem energi tillsammans med lagrat fett att springa två maraton per dag i hundra dagar. Kanske ger hungern dem motivation att springa, kanske kommer de lättare in i ett flow. 

Medan munkarna springer utvecklar de djup kunskap om hur de ska vila olika delar av kroppen medan de är i rörelse. Nu vilar jag axlarna, nu vilar jag mina höfter, nu vilar jag knäna, och så vidare. Det finns ögonblick av vila i rörelse och de lär sig hitta dessa ögonblick, rörelser och platser i kroppen. Efter sju år är de experter på den egna kroppen. De lär känna sig själva och sin periodiserade natur. Kaihogyo är en sjuårig berättelse och en skola i självkunskap där de lär känna varje del av sig själva i det djupaste sammanhanget - naturen. De har hårda stunder och lugna stunder. De tar varje tillfälle att vila och varje dag går de djupare in i sig själva. Allt är lärande. Du kan lära dig något av och om allt. 

”Even a blade of grass can be your teacher” 

Längs stigarna ligger gravar som är en påminnelse om att det är munkens plikt att hedra och vara trogen munkordern och träningen. I gravarna ligger munkar som inte av klarade det. Självmord är kanske den del av den urgamla moralkoden i Japan som är mest obegriplig för en västerlänning. Maratonmunkarna har gjort ett åtagande att fortsätta till slutet. Individen är inte det största värdet som i väst. Tillsammans med viljan att följa sin valda riktning lär sig munkarna att älska det de gör.

”Human life is like a candle; if it burns out halfway it does no one any good. I want the flame of my practice to consume my candle completely, letting that light illuminate thousands of places. My practice is to live wholeheartedly, with gratitude and without regret. Practice really has no beginning nor end; when practice and daily life are one, that is true Buddhism.” 

Bild 4144132 från Pixabay
För en västerlänning känns kaihogyo främmande. I Japan blev dock Sakai en känd person. Han klarade inte skolan, men han lärde sig mer än de flesta genom fysisk träning och djupt tänkande. Hans ”självhjälpsböcker” blev populära i Japan, för kaihogyo ligger inbäddat på djupet i den uråldriga japanska kulturen. 

Buddha och de olympiska spelen 

Det är lätt att glömma att idrott och andlighet hänger ihop. Upphovet till de olympiska spelen i antiken var att hylla Zeus och de andra gudarna som man trodde levde på berget Olympos. Spelen hölls oavbrutet i över 1100 år, vilket är längre tid än Sverige varit ett eget rike. Atleterna tävlade för priser. Ordet atlet betyder ”en som tävlar för priser”. Grekerna offrade enorma summor till vinnarna som sågs som gudarnas skuggor eller avgudar. De kallades idoler (efter eidos som betyder form eller avbild). Vi ser fortfarande de olympiska vinnarna som idoler, som om de befruktats med talang av självaste Zeus.

När Coubertin startade om OS 1896 var det fokus på rena, friska kroppar. Den internationella idrotten skulle besegra den förlamande tröttheten som spred sig över världen i samband med den själsdödande industrialismen och den obarmhärtiga kapitalismen. De moderna spelen skulle bara vara öppna för amatörer och rent spel, så som Coubertin trodde världen var före fabriker och kapitalism. Men den djupare betydelsen av ordet atlet - pengar och priser - har tagit över Coubertins vision. Tävlingar tycks drivas av sådana belöningar. Vi offrar inte längre kor och getter på altare, men skattebetalare och företag ger idolerna stora summor och om de inte levererar det vi betalat dem för offras de på medias altare.

De begrepp som finns i väst är inte universella, det finns andra begrepp om uthållighet och prestation, idoler och gudar. Om du gräver djupare i andra kulturer lär du dig fler begrepp. Då kan du lära dig något av det. Det kanske går att skapa en egen västerländsk vision av kaihogyo? Precis som den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn tog den religiösa udden från meditation och gjorde den västvänlig i form av mindfulness på 1970-talet, kan man tänka sig en sekulariserad form av kaihogyo. Ultralopp är en mild och ganska entonig variant av kaihogyo. Det kanske krävs nya former av olympiska utmaningar för den nya sortens mentala trötthet som breder ut sig. Sakai talade om livslångt lärande, om att pressa gränserna, fokusera och träna och att känna tacksamhet. Han sa också vad du inte ska göra:

“If you sit there watching tv, specially period pieces, you’ll go senile in a flash”.

Det finns många som ser TV-serier i tusentals dagar i följd. Sakai sprang i tusentals dagar istället. Han levde varje dag som ett helt liv. Han dog den 24 september 2013.

Riktning och mening 

När Sakai hade nått mitten av livet upplevde han en djup kris. Han kastade bort dagarna. Han saknade en riktning i livet och han var definitivt ingen löpare, men han lyssnade på en erfaren person som förstod var han var på väg och kände till en bättre väg. Han började ta små steg åt rätt håll. Han skapade mening med hjälp av sina lärare. Sedan bestämde han sig för att springa kaihogyo. Han lärde känna sig själv och naturen. Det är samma sak. Du står inte utanför naturen, du springer med den. Genom hårt arbete blev han en upplyst löpare som strävade efter att lära sig något av varje dag.

Sakais mål med kaihogyo var mer i form av en riktning än ett målsnöre. Varje helig plats och varje dag var ett delmål. Det svåraste hindret var fastan efter halva sträckan. Han sprang rakt in i fastan och staplade sedan ut på andra sidan. Han kände lukten av dödens andedräkt och det fick honom att uppskatta livets berättelse. Livet blev meningsfullt och något större än hans eget liv. Många som varit nära döden vittnar om det. Mötet med döden gör att du ser livet mot bakgrund av det som livet inte är. Efter det är det inte lika lätt att kasta bort dagarna - för det är dagarna som är livet och varje dag är en berättelse av korta stunder och ögonblick som aldrig kommer tillbaka. 


Sakai klarade kaihogyo två gånger. Han ville bli bättre andra gången. Är det grit eller flow, motivation eller ett tänkesätt? Jag tror det är allt detta. Det är olika aspekter av samma djupa sanningar. Känn dig själv. Vad är det du vill? 



Om du tror att det du gör är en del av något större, klarar du mycket mer än om du bara gör det för dig själv. När du är en del av något, känns livet meningsfullt och du kan offra en stor del av dig själv genom att öka din ansträngning för att nå det du vill uppnå. För munkarna på berget Hiei finns Buddha i naturen. Naturen är större än människan. Även en sekulariserad person kan känna sig som en del i ett sammanhang. Det är en tanke som kanske finns lagrad djupt i våra gener, för allt liv kommer från naturen.

Munkarna lever i nuet. De mumlar mantran för att fokusera tankarna i rätt riktning. De heliga platserna är delmål. De är fokuserade på nuet och inriktade på nästa heliga plats och ägnar den all uppmärksamhet när de kommer fram. Löpning är ett sätt att ta sig mellan de heliga platserna. Det är ett medel, inte ett mål i sig. 


Sakai sa att han föddes varje dag och att han såg tillbaka på livet varje kväll. Varje dag var ett liv. Du ska ta vara på ögonblicken och ta vara på stunderna mellan ögonblicken. Det finns inget annat. Du kan inte leva i en önskedröm, i det förflutna eller i framtiden, för det är aldrig där du är. ”När du går, äter och reser, var där på riktigt. Annars missar du större delen av ditt liv”, sa Buddha.

Munkarna förbereder sin kropp och sin själ för hårt arbete. De är inte idrottsmän och de löptränar inte. De är hängivna. De är motiverade. De bästa lärarna på klostret hjälper dem. Om din kropp och din själ är förenade på djupet, finns det inget som stoppar dig från att uppnå det som du vet att du kan och vill. Men synen på misslyckande är grym. Självmord är inte en väg. Liv, väg och misslyckanden hänger samman. Det finns alltid en väg tillbaka till livet. Men det är ju också för att jag inte delar deras begreppsvärld. Jag kan aldrig förstå dem på djupet.

Munkarna vet i vilken riktning de springer. De vet att de är löpare på upplysningens stig. De frågar sig inte om de är det, de vet att de är det för det är det de gör. I sin bok Ways of a Runner frågar Adharanand Finn en munk som klarat kaihogyo. Varför gjorde du det? Alla frågar samma sak, svarar munken. Varför lever vi? Det är en resa. Resan ger tid för eftertanke. Det är en sorts meditation i rörelse. Du ska springa lugnt och eftertänksamt. Det ger tankarna ro. Hur känns det nu när du är klar? undrar Finn. Är du upplyst? Har du nått ditt mål? Det finns inget slut. Lärandet fortsätter hela livet, svarar munken. 


Efter en stund förstår Finn att munken är som du och jag. Han hade gjort något som var svårt och synnerligen krävande, men alla har det svårt ibland. Munken valde det själv. Munken berättade att han hade sett ett tv-program som handlade om löpare som tränade inför ett maratonlopp. De hade dagar då det kändes tungt. Det kändes bra. Jag var inte ensam om att tvivla på mig själv, sa munken. Jag hade också några tunga stunder längs vägen. Löpning förenar människor för löpning går på djupet av vad det innebär att vara människa. Det var löpning som skulpterade människan på savannen. Det i människan som inte var löpare filades bort i tusentals små mutationer. Människan är en del av naturen och löpningen en slags hyllning till det som gjorde livet möjligt.

Du blir aldrig färdig. Det finns inga mål. Det finns bara olika riktningar. För maratonmunken handlar riktningen om lärande, om att utmana sig själv och att aldrig ge upp. Munken når upplysning, men den upplysta vägen han springer på fortsätter. Han har bara lämnat mörkret. En riktning tar aldrig slut. Den visar vägen. Upplysning är här och nu. Inte sedan och inte i livet efter detta. 

En berättelse kan sluta på olika sätt. Du kanske vill avsluta din berättelse på toppen. Men livet slutar inte på toppen. Livet är en våg och en väg. Berättelserna böljar fram och tillbaka. Det är inte starten, mitten eller slutet som är berättelsen, utan den är det du gör nu. En berättelse är ett kontinuum, ett flöde av ord och händelser. Du lever nu. Du skapar din berättelse nu i detta ögonblick.

torsdag 3 oktober 2019

Mental styrka

Det är skillnad på inre och yttre tuffhet. De som är tuffa på ytan - som skriker och gormar, skriker hatiska kommentarer på sociala media, som viftar med kniv - är inte mentalt starka. Äkta tuffhet finns på insidan. Den finska löparen Paavo Nurmi sa: 

”Mind is everything, muscle - pieces of rubber. All that I am, I am because of my mind”. 

Nurmi var inte stor, men han var tuff. Han hade tränat upp ett extremt starkt psyke genom att klara många hårda träningspass. Men vad menas med mental styrka? 


En hypotes är att mental styrka är förmågan att hela tiden prestera på en hög nivå trots utmaningar och motgångar. I en ny studie använde sig forskarna av den definitionen och identifierade åtta aspekter av mental styrka: självförtroende, konsistens, kontroll, beslutsamhet, visualisering, positiv kognition, självförmåga och självkänsla. I studien ingick 1245 uthållighetsidrottare som själva angav hur de låg till med avseende på dessa aspekter. 

Därefter summerade forskarna resultatet och delade in idrottarna i tre grupper: svag, medel eller stark mental styrka. Män hade ungefär dubbelt så stor chans att klassificeras som mentalt starka jämfört med kvinnor, främst för att kvinnor generellt skattar sin självkänsla och självförtroende lägre. De som var över 55 år var också mentalt starka, liksom de som brukade vinna tävlingar. 


Kompetens och självförtroende

Är det framgångarna som gjort vinnarna mentalt starka, eller mental styrka som gjort dem framgångsrika? Förmodligen hänger de ihop i en dans där vinster och självförtroende drar varandra. Att du blir mentalt starkare efter 55 beror sannolikt på att du upplevt mycket och vet vad du klarar av och inte klarar av. Varför är självkänsla och självförtroende lägre bland kvinnor? Min erfarenhet är att kvinnor generellt är mentalt starkare än män. Det är viktigt att komma ihåg att resultatet bygger på idrottarnas egna uppgifter. Kanske kvinnor i högra grad underskattar sin mentala styrka.

Det är svårt att veta vilka av de 1245 idrottarna som verkligen kommer tillbaka efter en svår motgång, men en kvalificerad gissning är att idrottarna i den lägsta gruppen klarar det sämre än den bästa gruppen. Det bästa sättet att jobba sig upp till den bästa gruppen är att träna och på så sätt öka sin kompetens, vilket ökar självförtroendet. 



Kompetens ger självförtroende. De arroganta saknar kompetens och kompenserar för det genom att skapa rädsla. Arrogans är ett annat ord för självförtroende utan kompetens. De har en tuff yta. De skriker, mobbar och hotar och förstår inte - eftersom de saknar kompetens - att beteendet avslöjar dem.


onsdag 2 oktober 2019

Lär dig älska löpning - Runners World

Egentligen borde alla älska löpning. Det var löpningen som utvecklade människan på den afrikanska savannen. Den moderna människan har tappat den nära relation till löpningen. Några hittar tillbaka. De som hittar tillbaka följer en likartad process, även om starten ser lite olika ut.

Kamp

Att lära sig älska löpning kan liknas vid en trestegsraket. Det första steget är kamp. Från det ögonblick då väckarklockan ringer och du vaknar till dess du börjar springa fattar du en rad beslut. Ska jag stiga upp eller fortsätta sova? Ska jag springa nu eller sen?



När du är ombytt kanske du funderar på att ta en promenad istället. Resten av löppasset brottas du med tanken på ...

Läs fortsättningen här.


tisdag 1 oktober 2019

Passiv vila eller aktiv återhämtning - Runners World

Efter en lång arbetsdag är det skönt att sjunka ner i soffan, se på TV och leka med mobilen. Det är vila, men det är inte återhämtning. Det finns en liten - men viktig - distinktion mellan vila och återhämtning.


Om du vill bli en bättre löpare är vila framför TV:n en distraktion. Om du joggar i lugnt tempo är du på rätt väg - det är återhämtning. Du behöver ett visst mått av distraktion, men om passiv distraktion tar överhanden kan det leda dig vilse.

Distraktion kommer från latinets dis ”bort från” och tractus ”väg” eller ”stråk”. Du tappar din riktning. Riktig återhämtning är motsatsen till distraktion. Det handlar om att återfå sina krafter. På engelska heter det recovery, från latinets att ”komma tillbaka”. Du återhämtar dig för att fortsätta på din väg.

De flesta har vilodagar, men en vilodag ...

Läs fortsättningen här.

söndag 29 september 2019

Varför springer du? - Runners World

Du vet varför du springer tills du börjar fundera på varför du springer. Då är du plötsligt inte lika säker. Du kanske springer för att må bra, för att kontrollera vikten eller för att vinna. Du kanske springer för att du kan. Du kanske springer för att ”rensa skallen”. Det kanske är allt detta, eller så är allt efterhandskonstruktioner. 

Jag springer ofta på lunchen. Jag springer själv eller med vänner. När jag springer med en vän går allt av sig själv. Det är roligt. Det känns bra. När jag springer själv är jag mer medveten om mig och min löpning. Jag lämnar negativa tankar i små svarta påsar längs vägen. Jag fokuserar på de tankar som leder vidare. Tankarna flyter runt och hakar fast i varandra på nya sätt. Efter löpturen känner jag mig klar i skallen. Det känns som att jag kan lösa vilket problem som helst.

Foto Hamish Duncan Unsplash
Ny forskning bekräftar denna upplevelse. Löpning förändrar hjärnan på flera sätt. En rad studier visar på en stark koppling mellan löpning och kognitiv förmåga. Det skapas nya nervceller i hippocampus - ett område i hjärnan som ...

Läs fortsättningen här.


Vad styr risk för skador?

För att bli bättre måste du testa gränserna för din förmåga. Du kan inte stanna i komfortzonen. Men att testa gränserna medför vissa risker. Elitidrottare befinner sig på gränsen och blir ofta skadade. Även motionärer blir skadade - vissa oftare än andra. Beror det på otur eller kan du bli bättre på att undvika skador? 


För att svara på det utförde forskare vid University Medical Center Groningen en serie psykologiska tester på 73 unga tennisspelare mellan 11 och 14 år. Forskarnas hypotes var att självreglerande färdigheter - planering, självobservation, utvärdering och reflektion - var avgörande för skaderisken. För att veta när du kan träna dig genom en skada eller vila, måste du känna dig själv och din kropp.

Testerna genomfördes i början av säsongen och forskarna följde tennisspelarna under ett år. Under den tiden uppstod sammanlagt 88 överbelastningsskador. Det visade sig att tennisspelare med svaga självreglerande färdigheter var 4,6 gånger mer benägna att drabbas av en skada jämfört med de som var bra på reglera sig själva. 

Forskarna föreslår att tränare bör lägga ner tid på att identifiera de ungdomar som är dåliga på att reflektera över sitt eget beteende. Studien visar också att överbelastningsskador inte i första hand handlar om otur, utan är en följd av dina val och ditt beteende. Att balansera på gränsen är svårt. Ibland gissar du fel, men om du är uppmärksam, reflekterar över ditt beteende och ser tillbaka, kommer du att bli bättre och bättre i denna livslånga gissningslek.

lördag 28 september 2019

Motivationens hjärnkrets

Att springa är en kamp mot ett växande berg av ansträngning. Det är din motivation som driver dig. Men var kommer motivationen ifrån? Jo, den skapas av dig och uppstår någonstans i din hjärna. Forskare har nu identifierat den nervkrets i flughjärnor som får dem att prestera när de letar efter mat.

I studien såg forskarna att lukten av frukt får bananflugor att springa snabbare (jo, vi vet ...). De springer tills de är helt utmattade. Tyvärr kom de inte närmare maten i forskarnas experiment, för deras överkroppar var fastbundna. De sprang utan att komma någonstans. Medan de sprang snurrade en liten boll under flugfötterna och därmed kunde rörelsen mätas. Forskarna beräknade sedan hur mycket fruktflugorna ansträngde sig för att hitta mat. 

Experimenten visade att hungriga flugor fortsätta att springa. Mätta bananflugor gav upp tidigare. Även enkla organismer som bananflugor uppvisar alltså det beteende som kallas uthållighet. Bananflugor har pyttesmå hjärnor och de drivs av mat och fortplantning, medan vi - som har enorma hjärnor - drivs av mer abstrakta mål som OS-medaljer, smicker och personbästa (när vi säkerställt våra basala behov).

Människohjärna vs flughjärna

Forskarna identifierade även den nervkrets i hjärnan hos bananflugorna som styrde deras uthållighet. Den finns i flughjärnans inlärnings- och minnescentrum och kontrolleras av signalsubstanserna dopamin och oktopamin. Oktopamin är relaterat till noradrenalin som är vanligt förekommande i däggdjurshjärnor.

Dopamin ökar aktiviteten, det vill säga ökar motivation; medan oktopamin minskar villigheten att anstränga sig. När flugorna är mätta ökar alltså frisättningen av oktopamin, vilket kanske är anledningen till att oktopamin har marknadsförts som tillskott. Det har även spekulerats om oktopamin ökar prestationsförmågan, vilket ledde till att det dopingklassades 2019. 

Eftersom motsvarande signalsubstanser och kretsar också finns i hjärnan hos människor, torde liknande mekanismer bestämma om du ska fortsätta eller ge upp. Men det krävs mer forskning för att reda ut det.

fredag 27 september 2019

Yiannis Kourus - den främsta ultralöparen någonsin

Vem är den bästa ultralöparen genom tiderna? Jag tror de flesta röstar på Yiannis Kouros (men jag gillar den osannolika bonden Cliff Young också). Yiannis Kouros föddes i Grekland 1956 och slog hundratals världsrekord under en period på drygt 20 år. För världsrekordet på 1000 miles är hans tid ett dygn bättre än tvåans. Så sent som 2005, när han var 49 år, förbättrade han sitt eget världsrekord för 6-dygnslopp som han hade satt 20 år tidigare och som 57-åring sprang han 885 km på sex dagar. 

Succé efter succé. Så vad är hemligheten? Hans träningsmetoder säger inte så mycket. Han sprang sällan längre än tolv kilometer, och aldrig mer än 130 km per vecka. Han vilade helt och hållet från löpning tre månader per år och under vilan ägnade han sig åt annat som att komponera musik, skriva poesi och måla. Vilan var ett sätt att samla kraft och motivation för att ta sig vidare. Han sprang i 40 år men blev aldrig utbränd, skadad eller övertränad. 

Kourus såg sig inte som en duktig, talangfull löpare. Det fanns tusentals andra löpare som var snabbare än honom på ett maraton, men inte ens de bästa maratonlöparna besegrade honom i ett ultralopp. Han trodde själv att han uthärdade smärta och fann sätt att motivera sig bättre än andra. Prestationer och framgångar kom som ett resultat av hans kärlek till löpningen. 

Han började springa som sextonåring, men första gången världen hörde talas om honom var 1983. Det var då han som 27-åring dök upp till synes från ingenstans och sprang Spartathlon, ett 250 km långt lopp från till minne av Feidippides (som sprang mellan Athen och Sparta och sedan tillbaka igen för 2.500 år sedan). Det var hans första ultralopp. Bara tanken på sträckan gjorde honom utmattad. 

Varje dag sökte han efter något som kunde motivera honom. Motivationen var helt avgörande: ”Like a tree that grows stronger with more branches and roots, you need to find more and more ways to be inspired.” Jakten på motivation var viktigare än löpträningen. Han fann att musik och sång - takt och rytm - gav honom motivation och kraft att överleva. En tuff uppväxt hade också gett honom styrka. Han hade lärt sig att uthärda och var inte rädd för att anstränga sig. Även berättelserna om hjälten Feidippides var en källa till inspiration. 


På startlinjen 1983 stod några av världens bästa ultralöpare. Ingen visste vem den unga greken var. Det blev en ojämn kamp. Kourus vann med över tre timmar. Han fick själv stoppa tiduret på 20 timmar och 29 minuter, eftersom funktionärerna låg och sov. Den överlägsna segern fick många att tvivla på att allt gått rätt till. Det mumlades om fusk. 

Året efter kom han tillbaka. Han ville visa världen att han var så bra som han faktiskt var. Han var extremt motiverad. Han vann återigen med över tre timmar på tiden 20:25. Varje steg han tog övervakades. Efter det tvivlade ingen längre. Ingen har varit i närheten av det rekordet sedan dess.

Han säger att han inte har några speciella talanger som löpare. Att det finns många som är bättre, starkare och snabbare. Kourus säger att det handlar om disciplin, motivation och att tro på sig själv. På grund av den kämpiga uppväxten var han tvungen att skapa denna positiva energi, hitta sin entusiasm och söka inspiration i motgångarna istället. Han startade från botten och började klättra och fick bättre självförtroende genom att lösa problem och vinna. 

Yiannis Kourus. Bild wikipedia.
Han framstod som en grekisk gud, för ingen kände till den hårda träningen och alla misslyckanden som han gått igenom innan han lyckades. Det är resultatet som syns. Men för att lyckas krävs hårt, fokuserat arbete under lång tid. För att klara det måste du - precis som Kourus - skapa din motivation. Du måste hela tiden hitta nya sätt att växa i din egen riktning. Det var så Kourus blev den bästa ultralöparen i modern tid.

torsdag 26 september 2019

Lyckan kommer, lyckan går

I den sista scenen besegrar hjälten draken och finner lyckan. Det är tur att sagorna slutar där, för människan är inte gjord för evig lycka. Lyckan är ett övergående tillstånd. Människan är gjord för att sträva. 

När du lärt dig överleva, vill du leva. Men att leva är inte samma sak som evig lycka. 

Bild av peter_pyw från Pixabay
Vi tror att andra personer, ägodelar, pengar eller resor ska göra oss lyckliga. Men när du har det du strävat efter, tycks lyckan rinna mellan fingrarna. Allt är som vanligt. Föreställ dig att du kunde få allt - precis allt - du kan föreställa dig. Skulle det göra dig lycklig?

Om du skiljer dig för sjunde gången kanske du inte ska klaga på dina partners, utan fråga sig vad du själv bidraget med. Svaret är dig själv. Det är du som är den gemensamma nämnaren. 

Det är samma sak med lycka. Det är du som är den gemensamma nämnaren. Du är konstanten i ditt liv. 

Du kanske upplever livet som ett ekorrhjul. Du sover, vaknar, kör till jobbet, jobbar, kör hem, ser på TV, umgås med gamla vänner, sover, och så vidare. Åren går och du drömmer om att fly från detta ekorrhjul. Du sparar ihop ett kapital. Efter några varv i hjulet har du tillräckligt med kapital för att flytta långt bort. Ahh ... lycka. Solen skiner. Exotiska smaker. Nya, glada människor. Du sover gott, vaknar, går runt och upplever allt nytt, träffar dina nya vänner, går hem, sover, vaknar, och så vidare. Sedan börjar kapitalet sina. Du måste jobba. Efter ett tag är du inne i samma cirkel. Du sover, vaknar, tar pendeln till jobbet, jobbar, tar pendeln hem, ser på TV, umgås med gamla vänner, sover, och så vidare. 

Det finns ekorrhjul i alla länder, i alla städer och byar. Det är du som springer -  du är den gemensamma nämnaren. 

Vad ska du göra? 

Du läser på om meditation. Kan meditation ge lycka? 


Bild av 5311692 från Pixabay
Nej, men du kan lära dig att alla tankar och känslor om världen därute - människor, aktiviteter, saker - kommer från dig. Det är första steget. Sedan lär du dig uppskatta glädjeämnen i nuet. Du lär dig lyssna. Du lär dig se dig själv i ett större sammanhang. 

Det är flera steg. Jag har snart lärt mig de första stegen.


onsdag 25 september 2019

Konditionsträning ger bättre signaltrafik i hjärnan

En ny tysk studie har undersökt kopplingen mellan kondition och hjärnans struktur och funktion. Man fann att ju bättre kondition en person har, desto bättre kognitiv förmåga och hjärnstruktur.

Man vet sedan tidigare att träning är bra för hjärnan, men då har man sällan kontrollerat för andra orsaker som kroppsvikt, blodsockernivåer, utbildningsstatus och ålder.

I den nya studien fick ett antal testpersoner göra ett två minuter långt gångtest där de gick så fort som möjligt. Därefter gjordes en serie kognitiva tester.

Det visade sig att bättre prestanda på gångtestet var kopplat till bättre kognitiva prestanda och till mer vit substans - som kallas myelin - i hjärnan.

Nervtråd i genomskärning inlindad i flera isolerande myelinlager. Bild wikipedia
Myelin skapas av gliaceller som kallas oligodendrocyter. Dessa oligodendrocyter simmar runt i hjärnan och lindar varv efter varv av myelin runt de nervanslutningar som används. Därmed  förbättras hastighet och kvalitet på de signaler som skickas mellan de grå cellmassorna i hjärnan. 

Ju mer du rör dig, desto mer myelin - och ju mer myelin, desto bättre flyter dina tankar och rörelser.


måndag 23 september 2019

Löpning är bättre än styrketräning - Runners World

En ny studie visar att löpning slår styrketräning, åtminstone med avseende på metabol hälsa. Din kondition - eller brist på kondition - påverkar din metabolismen mer än din muskelstyrka.

Scott Webb on Unsplash
Metabolism är summan av alla biokemiska reaktioner som omvandlar mat till energi i form av ATP. Det är metabolismen som håller dig och dina celler vid liv. De senaste åren har ett helt nytt forskningsfält - metabolomik - utvecklats för att mäta de metaboliter som ingår i metaboliska reaktioner, som proteiner, fettsyror och kolesteroler. 

Metabolomik 

För några år sedan publicerade finska forskare vid Jyväskylä universitet en studie som visade att vältränade personer hade andra metaboliter jämfört med de stillasittande. De vältränade hade små mängde dåligt kolesterol VLDL och mycket av det bra kolesterolet HDL. De hade också en låg ApoB/ApoA1-kvot, något som tyder på låg risk för hjärt- och kärlsjukdomar. De hade ...


söndag 22 september 2019

Att överleva och blomstra

För människan finns det många sätt att dö på, men bara två att leva på: överleva eller blomstra. Att överleva är att på olika sätt minska risken att dö. Du strävar efter mat, skydd och gemenskap. Du bygger en komfortzon. För att blomstra måste du lämna komfortzonen och söka utmaningar. Det kommer inte av rädsla utan av en lust och en längtan att växa i utmaningens riktning. 

När du springer från lejon drivs du av rädsla. Det är du bra på, för alla dina förfäder - från de första bakterieliknande livsformerna till de primater som födde dig - har flytt för att överleva. Du vet - utan att veta - hur du ska hitta mat och skydd, för din kropp gör det åt dig. Du härstammar i rakt nedstigande led från individer som hittat mat och sökt skydd i rätt ögonblick. De kroppar som misslyckades med det dog ut. Det är ett naturligt urval - de skickade inte sin icke-funktionella kod vidare till nästa generation. 


Varje generation är ett testfall. Om det går bra så går koden vidare, om inte är det slut. Du är resultatet av en miljard lyckade testfall, men ändå går det fel ibland. 

Idag jagas du inte av lejon. Du har mat och husrum. Rätts- och välfärdsstaten vakar över dig. Men är det tillräckligt? Vill du bara leva i välmåga, dag in och dag ut tills dagarna tar slut? 

Nej, att överleva är bara ett av evolutionens ben. Det andra benet är sexuell selektion. Påfågelshannar har enorma stjärtfjädrar. Denna utstyrsel ökar inte chansen att överleva när de flyr eller slåss, men den skvallrar om att det finns resurser. Andra påfåglar gillar det de ser, och vad är skillnaden mellan påfåglarnas plymer, dyra bilar och bilder av ett lyckat liv på Instagram? 

Alla vill bli gillade. Alla vill se starka ut. Vi vill se ut som personer med resurser i form av vänner, pengar, prestationer, bostad, jobb, och så vidare. 

För en människa handlar det inte bara om att överleva, men hur vi gör med det andra benet - det som skapats genom sexuell selektion - är upp till oss själva. Det kan handla om att skaffa stora stjärtfjädrar och att stå högst i en hierarki, eller att utmana sig själv och blomstra. 

Det finns ett stort gap mellan att bara överleva och att blomstra. Det tar tid att ta sig över. För att blomstra måste du känna dig trygg i din komfortzon, annars går du på nattgammal is. Det tar tid att bli trygg och bygga en stark emotionell grund. De som har bråttom upp i hierarkierna hinner inte med det. Och när de faller - och alla faller ibland - rasar de genom isen och har svårt att komma tillbaka. 

Alla ögon på mig tack.
Utmaningar som får dig att blomstra kräver en komfortzon. Du måste känna dig trygg och säker, för det kommer stunder du inte blomstrar och då handlar det om överleva och att söka sig tillbaka till komfortzonen.