Visar inlägg med etikett artros. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett artros. Visa alla inlägg

onsdag 28 oktober 2020

Runners World - Löparskador, brosk och gelatin

Jag ver inte hur många gånger jag hört att jag borde vara försiktig med knäna. Det är bättre att gå, säger de. Du kommer att få problem när du blir gammal. Det verkar vettigt. Promenader ger inte samma belastning som att springa. Efter en timmes löpning har brosk, leder och ligament i knät skakat till 10 000 gånger.

Till skillnad från muskler har bindväv (brosk, senor och ligament) ingen egen blodförsörjning. Muskler suger genast upp de proteiner du äter och använder dem till att laga och bygga. Det går inte med bindväv. De har inga transportvägar i form av blod, det är istället ledvätskan som står för näringstillförseln. När leden belastas pressas ledvätska genom bindväv som brosk som om den vore en tvättsvamp.
Foto: Wolfgang Claussen / Pixabay


Lägre risk för artros för löpare

Så borde jag vara försiktig med knäna? Faktum är att forskning visar att löpare har lägre risk att utveckla artros. Kan det bero på den belastning som löparna ...


Läs fortsättningen här.


onsdag 2 september 2020

Runners World - Fem påståenden om hälsa och löpning

Det finns ett antal påståenden om hälsa och träning som tycks leva sitt eget liv. De kopieras, sprids och överlever, trots att de har svagt stöd i vetenskapen. Här är fem av dem:

Drick vatten före löpning

Drick hellre före än efter, för sedan är det för sent, sägs det. Men stämmer det verkligen? För det första är det dina celler som behöver vatten. Hur mycket vatten de behöver avgörs av saltbalansen mellan cellens in- och utsida. När de kommer ur jämvikt meddelar cellerna det till hjärnan och du blir törstig. Din hjärna känner alltså av cellernas behov av vatten och du upplever törst om det behövs vatten. Om du inte är törstig är det alltså en dålig idé att dricka vatten.

Foto: dylan nolte / Unsplash

För det andra presterar du sämre om du dricker före törst. Du måste ...

Läs fortsättningen här.



lördag 4 januari 2020

Runners World - Löpning ger starka knän

Icke-löpare talar ofta om för mig att löpning är skadligt för mina knän. Brosket slits ner och du utvecklar artros. Varför springa när du kan gå eller ta bilen, säger de. Tänk på din ålderdom. Tänk på hälsan. Då svarar jag att allt det de säger är myter. Löpning skyddar knäna. Nya långtidsstudier på löpare visar att löpare löper (sorry) lägre risk att utveckla artros i knäna jämfört med jämnåriga som inte springer.

I en studie testades 15 löpares knän. Forskarna tog blodprov och samlade in ledvätska. Sedan fick löparna springa på ett löpband eller sitta ner i 30 minuter. Efter varje tillfälle togs nya prov på blod och ledvätska. Därefter analyserade forskarna proven. De sökte efter molekyler kopplade till inflammation. Lågintensiva inflammationer i knäet bidrar nämligen till artros. De jämförde också förändringar av en annan substans som kallas COMP (Cartilage Oligomeric Matrix Protein). COMP tenderar att samlas i sjuka knän och används ofta som en markör för artros.



Löpning minskar risk för artros

Det visade sig att löparnas knän hade betydligt lägre nivåer av molekyler som kan bidra till inflammation. Efter löpningen hade också COMP-molekylerna ...



lördag 24 augusti 2019

Ny forskning om mastceller och uppkomst av artros

En av de vanligaste sjukdomarna är ledsmärta orsakad av artros. Den blir vanligare med stigande ålder och om du har turen att bli över 100 år har du artros med nästan 100 procents sannolikhet.

Till skillnad från ledgångsreumatism (reumatoid artrit), som är en autoimmun sjukdom, finns det flera orsaker till artros. En vanlig orsak är någon skada (fotbolls- och handbollsspelare som ofta skadar sig utvecklar oftare artros än andra) i en led. Med tiden bryts brosk ned i lederna, vilket orsakar smärta och svårigheter att röra sig. Förr fick patienter med artros rådet att inte röra leden, nu tror man rörelse är det bästa man kan göra för att lindra sjukdomsförloppet.



En ny studie visar att människans immunsystem också kan vara inblandat i denna nedbrytning. Det handlar om mastceller som spelar en viktig roll i immunsystemet. När de aktiveras av en parasit (eller en allergen i vår nya rena värd fri från parasiter), utlöser det en inflammation och kroppen startar en kemisk krigföring för att döda och driva ut parasiten. I denna kamp frigör mastcellen inflammatoriska ämnen som histaminer, heparin och enzymer som tryptase.

I den nya studien mätte forskarna mängden tryptase i ledvätskan hos patienter med artros och patienter med en skadad led utan artros. Patienter med artros hade mer tryptase och fler mastceller som var redo att frigöra inflammatoriska ämnen i sina leder. 


Mastceller. Bild wikipedia.

För att testa mastcellernas roll för utvecklingen av artros, använde forskarna möss som saknade mastceller. Dessa möss utvecklade inte artros efter skada. Forskarna testade också om möss som saknade receptorn för IgE - som aktiverar mastceller - var skyddade från artros. Det var de.

Forskarna testade också att hindra mastcellerna från att producera tryptase, vilket skyddade mössen från artros. Även genom att blockera den kaskad som ger upphov till IgE som aktiverar mastceller skyddade mössens leder vid skada

Nu väntar kliniska tester som bygger på dessa upptäckter för att behandla och kanske motverka en del av de skador som uppstår på grund av artros hos människor. Den som lever till 100 får se.


fredag 10 maj 2019

Fysisk aktivitet är bästa mekanomedicinen

Många tror att löpare är mer drabbade av artros än icke-löpare. Det stämmer inte. Löpare har lägre risk än icke-löpare att drabbas av artros. Löpning sätter nämligen fart på brosket. Det bekräftas återigen av en ny studie från Queen Mary University of London som visar att fysisk träning delvis förhindrar nedbrytning av brosk som orsakats av artros.

Mekanomedicin

I studien visar forskarna för första gången hur fysisk aktivitet ger upphov till mekaniska krafter som påverkar celler i lederna. Under träning mosas och pressas brosk i leder som höft och knä. Celler i brosket avläser denna mekaniska påverkan och blockerar inflammatoriska molekyler som har kopplats till artros. Denna antiinflammatoriska effekt av fysisk aktivitet orsakas av aktivering av ett protein som bildar flimmerhår. 

Foto: Dr. Manuel González Reyes från Pixabay

Läkemedel som blockerade detta protein motverkade de antiinflammatoriska effekterna av fysisk aktivitet, medan andra läkemedelsbehandlingar imiterade fördelarna med motion. Förändringar i flimmerhåren gav forskarna en biomarkör på nivån av inflammation. Inflammationer förlänger flimmerhåren, men behandlingar som förhindrar denna förlängning lyckades motverka inflammation. Forskarna hoppas att deras upptäckt ska leda till nya former av läkemedel (mekanomedicin) som simulerar de mekaniska effekter som uppstår vid fysisk aktivitet.
  

Löpare är mer skyddade en andra

I en studie på fotbollsspelare fann man att den viktigaste förklaringen till artros är tidigare skador, inte förslitning. I en annan studie såg man att 32 % av ickelöparna drabbades, medan bara 20 % av löparna utvecklade artros. Myten att löpare skulle drabbas beror förmodligen på att löpare - som ju använder sina leder mer än icke-löpare - märker av problemen tidigare och på att löpare som springer väldigt mycket (mer än 5 timmar/veckan) och inte återhämtar sig har en liten förhöjd risk. I det stora hela är fysisk aktivitet den bästa mekanomedicinen.

måndag 21 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Artros och sittsjuka

Risken för knäartros har fördubblats sedan 1940-talet, visar en ny studie av antropologerna Ian Wallace och Daniel Lieberman från Harvard. Det tycks inte i första hand bero på övervikt eller på ökad livslängd, utan deras gedigna studie tyder på andra orsaker.

Wallace och Lieberman tror att deras studie kan ändra på synen på knäartros som en följd av åldrande och istället leda till att vi fokuserar på de insatser som krävs för att förebygga sjukdomen - som vi nu gör med hjärtsjukdom.

De båda antropologerna använde sig av en rad olika metoder, inklusive studier av människor och djur, men deras huvudsakliga mål var att ta reda på hur gammal sjukdomen faktiskt är och om det verkligen stämmer att artros har blivit vanligare.

"There are famous examples in the fossil record of individuals, even Neanderthals, with osteoarthritis," säger Lieberman i ett pressmeddelande. "But we thought, let's look at the data, because nobody had really done that in a comprehensive way before."

Wallace åkte kors och tvärs över Amerika och lyckades leta fram över 2000 skelett, en del över 6000 år gamla. När brosk förstörs och ben kommer i direktkontakt med varandra, bildas en glasliknande yta. Det var denna yta som de letade ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

onsdag 17 maj 2017

Artros kan delvis förebyggas med träning och diet

Artros är en av de stora folksjukdomarna. Varje år får tusentals personer diagnosen artros. Kan man göra något för att minska risken? Ja, artros kan till viss del förebyggas med en god kost och regelbunden träning visar en expertgenomgång som nyligen publicerades i Nature Review Reumatology reports.

Experterna fann en avgörande koppling mellan metabolism och artros. Metaboliska förändringar, som orsakas av en dålig kost och en stillasittande livsstil, kan utlösa genetisk omprogrammering av celler i lederna. Dessa förändringar påverkar cellernas förmåga att producera energi genom oxidativ fosforylering, vilket tvingar dem att generera energi genom glykolys och det stressar cellerna. Denna cellulära stress leder till överproduktion av glukos, som - när det inte används för energi - omvandlas till laktat (i pressmeddelandet står det mjölksyra, men i studien står det laktat). Höga halter av sura vätejoner leder till inflammation i brosk, vilket hindrar rörelse och ger upphov till smärta. Det är artros.


Artros. Bild Wikipedia av BruceBlaus

Idag finns ingen effektiv behandling för artros. I ett pressmeddelande säger studiens huvudförfattare: "For too long osteoarthritis has been known as the 'wear and tear disease' and it has been assumed that it is part and parcel of getting older. However, this is not the case and what we have learnt is that we can control and prevent the onset of this painful condition."

"It is important never to underestimate the significance of a healthy diet and lifestyle as not only does it impact upon our general wellbeing but can alter the metabolic behaviour of our cells, tissues and organs leading to serious illnesses."


Artros är alltså inte slitage genom användning av ben som t ex löpning. Till viss del kan man minska risken att utveckla artros genom bra mat och en aktiv livsstil. En annan viktig faktor är att undvika skador. Av de som skadat menisk/korsband har 50 procent utvecklat artros efter 20 år. Fotbolls- och handbollspelare är därför hårt drabbade. Även ensidig belastning ökar risk. Sedan finns det gener och otur. Det dröjer några år till innan man kan programmera brosk och ben i DNA eller skriva ut nya leder på en skrivare. Men snart är vi där.

Läs mer om artros, hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.


Två tidigare inlägg om artros:






tisdag 24 januari 2017

Löpning skyddar mot artros

Många tror att löpning är skadligt för knäna. Det sägs att brosket slits ner och att man utvecklar artros. Stämmer det verkligen? Var fjärde person över 45 år drabbas av artros. Artros är en sjukdom som framförallt sitter i ledbrosket, oftast i knän och höfter. Eftersom brosk inte har någon blodförsörjning, är det ledvätskan som står för näringstillförseln. När brosket komprimeras och expanderas sugs ledvätska in och ut ur brosket som om det vore en tvättsvamp; därmed ligger det nära till hand att anta att aktiviteter som löpning borde vara ett bra sätt att förebygga och motverka artros på. Detta antagande bekräftas i tre nya studier som visar att personer med artros bör fortsätta träna och att löpning dessutom minskar risken att utveckla artros.

Benen inom oss
När du föreställer dig ett skelett, ser du sannolikt något torrt och dött - förmodligen för att du aldrig sett ett levande skelett. På insidan av alla ryggradsdjur finns dock ett livs levande skelett och det består av både levande och ickelevande material. Benmassan utgör den levande ...



tisdag 19 april 2016

Löpning, skelett och artros

Astronauter som befunnit sig länge i rymden drabbas av ”jordsjuka” när de kommer tillbaka till jorden. De kan inte gå själva. Deras muskler och benstomme har anpassats till ett liv i viktlöshet och de måste gradvis bygga upp styrkan igen så att de kan stå upp.

Många jordbor är också ”jordsjuka”, eftersom vi - om vi vill - kan leva ett nästan viktlöst, ojordat liv: åka bil, ta rulltrappan, hissen och sitta på stolar. Skelettet finns för att bära upp oss och motverka gravitationen, men om det inte bär så brister det till slut.

För några decennier sedan belastades skelettet mer än idag. Benstommen stressades från barndom till ålderdom. Man vet att ben som utsätts för plötslig stress blir starkare och ökar sin massa. Men hur mycket stress behövs det?

Nytt skelett på tio år
De flesta tänker sig nog skelett som något torrt, vitt och dött, kanske för att vi bara ser avklädda, hålögda, döda skelett. Det är svårt att se ett levande skelett. Till skillnad från insekter har vi ju skelettet inuti kroppen. Men skelettet lever, det är fullt med blodkärl och har både levande och ickelevande material. Den levande delen består av osteoblaster, som bygger ...

fredag 21 november 2014

Löpning skyddar mot artros

Alla blir äldre, och när man blir äldre ökar risken att drabbas av artros. Artros är en sjukdom som framförallt sitter i ledbrosket, oftast i knän och höfter. Eftersom brosk inte har någon blodförsörjning, är det ledvätskan som står för näringstillförseln. När brosket komprimeras och expanderas sugs ledvätska in och ut ur brosket som om det vore en tvättsvamp; därmed ligger det nära till hand att anta att varierad belastning av lederna borde vara ett bra sätt att förebygga och motverka artros på. Detta antagande bekräftas i två nya studier som visar att personer med artros bör fortsätta träna och att löpning dessutom minskar risken att utveckla artros.


Benen inom oss
När vi tänker på skelett, tänker vi på något torrt och dött - förmodligen för att de flesta aldrig sett ett levande skelett. På insidan av alla ryggradsdjur finns dock ett livs levande skelett och det består av både levande och ickelevande material. Benmassan utgör den levande delen, medan den en ickelevande delen består av mineraler. En frisk människa omsätter en tiondel av skelettet under ett år, och det regleras av osteoblaster - som bygger upp benmassa - och osteoklaster - som bryter ner benmassa. Efter tio år har vi således ömsat skelett. Dessa processer styrs av vitaminer, hormoner och den belastning som vi utsätter benmassan för.

Den vanligaste formen av artros är nedbrytning av brosk i knäleden - knäartros. Det har funnits en misstanke att löpning kan bidra till knäartros eftersom kronisk, mekanisk överbelastning av knäleden kan vara skadligt.

Träning mildrar artros
I en ny studie undersökte forskare sambandet mellan löpning och knäartros genom att gå igenom data från 2683 personer, varav 29 procent uppgav att de sprungit under en period i sitt liv.

Deltagarna undersöktes noggrant och de fick ange de tre fysiska aktiviteter som de ägnat sig mest åt under livet. Efter 4 år undersöktes deltagarna igen. Efter att alla data sammanställts, rapporterade forskarna att löpare, oavsett ålder när de sprang, hade en lägre förekomst av knäartros än icke-löpare. Regelbunden löpning inte bara minskar risken för att utveckla knäartros, löpning kan även skydda mot det, skriver forskarna.

I den andra studien undersökte forskare från Nya Zeeland 206 patienter för att se hur artros påverkas av motion jämfört med vanlig sjukvård. Patienterna följdes under två år. Graden av artros mättes med hjälp av ett index, med en skala från 0 till 240. Patienterna fick också göra flera fysiska prestandatester. När studien startade var medelåldern 66 år med en genomsnittlig poäng på 100,8.
Svart linje=vanlig vård, blå linje=träning. Ju lägre poäng desto bättre. Bild: 
American College of Rheumatology
Efter två år hade de som motionerat högre poäng än de övriga. Motionärerna förbättrade sitt index med 31.7 punkter jämfört med de som förlitade sig på sedvanlig vård.

Man har bara två knäleder
Människan härstammar från en fisk som evolutionen knådat ihop och rest upp på två ben med knäleder. Knäleden ser ut som ett naturens hastverk, som om evolutionen - allteftersom vi kravlat upp ur vattnet upp på land och upp i träden och sedan ner igen - buntat ihop ben, muskler, brosk, senor och ligament och bundit ihop dem med några rejäla dubbelknutar.
En tidig knäled.
Denna konstruktion som vi kallar knä vrider och vänder på sig när vi rör oss och den kan gå sönder på nästan lika många sätt som den sitter ihop. Löpning verkar dock vara bra för knäleden. I stort sett all form av rörelse är bra. Knän anpassar sig till belastning. Det kan t o m växa ut små utskott. Förr ansåg man att detta var en form av artros, men ny forskning tyder på att det snarare handlar om att skelettbenen anpassar sig och knölar till sig där det behövs stöd.

Det viktiga är att undvika knäskador, särskilt ligamentskador kan påskynda broskförslitningen. Om man skadar de främre korsbanden ökar risken för artros inom tio år med 50%.

Människan är optimalt anpassad till löpning, inte till att spela fotboll, hockey, handboll eller rugby - vilket närmast kan liknas vid att gå ut i krig ett par gånger i veckan. Vi är utrustade för hård kamp, men inte så ofta som ett par gånger i veckan. Skaderisken är stor, inte minst när det gäller knäleder och huvud. För dessa sporter är bra skydd och stränga regler viktiga.


Extraknäck som krönikör
Jag fick ett roligt och spännande erbjudande från Runners World om att skriva krönikor i tidningen fr o m nästa nummer. Jag tackade förstås ja. De enda riktlinjer som jag hade att förhålla mig till var att inte överskrida 4000 tecken. Jag borde kanske ha samma riktlinje för mina blogginlägg;)

onsdag 19 mars 2014

Belasta skelettet varje dag

Astronauter som befunnit sig länge i rymden drabbas av ”jordsjuka” när de kommer tillbaka till jorden. De kan inte gå själva. Deras muskler och benstomme har anpassats till ett liv i viktlöshet och de måste gradvis bygga upp styrkan igen så att de kan stå upp.


Många jordbor är också ”jordsjuka”, eftersom vi - om vi vill - kan leva ett nästan viktlöst, ojordat liv: åka bil, ta rulltrappor, hissar, sitta på stolar och ligga framför teven. Skelettet finns för att bära upp oss och motverka gravitationen, men om det inte bär så brister det till slut.

För några decennier sedan belastades skelettet mer än idag. Benstommen stressades från barndom till ålderdom. Man vet att ben som utsätts för plötslig stress blir starkare och ökar sin massa. Men hur mycket stress behövs det? Räcker det med en promenad? När man läser hälsoråd så sägs det att en promenad räcker för hälsan. Men då tänkte man inte på benstommen. Den behöver utsättas för mer stress än så.

Nytt skelett på tio år
De flesta tänker sig nog skelett som något torrt, vitt och dött, kanske för att vi bara ser avklädda, hålögda, döda skelett. Det är svårt att se ett levande skelett. Till skillnad från insekter och krabbor har vi ju skelettet inuti kroppen och inte utanpå. De mänskliga skeletten är oftast täckta med skinn och vävnad. Men skelettet lever, det är fullt med blodkärl och har både levande och ickelevande material. Den levande delen består av osteoblaster, som bygger upp benmassa, och osteklaster, som bryter ned benmassa. Den ickelevande delen består av mineraler. Hos en frisk människa omsätts ungefär 10 % av skelettet under ett år (vi ömsar således skelett på ca 10 år). Det viktiga är balansen mellan upp- och nedbrytande krafter. Detta samspel styrs bl a av vitaminer (A,D,K), hormoner och fysisk belastning och det kanske är den fysiska belastningen som man kan påverka mest.


Ju mer hopp desto mer hopp
I en ny studie utrustade forskare några ungdomar med en aktivitetsmätare och mätte samtidigt bentätheten i deras höfter. En vecka senare, läste man av mätarna för att kontrollera vilka G-krafter som ungdomarna blivit utsatta för. De som upplevt effekterna av 4,2 G eller högre hade kraftigare höftben än övriga. För att komma upp i dessa krafter krävs löpning i tempo under 6:15/km eller hopp upp och ned från en minst 35 cm hög låda.

När samma forskare utrustade 20 kvinnor över 60 år med samma mätare och lät dem köra ett träningspass, fann man att ingen av kvinnorna kom i närheten av 4 G. Det högsta värdet var knappt 2,1 G. De flesta låg alltså långt under hälften av de krafter som tycks krävas för att bygga nytt ben, trots att de tränade ganska hårt.


Unga och friska personer bör hoppa och springa om de vill ha en frisk benstomme. Forskarna tycker att man bör hoppa upp och ned från en låda 35 cm eller högre. Man kan också hoppa rakt upp och ner på plats. En studie av andra forskare som publicerades i januari visade att kvinnor mellan 25 och 50 som hoppade minst 10 gånger två gånger om dagen, med 30 sekunder mellan varje hopp, signifikant ökade tätheten i höftbenen. En annan grupp som hoppade 20 gånger per dag ökade tätheten ännu mer, så ju mer desto bättre. Benstommen lever på hoppet och om vi inte hoppar och stressar skelettet kan det gå så långt att vi inte kan göra de övningar som stärker skelettet: ett slags moment 22.

Bra för löpningen också
Hoppövningar förbättrar benstommen på lång sikt, på kort sikt sker neuromuskelära anpassningar. Det sker genom att man aktiverar stretch-shortening-cykeln, alltså övergången mellan två olika typer av muskelsammandragningar som kan kallas en gummibandseffekt. När foten landar på marken förlängs benens muskler. Denna förlängning fångar upp energi från landningen, ungefär som ett gummiband laddar energi när man spänner det. När man sedan släpper gummibandet fjädrar det tillbaka och muskler och senor förkortas med en koncentrisk rörelse. Denna effekt är oerhört viktig när man springer.

Löpningen blir effektivare ju kortare tid det går mellan dessa muskelsammandragningar. Det är den gummibandseffekten som man kan se när ett barn hoppar hopprep. De studsar nästan utan att använda någon kraft, ser det ut som. Frekvensen är ungefär 180 hopp i minuten, samma frekvens som sägs vara optimal vid löpning.

Just innan foten slår i marken spänns musklerna i benet. Denna preaktivering av musklerna ökar styvheten i benet. En styv muskel kan lagra mer energi och ge tillbaka den mer effektivt än en slapp muskel. Preaktivering skyddar också mot skador. Tiden med markkontakt blir mycket kortare. I en studie såg man att hoppövningar förbättrade preaktivering, vilket gav 8 % kortare markkontakt. Om man däremot stretchar en muskel innan löpning gör man gummibanden i benet slappare.

Att springa är egentligen att hoppa på ett ben i taget, men jag tror det är bra med lite extra hoppövningar. Just nu hoppar jag mellan långa, aeroba, lugna pass och korta, intensiva anaeroba 4x4-intervaller. Jag brukar springa drygt 20 km på söndagarna, men jag måste köra några längre pass också. Det är snart dags för Jättelångt, 68 km längs Roslagsleden - ett lagom långt ultralopp innan Swiss Alpine. Hoppas jag inte behöver orientera alltför mycket bara. Jag har haft en tendens att springa fel på sistone :P




PS: Jag har fått några frågor om bantingspillret Meratrim som enligt studier tycks fungera bra. Jag tror inte det går att köpa i Sverige men det finns att köpa i USA. Jag antar att det är ok att beställa hälsokost från andra länder? Amazon känns tryggt.

Amazon

Jag är fortfarande osponsrad, men nyfiken. Kul om någon hör av sig som testar:)


onsdag 20 november 2013

Ny kroppsdel funnen

Rubriken på det här inlägget låter som hämtad från en kvällstidning, men det handlar inte om någon kroppsdel som hittats i en flod utan i människans knä. För några veckor sedan kunde man läsa att några belgiska kirurger hittat ett tidigare okänt ligament i knät. Det var svårt att tro, men om andra forskare kan bekräfta upptäckten verkar det faktiskt som att anatomiböckerna måste uppdateras. Mest av allt visar detta hur lite vi vet och hur otroligt komplicerat ett människobygge och inte minst ett knä är.

Knäet är en komplex och ganska skör konstruktion av ben, brosk, vätskor, ligament, bindväv och senor. Helst ska denna villervalla röra sig smidigt tillsammans, men delarna kan lätt gå sönder om man är oförsiktig. Om man skalar av skinnet från ett knä och tittar ser det ut som om naturen bundit ihop en ganska hopplös konstruktion med ligament som silvertejp. Det nyupptäckta ligamentet sägs stabilisera knät och denna brist på kunskap kanske kan förklara varför en del knäoperationer tidigare har misslyckats.
En knäled. Källa: Wikipedia
Egentligen är det inte en ny upptäckt, utan redan 1879 spekulerade en fransk kirurg som hette Paul Segond över att det bör finnas ännu ett ligament i knät för att stabilisera dess yttre del. Han hade själv sett ett band av fibrös vävnad, men av någon anledning gav han det inget namn och det som inte har något namn i den vetenskapliga litteraturen finns inte. Efter honom har andra också uppmärksammat att det finns ytterligare ett ligament, men det är först nu som det gjorts en större studie.

För några år sedan började de belgiska kirurgerna Steven Claes och Johann Bellemans fundera över ett problem som uppstått hos vissa patienter som hade genomgått rekonstruktiv kirurgi efter skador på främre korsbandet. Trots att det verkade som att knät var lagat så fortsatte lederna krångla hos en del. Kirurgernas hypotes var att skadorna berodde på någon okänd faktor i knät, som ett okänt ligament.

De sökte på framsidan av knäet, eftersom det området utsätts för samma krafter som när främre korsbandet skadas. Sammanlagt gick Claes och hans kollegor igenom 41 knän som donerats till forskning. När man vet vad man söker efter, är det lättare att se och de fann ett smalt band av vävnad, tydligt skilt från illiotibialbandet som binder samman lårben och skenben. Eftersom det ligger på utsidan och i främre delen av knäet, fick det namnet anterolateral ligamentet (ALL). Ett av de donerade knäna saknade ALL, och Claes tror att det vittrat bort och att det är vad som sker om man inte behandlar en skadad ALL. Det skulle kunna förklara varför en del som skadar korsbandet får leva med problem efteråt, tror Claes och hans kollegor.
Anterolateral ligamentet.
Eller?
Nyheten publicerades bara för någon vecka sedan och spred sig snabbt över världen. Jag tror att andra forskare och kirurger kommer att kasta sig över det där köttbenet och dissikera det. Det är så forskning går framåt. Nya djärva hypoteser - som måste gå att testa - bekräftas eller falsifieras, omformuleras eller kastas bort. Jag hoppas att det verkligen rör sig om ett nytt ligament som kan förklara skador. Jag tycker det är en spännande tanke att det fortfarande kan finnas stora okända kontinenter i vårt inre, ett inre terra incognita. Nåja, ligamentet var inte helt okänt. Men det var inte Amerika heller. Det var många som upptäckte Amerika före Columbus också.

Den knäsvaga människan
Än så länge håller mina knän. Bortsett från ett yxhugg för länge sen och att jag fick ont i samband med att jag började cykla i våras och när jag sprang Swiss första gången, så är mina knän i bra skick. Men jag tror att de är min svagaste punkt.

Våra förhållandevis bräckliga fötter, ryggar och knän är en konsekvens av att vi människor ganska nyligen reste oss upp på två ben, vilket belastar våra knän mer än andra djur som sprider ut sin kroppsvikt på fyra ben belastar sina knän. Men eftersom mänskligheten hade dött ut om vi knäat efter en jakt, så torde våra knän fungera bra så länge vi använder dem som de är "tänkta" att användas.

En stor skillnad mellan nutida västerlänningar och våra förfäder och många asiater, är att vi sitter mycket och inte gör särskilt många knäböjningar under en dag. De flesta kineser som tar en paus när de är ute och går sätter sig ner på huk när de ska vila, medan en svensk söker efter en stol eller en bänk. Sen blir vi gärna sittande alldeles för länge och sittandet är kanske det mest hälsovådliga som vi gör. Själv står jag nästan alltid upp när jag jobbar och jag tror jag gör några knäböjningar varje dag.

Många tror att löpning är dåligt för knäna, men om man springer klokt är löpning ett bra sätt att stärka knäna på. Det viktiga är att undvika skador. Knän anpassar sig efter naturlig belastning. Det kan t o m växa ut små utskott. Förr ansåg man att detta var en form av artros, men ny forskning tyder på att det snarare handlar om att skelettbenen anpassar sig.

Däremot ska man försöka undvika smällar, eftersom det skadar brosket och det bildas inte några nya broskceller. Tidigare skador är den största riskfaktorn för artros. Det drabbar t ex många fotbollspelare som fått ett flertal sparkar på knät. Studier visar däremot att löpare drabbas mer sällan av artros än ickelöpare och mycket mer sällan jämfört med fotbollspelare.


Människan är anpassad till att springa, inte till att spela fotboll, hockey eller rugby, vilket närmast kan liknas vid att gå ut i krig ett par gånger i veckan. Vi är utrustade för kamp, men inte så ofta. Skaderisken är stor, inte minst när det gäller knän och huvud. Jag spelar inte fotboll längre och jag brukar avstå från innebandy. Jag erkänner att det är kul att spela, men jag tror risken är stor för skador, inte minst för sådana som mig som inte fattar att jag blivit gammal:)

En annan (grön)sak som enligt färska studier tycks stärka knäna är broccoli. I broccoli finns det giftiga ämnet sulforafan och ibland är lite gift bra, särskilt sulforafan som hämmar enzym i kroppen som bryter ner brosk. Broccoli är något man helst borde äta flera dagar i veckan.

Mot toppformen
Jag tror aldrig jag tränat så bra som just nu (oj vad jag låter stöddig). Den långa återhämtningen under hösten har verkligen laddat upp mig och stärkt allt från knän till hjärna. Den långa återhämtningen är bland det bästa jag gjort. Jag kör intervaller, älglufsar, lyfter, springer och simmar. I tisdags tog jag en friskvårdstimme och gick för första gången till simhallen på egen hand. Jag tror jag måste det för att ha nytta av crawlkursen. Jag simmade i snabba banan med simfötter för den var ledig. Sen såg jag att simvakten flyttade snabbskylten till banan bredvid där en bra mycket snabbare simmare simmade. Jag plaskade nog ganska rejält med mina simfötter och hämtade andan mycket högljutt mellan simtagen som om jag trodde att jag aldrig skulle andas igen.

Kommande vecka blir en lite lugnare återhämtningsvecka. Jag hoppas jag kan klämma in ett simpass igen. Tills dess kanske simvakten fixat en varningsskylt till min bana.

lördag 31 augusti 2013

Om naturlig löpning, artros och ett lågvattenmärke

Naturlig löpning är ett ganska märkligt uttryck, eftersom löpning är bland det mest naturliga man kan göra. Det är lika naturligt för en människa är springa som det är för en ödla att kräla, en fiskmås att flyga eller en haj att simma. Det betyder inte att man måste springa, däremot bör man tänka på hur man springer. Om man springer fel ökar risken för skada för varje mil. Själv springer jag nog med ganska bra teknik, men det finns hela tiden detaljer att förbättra. T ex har jag en tendens att svänga ut med högerarmen när jag blir trött. Jag tänkte på att föra upp handen till bröstbenet under dagens långpass.

Idag sprang jag också på en riktigt bra video om naturlig löpning som jag måste dela med mig. Videon är gjord av professorn, doktorn och maratonlöparen Mark Cucuzzella och handlar bl a om varför man inte ska landa på hälen och om elasticitet. Man får även tips på en del smarta övningar, som att skjuta ifrån med foten på en sparkbräda och att springa med hopprep. Det är svårt att göra med hällandning. Allt på bara drygt 8 minuter. Se nedan och njut.


Växter kan bitas
Många löpare drabbas av artros, men tvärtemot vad många tror är löpare mer skyddade mot artros än ickelöpare.  I en studie på fotbollsspelare fann man att den viktigaste förklaringen till artros är tidigare skador, inte förslitning. I en annan studie såg man att 32 % av ickelöparna drabbades, medan bara 20 % av löparna utvecklade artros. Myten att löpare skulle drabbas särskilt hårt beror förmodligen på att löpare märker av problemet mer eftersom lederna är viktiga för en löpare och på att löpare som springer väldigt mycket (mer än 5 timmar/veckan) har en liten förhöjd risk. Men det kanske finns lindring i kylskåpet. I broccoli finns det giftiga ämnet sulforafan och lite gift emellanåt är bra eftersom det stressar kroppen, ungefär som träning och svält stressar kroppen, och tvingar den att anpassa sig.

Sulforafan hämmar ett enzym som bryter ner brosk. Broccoli är för övrigt något av en supergrönsak, den tycks även motverka cancer genom att förändra hur gener uttrycks och aktiveras (epigenetik). Dessutom är broccoli gott, fast det håller inte små barn med om som är känsliga för gifter.

När européerna drog till Australien tog de med sig får och för att ge dem mat introducerade man även vitklöver i den australiska faunan. Det torra klimatet och det ihärdiga betandet av fåren stressade dock vitklövern så mycket att de svarade med att producera stora mängder växtöstrogener som ledde till ökad dödlighet hos tackorna, nedsatt fertilitet (70 %), problem med amning, förstoppning osv. Genom att begränsa antalet betande djur i nästa generation kunde vitklövern säkra sin överlevnad, något som fungerat i miljontals år. Sedan dess har fårskötare förstått att det är viktigt att variera fårens föda. Grönsaker är nyttiga, men vi bör nog också variera intaget och inte bara äta klöver, soja eller vete hela dagarna.

Broccoli och artros
Till skillnad från djur med hjärnor kan inte växter fly från sina angripare. De förlitar sig istället på kemisk krigföring. Broccoli innehåller massor av antioxidanter och fibrer, men sulforafan är ett svavelliknande ämne som tillverkas av broccoliväxten i självförsvarssyfte, som ett skydd mot insekter, parasiter och svampar. När vi sticker kniven i en broccoli reagerar den därför som om en växtätare attackerar den och frisätter sulforafan.

I en ny studie visade forskarna att sulforafan, som också finns i andra korsblommiga grönsaker som t ex grön- och brysselkål, blockerade broskförstörande enzymer genom att förhindra en molekyl som orsakar inflammation. Möss som fick broccoli hade signifikant mindre skador på sitt brosk jämfört med möss som åt mat utan sulforafan.

I och med denna studie har man nu kunnat se att sulforafan är verksamt i tre olika laborationsmodeller: i broskceller, i vävnader och hos möss. I en kommande studie ska man nu undersöka hela människor. Man ska ge patienter med artros särskild superbroccoli med höga halter av sulforafan och se om det motverkar artros. Det kanske finns anledning att återkomma till broccoli.

Ett lågvattenmärke i livet
Så var det äntligen dags att simma i jobbklassikern i fredags. Den sista deltävlingen av fyra som jag gruvat mig för i ett halvår och som jag egentligen tänkte hoppa över, för jag kan ju inte simma. Jag låg trea i sammandraget innan men jag var inställd på att tappa rätt många placeringar efter simningen. Det var ganska många som avstod från simningen p g a kylan och jag tror att vi bara var 43 i herrklassen. Jag drog på mig min billiga våtdräkt från Clas Ohlson som visserligen ger flyt, men som ger vattenmotstånd och försämrar simningen rejält. Till nästa år måste jag köpa en ny, tänkte jag.

Det är jag som har den gula badmössan.
Vi rusade ner i vattnet och jag låg nästan sist från början. Jag vevade med armarna och såg att jag åtminstone hade några simmare bakom mig så jag skulle inte komma sist. Efter 900 meter kom jag i mål som 36:a av 43. Tiden vet jag inte än, men nu har jag en tid och en placering att slå till nästa år. Det känns inte omöjlig att avancera till mitten av fältet om jag tränar mer.

Nu kan jag fokusera på E4-loppet om två veckor och sedan bygga upp mig i några månader inför skidsäsongen och nästa års ultralopp. Jag funderar på att springa två lopp (Swiss Alpine och UltraVasan) inom en månad och det blir tufft, men vad vore livet utan utmaningar?

500
Sådärja, det var mitt 500:e inlägg. Det mest lästa (över 20 000 sidvisningar) är ett inlägg om periodisk fasta som blåst förbi ett gammalt inlägg om rödbetsjuice och det minst lästa - hmm ... törs jag länka det - verkar vara ett urgammalt lite spretigt inlägg om lite av varje med blygsamma 80 sidvisningar.

fredag 29 juni 2012

Löpning stärker knäna

Den största riskfaktorn för skada är en tidigare skada. Så om man vill undvika skador är det bästa man kan göra att inte skada sig till att börja med. Jag vet inte hur jag klarar mig när det gäller just det. När jag var femton år så högg jag en yxa i knät. Jag siktade på ett vedträ, men träffade mitt knä. Sedan dess står jag brett med benen och siktar noggrant när jag hugger ved. Jag minns inte hur djupt klingan trängde in, men blodet sprutade och jag bär fortfarande ett ärr som minne av mitt misstag. Under ärret kanske det döljer sig en spricka som krackelerar när jag springer Swiss Alpine.

Oro
Det är sådant jag tänker på och oroar mig för nuförtiden, en månad innan Swiss Alpine. Jag borde tänka på annat, som att kroppen höll i 47 km i lördags och att jag sprang uppför Södra berget fem gånger igår. Men våra hjärnor, särskilt ett område som kallas amygdala, är gjorda för att fokusera på faror och det är svårt att inte tänka på allt som kan hända. Under evolutionens gång har de som anade sabeltandade tigrar bakom varje buske klarat sig lite bättre än de som tänkte: Ha, det är nog bara en zebra ... hm, fel färg ... fan ...

Tänk positivt så ordnar det sig!
Det jag är mest orolig för är att jag ska få ont i mitt knä igen. När jag började springa för fem år sedan fick jag ont, men sedan jag bytte skor till fivefingers och löpsteget förbättrades har jag varit i stort sett smärtfri. Ibland gör det ont, men det gör alltid lite ont när kroppen anpassar sig. Muskler och senor förändras och det kan t o m växa ut små benutskott. Om man tar det försiktigt i samband med den typen av naturlig smärta och anpassning, då blir man bättre skyddad mot skada i framtiden.

Men klarar jag 79,4 km? Det vet jag inte. Så långt har jag aldrig sprungit och det ligger därför utanför min och min kropps kunskap. Lite gnager det också i mig att jag föll i vintras och slog knät i en sten. Det gjorde ont, men det gick fort över. Tyvärr kanske det inte är hela sanningen. Jag känner ingenting, men en smäll mot knät kan döda broskceller och celldöden tränger sedan vidare allt djupare in i brosket i flera dagar efter smällen. Broskceller återskapas inte så lätt. Varje smäll mot ett knä, gör det sannolikare att det skadas i framtiden. Det är delvis därför som en skada i sig är den största riskfaktorn för en ny skada på samma ställe i framtiden.

Håller knäna för 79 400 meter över asfalt, stenskravel, uppför branta berg som stiger över 1600 meter och ännu brantare nedförsbackar som drar isär musklerna till bristningsgränsen. Många muskelfibrer kommer att slitas itu nedför. Det är naturligt och det läker ihop till en starkare muskel på några dagar, men knän som skadas kanske aldrig riktigt återhämtar sig. Det är kanske bättre att gå på knäna de sista 30 km än att springa med dem?

Den fantastiska knäleden
Människan härstammar från en fisk utan knän som sedan böjts till och knådats ihop och ställts upp på två ben med knän. 

Ungefär så här enkla var de första knäna. En salamander. Källa.
Knät är kanske den viktigaste leden för en löpare och tittar man närmare på den ser den ut som ett naturens hastverk, som om evolutionen -  allteftersom vi kravlat upp ur vattnet upp på land och sedan upp i träden och sedan ner igen - tagit lite ben, muskler, brosk, senor och ligament och bundit ihop dem med några rejäla dubbelknutar. Som bilden visar sträcker sig ligament och senor kors och tvärs och håller ihop muskler och ben. Bakom knäskålen sitter det främre korsbandet som går diagonalt över till skenben och lårben och stabiliserar dessa, medan det bakre korsbandet ger stöd från undersidan. På sidan av knät sträcker sig sidoledband som stödjer knät. Denna konstruktion som vi kallar knä vrider och vänder på sig när vi rör oss och de kan gå sönder på nästan lika många sätt som de sitter ihop.
Ett knä.
Löpning och artros
Det sägs att löpning på sikt leder till skadade knän. Hm, vänta tills du blir äldre, säger de till mig och till sig själva. Krack, krack, krack, KRASH nångång i 50-60-årsåldern. Det är som en naturlag, säger de med en bekymrad min. Faktum är att hälften av alla gamla fotbollsspelare har utvecklat artros, en sjukdom som bryter ned brosk i lederna. Men gäller det löpare också? Faktiskt inte, enligt de forskare som studerat löpare som springer.

Enligt en svensk studie beror ökad risk för artros hos fotbolls- och hockeyspelare på att de tidigare blivit skadade i knäna. Bland spelare som aldrig skadat knäna var risken lägre, enligt en studie på 50 fotbollsspelare. Det är alltså inte förslitning, utan skador, som leder till artros. I en annan långtidsstudie som sträcker sig från 1984 till 2008 följde man 45 löpare och 53 ickelöpare och av dem utvecklade 20% av löparna artros, medan 32% av ickelöparna drabbades.

I en stor australisk studie skannade man först igenom över tusen studier som sedan destillerades till 28 högkvalitativa studier där man undersökte samband mellan löpning och artros. Man fann tre starka samband och ett lite svagare samband:

  • Stark evidens på samband mellan osteofyter och fysisk aktivitet. 
  • Stark evidens att det inte finns något samband mellan minskning av ledspalt och fysisk aktivitet. 
  • Viss evidens för att fysisk aktivitet ökar broskvolym 
  • Stark evidens för att det finns ett omvänt samband mellan graden av fysisk aktivitet och broskdefekter.  
Med andra ord, löpning resulterar i färre broskdefekter och kan ge ökad broskvolym, men resulterar också i fler osteofyter (bensporrar). Men bensporrar kanske inte är något negativt. Forskarna skriver:

”... in response to mechanical stimuli, such as physical activity, osteophytes may enhance the functional properties of the joint by increasing joint surface area for the greater distribution of load or reducing motion at a joint and improve joint stability ...”

När det växer ut bensporrar i knät på aktiva personer är det, enligt forskarna, snarare ett tecken på att skelettet anpassar sig till de krafter som trycker på lederna, än ett förstadium till skada.

Det verkar alltså som om löpning tvärtemot vad många tror i själva verket stärker knäna. Eftersom löpning är ett bra sätt att hålla sin vikt i någorlunda schack och varje extra kg ökar trycket på knät med 3-5 kg, så är det inte helt otroligt.

Knäövningar
Jag är inte särskilt orolig på lång sikt. Däremot är jag orolig på kort sikt. Hoppas jag håller ihop, jag och mina spruckna knäleder. Ett sätt att lindra oro är att träna. Jag har kört en del knäövningar på sistone, som knäböjningar, utfallssteg och enbenspress. Och jag har inte huggit ved.