Hjärnfysikbloggen: Det är ditt liv

I veckan är det premiär för filmen om Björn Borg och McEnroe. Den måste jag se. Den verkar välgjord. Scenerna från filmen ser nästan ut som om de kommer från en dokumentär. Björn Borg och Ingemar Stenmark var stora stjärnor, men de var och är båda väldigt privata. Stenmark är med på en del jippon, men Borg håller sig borta från journalister. Kanske blev han bränd redan på 70-talet.

För något år sedan läste jag att Borg blev arg på föräldrar som pressar sina barn alldeles för hårt. Det måste vara viktigt för honom. Han uttalar sig sällan i media. Själv hade Borg aldrig känt någon press. Han hade ett inre driv som barn. Han tränade mot en garageport och skapade motståndare i skallen. Han lekte tennis. Lek är barnets sätt att ta kontroll i en värld som vuxna kontrollerar. I fantasin spelade han mot de bästa och han tittade på hur de bästa spelade. Han hade engagerade föräldrar och tränare, men de pressade honom inte utan lät honom utvecklas på sina egna villkor. Kanske var det därför han blev nummer ett? Enligt en studie där forskare jämfört de bästa – som blev landslagsspelare och proffs i Premier League – med de ”nästan bästa” – som blev kvar i de lägre divisionerna – så verkar Björn Borg vara på rätt spår.

I studien utkristalliserades skillnaden mellan de bästa och nästan-bästa till några faktorer. De som lyckades gillade utmaningar och såg dem som en chans att växa och att bli bättre. De jobbade hårt för att lyckas. De som nästan lyckades gav upp vid motgångar och skyllde ofta på yttre faktorer. Forskarna kom fram till att dessa skillnader till stor del skapades av vars och ens livshistoria.

Bild Derrick Mealiffe commons wikipedia.

En viktig faktor var att de bästa från unga år var intresserade av sin idrott. De började tävla tidigt, fick bra träning och utbildning. De specialiserade sig inte, utan de ägnade sig nästan alltid åt flera olika idrotter. Björn Borg var t. ex. en duktig ishockeyspelare.

De som nästan lyckades gillade att tävla, men de gillade inte att träna. Träning var ett tvång. Talangen som bara dyker upp på en match och dominerar finns inte i verkligheten.

De bästa drevs också av ett enkelt mål: att bli bättre. De hade inre drivkrafter. De hade höga krav, men jämförde sig inte med andra utan mot tidigare versioner av sig själva. De hade ett dynamiskt tänkesätt och trodde att de kunde bli bättre med hårt arbete. De som nästan lyckades fokuserade mer på externa belöningar och jämförde sig med andra. Därmed hade de också en tendens att undvika att testa sig mot de bästa. De hade ett mer statiskt tänkesätt.

Studien visade också att föräldrar ska vara stödjande, men inte lägga sig i för mycket. En återkommande berättelse från de bästa var att föräldrarna kom och tittade på matcherna, men de tog inte över ansvaret. Hos de som nästan lyckades var föräldrarna med överallt och övervakade varje steg. Träning och match blev tvång och piska. Många av de som nästan lyckades berättade att de ofta ville göra annat, men tränade för att göra sin föräldrar nöjda. De levde på sätt och vis någon annans liv. De hade inte kontroll på sin egen utveckling. Brist på kontroll är starkt kopplat till stress samt brist på motivation och lust.

De bästa hade ofta mött motgångar i livet och det hade gjort dem mer ihärdiga i sin strävan att nå toppen. De lärde sig att ta kontrollen över sin utveckling. De hade lärt sig att hårt, fokuserat arbete lönade sig.

Björn Borg 1979 med dubbelfattad backhand. Av Anefo / Croes, R.C. – Nationaal Archief Fotocollectie Anefo Item number 930-2092, CC BY-SA 3.0 nl, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22411626

Björn Borg slutade skolan i åttan och satsade helhjärtat på tennisen. Han var fruktansvärt envis. Han valde sin egen väg. Han trodde på sig själv och på sin egenhändiga dubbelfattade backhand. Men han var envis till en gräns. Först hade han också en dubbelfattad forehand, men han lyssnade på sin coach och lärde sig slå forehand med en arm.

Vad kan man lära sig av detta? Följ ditt inre. Vad vill du? Vad är roligt? Du ska träna och utmana dig själv för att bli en bättre version av dig själv. Du ska aldrig någonsin blir bekväm. Sök stöd och återkoppling, men undvik människor som pressar dig och som försöker få dig att förverkliga deras mål. Du har bara ett liv och det är ditt liv.

Läs mer på Hjärnfysikbloggen.

Medveten träning

Jag har varvat ner lite och bara åkt några lugna skidpass den här veckan. Jag brukar dra ner på träningen inför tävlingar: vi ska köra en miniklassiker under det närmsta halvåret på jobbet och redan nu på fredag är det dags för skidtävlingen som dessutom är en inofficiell uttagning till Stafettvasan. Man bör nog vara bland de 7-8 första för att vara värd en plats där, gissar jag. Vi har många bra skidåkare på jobbet och jag tror att jag ligger på gränsen; det beror lite på föret. Blir det hårda, snabba spår går det nog bra, blir det mjuka spår blir det värre. Det är så svårt att få fäste i marken när man stakar och snön ger vika. Sammanlagt är 115 personer anmälda till jobbklassikern som förutom 15 km skidor omfattar 10 km löpning, 45 km cykel och - tyvärr - 900 meter simning.

Jag gillar inte att spåra ...

Idag körde jag i alla fall sju lugna, eleganta kilometrar. Jag försökte tänka på vad jag gjorde. Snön var mjuk och jag hatar mjuk snö. Jag vill att den ska vara hård. Men jag vet att jag borde träna mer när snön är mjuk. Där kan jag tjäna minuter. Däremot kan jag bara tjäna några sekunder på att bli bättre på att staka.

Att göra det möjliga enkelt och det enkla vackert
Jag tror det kan vara värdefullt att träna lugnt och sansat ibland. Dels får man tid att lära sig rörelserna ordentligt, dels är det en form av återhämtning. Åtminstone passar det mig och min unika uppsättning gener. Livet består mest av submaximala ansträngningar, som att stiga upp ur sängen, knyta skor, bära matkassar, rensa ogräs, promenera och gå i trappor. De enda gångerna jag presterar maximalt är i stort sett när jag tävlar. Jag läste någonstans att man ska sträva efter att göra det omöjliga möjligt, det svåra enkelt och det enkla elegant. En stor del av min träning syftar till att göra det omöjliga möjligt, men jag försöker också göra det svåra enklare och elegantare. På lång sikt är det nog viktigare.

När jag åker skidor blir det mycket kraft, mycket stakning. Jag hugger ner stavarna i marken. Den här veckan har jag dock fokuserat på teknik och "elegans". Det svåra med det är att jag måste träna medvetet. Det är också krävande, eftersom det tar av mina begränsade hjärnresurser i prefrontala barken. Men hjärnan laddas upp efter mat och en natts sömn. Den sortens träning ger ingen träningsvärk.

Medveten träning
När jag kör hårt, är det cerebellum - som sitter som en utväxt på hjärnstammen - som styr. Den sitter i baksätet och dirigerar. Till viss del lär jag mig att göra det svåra enklare, men det är en trubbig, brutal och omedveten process. Rörelserna blir bättre och bättre. Men när jag kör hårt, kör jag inte särskilt elegant och det brukar betyda att jag inte kör särskilt effektivt.

Grunden till att verkligen bli bättre och att utvecklas, är att försöka hålla sig kvar i en medveten fas. I början, säg när man lär sig cykla, är man medveten om allt som händer. Man har tungan mitt i munnen som ett balansorgan. Man försöker ha koll på allt och ramlar lite då och då. Sen - när man kan cykla - tänker man ingenting. Det går av sig självt som en maskin. Men man blir inte särskilt mycket bättre.

För att utvecklas måste man utmana hjärnan. En av de ledande experterna på vad som gör människor duktiga är Anders Ericsson och han menar att det som skiljer de bästa från oss andra är att de utför sina uppgifter på ett målinriktat, koncentrerat sätt som Ericsson kallar medveten träning. Efter att ha studerat eliten inom en rad olika områden fann Ericsson att de allra bästa brukar ha en likartad utvecklingskurva. De utvecklar medvetna strategier för att inte hamna i en automatisk fas när de tränar. En amatörmusiker lägger mest tid på att bara spela, medan en yrkesmusiker tragglar svåra övningar och svåra partier. De bästa konståkarna övar hopp som de inte klarar så ofta, medan de lite sämre övar det de redan bemästrar. Den medvetna träningen måste vara svår, det ligger i dess natur. 

Antal timmar är viktiga men hur man tränar är också viktigt.

Jag tycker att det är roligt att staka eftersom jag är ganska bra på det, men jag blir knappast särskilt mycket bättre. Det är mycket bättre för mig att träna att åka utan stavar, att diagonala i mjuk snö och köra nedför branta backar. Men det är mentalt jobbigare. Det är inget som går av sig självt. Jag gillar det inte. Men om jag vill bli bättre måste jag göra det.

Gunde Svan analyserade alltid vad han gjorde och försökte utveckla sig själv. Att blogga är också ett sätt att hålla sig kvar i en medveten fas. Jag analyserar mig själv, får återkoppling och lär mig hela tiden. Fast det går långsamt. Jag är trög, som ett par skidor i kallföre.

Avslitna muskler
När jag tränar medvetet kör jag lugnare. Jag försöker köra effektivare och smidigare. Jag känner ingen fysisk trötthet, inget obehag och det gör inte ont. Häromveckan, när en kollega och erfaren muskelbyggare slet av sig sin ena biceps, fick jag mig också en tankeställare. Hans biceps tappade sitt fäste och curlade ihop sig. Det är farligt att köra maximalt, minsta fel gör att något kan gå sönder. Det kan bli fel när viljan är alltför stark, när man vill göra det omöjliga möjligt. Uppmaningar som ”Just do it” och ”No pain no gain”, ekar mellan väggarna i gymlokalerna. Man ska försöka ignorera kroppens signaler. Laddad med vilja kanske man lyfter med ett ryck för att få upp tyngden, istället för att dra upp den. Om man drar upp tyngden, skyddas musklerna av hjärnans reflexer. Hjärnan ser till att man tappar tyngden i golvet. Men om man rycker hinner inte hjärnan med. Tyngden faller genom luften någon centimeter innan den stoppas, men risken finns att den sliter loss musklerna från sina fästen.

Från botten eller toppen
Jag vill lyfta mer i bänkpress. Just nu kan jag köra många lätta lyft, men jag vill även öka maxlyft. Det gör jag inte bara genom att enbart träna maxlyft. Jag måste köra lätta lyft också, som tränar mig att lyfta enkelt och elegant. Det är som att bygga från grunden. Jag ser det som en långsiktigt projekt och jag har tålamod. Ett kilo i taget. Innan årsskiftet är jag där.

Bänkpress. Källa Wikipedia.

Jag kör med lättare vikter och försöker medvetet göra rörelsen elegant och graciös. Jag tror det förbättrar musklernas samordning och rörelsens effektivitet. Sen testar jag ett och annat maxlyft.

Det kan vara frestande att fokusera på maxprestationen och börja från toppen, d v s att försöka att lyfta så tungt som möjligt. Men jag tror inte det passar mig. Jag vill försöka tänka medvetet och långsiktigt.